fredag 6 augusti 2010

Talbock som stirrar på män som stirrar på getter

Talbocken har läst en lysande, fantastisk bok om USA:s paranormala soldater och deras parapsykiska krig.  Detta ska vara sanna berättelser om parapsykiska experiment från 50-talet till idag som blomstrade på  60-talet som en frukt från hippierörelsen. Ett unikt manifest utarbetades: Den Första Jordens Bataljon.  En krigföring som skulle "hela" inte skada. Det är denna krigföring som idag har utvecklats till tortyr som att spela sånger av ”Dino – den lila dinosaurien” från Sesame Street för krigsfångar i Irak eller våldsfetischismen i Abu Ghraib. Detta är skrivet av den engelska journalisten Jon Ronson på ett mycket underhållande sätt. Och allt ska vara sant, men det verkar för otroligt för att vara det. Hur som helst så är boken ett måste, vare sig den är sann eller inte.
 Män som stirrar på getter
av Jon Ronson
Översättning Lars Ahlström
Optimal Förlag, 2010

Efter Vietnamkriget ville försvarsmakten prova allt. Parapsykiska krigare började träna på att stirra ihjäl getter i en hemlia bunker i Virginia. Detta stirrande användes senare i kampen mot general Noriega i Panama för att spionera på honom. Han svarade med att binda svarta band runt sina fotleder.

Denna bok vimlar av fascinerande Arkiv X-historier och de ska alla vara sanna. Författaren blir under bokens tillkomst anklagad för att vara från en paranormal gren av Al-Qaeda! Detta är ingen lek.

Fascinerande är hur de tidigare psyko-stollerierna blir till allvar i senare tiders operationer. Abu Ghraib-maskeraden är ju inget annat än Psychic operations för att demoralisera den irakiska befolkningen. Meniga English och de andra följde bara order från högsta ort. Det är också fascinerande hur media i USA tycker det är skojigt att rapportera om tortyrmetoderna i Irak när de innefattar Barneys - Den lila Dinosaurien - ”I love you”-sång från Sesame Street. Ha-ha-ha. Här blir Jon Andersons bok bitande när han får läsaren att förstå vilka enorma lidanden stora delar av den amerikanska kulturen kan innebära. Och de större konsekvenserna av att använda kultur som tortyrmedel.

Intressant är att följa hur de människor som jobbat med detta och deras aktivitet gav upphov till katastrofen i Waco, Texas och Heavens Gate-rörelsens kollektiva självmord som var en följd av ett fejkat fotografi. 

Vidare spekuleras det om subliminala ljud. ”Varför spelas det upp ett tjejband som gör Fleetwood Mac-covers för Guantanamofångarna? Innehåller det dolda budskap?”

Denna bok är fullspäckad av fantastiska berättelser av vilka jag tror filmen bara tar upp en bråkdel. Det är roligt och man kan inte göra annat än att älska dessa underhållande, barbariska och fullständigt självupptagna amerikaner. Hela denna bok är en brittisk beskrivning av en nation med en oövervinnerlig nationell självbild. Det manifesteras på de första sidorna i boken när general Stubblebine till sin fasa ännu en gång misslyckas med att gå genom en vägg men vägrar att ge sig.

Det sägs att den parapsykiska militära grenen lades ner på 90-talet, men efter 9/11 blev många gamla parasoldater uppringda igen. Många som uttalar sig i boken hävdar att de erkännanden av operationerna som CIA har kommit med bara tjänar till att mörka för de verkliga parapsykiska aktiviteterna som pågår. I din hjärna just nu. Och kanske i en och annan gets.

