onsdag 26 maj 2010

Anagrammatik och randig prosalyrik


Talbocken har läst Magnus Florins senaste bok. Florin är chefsdramaturg på Dramaten och skriver väl vad som i Kristdemokraters värld är kulturelitistisk prettolitteratur. I valet mellan en kristdemokrat och ett kultur-pretto väljer självklart Talbocken det senare, men kan ändå inte låta bli att tänka: Karln är ju så begåvad. Men vad vill han?
Ränderna
av Magnus Florin
Albert Bonniers Förlag, 2010


Att bara dra med fingrarna över texturen på det Joy Divisionliknande omslaget till Florins bok ger Talbocken kalla kulturkårar. Är det här prosalyrikens Kroumata han ska läsa in? Men det är stundtals väldigt roligt. På något koan-aktigt Krakel Spektakelvis:
Fem femlingar i formalin
Praktik är bäst i teorin
Mitt namn är Magnus Florin”.

Florins bok handlar nog mest om sorg över en moders självmord och existentiellt grubbleri. Han pratar om sin egen bok han just nu skriver (självklart) och om språkets, och antar jag livets, olika möjligheter att forma ett innehåll. Han leker med rim och anagram. Magnus Florin kan till exempel byggas om til: gas i mun, ras i ugn och anus i gom.

Vi bygger ord av bokstavsklossar och vi bygger liv och medvetande av tankar. I ”Ränder” möter vi återkommande några miljöer och personer. Konstnären M vars bilder han stjäl i tanken och skriver texter om, som utgör en del av boken, och S, terapeut i det stora lekterapikomplexet, dit barn i alla tider kommit för att leka med objekt i blöt eller torr sandlåda.

Detta är analytiska opiumdrömmar. Inget fel i det. Det är stundtals spännande att röra sig i texten som rör sig i nåt slags banal hyperkontextuell surrealistisk nivå, drömlik. En intellektuell dröm. En dröm med ränder: ”Sorgen är randig”.
Florin uppehåller sig vid ränderna. Ränderna i barndomens skrinda, ränderna vågorna suddar ut i sanden.

Detta är bra prettolitteratur. Men jag har läst andra svenska prosalyriska stycken som ändå vill kommentera något. Det här gör inte det. Det känns 80-tal. Och, jag vågar knappt säga det, postmodernistiskt. (Om jag hade vetat vad det betydde. Men det är väl sånt som blev modernt när postverket började spåra ur) Det här är onanistisk självreflektion, med sprudlande anagram och rim och skönt surrealistiskt bakochfram i trim. Men för vem? För Magnus Florin och kulturtanter fem?

Jag förstår att Florin nånstans vill berätta något viktigt om människan, det känns bara besvärligt att inte förstå vad, tills boken tar slut och det är för sent. Kanske det är meningen? Ty, som det står i ”Ränder”: ”Han förklarades död flera gånger, endast den sista gången var det för sent”.

Detta är inget för Göran Hägglund, eller för barnens bokstund. Inget för förorts-fetton, det är prosa för kultur-pretton. Med rim och utan reson, är Magnus Florins “Ränder” ett don för person. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar