fredag 6 augusti 2010

Talbock som stirrar på män som stirrar på getter

Talbocken har läst en lysande, fantastisk bok om USA:s paranormala soldater och deras parapsykiska krig.  Detta ska vara sanna berättelser om parapsykiska experiment från 50-talet till idag som blomstrade på  60-talet som en frukt från hippierörelsen. Ett unikt manifest utarbetades: Den Första Jordens Bataljon.  En krigföring som skulle "hela" inte skada. Det är denna krigföring som idag har utvecklats till tortyr som att spela sånger av ”Dino – den lila dinosaurien” från Sesame Street för krigsfångar i Irak eller våldsfetischismen i Abu Ghraib. Detta är skrivet av den engelska journalisten Jon Ronson på ett mycket underhållande sätt. Och allt ska vara sant, men det verkar för otroligt för att vara det. Hur som helst så är boken ett måste, vare sig den är sann eller inte.
 Män som stirrar på getter
av Jon Ronson
Översättning Lars Ahlström
Optimal Förlag, 2010

Efter Vietnamkriget ville försvarsmakten prova allt. Parapsykiska krigare började träna på att stirra ihjäl getter i en hemlia bunker i Virginia. Detta stirrande användes senare i kampen mot general Noriega i Panama för att spionera på honom. Han svarade med att binda svarta band runt sina fotleder.

Denna bok vimlar av fascinerande Arkiv X-historier och de ska alla vara sanna. Författaren blir under bokens tillkomst anklagad för att vara från en paranormal gren av Al-Qaeda! Detta är ingen lek.

Fascinerande är hur de tidigare psyko-stollerierna blir till allvar i senare tiders operationer. Abu Ghraib-maskeraden är ju inget annat än Psychic operations för att demoralisera den irakiska befolkningen. Meniga English och de andra följde bara order från högsta ort. Det är också fascinerande hur media i USA tycker det är skojigt att rapportera om tortyrmetoderna i Irak när de innefattar Barneys - Den lila Dinosaurien - ”I love you”-sång från Sesame Street. Ha-ha-ha. Här blir Jon Andersons bok bitande när han får läsaren att förstå vilka enorma lidanden stora delar av den amerikanska kulturen kan innebära. Och de större konsekvenserna av att använda kultur som tortyrmedel.

Intressant är att följa hur de människor som jobbat med detta och deras aktivitet gav upphov till katastrofen i Waco, Texas och Heavens Gate-rörelsens kollektiva självmord som var en följd av ett fejkat fotografi. 

Vidare spekuleras det om subliminala ljud. ”Varför spelas det upp ett tjejband som gör Fleetwood Mac-covers för Guantanamofångarna? Innehåller det dolda budskap?”

Denna bok är fullspäckad av fantastiska berättelser av vilka jag tror filmen bara tar upp en bråkdel. Det är roligt och man kan inte göra annat än att älska dessa underhållande, barbariska och fullständigt självupptagna amerikaner. Hela denna bok är en brittisk beskrivning av en nation med en oövervinnerlig nationell självbild. Det manifesteras på de första sidorna i boken när general Stubblebine till sin fasa ännu en gång misslyckas med att gå genom en vägg men vägrar att ge sig.

Det sägs att den parapsykiska militära grenen lades ner på 90-talet, men efter 9/11 blev många gamla parasoldater uppringda igen. Många som uttalar sig i boken hävdar att de erkännanden av operationerna som CIA har kommit med bara tjänar till att mörka för de verkliga parapsykiska aktiviteterna som pågår. I din hjärna just nu. Och kanske i en och annan gets.

Psy-ops kan vara CNN, Prince of Persia eller Enter Sandman på högsta volle i en källare i al-Qaim. Det är skrämmande. Galet. Och otroligt underhållande. Och kanske sant.

onsdag 4 augusti 2010

Förståndshandikappat uselt om festivalungdomar


Denna ungdomsroman kan inte betygsättas då Talbocken endast har läst den manliga delen i denna beskrivning av möte mellan ung flicka och ung pojke på rockfestival. Den kvinnliga delen lästes av Anna Döbling, vissångerska och talboksinläsare. Hur denna bok letat sig in på den svenska marknaden är en gåta. Kanske hoppas förlaget på att kunna sälja med hjälp av det tuffa omslaget. Detta är förkastlig idioti utan existensberättande. För de som likt en Talbock levde Dionysos glada dagar under några festivaler i ungdomen har ingenting att hämta eller känna igen i denna roman. 
Vi ses, baby...
av Kevin Brooks och Catherine Forde
Översättning Helena Olsson
Argasso, 2007 (2005)

Keith är utmobbad och hånad av sina kompisar. Han köper festivalbiljetter men hans polare följer inte med. Han hoppar av på fel busshållplats och tvingas gå till festivalen Rock Out. På vägen kommer en buss med hans idoler i det stora bandet som super och bråkar. Sångarens jacka kastas ut genom ett fönster, den knockar Keith och bussen med bandet i fortsätter till festivalen. Keith kommer in på VIP-området då han låtsas vara rockstjärnan som egentligen äger skinnjackan. (Keith beskrivs som en 16-årig gothare och rockstjärnan som typ Slash, ändå blir de förväxlade).
En flicka, Sally, har också kommit in på VIP-området på grund av att hon heter likadant som en artist. De unga två flirtar valhänt med varandra i tron att de är någon annan. Sanningen kommer fram, de blir utkastade, blir ledsna, men så kommer Keith på att han ju har fler biljetter. Sally som har tajta jeans och läppglans visar spetstrosorna och ta mig sjuttton om de inte har ett ungdomsknull lika erotiskt som en blogg av Carl Bildt.