Psy-ops kan vara CNN, Prince of Persia eller Enter Sandman på högsta volle i en källare i al-Qaim. Det är skrämmande. Galet. Och otroligt underhållande. Och kanske sant.

onsdag 4 augusti 2010

Förståndshandikappat uselt om festivalungdomar


Denna ungdomsroman kan inte betygsättas då Talbocken endast har läst den manliga delen i denna beskrivning av möte mellan ung flicka och ung pojke på rockfestival. Den kvinnliga delen lästes av Anna Döbling, vissångerska och talboksinläsare. Hur denna bok letat sig in på den svenska marknaden är en gåta. Kanske hoppas förlaget på att kunna sälja med hjälp av det tuffa omslaget. Detta är förkastlig idioti utan existensberättande. För de som likt en Talbock levde Dionysos glada dagar under några festivaler i ungdomen har ingenting att hämta eller känna igen i denna roman. 
Vi ses, baby...
av Kevin Brooks och Catherine Forde
Översättning Helena Olsson
Argasso, 2007 (2005)

Keith är utmobbad och hånad av sina kompisar. Han köper festivalbiljetter men hans polare följer inte med. Han hoppar av på fel busshållplats och tvingas gå till festivalen Rock Out. På vägen kommer en buss med hans idoler i det stora bandet som super och bråkar. Sångarens jacka kastas ut genom ett fönster, den knockar Keith och bussen med bandet i fortsätter till festivalen. Keith kommer in på VIP-området då han låtsas vara rockstjärnan som egentligen äger skinnjackan. (Keith beskrivs som en 16-årig gothare och rockstjärnan som typ Slash, ändå blir de förväxlade).
En flicka, Sally, har också kommit in på VIP-området på grund av att hon heter likadant som en artist. De unga två flirtar valhänt med varandra i tron att de är någon annan. Sanningen kommer fram, de blir utkastade, blir ledsna, men så kommer Keith på att han ju har fler biljetter. Sally som har tajta jeans och läppglans visar spetstrosorna och ta mig sjuttton om de inte har ett ungdomsknull lika erotiskt som en blogg av Carl Bildt.

Att gå på toaletten på Roskilde 1986 var intressantare än denna mesiga mesyr. Det skulle vara intressant att läsa en litterär skildring av 3-4 dagars festivalliv. Den obeskrivliga frihetskänslan som infann sig på dessa festivaler (när de fortfarande var fria och man kunde ta med ölen in och innan man visste vem Jan Björklund var) är svårt att toppa. Allt var ju toppen. Skriv om det istället än nåt slemmigt gubbrunk om ungdomar som inte finns.

Ser du en tonåring med denna bok framför sig. Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål och burn motherfucker burn.

PS
Jag inser nu när jag precis ska publicera mitt blogginlägg att den kanske faktiskt är skriven för lätt utvecklingsstörda, eller ungdomar med lässvårigheter. Så om du ser en tonåring som har lässvårigheter och läser denna bok: Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål, grilla lite korv, prata om god men ändå lättläst litteratur som, ja, Tove Jansson t ex, och ge ungdomen ett ex av "Kometen kommer" och sen burn motherfucker burn. 


söndag 1 augusti 2010

God medicin




Talbocken har läst den ultimata skrönan. Berättelsen om Jack Crabb, alias Little Big Man, förevigad av Dustin Hoffman i filmen Little Big Man. Märkligt nog kommer inte en svensk översättning av Bergers roman förrän nu. För detta är den bästa och mest osentimentala skildring av ”Vilda Västern”, indianer och revolvermän Talbocken har läst. Och detta trots den stundtals alldeles för raljerande och förnumstiga tonen. För den som minns en larvig Dustin Hoffman i en alldeles för lång och seg film har mycket att hämta i boken. 

Little Big Man
 av Thomas Berger 
Översättning Caj Lundgren 
Karneval Förlag, 2010 (1964)


Det här handlar om Amerikas prärieindianders sätt att leva och tänka och hur de själva och deras kultur snabbt utplånades. Men utan sentimentalitet. Varenda varelse porträtteras som den sköra varelse den är. Den mest sympatiske är hövdingen Gamla Buffelskinnet som adopterade Jack Crabb och gjorde honom till cheyennen/ "Människovarelsen" Little Big Man.

Visst utrotades prärieindianernas kultur. Men det var ingen uråldrig bevarad civilisation vi snackar om. Det var människor  som dödade för sportens skull och snabbt acklimatiserade sig till förändrade livsvillkor. De skaffade hästar och började supa som bara vildar kan.
Det finns ingen sensmoral i denna bok. Det beskriver ett perspektiv från en vit man som uppfostrades till indian och som kastades mellan de båda världarna i krig och kärlek. Den beskriver hur omöjligt det är att tänka i cirklar i en fyrkantig värld. Jag har aldrig tidigare läst en skröna som ändå är så klargörande och ger en så trovärdig bild av den mytifierade "Vilda västern".


