Möt Sverigedemokraterna

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt...Det är så du vinner”. Stallones Rockycitat passar perfekt in på Sverigedemokraterna i Sverige 2010. Ju större motvind desto mer vind i seglen på väg in mot riksdagen. Sydsvenskans Niklas Orrenius har följt Sverigedemokraterna sedan 2002 och har i denna bok publicerat artiklar från då till nu – med kommentarer om hur det gått sedan artiklarna skrevs. Detta är storartad journalistik. Talbocken hatar Sverigedemokrater och deras människosyn lika mycket som alla andra tänkande människor, men att försöka ”tysta ner dem” i media är kontraproduktivt.

Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza.

–En bok om Sverigedemokraterna

av Niklas Orrenius

Månpocket, 2010

Orrenius försöker ge en så gedigen bild som det bara går av ett parti som fortfarande försöker hitta sin form. De gamla tokdårarna i BSS och nazisterna får inte vara med längre. Nu flirtar partiet med höjd A-kassa och motstånd till Ipred för att hitta nya väljare. En vanlig missuppfattning, enligt Orrenius, är att stoppa invandringen är SD:s största fråga. Men fokus ligger på något ännu större: ”Det primära målet med SD:s politik är att  återupprätta en gemensam nationell identitet” skriver partiet.

De är alltså nationalister. De slår vakt om svenskheten. Denna ”svenskhet” som hittades på på 1800-talet och som ingen egentligen vet vad den innebär. Förutom köttbullar och Karl XII och Calle Jularbo. Realpolitiskt fär det följden att partiets lättretade partisekreterare Björn Söder föreslår att Skånes landsting ska ”styra hur invandrare ska tala [skånska], ingen brytning på arabiska eller serbokroatiska”. Samma snillen kan även spekulera  i huruvida vem som är svensk. Fotbollsspelaren Henrik Larsson är svensk, medan Zlatan inte är det, genom sitt kroppsspråk och attityd.

Hur avskyvärd Sverigedemokraternas politik än är behöver inte människorna vara avskyvärda. Utvecklingsstörda barn gillar Black Ingvars och dansbandsmusik. Vi kan inte tvinga dem till att lyssna på Maria Callas och Radiohead. Men liksom utvecklingsstörda har rätten till sin musik har Sverigedemokraterna rätt att tänka sin ideologi och träffas.

Och däri ligger det stora problemet i Sverige. I media får SD ofta epitetet ”det främlingsfientliga” framför partibeteckningen. Deras möten förstörs av syndikalistiska visselkonserter och ruttna tomater. De kan knappt hålla sina partimöten någonstans. De blir fysiskt trakasserade. Och de enda som tjänar på det – är Sverigedemokraterna. Sveriges martyrer.

Vanliga arbetstagare som kommer ut som SD:are blir av med sina jobb, även om de sköter dem. Läraren Richard Jomshof, populär bland sina elever har nu helt slutat undervisa. Han kan inte få något jobb längre pga sin politiska uppfattning. Det är ett problem.

Jag kan verkligen förstå att ingen vill ha med SD:are att göra. Det är ett dilemma. Men genom att göra de till martyrer värvar de fler medlemmar. Det Orrenius gör är att seriöst ta sig an SD som vilket annat parti som helst, även om det utgörs av ignoranta och obildade människor. Det är rätt väg, tror jag. Läs därför denna bok.

Hur ska den nationella identiteten byggas upp? Det är de frågorna vi ska ställa till Jimmie Åkesson. Vi ska tränga in i deras kulturuppfattning där fjollig teater och dans inte ska få statsbidrag, men däremot hembygdsmuséers utställningar av folkdräkter. För det måste vara svenskt. Ställ Bollnäsdräkten mot baletten. Är det ett val vi borde göra?

SD:s nya profil har snyggats till, det sägs nu att en assimiliserad människa med svart hudfärg kan vara svensk även utan ”nordgermanska gener”. Fantastiskt att det måste skrivas ner. Men inom skål och vägg är det givetvis inte så. Där är t. ex. muslimer några som måste stoppas likt Churchill varnade för nazisterna på 30-talet. Inom SD flödar konspirationsteorin om ”Eurabia”. En arabisk konspiration om att ta över USA och Europa genom islam. Herregud. Bunta ihop ”Arabländerna” som nån mystisk helhet. Som att arabländerna håller sams! Jag tror faktiskt inte ens att SD kan skilja på araber, turkar och perser. Men obildade påståenden är folkliga och får röster.

Jag ska inte gå in på Sverigedemokraternas befängda åsikter. De är emot mångkultur och sexualitet och allt som rockar. De är chinostyper (typ 85% män) från svensk landsort som inte fick de snygga tjejerna. De spelar på obildade och inskränkta människors rädsla och bitterhet för att skaffa sig ett egenvärde. Och de går inte att stoppa med tystnad.

Orrenius bok är nödvändig läsning för att få en djupare inblick i Sverigedemokraterna. Den lockar också till några skratt. Som hur topparna i Sverigedemokraterna åkte till Färöarna och blev förälskade i landet. På nationaldagen, Olavvakan, kysste färingen Haraldur en sten och utropade: Den enskilda människan är liten, fosterlandet är allt. Färöarna för evigt!” Haraldur kysste stenen som varit där ”tusen år före honom” och den kysste honom tillbaka.

