God medicin

Talbocken har läst den ultimata skrönan. Berättelsen om Jack Crabb, alias Little Big Man, förevigad av Dustin Hoffman i filmen Little Big Man. Märkligt nog kommer inte en svensk översättning av Bergers roman förrän nu. För detta är den bästa och mest osentimentala skildring av ”Vilda Västern”, indianer och revolvermän Talbocken har läst. Och detta trots den stundtals alldeles för raljerande och förnumstiga tonen. För den som minns en larvig Dustin Hoffman i en alldeles för lång och seg film har mycket att hämta i boken. 

Little Big Man

 av Thomas Berger 

Översättning Caj Lundgren 

Karneval Förlag, 2010 (1964)

Det här handlar om Amerikas prärieindianders sätt att leva och tänka och hur de själva och deras kultur snabbt utplånades. Men utan sentimentalitet. Varenda varelse porträtteras som den sköra varelse den är. Den mest sympatiske är hövdingen Gamla Buffelskinnet som adopterade Jack Crabb och gjorde honom till cheyennen/ "Människovarelsen" Little Big Man.

Visst utrotades prärieindianernas kultur. Men det var ingen uråldrig bevarad civilisation vi snackar om. Det var människor  som dödade för sportens skull och snabbt acklimatiserade sig till förändrade livsvillkor. De skaffade hästar och började supa som bara vildar kan.

Det finns ingen sensmoral i denna bok. Det beskriver ett perspektiv från en vit man som uppfostrades till indian och som kastades mellan de båda världarna i krig och kärlek. Den beskriver hur omöjligt det är att tänka i cirklar i en fyrkantig värld. Jag har aldrig tidigare läst en skröna som ändå är så klargörande och ger en så trovärdig bild av den mytifierade "Vilda västern".

Alla människor är fåfänga och agerar för egen vinning. Det finns inga hjältar. Cheyennernas och siouxernas stora seger vid Littlebighorn förseglade deras öde. Där stred de taktiskt som de vita männen och gjorde slarvsylta av Custer och hans mannar. Men trots att han var den store vite hövdingen brydde de sig inte om just hans skalp. Han hade börjat bli flintis. Hämnden blev brutal och indianernas värld blev reservatens.

Little Big Man är skriven som en oändlig monolog berättad av den 111-årige Jack Crabb på ett ålderdomshem någonstans. Det är ett smart grepp som gör att Berger kan fabulera och göra läsaren osäker på sanningshalten. Just den formen är det som gör filmen så outhärdlig (tillsammans med Dustin Hoffmans fjantiga Mandomsprovet-karaktär).  Än en gång: Boken är något helt annat. Genom Jack Crabb och Little Big Man möter vi legender som Custer och Wild Bill Hickock samt horor, bondfångare och predikanter som alla har komplexa karaktärer. Sköna visdomar kommer på pränt: ”Man kan aldrig svindla en hederlig människa”.

Intresset för indianer och Vilda Västern är väl inte lika stort som när Talbocken var ung och såg Familjen Macahan på TV. Jag kommer dock ihåg att det var första gången jag såg indianer porträtterade som människor. Jag önskar jag hade läst Little Big Man då också.

Det känns som att Berger hade en mission att krossa myterna kring USA:s historia då han skrev boken 1964. För det är till stora delar en historieroman förklädd i pikaresk. Det liknar ingenting annat jag tidigare läst. Det är samtidigt rå realism. Det stinker av piss och avföring i ett cheyenneläger. Det var blött och kallt. Döden låg på lur varje sekund. Little Big Man och hans tidigare svarte vän och  uppassare, som också blivit indian (Den Svarte Vite Mannen) kunde konstatera att det inte går att vara en riktig indian om man är medveten om något annat.

Vad skulle man ha gjort? Låtit indianerna vara i fred och inte utrotat tio miljoner bufflar på fem år? Ja, bufflarna kunde man ju ha spårat några miljoner av. Men jag har själv mött urinvånare i södra Etiopien som poserar med sina vilda attribut (läpp-plattor och kalashnikovs) för att få några spänn och supa skallen och sin egen kultur i bitar. Vi kan inte bli som dem. Men de kan bli som oss. Bra eller dåligt? Förmodligen bra.

Läs Little Big Man och låt er roas och förundras över vilda vildar och vilda civiliserade.  En modern klassiker.