Alla människor är fåfänga och agerar för egen vinning. Det finns inga hjältar. Cheyennernas och siouxernas stora seger vid Littlebighorn förseglade deras öde. Där stred de taktiskt som de vita männen och gjorde slarvsylta av Custer och hans mannar. Men trots att han var den store vite hövdingen brydde de sig inte om just hans skalp. Han hade börjat bli flintis. Hämnden blev brutal och indianernas värld blev reservatens.



Little Big Man är skriven som en oändlig monolog berättad av den 111-årige Jack Crabb på ett ålderdomshem någonstans. Det är ett smart grepp som gör att Berger kan fabulera och göra läsaren osäker på sanningshalten. Just den formen är det som gör filmen så outhärdlig (tillsammans med Dustin Hoffmans fjantiga Mandomsprovet-karaktär).  Än en gång: Boken är något helt annat. Genom Jack Crabb och Little Big Man möter vi legender som Custer och Wild Bill Hickock samt horor, bondfångare och predikanter som alla har komplexa karaktärer. Sköna visdomar kommer på pränt: ”Man kan aldrig svindla en hederlig människa”.


Intresset för indianer och Vilda Västern är väl inte lika stort som när Talbocken var ung och såg Familjen Macahan på TV. Jag kommer dock ihåg att det var första gången jag såg indianer porträtterade som människor. Jag önskar jag hade läst Little Big Man då också.


Det känns som att Berger hade en mission att krossa myterna kring USA:s historia då han skrev boken 1964. För det är till stora delar en historieroman förklädd i pikaresk. Det liknar ingenting annat jag tidigare läst. Det är samtidigt rå realism. Det stinker av piss och avföring i ett cheyenneläger. Det var blött och kallt. Döden låg på lur varje sekund. Little Big Man och hans tidigare svarte vän och  uppassare, som också blivit indian (Den Svarte Vite Mannen) kunde konstatera att det inte går att vara en riktig indian om man är medveten om något annat.

Vad skulle man ha gjort? Låtit indianerna vara i fred och inte utrotat tio miljoner bufflar på fem år? Ja, bufflarna kunde man ju ha spårat några miljoner av. Men jag har själv mött urinvånare i södra Etiopien som poserar med sina vilda attribut (läpp-plattor och kalashnikovs) för att få några spänn och supa skallen och sin egen kultur i bitar. Vi kan inte bli som dem. Men de kan bli som oss. Bra eller dåligt? Förmodligen bra.


Läs Little Big Man och låt er roas och förundras över vilda vildar och vilda civiliserade.  En modern klassiker.

tisdag 13 juli 2010

Blodfattig vampyrism


Det här är precis lika dåligt som det låter. ”Vampyrater – Skräckens tidevarv” ska förmodligen tillfredsställa alla ungdomar. Här speglas kampen mellan vanliga pirater och vampyr-pirater, vampyrater, med en dialog som tagen ur ”Andra avenyn”. Alla karaktärer är snygga och har lite häftiga namn. Detta ska vara Three musketeers, Pirates of the Caribbean, Kung-Fufilmer och Twiligt på samma gång och är därför – ingenting. Bara skräp. 
Vampyrater – Skräckens tidevarv
av Justin Sompers
Översättning Leif Jacobsen
B. Wahlströms Bokförlag, 2008 (2006)

Tvillingarna Grace och Connor är 14 år och präktiga och talangfulla. Connor är en fullfjädrad pirat men Grace är hopplöst förtjust i vampyrater och gör astrala resor till dem för att hälsa på. Men den värld Justin Sompers målar upp är totalt obegriplig. För det första finns det inga andra människor än pirater och deras avart – vampyrater – i boken. Inga vanliga människor som piraterna terroriserar.

Texten är också otroligt pompös. Lite Carl Snoilsky: ”Den illustra dansen visade sig vara en dödsdans”. Ingenting händer, det pratas mest om hur de olika personerna mår, liksom en såpa på TV.

Det intressanta är hur författaren (han finns på riktigt, han är engelsman) har velat sampla in allt som ska vara lite häftigt och kittlande i boken. Vampyraterna tar ibland fram surfingbrädan i jakt efter offer. De hoppar bungyjump. En pirathövding har dreadlocks där det bor en orm, piraterna spelar rock, de gör tai chi och yoga. Samtliga piratkaraktärer har fått namn från jordens alla hörn: Det är danske kapten Larsen,  en ryss, en indier, en engelsman men tyvärr ingen Bellman. Dock talas det på ett ställe i boken om ”Stockholmssyndromet”. Inget blir berättat när allt ska vara med. Det blir bara ett stort vampyriskt ingenting.

Rör inte dessa böcker. Hittar du en hos din tonåring, bränn den innan den hinner läsa den. Det här är genomkommersiell dynga. Det följer till och med med samlingsbilder på karaktärerna. De är tecknade så där ”dataanimerat”. Det konstigaste är att kapten Molucco Wrathe (han med dreads) ser ut som Ozzie Osbourne.

Detta är den märkligaste form av vampyrexploatering jag någonsin stött på. Det märkligaste är att den inte innehåller någon vampyrism. Det är bara ett tomt blodfattigt skal. 



torsdag 17 juni 2010

Möt Sverigedemokraterna


”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt...Det är så du vinner”. Stallones Rockycitat passar perfekt in på Sverigedemokraterna i Sverige 2010. Ju större motvind desto mer vind i seglen på väg in mot riksdagen. Sydsvenskans Niklas Orrenius har följt Sverigedemokraterna sedan 2002 och har i denna bok publicerat artiklar från då till nu – med kommentarer om hur det gått sedan artiklarna skrevs. Detta är storartad journalistik. Talbocken hatar Sverigedemokrater och deras människosyn lika mycket som alla andra tänkande människor, men att försöka ”tysta ner dem” i media är kontraproduktivt.
Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza.
–En bok om Sverigedemokraterna
av Niklas Orrenius
Månpocket, 2010

Orrenius försöker ge en så gedigen bild som det bara går av ett parti som fortfarande försöker hitta sin form. De gamla tokdårarna i BSS och nazisterna får inte vara med längre. Nu flirtar partiet med höjd A-kassa och motstånd till Ipred för att hitta nya väljare. En vanlig missuppfattning, enligt Orrenius, är att stoppa invandringen är SD:s största fråga. Men fokus ligger på något ännu större: ”Det primära målet med SD:s politik är att  återupprätta en gemensam nationell identitet” skriver partiet.

De är alltså nationalister. De slår vakt om svenskheten. Denna ”svenskhet” som hittades på på 1800-talet och som ingen egentligen vet vad den innebär. Förutom köttbullar och Karl XII och Calle Jularbo. Realpolitiskt fär det följden att partiets lättretade partisekreterare Björn Söder föreslår att Skånes landsting ska ”styra hur invandrare ska tala [skånska], ingen brytning på arabiska eller serbokroatiska”. Samma snillen kan även spekulera  i huruvida vem som är svensk. Fotbollsspelaren Henrik Larsson är svensk, medan Zlatan inte är det, genom sitt kroppsspråk och attityd.

Hur avskyvärd Sverigedemokraternas politik än är behöver inte människorna vara avskyvärda. Utvecklingsstörda barn gillar Black Ingvars och dansbandsmusik. Vi kan inte tvinga dem till att lyssna på Maria Callas och Radiohead. Men liksom utvecklingsstörda har rätten till sin musik har Sverigedemokraterna rätt att tänka sin ideologi och träffas.

Och däri ligger det stora problemet i Sverige. I media får SD ofta epitetet ”det främlingsfientliga” framför partibeteckningen. Deras möten förstörs av syndikalistiska visselkonserter och ruttna tomater. De kan knappt hålla sina partimöten någonstans. De blir fysiskt trakasserade. Och de enda som tjänar på det – är Sverigedemokraterna. Sveriges martyrer.