Tagna kom SD-delegaterna hem med pins med korslagda svenska och färöiska flaggor på kavajslagen. Kruxet var dock att denna Haraldur var en färöisk komiker från fjolliga Köpenhamn som gjorde en ironisk show på nationaldagen. Färingarna kunde aldrig sluta skratta åt de dumma nationalist-svenskarna.

Sverigedemokraterna använder själva ironi. De kallar invandrare för ”kulturberikare” och kvinnor som Åsa Linderborg för ”batikhäxor”. Det är inte så roligt. Det finns lite som är roligt med Sverigedemokraterna, bara deras dumhet. Må Gud och Fosterlandet bevara oss från SD:s fjantiga nationalism. Må de falla på egen dumhet.

Liksom vissa Sverigedemokrater hävdar att kurder av naturen är blodtörstiga är det lätt att kunna avfärda Sverigedemokrater som av naturen oknullade. För vem vill avla stolta svenska söner med en ängslig rasist? Men det är att falla i fällan och generalisera likt de själva gör. Skriv om SD, journalister. Analysera dem. Debattera med dem, politiker. De är människor och de har ett parti. Och sen röstar vi dem ända bort till Färöarna i september.

Allt du vill veta om kokain

Detta är en bok om kokain. Från kokabuske till Kleerups näsa. Från skönt party till rutten misär. Den visar hur komplicerat det är med knark. Framför allt med knarket kokain. Den visar det helvete som kokainhandeln har framkallat i länder som Mexiko och Colombia. Och det är därför bokens författare tycker vi ska avhålla oss från kokain. Av solidaritet med de människor i latinamerika som betalar vårt party med död, fattigdom och terror.

Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman

av Lasse Wierup och Erik de la Reguera

Norstedts, 2010

Talbocken har alltid varit en drogliberal bock. Och är det fortfarande. Nästan mer efter att ha läst denna bok. Hur man än ser på det så är terrorn långt större om kokainkartellerna får råda än om knarket får råda och det satsas på vård av missbrukare istället för militärt våld mot desperata bönder.

Är det då inte bättre att avdramatisera droger och satsa pengar på vård istället för straff. Sverige har hårdast syn på frågan i världen. Mycket tack vare den maoistiske läkaren Nils Bejerot som på 70-talet såg alla droger som något som skulle zombifiera hela västvärlden. Det lever kvar. Det var den sanning Talbocken växte upp i. Vi upplevde ett antiknarkets Stora språnget. Bilden är en aning mer nyanserad idag men ändå tror många att cannabis är ingången till kokain etc.

Men kanske det lättaste ändå är att låta allt ”knark” vara förbjudet medan monsterdrogen alkohol (långt mer jävulsk än kokain) får vara det som står till buds? Wierup och de la Reguera håller i denna bok fram många goda anledningar till det. Eftersom allt utom alkohol i Sverige är belagt med sådan skam så skapar droganvändandet i sig omoraliska individer. Den som provar en puff eller snort går över en gräns och blir för alltid en Kenta och Stoffe i sin mentala självbild. Något som icke-svenskar aldrig kan förstå. Kanske måste det vara illegalt bara därför.

Men när det gäller kokain är det ju en global katastrof som håller igång högerdiktaturer, amerikansk vapenförsäljning, utarmar landsbygden och låter vanliga fattiga människor leva i nån slags Pol Pot-kompott med galna vänstergerillor eller paramilitärer som bara vill en sak. Tjäna kopiöst med pengar på världens lättaste sätt. Pulvret med den stora avansen – kokain.

Många intervjuade svenskar (bl a skådespelerskan Sanna Bråding som framstår som en väldigt mogen och modig person) beskriver hur lättade de blev över att till slut bli påkomna av polisen. Annars hade de inte slutat. De satt fast i ett missbruk. Och det är en bra anledning till att hålla det illegalt. För är det illegalt är det ju inte lagligt och du får böter och får gå på plankan i Expressen. De kunde inte ha slutat annars, resonerar författarna.

Men alkohol är inte förbjudet. Och det är massor som måste gå på behandling för att bli kvitt det missbruket. Utan att åka fast för polisen. Vad både Talbocken och författarna är ense om att det finns en högerkristen, och i Sverige en allomfattande, moral att knark är fel. Något som medelklassen i Sverige idag börjar skita i. När det gäller knarket kokain. Och det är ett problem. Därför måste vi likt vi köper fairtradebananer tänka på vilka som lider av vårt kokainbruk.

För särskilt farligt är det inte (relativt sett). Vissa fastnar ordentligt, vilket är en katastrof för alla inblandade. Men i ett större perspektiv är det inte värre än vårt missbruk av kinesiska arbetare som gör våra iPhones, köra SUV:ar eller vårt totalt ohållbara köttätande. Vi kan sabba våra egna liv och stödja kokainmaffior med kokainmissbruk men vi förstör inte jorden för nästkommande generationer. Vad är moraliskt? Vad ska vara lagligt? 

Denna bok är en journalistisk bragd. Den förklarar kokainets efterverkningar på en global och svensk skala. Den är en riktig ögonöppnare. Den drar de stora linjerna och intervjuar de små personerna. Den visar verkligen alla sidor av problemet och beskriver även det positiva med drogen.

Kokain är den perfekta drogen för supande svenskar. Den gör dig nykter och snygg när du druckit för mycket. Den kompletterar alkoholen. Du får ingen baksmälla. Du snackar som att du visste vad du snackade om. Så spirituella blir vi av lite pulver i näsan. Och mår så bra. Om vi inte gör det för ofta såklart. Som Gösta Ekman d.ä gjorde på 30-talet, under vår förra kokainvåg.