Att gå på toaletten på Roskilde 1986 var intressantare än denna mesiga mesyr. Det skulle vara intressant att läsa en litterär skildring av 3-4 dagars festivalliv. Den obeskrivliga frihetskänslan som infann sig på dessa festivaler (när de fortfarande var fria och man kunde ta med ölen in och innan man visste vem Jan Björklund var) är svårt att toppa. Allt var ju toppen. Skriv om det istället än nåt slemmigt gubbrunk om ungdomar som inte finns.

Ser du en tonåring med denna bok framför sig. Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål och burn motherfucker burn.

PS
Jag inser nu när jag precis ska publicera mitt blogginlägg att den kanske faktiskt är skriven för lätt utvecklingsstörda, eller ungdomar med lässvårigheter. Så om du ser en tonåring som har lässvårigheter och läser denna bok: Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål, grilla lite korv, prata om god men ändå lättläst litteratur som, ja, Tove Jansson t ex, och ge ungdomen ett ex av "Kometen kommer" och sen burn motherfucker burn. 


söndag 1 augusti 2010

God medicin




Talbocken har läst den ultimata skrönan. Berättelsen om Jack Crabb, alias Little Big Man, förevigad av Dustin Hoffman i filmen Little Big Man. Märkligt nog kommer inte en svensk översättning av Bergers roman förrän nu. För detta är den bästa och mest osentimentala skildring av ”Vilda Västern”, indianer och revolvermän Talbocken har läst. Och detta trots den stundtals alldeles för raljerande och förnumstiga tonen. För den som minns en larvig Dustin Hoffman i en alldeles för lång och seg film har mycket att hämta i boken. 

Little Big Man
 av Thomas Berger 
Översättning Caj Lundgren 
Karneval Förlag, 2010 (1964)


Det här handlar om Amerikas prärieindianders sätt att leva och tänka och hur de själva och deras kultur snabbt utplånades. Men utan sentimentalitet. Varenda varelse porträtteras som den sköra varelse den är. Den mest sympatiske är hövdingen Gamla Buffelskinnet som adopterade Jack Crabb och gjorde honom till cheyennen/ "Människovarelsen" Little Big Man.

Visst utrotades prärieindianernas kultur. Men det var ingen uråldrig bevarad civilisation vi snackar om. Det var människor  som dödade för sportens skull och snabbt acklimatiserade sig till förändrade livsvillkor. De skaffade hästar och började supa som bara vildar kan.
Det finns ingen sensmoral i denna bok. Det beskriver ett perspektiv från en vit man som uppfostrades till indian och som kastades mellan de båda världarna i krig och kärlek. Den beskriver hur omöjligt det är att tänka i cirklar i en fyrkantig värld. Jag har aldrig tidigare läst en skröna som ändå är så klargörande och ger en så trovärdig bild av den mytifierade "Vilda västern".


Alla människor är fåfänga och agerar för egen vinning. Det finns inga hjältar. Cheyennernas och siouxernas stora seger vid Littlebighorn förseglade deras öde. Där stred de taktiskt som de vita männen och gjorde slarvsylta av Custer och hans mannar. Men trots att han var den store vite hövdingen brydde de sig inte om just hans skalp. Han hade börjat bli flintis. Hämnden blev brutal och indianernas värld blev reservatens.



Little Big Man är skriven som en oändlig monolog berättad av den 111-årige Jack Crabb på ett ålderdomshem någonstans. Det är ett smart grepp som gör att Berger kan fabulera och göra läsaren osäker på sanningshalten. Just den formen är det som gör filmen så outhärdlig (tillsammans med Dustin Hoffmans fjantiga Mandomsprovet-karaktär).  Än en gång: Boken är något helt annat. Genom Jack Crabb och Little Big Man möter vi legender som Custer och Wild Bill Hickock samt horor, bondfångare och predikanter som alla har komplexa karaktärer. Sköna visdomar kommer på pränt: ”Man kan aldrig svindla en hederlig människa”.


Intresset för indianer och Vilda Västern är väl inte lika stort som när Talbocken var ung och såg Familjen Macahan på TV. Jag kommer dock ihåg att det var första gången jag såg indianer porträtterade som människor. Jag önskar jag hade läst Little Big Man då också.


Det känns som att Berger hade en mission att krossa myterna kring USA:s historia då han skrev boken 1964. För det är till stora delar en historieroman förklädd i pikaresk. Det liknar ingenting annat jag tidigare läst. Det är samtidigt rå realism. Det stinker av piss och avföring i ett cheyenneläger. Det var blött och kallt. Döden låg på lur varje sekund. Little Big Man och hans tidigare svarte vän och  uppassare, som också blivit indian (Den Svarte Vite Mannen) kunde konstatera att det inte går att vara en riktig indian om man är medveten om något annat.

Vad skulle man ha gjort? Låtit indianerna vara i fred och inte utrotat tio miljoner bufflar på fem år? Ja, bufflarna kunde man ju ha spårat några miljoner av. Men jag har själv mött urinvånare i södra Etiopien som poserar med sina vilda attribut (läpp-plattor och kalashnikovs) för att få några spänn och supa skallen och sin egen kultur i bitar. Vi kan inte bli som dem. Men de kan bli som oss. Bra eller dåligt? Förmodligen bra.


Läs Little Big Man och låt er roas och förundras över vilda vildar och vilda civiliserade.  En modern klassiker.