Vanliga arbetstagare som kommer ut som SD:are blir av med sina jobb, även om de sköter dem. Läraren Richard Jomshof, populär bland sina elever har nu helt slutat undervisa. Han kan inte få något jobb längre pga sin politiska uppfattning. Det är ett problem.

Jag kan verkligen förstå att ingen vill ha med SD:are att göra. Det är ett dilemma. Men genom att göra de till martyrer värvar de fler medlemmar. Det Orrenius gör är att seriöst ta sig an SD som vilket annat parti som helst, även om det utgörs av ignoranta och obildade människor. Det är rätt väg, tror jag. Läs därför denna bok.

Hur ska den nationella identiteten byggas upp? Det är de frågorna vi ska ställa till Jimmie Åkesson. Vi ska tränga in i deras kulturuppfattning där fjollig teater och dans inte ska få statsbidrag, men däremot hembygdsmuséers utställningar av folkdräkter. För det måste vara svenskt. Ställ Bollnäsdräkten mot baletten. Är det ett val vi borde göra?

SD:s nya profil har snyggats till, det sägs nu att en assimiliserad människa med svart hudfärg kan vara svensk även utan ”nordgermanska gener”. Fantastiskt att det måste skrivas ner. Men inom skål och vägg är det givetvis inte så. Där är t. ex. muslimer några som måste stoppas likt Churchill varnade för nazisterna på 30-talet. Inom SD flödar konspirationsteorin om ”Eurabia”. En arabisk konspiration om att ta över USA och Europa genom islam. Herregud. Bunta ihop ”Arabländerna” som nån mystisk helhet. Som att arabländerna håller sams! Jag tror faktiskt inte ens att SD kan skilja på araber, turkar och perser. Men obildade påståenden är folkliga och får röster.

Jag ska inte gå in på Sverigedemokraternas befängda åsikter. De är emot mångkultur och sexualitet och allt som rockar. De är chinostyper (typ 85% män) från svensk landsort som inte fick de snygga tjejerna. De spelar på obildade och inskränkta människors rädsla och bitterhet för att skaffa sig ett egenvärde. Och de går inte att stoppa med tystnad.

Orrenius bok är nödvändig läsning för att få en djupare inblick i Sverigedemokraterna. Den lockar också till några skratt. Som hur topparna i Sverigedemokraterna åkte till Färöarna och blev förälskade i landet. På nationaldagen, Olavvakan, kysste färingen Haraldur en sten och utropade: Den enskilda människan är liten, fosterlandet är allt. Färöarna för evigt!” Haraldur kysste stenen som varit där ”tusen år före honom” och den kysste honom tillbaka.

Tagna kom SD-delegaterna hem med pins med korslagda svenska och färöiska flaggor på kavajslagen. Kruxet var dock att denna Haraldur var en färöisk komiker från fjolliga Köpenhamn som gjorde en ironisk show på nationaldagen. Färingarna kunde aldrig sluta skratta åt de dumma nationalist-svenskarna.

Sverigedemokraterna använder själva ironi. De kallar invandrare för ”kulturberikare” och kvinnor som Åsa Linderborg för ”batikhäxor”. Det är inte så roligt. Det finns lite som är roligt med Sverigedemokraterna, bara deras dumhet. Må Gud och Fosterlandet bevara oss från SD:s fjantiga nationalism. Må de falla på egen dumhet.

Liksom vissa Sverigedemokrater hävdar att kurder av naturen är blodtörstiga är det lätt att kunna avfärda Sverigedemokrater som av naturen oknullade. För vem vill avla stolta svenska söner med en ängslig rasist? Men det är att falla i fällan och generalisera likt de själva gör. Skriv om SD, journalister. Analysera dem. Debattera med dem, politiker. De är människor och de har ett parti. Och sen röstar vi dem ända bort till Färöarna i september.