Nyliberalisering, frihandelsavtalet Nafta och ”War on drugs” har lett till dagens kokainvåg. Ursprunget, kokabusken, som gett indianer i sydamerika naturmedicin i tusentals år klassas fortfarande som narkotika av FN efter att USA tvingats hemlighålla en vetenskaplig rapport från WHO som hävdar motsatsen för att kunna fortsätta sitt ofruktsamma knarkkrig.

Men det finns ljus i näshålan. Författarna sätter stort hopp till Evo Morales och Bolivia. Där nu bönder tillåts odla koka legalt. Vi måste starta en dialog mellan producent och konsument i detta globala problem. Wierup och de la Reguera tycker lite naivt att vi kunde börja importera kokablad till Europa och USA istället. Istället för kaffe, kanske.

Kanske kommer kokainvågen att ebba ut. Det kanske slutar vara trendigt. Ses som en smutsig omoralisk business (vilket det är). Eller så gör vi det lagligt och köper in fairtradekola från Morales Bolivia och säljer på Apoteket med bipacksedel med biverkningar. Det senare är inte politiskt möjligt. Politiskt möjligt är bara att låta saker kuka ur i vederbörlig ordning och skambelägga alla kokainister (utom de som jobbar i media) och sätta alla fattiga latinos och polacker som sväljer ett kilo kokainbollar och sätter sig på ett plan i fängelse, för att de är så fånigt desperata och totalt okunniga om allting att de vill kunna leva likadana liv som vi i Sverige.

Ciudad Juárez på gränsen mellan USA och Mexiko är världens farligaste stad. Kokainkartellerna tvingade en alltför nitisk borgmästare att avgå genom att avrätta en ny polis var 48:e timme. Sinaloa och Zetas styr i Mexiko. Nolltolerans styr i Sverige och på det sättet lever Sverige och Zetas i symbios. De hjälper varandra.

Ja, men gör nåt då? Maria Wetterstrand?

”Kokain” är en otroligt välskriven och belysande bok om kokain. Den visar på alla sidor av problemet och lämnar till läsaren vad hon ska tycka och tro. Även om författarna själva tydligt visar vad de tycker.

Jag har några vänner som gått bort eller fuckat upp sina liv på grund av droger. Det är tråkigt minst sagt. De hade dock mycket lite med kokain att göra. Och jag vet inte hur de hade levt sina liv om droger inte var så spännande förbjudet. Själv tog jag kokain några gånger i början av 90-talet. Det var toppen. Jag skulle gärna prova igen. Om det var kravmärkt. Och såldes på apotek. Eller om jag var så packad att jag sket i vilket.

Plirigt och knipslugt med Täppas

Talbocken älskar den plirige och knipslugt poetiske Täppas Fogelberg. ”Halli, Hallå!” berättar om dennes uppväxt i Gävle under 50- och 60-talet och hur familjelivet präglades av den Ångest som var hans far - den misslyckade affärsmannen.

Boken utgörs av nostalgiska minnesbilder som efter hand blir mer och mer intressanta. Täppas blir mods, börjar dricka mellis och ligga med tjejer samtidigt som den svenska småstadens oskuld kommersialiseras och de gamla kvarteren rivs för nya köpcentrum.

Halli, hallå!

av Täppas Fogelberg

Norstedts, 1992

”Halli, hallå!” utropar den stadigt muntre och alkoholiserade pappa Fogelberg. Djupt olycklig över att ha valt fel väg i livet och med en krasslig astmatisk kropp gjorde han allt för att alla skulle ha det trevligt. Utan att överanalysera sig själv skriver Täppas ner anekdoter från sin barn- och ungdom och vi lär känna en människa och en tid lite bättre.

Till en början är det en ständig namedropping av masonite, Fenom, Tulo och Caltex som räknas upp i någon slags 50-talskavalkad. Det är tråkigt. Men när ”Halli, hallå!” når 60-talet börjar det bli intressant.

Täppas skriver fyndigt om pappa, syrran, skolan och stan. Framför allt är det skräcken ”för att pappa skulle gå sönder” som präglar den unge Täppas liv. Han måste hela tiden säga roliga saker.

1992, när denna bok skrevs, torde väl Täppas popularitet ha stått som högst, då han gjorde mycket TV. Idag är han väl mest känd för att hålla styr på folket i ”Ring P1” på förmiddagarna. Talbocken saknar honom. Täppas är en berättare som lindar in både ont och gott i en luddig bomullstuss av förståelse och kärlek. Det är omöjligt att inte höra hans väna stämma när man läser denna bok. I vissa parter når texten poetiska höjder i sin förnumstiga enkelhet.

Så här beskriver han småstadens utveckling på 60-talet:

”Det blir allt ovanligare att någon hänger tvätt på gården för ingen vill spela med öppna kort och visa upp sina paltor. Alla vill vara finare.

Allt ska bli större och bättre; vägarna, affärerna och de offentliga byggnaderna. Över varje tak spretar en TV-antenn som med sina raka fingrar ber om mera Hyland”.

I slutet av boken är Täppas mods och dricker mellis och lyssnar på The Who och Beatles. Så här beskriver han John Lennon:

”Det är någonting i John Lennons röst som får mig att lyssna. Det är tonen; en lekfull arrogans som är kelen och sträv och som gycklar med alltihop samtidigt som den ropar efter något. Det är som en kittling långt inifrån.”

Jag kan inte låta bli att tycka att det är en adekvat beskrivning av Täppas själv.

En från början stereotypt nedtecknad minneskavalkad över bensinångor och skurpulver har vuxit till något större när Talbocken lämnar ifrån sig denna bok. Jag tycker inte om att kategorisera människor efter nationstillhörighet eller etnicitet. Men jag kan inte låta bli att hålla Täppas för en God Svensk.

Mediamakt – skökans privilegium

Talbocken har läst en något torr men uppmanande avhandling om etik inom journalistiken. Det står inte bra till. Vi går väl alla omkring och ”vet” att det alltid finns gömda intressen i allt vi läser och hör och ser. Månson ger en kompetent överblick över läget och det är bara att inse att vi konsumenter är manipulerade hela tiden. Det finns inga möjligheter eller ekonomi till att skriva klassisk förklarande journalistik längre. Talbocken frågar sig: Hur har det kunnat bli så här? Går det att göra nånting åt det?

Spelet bakom rubrikerna

Om journalister, journalistik och det personliga ansvaret

av Hans Månson

Juridisk Reportagebyrå, 2010

Idealblden är journalister på en redaktion som gräver fram nyheter som åskådliggör samtiden för tidningens läsare. Idag har vi inte råd att anställa journalister. I dessa specialiteternas tidevarv ska journalisterna vara allround: kunna redigera, vara stilister, kunna filma, klippa etc. Fackjournalistik blir allt mer ovanlig. Journalister ska kunna allting och har ingen tid och väljer därför gärna de nyheter de blir serverade: via pressmeddelanden, via Bert Karlsson, via köpta läkare från läkemedelsindustrin som kommer med nya rön.

Värstingarna inom journalistiken är motor-, rese/turism- och underhållningsjournalistiken. De blir bjudna på resor för att skriva om ditt och datt. Lyxhotell, resa och dricksen i baren betalas av beställaren. (I boken finns en bilaga med ”Turistjournalisternas rekommendationer” om hur beställaren ska försörja journalisterna. Ingår resa från flygplatsen till hotellet?)

Inom andra yrken finns en myndighet som granskar de utövande från att begå etiska oegentligheter. Advokatsamfundet har en disciplinnämnd där advokater kan uteslutas. Ingen granskar journalister. En tandlös PO och i P1 finns ”Medierna”, men mycket mer finns knappast. Och eftersom frilansare inte får betalt av sin arbetsgivare måste ju nån annan betala för jobbet. Den/det de porträtterar t.ex. Och handen på hjärtat, det här känner vi ju till. Det är ju så det funkar! Men vi orkar inte bry oss.

Bloggarna är ju  också ett kapitel för sig. (Talbocken är ingen journalist, så han är mutbar) Exempel: En bloggare från prylportalen.se blir bjuden av Phillips till lyxresa till Portugal för att se nya phillipsprodukter. Prylportalen ägs av Mediaprovider som styrs av Citygate som ägs av elva svenska mediaföretag som kablar ut nyheter till lokaltidningar som t.ex. Eskilstunakuriren, Östgötacorren och Gotlands Allehanda.

Tidnigen Fokus, som är en favorit som Talbocken tycker alla ska prenumerera på, skriver långa genomtänkta reportage. Men det finns inga pengar till löner. Ett fyra sidor långt reportage kan ge 6 000 på faktura. Tidningen Re:Public betalar inget alls. Vem har råd att vara etisk? Bloggande kändisar kan dock tjäna storkovor genom att namedroppa grejjer på deras bloggar. WTMFF.

Journalistik lönar sig inte.

Ekonomijournalistiken är ett kapitel för sig. Förstå vilka ekonomiska intressen där finns till att styra journalisterna. Många journalister lämnar också branschen och börjar jobba som JKL-konsulter (där Göran Persson jobbar) för att casha in efter 20 års trogen tjänst.

För den som är intresserad av att bli upprörd över hur uselt ställt det är i vår mediafabrik kan detta häfte verkligen rekommenderas.

Men vad kan göras? Liksom alla tänkande varelser köper giftfria bananer och kaffe som inte vuxit ur blodig jord så borde man etikmärka tidningarna. Lite dyrare, men kontrollerade av en statlig myndighet! Eller hur det nu kan se ut. Framför allt framstår ju de som inte är etikmärkta som de hyenor de verkligen är. Aftonbladet och Expressen och liknande som kränger upplevelser och känslor som nyheter blir massmedias Nestlé och United Fruit.

Detta med etikmärkning är väl det bästa förslaget Månson kommer med. Men det är ett bra förslag, som Talbockar definitivt gillar. I väntan på detta kan vi börja med att bojkotta kvällstidningar, läsa resetidningar med vetskap att journalisten är köpt och aldrig, aldrig se på TV4 (undantag fotbolls-VM), kanalen som inte kategoriserar Nyhetsmorgon som ”Nyhetsprogram” för annars kan de inte sponsra hela skiten med sina lifestylelögner. 

Media söker inte längre journalister, de söker producenter. Detta är ett ofantligt samhällsproblem. Därför kravmärkning. Och att vi måste betala för en produkt som vi kan lita på. Avslutar med ett citat av Rudyard Kipling som användes för beskriva mediarapporteringen i London, 1931:

”Power without responsiibility – the prerogative of the harlot throughout the ages”

“Makt utan ansvar – skökans privilegium i alla tider”. 

Anagrammatik och randig prosalyrik

Talbocken har läst Magnus Florins senaste bok. Florin är chefsdramaturg på Dramaten och skriver väl vad som i Kristdemokraters värld är kulturelitistisk prettolitteratur. I valet mellan en kristdemokrat och ett kultur-pretto väljer självklart Talbocken det senare, men kan ändå inte låta bli att tänka: Karln är ju så begåvad. Men vad vill han?

Ränderna

av Magnus Florin

Albert Bonniers Förlag, 2010

Att bara dra med fingrarna över texturen på det Joy Divisionliknande omslaget till Florins bok ger Talbocken kalla kulturkårar. Är det här prosalyrikens Kroumata han ska läsa in? Men det är stundtals väldigt roligt. På något koan-aktigt Krakel Spektakelvis:

”Fem femlingar i formalin

Praktik är bäst i teorin

Mitt namn är Magnus Florin”.

Florins bok handlar nog mest om sorg över en moders självmord och existentiellt grubbleri. Han pratar om sin egen bok han just nu skriver (självklart) och om språkets, och antar jag livets, olika möjligheter att forma ett innehåll. Han leker med rim och anagram. Magnus Florin kan till exempel byggas om til: gas i mun, ras i ugn och anus i gom.

Vi bygger ord av bokstavsklossar och vi bygger liv och medvetande av tankar. I ”Ränder” möter vi återkommande några miljöer och personer. Konstnären M vars bilder han stjäl i tanken och skriver texter om, som utgör en del av boken, och S, terapeut i det stora lekterapikomplexet, dit barn i alla tider kommit för att leka med objekt i blöt eller torr sandlåda.

Detta är analytiska opiumdrömmar. Inget fel i det. Det är stundtals spännande att röra sig i texten som rör sig i nåt slags banal hyperkontextuell surrealistisk nivå, drömlik. En intellektuell dröm. En dröm med ränder: ”Sorgen är randig”.

Florin uppehåller sig vid ränderna. Ränderna i barndomens skrinda, ränderna vågorna suddar ut i sanden.

Detta är bra prettolitteratur. Men jag har läst andra svenska prosalyriska stycken som ändå vill kommentera något. Det här gör inte det. Det känns 80-tal. Och, jag vågar knappt säga det, postmodernistiskt. (Om jag hade vetat vad det betydde. Men det är väl sånt som blev modernt när postverket började spåra ur) Det här är onanistisk självreflektion, med sprudlande anagram och rim och skönt surrealistiskt bakochfram i trim. Men för vem? För Magnus Florin och kulturtanter fem?

Jag förstår att Florin nånstans vill berätta något viktigt om människan, det känns bara besvärligt att inte förstå vad, tills boken tar slut och det är för sent. Kanske det är meningen? Ty, som det står i ”Ränder”: ”Han förklarades död flera gånger, endast den sista gången var det för sent”.

Detta är inget för Göran Hägglund, eller för barnens bokstund. Inget för förorts-fetton, det är prosa för kultur-pretton. Med rim och utan reson, är Magnus Florins “Ränder” ett don för person. 

∅resund 11

Tänk er Ocean 11-gänget men med danska kommunister istället för snygga hollywoodskådisar. Tänk er att alla miljoner de tjänar på sina välplanerade rån oförkortat går till befrielsearméer i tredje världen. Men själva vill de fortfarande hanka sig fram på sina gamla jobb och A-kassor och nöja sig med att leva på ”en portugisisk levnadsnivå”. Böckerna om Blekingegadeligan är en kliniskt, närmast autistiskt skriven faktaspäckad monumentalroman om  Nordens genom tiderna mest framgångsrika underjordiska kommunistcell. Tänk om de lagt ner all briljans och energi på att jobba fredligt och inte fastnat i den där våta revolutionära Che Guevara-drömmen med pickor och hemliga möten.

Blekingegadeligan 2. Den hårda kärnan

av Peter ∅vig Knudsen

Översättning Margareta Norlin

Karneval Förlag, 2009 (2007)

∅vig Knudsen bjuder på en magnifik research som tyvärr kan kännas för långrandig. Detta är det enda negativa Talbocken kan säga om denna den mest objektiva bok Talbocken någonsin läst. Allt är stenhård fakta. Men det kalla sättet att skriva korrelerar med ligamedlemmarnas egen järnvilja. Och efter att läst denna omåttligt långa bok så har man märkligt nog kommit in i ”tänket” på 70- och 80-talets våldsammaste vänstergrupp i Norden. Men trots det objektiva förhållningssättet tar ∅vig Knudsen ställning när han låter offren till ligans härjningar komma till tals. Det framkommer också hur kritisk han är till hur PET, Danmarks SÄPO, aldrig hjälpte Kriminalpolisen. Under hela 90-talet hade PET span på den lilla gruppen, uppgifter som den vanliga polisen inte fick ta del av.

Kritiken blir också tydlig mot både danska och franska myndigheter som hellre lät fria än att konfrontera den tidens farligaste terrorister, det palestinska PFLP. Det går heller inte att häpna över hur lågt straffet blev för Blekingegadeligan som ägnat sina liv åt att råna banker och stjäla vapen. Efter att domen föll 1990 var de alla frisläppta efter några år. De var alla integrerade medelklassmänniskor som levt ett osannolikt dubbelliv. Hade det skett om de var svartmuskiga muslimer?

Talbocken kan inte låta bli att undra vilka storverk dessa människor kunde ha åstadkommit om deras energi hade kanaliserats till andra projekt. De kanske inte hade dragit in lika mycket cash till väpnade rörelser, men de hade säkert åstadkommit mer för saken. Fixa spelningar med Kim Larsen till stöd för det palestinska folket på Christiania eller andra mer hyggliga aktioner i Talbockars anda.

Något jag hade glömt var hur jävulskt nära (de ställde in operationen minuter innan genomförandet) de var att kidnappa svenske Jörn Rausing i Lund, sonen till Tetra Pak, föra honom till en stuga i Norge och begära 30 miljoner kronor. Som förstås oavkortat skulle gå till PFLP.

Det var efter Rausinghistorien Kommunistisk Arbejdsgupp (som de kallade sig för) sakta började krackelera.

En inte namngiven medlem berättar att de gick för långt då de försökte sig på en kidnappning. En i ligan hoppade av. Många var lättade över att de trots månader av planering till sist ställde in. Innan hade ändamålen alltid helgat kriminaliteten. Men de var alltid försiktiga med att inte skada människor för svårt. Dock inte av moraliska skäl: ”Det är av politiska och inte av moraliska skäl vi inte använde oss av våld”. En sanning med modifikation där man måste bortse från allt psykiskt lidande väktare och civila som kom i vägen för KA fick genomlida. Plus den unge polisaspirant som blev skjuten och dog under Blekingegadeligans sista och största rån. Det mot postkontoret på K∅bmagergade i centrala Köpenhamn.

Men visst hade de en vilja att skada så lite som möjligt. De tillverkade ”mjuka” batonger som inte skulle slå sönder skallbenen, de verkade snabbt och hänsynslöst för att se till att ingen skulle "spela hjälte”. Det verkliga våldet lät de dem de jobbade för (främst PFLP) stå för. 

Några dagar innan polisen i brist på bevis 1989 måste släppa kärngruppen i ligan i brist på bevis, kör den fortfarande frie Carsten Nielsen i ett omtöcknat tillstånd in i en elstolpe med sin bil. I bilen hittar polisen smink och peruker och massor med komprometterande anteckningar samt likadana nycklar som de då anhållna hade i fickan. Polisen hittar ligans täcklägenhet på Blekingegade på Amager. En vapendepå och organisationslokal med anteckningar och journaler beskrivande 20 år av väpnad kamp. Blekingegadenligans tid var slut.

Detta är en kallt skriven bok om kalla människor med ett varmt revolutionärt hjärta. Det är lätt att känna för deras sak och svårt att känna för deras handlingar. Ändamålen helgar inte alltid medlen.

Vill du skapa en terrorcell? Läs den här boken och tänk om. När medelåldern inträder inser man hur fel ute man var. Det finns bättre sätt för arga skandinaver att arbeta för solidaritet. Köra partybåt till Gaza till exempel.

Boken om barnuppfostran

Om Talbocken en gång får Talkillingar ska han ta råd av Dr Gustafsson. "Växa - inte lyda" är en kompetent cocktail av sunt förnuft och frihetliga och humanistiska värderingar. En nödvändig motvikt till Jan Björklundskt auktoritetsris och supernanny-fascism. Gustafsson ser till barnen efter FN:s barnkonvention, det vi inte gör mot vuxna ska vi inte heller göra mot barn. Det här är en mycket bra bok.

Växa – inte lyda

av Lars H Gustafsson

Norstedts, 2010

Vad vet en barnlös Talbock om barnuppfostran? Inte mycket mer än getters historier om Anna Wahlgrens skrikande barn som man inte får trösta och supernannys på TV4. Dessa fenomen har alltid fått mig att undrande klia mig i bockskägget. Hur ser vi på våra barn? Finns de till för oss eller vi för dem? Att hitta fungerande ”metoder” för att få barn att hålla käft och göra som vi föräldrar vill så vi kan fortsätta göra karriär ostört verkar vara något att uppnå. Detta ser Gustafsson som förkastligt. Barn tar anspråk, det är bara att gilla läget och njuta av det.

Björklund och likasinnade talar ju ofta nedvärderande  om ”70-talsflum” (då både han och Talbocken fostrades). Visst fanns det kanske naiva idéer då. Men är alternativet att supernannys tar ”timeout” och spärrar in olydiga barn ensammma i en vrå i fem minuter? Bevare våra barn.  Detta vansinne är sprunget ur en anglosaxisk tradition som gör sig på TV, men inte hjälper det våra barn. Flummet tror jag är bättre. Björklund själv lyckades ju bli partiledare. Men Gustafsson hävdar ingen egen linje att ”du ska göra så här”... Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Du ska hitta ditt sätt att förhålla dig till ditt barn.

Detta är ingen handbok, även om Gustafsson tar upp vissa fall ur sin erfarenhetsbank som barnläkare och far till åtta. Det finns inga eviga sanningar. Jag tror att denna bok är bra att ha hemma och läsa i lite då och då för att hitta sin egen väg. Gustafsson stakar ut jordlotter att odla i en ”självets trädgård”. Det är inte så flummigt som det låter. Det är de faser alla barn genomgår från spädbarn till tio-tolv års ålder. Att ha kunskap om dessa hjälper oss i vår uppfostran. Det går inte att ha intellektuella resonemang med en 3-åring. Faserna heter saker som: ”Det begynnande självets domän”, ”Språk- och leksjälvets domän” och ”Det globala självets domän”.