tisdag 15 juni 2010

Allt du vill veta om kokain


Detta är en bok om kokain. Från kokabuske till Kleerups näsa. Från skönt party till rutten misär. Den visar hur komplicerat det är med knark. Framför allt med knarket kokain. Den visar det helvete som kokainhandeln har framkallat i länder som Mexiko och Colombia. Och det är därför bokens författare tycker vi ska avhålla oss från kokain. Av solidaritet med de människor i latinamerika som betalar vårt party med död, fattigdom och terror.
Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman
av Lasse Wierup och Erik de la Reguera
Norstedts, 2010

Talbocken har alltid varit en drogliberal bock. Och är det fortfarande. Nästan mer efter att ha läst denna bok. Hur man än ser på det så är terrorn långt större om kokainkartellerna får råda än om knarket får råda och det satsas på vård av missbrukare istället för militärt våld mot desperata bönder.

Är det då inte bättre att avdramatisera droger och satsa pengar på vård istället för straff. Sverige har hårdast syn på frågan i världen. Mycket tack vare den maoistiske läkaren Nils Bejerot som på 70-talet såg alla droger som något som skulle zombifiera hela västvärlden. Det lever kvar. Det var den sanning Talbocken växte upp i. Vi upplevde ett antiknarkets Stora språnget. Bilden är en aning mer nyanserad idag men ändå tror många att cannabis är ingången till kokain etc.

Men kanske det lättaste ändå är att låta allt ”knark” vara förbjudet medan monsterdrogen alkohol (långt mer jävulsk än kokain) får vara det som står till buds? Wierup och de la Reguera håller i denna bok fram många goda anledningar till det. Eftersom allt utom alkohol i Sverige är belagt med sådan skam så skapar droganvändandet i sig omoraliska individer. Den som provar en puff eller snort går över en gräns och blir för alltid en Kenta och Stoffe i sin mentala självbild. Något som icke-svenskar aldrig kan förstå. Kanske måste det vara illegalt bara därför.

Men när det gäller kokain är det ju en global katastrof som håller igång högerdiktaturer, amerikansk vapenförsäljning, utarmar landsbygden och låter vanliga fattiga människor leva i nån slags Pol Pot-kompott med galna vänstergerillor eller paramilitärer som bara vill en sak. Tjäna kopiöst med pengar på världens lättaste sätt. Pulvret med den stora avansen – kokain.

Många intervjuade svenskar (bl a skådespelerskan Sanna Bråding som framstår som en väldigt mogen och modig person) beskriver hur lättade de blev över att till slut bli påkomna av polisen. Annars hade de inte slutat. De satt fast i ett missbruk. Och det är en bra anledning till att hålla det illegalt. För är det illegalt är det ju inte lagligt och du får böter och får gå på plankan i Expressen. De kunde inte ha slutat annars, resonerar författarna.

Men alkohol är inte förbjudet. Och det är massor som måste gå på behandling för att bli kvitt det missbruket. Utan att åka fast för polisen. Vad både Talbocken och författarna är ense om att det finns en högerkristen, och i Sverige en allomfattande, moral att knark är fel. Något som medelklassen i Sverige idag börjar skita i. När det gäller knarket kokain. Och det är ett problem. Därför måste vi likt vi köper fairtradebananer tänka på vilka som lider av vårt kokainbruk.

För särskilt farligt är det inte (relativt sett). Vissa fastnar ordentligt, vilket är en katastrof för alla inblandade. Men i ett större perspektiv är det inte värre än vårt missbruk av kinesiska arbetare som gör våra iPhones, köra SUV:ar eller vårt totalt ohållbara köttätande. Vi kan sabba våra egna liv och stödja kokainmaffior med kokainmissbruk men vi förstör inte jorden för nästkommande generationer. Vad är moraliskt? Vad ska vara lagligt? 

Denna bok är en journalistisk bragd. Den förklarar kokainets efterverkningar på en global och svensk skala. Den är en riktig ögonöppnare. Den drar de stora linjerna och intervjuar de små personerna. Den visar verkligen alla sidor av problemet och beskriver även det positiva med drogen.

Kokain är den perfekta drogen för supande svenskar. Den gör dig nykter och snygg när du druckit för mycket. Den kompletterar alkoholen. Du får ingen baksmälla. Du snackar som att du visste vad du snackade om. Så spirituella blir vi av lite pulver i näsan. Och mår så bra. Om vi inte gör det för ofta såklart. Som Gösta Ekman d.ä gjorde på 30-talet, under vår förra kokainvåg.