Gustafsson har ett långt kapitel om barns sömnsvårigheter där han är djupt kritisk mot Anna Wahlgren och även den sk ”femminutersmetoden”. Att hålla sig undan ett barn som behöver närhet är ovärdigt både barn och vuxen, även om det lär sig att somna själv.

Gustafssons fyra hörnstenar:

1, Förståelse för barnets avsikt, förmåga och rättigheter (får man genom att studera ”självets trädgård om barns utveckling”)

2, Reflektion kring föräldraskapet (ha i åminnelse erfarenheterna från din egen barndom)

3, Finna en form för ansvarsfördelning i familjen (här talar han om tre korgar: A, där barnen måste lyda. B, det vi löser genom samtal och överenskommelser och C, frågor där barnet får bestämma själv)

4, Dialog och utveckling av barnets inre kompass (Samtal med barnet, inte förmaningar till barnet.)

Gustafsson skriver också om ”Storstenens princip”. Att barnen själva får bilda sig sin syn på omvärlden och klättra upp för storstenen. Storstenens princip står i kontrast till ”orons princip” (att överbeskydda och kväva) och ”Duktighetens princip” (att säga vad duktig du är som klättrade upp, istället för att fråga vad barnet ser däruppe...) Barnen ska inte få stöd i vad de gör, utan i vad de är.

Detta är en imponerande bok som Talbocken kan rekommendera alla föräldrar som inte tror på kvicka fixar när det gäller barnuppfostran, utan vill ha ett ramverk att förhålla sig kring. Gustafsson avslutar sin bok med ett citat från hans egen mamma som uppfostrade sju barn: ”Barn behöver inte uppfostras. Barn behöver frihet och stora ytor att röra sig på.” Och det kanske hon inte bara menade bokstavligen.

Lyckoschvammel

Om man mår riktigt bra och är riktigt nöjd med sig själv, då ska man göra som Nisse Simonsson. Skriva en bok om hur vi ska känna oss lyckliga. Då får man mer föredragsjobb och mår ännu lite bättre.

Den ”jamtska” doktor Nisse har skrivit en bok om hur positiv psykologi gör oss lyckliga. Talbocken håller med honom om nästan allting, men blir ändå deprimerad av detta schvammel. Hur är det möjligt? Kanske vi inte ska vara rädda för olyckan. 

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

av Nisse Simonsson

Brombergs, 2009 (2008)

Negativa tankemönster gör människan sjuk. Hjärnan är plastisk och fångas in i dessa spiraler. Att tänka positivt förändrar hjärnan även fysiskt. Det går att tänka sig lycklig! Det hävdar Nisse - och Talbocken håller med! Det är buddhism. KBT. Mindfulness. Men Nisse utgår enbart från sitt liv i sina exempel. Han är en vit jämtländsk 40-talistdoktor. En levande lottovinst i det kosmiska lotteriet. Därför saknar denna handbok i lycka djup och trovärdighet.

Ta en promenad. Pussa dina barnbarn på pannan. Stäng av TV:n. Men tänk om jag inte har några ben? Inga barn? Ingen TV att stänga av? Okej, Simonsson skriver för de som borde ha det bra och har allt det ovannämnda och lite till. Men då ställer Talbocken sig frågan: Vad är det som säger att vi inte är lyckliga? Vilken undersökning visar det? Vi svenskar är ömkliga, bortskämda sjukfrånvarande gnällspikar, helt klart. Men vad är det för myt som säger att vi är olyckliga? Vad sjutton är lycka?

Simosson har ett tröttsamt modernitetsförakt (förutom att han är Mac-fantast) och beskriver okunnigt hur all ”modern litteratur ska vara deppig” och ”musiken ska gå i moll”. Att vi inte har några riktiga vänner, bara Facebook, och att alla oljud gör oss stressade.

Du är bara gammal och dum, Nisse. Måtte en medelålders Talbock aldrig bli så inskränkt. Det må kosta mig en populistisk föreläsarkarriär.

Det kanske jobbigaste med denna bok är de ständiga referenserna till den östafrikanska savannen. Att vi fortfarande innerst inne är stenåldersmänniskor. Jag så trött på detta. I Nisse Simonssons värld ska männen tiga i gemenskap och hustrun prata strunt och koka kaffe. Som det var på savannen i Strömsund där Nisse växte upp.

Denna bok som är utgiven på Brombergs (fy skäms) har fruktansvärt många faktafel och är slarvigt skriven och redigerad. Men den är ändå bättre än Simonssons andra böcker. Han säger några tänkvärda saker: Det är ”bättre lyss på brustna strängar” och ”vägen dit som är resans mål” och ”halvfulla eller halvtomma glas”. Floskeltoppen med ett evigt krattande i amerikansk självhjälpslitteraturflora. Men visst kan det vara aforistiskt tänkvärt ibland.

I dessa tider av oro med kommande klimatkatastrof, peakoil och briserande finansbubbla kan det vara bra att hitta sig själv i meditation och mindfulness och Nisses positiva psykologi. Vi mår bättre då. Bygger upp resiliens. Men Nisse blundar för de verkliga problem som finns. Visst kan vi tänka oss lyckliga. Men vad hjälper det när Harmageddon dundrar?