Nyliberalisering, frihandelsavtalet Nafta och ”War on drugs” har lett till dagens kokainvåg. Ursprunget, kokabusken, som gett indianer i sydamerika naturmedicin i tusentals år klassas fortfarande som narkotika av FN efter att USA tvingats hemlighålla en vetenskaplig rapport från WHO som hävdar motsatsen för att kunna fortsätta sitt ofruktsamma knarkkrig.

Men det finns ljus i näshålan. Författarna sätter stort hopp till Evo Morales och Bolivia. Där nu bönder tillåts odla koka legalt. Vi måste starta en dialog mellan producent och konsument i detta globala problem. Wierup och de la Reguera tycker lite naivt att vi kunde börja importera kokablad till Europa och USA istället. Istället för kaffe, kanske.

Kanske kommer kokainvågen att ebba ut. Det kanske slutar vara trendigt. Ses som en smutsig omoralisk business (vilket det är). Eller så gör vi det lagligt och köper in fairtradekola från Morales Bolivia och säljer på Apoteket med bipacksedel med biverkningar. Det senare är inte politiskt möjligt. Politiskt möjligt är bara att låta saker kuka ur i vederbörlig ordning och skambelägga alla kokainister (utom de som jobbar i media) och sätta alla fattiga latinos och polacker som sväljer ett kilo kokainbollar och sätter sig på ett plan i fängelse, för att de är så fånigt desperata och totalt okunniga om allting att de vill kunna leva likadana liv som vi i Sverige.

Ciudad Juárez på gränsen mellan USA och Mexiko är världens farligaste stad. Kokainkartellerna tvingade en alltför nitisk borgmästare att avgå genom att avrätta en ny polis var 48:e timme. Sinaloa och Zetas styr i Mexiko. Nolltolerans styr i Sverige och på det sättet lever Sverige och Zetas i symbios. De hjälper varandra.

Ja, men gör nåt då? Maria Wetterstrand?

”Kokain” är en otroligt välskriven och belysande bok om kokain. Den visar på alla sidor av problemet och lämnar till läsaren vad hon ska tycka och tro. Även om författarna själva tydligt visar vad de tycker.

Jag har några vänner som gått bort eller fuckat upp sina liv på grund av droger. Det är tråkigt minst sagt. De hade dock mycket lite med kokain att göra. Och jag vet inte hur de hade levt sina liv om droger inte var så spännande förbjudet. Själv tog jag kokain några gånger i början av 90-talet. Det var toppen. Jag skulle gärna prova igen. Om det var kravmärkt. Och såldes på apotek. Eller om jag var så packad att jag sket i vilket.



tisdag 1 juni 2010

Plirigt och knipslugt med Täppas

Talbocken älskar den plirige och knipslugt poetiske Täppas Fogelberg. ”Halli, Hallå!” berättar om dennes uppväxt i Gävle under 50- och 60-talet och hur familjelivet präglades av den Ångest som var hans far - den misslyckade affärsmannen.
Boken utgörs av nostalgiska minnesbilder som efter hand blir mer och mer intressanta. Täppas blir mods, börjar dricka mellis och ligga med tjejer samtidigt som den svenska småstadens oskuld kommersialiseras och de gamla kvarteren rivs för nya köpcentrum.
Halli, hallå!
av Täppas Fogelberg
Norstedts, 1992

”Halli, hallå!” utropar den stadigt muntre och alkoholiserade pappa Fogelberg. Djupt olycklig över att ha valt fel väg i livet och med en krasslig astmatisk kropp gjorde han allt för att alla skulle ha det trevligt. Utan att överanalysera sig själv skriver Täppas ner anekdoter från sin barn- och ungdom och vi lär känna en människa och en tid lite bättre.

Till en början är det en ständig namedropping av masonite, Fenom, Tulo och Caltex som räknas upp i någon slags 50-talskavalkad. Det är tråkigt. Men när ”Halli, hallå!” når 60-talet börjar det bli intressant.