Talbockens recpt för lycka: Se världen som den är. Den gör dig olycklig. Försök göra den bättre med aktivism, kärlek, onani, spritfester, musik, familjeliv etc efter eget val. Det kan göra dig mindre olycklig. Alltså: Lycklig.

Nisse Simonsson lyckobudskap och faddergalor med Agneta Sjödin och ”The secret” må ha ett oantastligt budskap men är själsdödande krafter som avtrubbar oss människor. De tjänar pengar på din osäkerhet. De onanerar din själ.

Kanske är lycka solidaritet? Att känna att vi är här tillsammans. Inte att vi är olika individer med ett batteri självhjälpsböcker som försöker knåda våra hjärnor till att känna lycka till varje pris. Då är det hälsosammare med droger. Tillsammans.

Banalsex

Talbocken har återigen stiftat bekantskap med de sex rekorderliga ungdomarna från Lyon. Detta är litteratur av ett slag som är svår att klassificera. Det är otroligt sentimentalt och innehåller aldrig några överraskningar. En skum och smutsig lumpsamlare  är också mycket riktigt en skurk. Vi får allt beskrivet på en gång. Och sen är det så. Vi blir aldrig lurade. Ibland kan ett kapitel börja med att  berätta vad som kommer att hända! Femböckerna av Enid Blyton tillhör samma genre. Talbocken leter efter ord för detta jolmiga mjäk. Är det ”banalt”, ”meningslöst” eller ”andefattigt”?

Vi sex och den blinde mannen

av P-J Bonzon

Översättning Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1978 (1964)

Ungdomarna i gänget ”Vi sex” (sex pojkar plus en hund och flickan Mady) möter en blind man med problem. Någon vill stjäla hans flygel som har tillhört Franz Liszt. Som vanligt släpper Vi sex allt de har för sig för att hjälpa mannen 24-7. De följer med honom på hans pianostämningar, de sitter med honom på sjukhuset, de lånar ut sin hund till honom. Dessa ungdomar är så snälla att det blir – ”platt”? ”Fatt”? (vad är bestämd form av ”fadd”)? 

En viktig del i plotten är hur skurkarna som vill stjäla ”den blindes” (han kallas stundtals för det och ibland ”den gamle mannen”) också kidnappar och säljer hans ledarhund samt huvudpersonen i gänget, Teos, hund. De banala ungdomarna tycker inte det är korkat att låna ut sin egen kära hund till den ”gamle blinde” trots att hans hund nyss mystiskt försvunnit. Det är jättetragiskt att läsa om de stackars saknade hundarna. Teo får dock efter ett tips fatt på sin hund igen efter några veckor. Men glädjen grumlas lite över att han måste ta sin kidnappade hund från de människor som köpt den! Hur ska han göra?

Vi sex hjälper alla och gör sina läxor (P-J Bonzon är lärare). Det går dock lite tuffare till i Frankrike än i Blytons engelska picknick-thrillers. Här ska ”den blinde” köras över med bil av skurkarna och poliserna skjuter med revolver. Och det röks ”amerikanska cigaretter”.

Annars kan ett citat från boken ge en bild av hur nervkittlande denna sorts litteratur är: ”Under hemresan höll vi på att glömma byta buss på Bellecourtorget, så uppskakade var vi”.  Banalt menlöseri är bara le prénoms. Hur kunde detta ges ut i Sverige 1978? Franska dygdemönster måste begravas för evigt. Jag vädjar – inga mer ”Vi sex” för Talbocken!!!

Svenska drakar för barn

Tam är föräldralös och bor ensam i slummen. Men så hör han en röst i sitt huvud. Vem är det som kommunicerar med honom? Talbocken har läst riktigt bra fantasy för de minsta. Om en fattig pojke och smäckra drakar och drömmar som kan gå i uppfyllelse. Kan tänka mig att böckerna om Tam är bra böcker för 10-åringar som föräldrar vill få att börja läsa böcker.

Tam Tiggarpojken

Text: Jo Salmson

Bild: Åsa Ekström

Bonnier Carlsen, 2009

Fantasy är för Talbocken en avskyvärd genre. Men Jo Salmson, som tydligen spottar ur sig flera böcker per år, kan berätta enkelt och medryckande. Åsa Ekströms teckningar kan säkert också hjälpa till att locka 10-åringarna. Det är gulligt och menlöst och karaktärerna har stora mangaögon. Men det är ju skrivet för barn.

Faktum är att även för vuxna är det mindre plågsamt att läsa barnfantasy än ungdoms och vuxen dito. Här målas det upp en sagolik värld med gott och ont, orättvisor och godhet och drakar som stiger mot skyn i soluppgången. Tar en timme att läsa. Behövs inte mer.

Detta är första delen i en serie som säkert kommer innefatta massor av titlar. Tiggarpojken Tam kommer att göra karriär i drakstallet och säkert bli en prima drakriddare. En riktig underdog i ett stenhårt klassamhälle. Han lever i en stad med fem olika ringmurar med rikare medborgare innanför varje ringmur. Innanför den innersta muren: kungens slott och drakarnas stall.

Jag gillar faktiskt drakar. Efter Avatar kan jag tänka mig att drakgenren inom fantasy kommer att öka drakoniskt.

Tam, tiggarpojken är en snygg produkt för 10-åringar som vill drömma sig bort till andra världar. Genomkommersiell barnlitteratur med gott hantverk.