Täppas skriver fyndigt om pappa, syrran, skolan och stan. Framför allt är det skräcken ”för att pappa skulle gå sönder” som präglar den unge Täppas liv. Han måste hela tiden säga roliga saker.

1992, när denna bok skrevs, torde väl Täppas popularitet ha stått som högst, då han gjorde mycket TV. Idag är han väl mest känd för att hålla styr på folket i ”Ring P1” på förmiddagarna. Talbocken saknar honom. Täppas är en berättare som lindar in både ont och gott i en luddig bomullstuss av förståelse och kärlek. Det är omöjligt att inte höra hans väna stämma när man läser denna bok. I vissa parter når texten poetiska höjder i sin förnumstiga enkelhet.

Så här beskriver han småstadens utveckling på 60-talet:
”Det blir allt ovanligare att någon hänger tvätt på gården för ingen vill spela med öppna kort och visa upp sina paltor. Alla vill vara finare.
Allt ska bli större och bättre; vägarna, affärerna och de offentliga byggnaderna. Över varje tak spretar en TV-antenn som med sina raka fingrar ber om mera Hyland”.

I slutet av boken är Täppas mods och dricker mellis och lyssnar på The Who och Beatles. Så här beskriver han John Lennon:
”Det är någonting i John Lennons röst som får mig att lyssna. Det är tonen; en lekfull arrogans som är kelen och sträv och som gycklar med alltihop samtidigt som den ropar efter något. Det är som en kittling långt inifrån.”

Jag kan inte låta bli att tycka att det är en adekvat beskrivning av Täppas själv.

En från början stereotypt nedtecknad minneskavalkad över bensinångor och skurpulver har vuxit till något större när Talbocken lämnar ifrån sig denna bok. Jag tycker inte om att kategorisera människor efter nationstillhörighet eller etnicitet. Men jag kan inte låta bli att hålla Täppas för en God Svensk.



måndag 31 maj 2010

Mediamakt – skökans privilegium


Talbocken har läst en något torr men uppmanande avhandling om etik inom journalistiken. Det står inte bra till. Vi går väl alla omkring och ”vet” att det alltid finns gömda intressen i allt vi läser och hör och ser. Månson ger en kompetent överblick över läget och det är bara att inse att vi konsumenter är manipulerade hela tiden. Det finns inga möjligheter eller ekonomi till att skriva klassisk förklarande journalistik längre. Talbocken frågar sig: Hur har det kunnat bli så här? Går det att göra nånting åt det?
Spelet bakom rubrikerna
Om journalister, journalistik och det personliga ansvaret
av Hans Månson
Juridisk Reportagebyrå, 2010

Idealblden är journalister på en redaktion som gräver fram nyheter som åskådliggör samtiden för tidningens läsare. Idag har vi inte råd att anställa journalister. I dessa specialiteternas tidevarv ska journalisterna vara allround: kunna redigera, vara stilister, kunna filma, klippa etc. Fackjournalistik blir allt mer ovanlig. Journalister ska kunna allting och har ingen tid och väljer därför gärna de nyheter de blir serverade: via pressmeddelanden, via Bert Karlsson, via köpta läkare från läkemedelsindustrin som kommer med nya rön.

Värstingarna inom journalistiken är motor-, rese/turism- och underhållningsjournalistiken. De blir bjudna på resor för att skriva om ditt och datt. Lyxhotell, resa och dricksen i baren betalas av beställaren. (I boken finns en bilaga med ”Turistjournalisternas rekommendationer” om hur beställaren ska försörja journalisterna. Ingår resa från flygplatsen till hotellet?)

Inom andra yrken finns en myndighet som granskar de utövande från att begå etiska oegentligheter. Advokatsamfundet har en disciplinnämnd där advokater kan uteslutas. Ingen granskar journalister. En tandlös PO och i P1 finns ”Medierna”, men mycket mer finns knappast. Och eftersom frilansare inte får betalt av sin arbetsgivare måste ju nån annan betala för jobbet. Den/det de porträtterar t.ex. Och handen på hjärtat, det här känner vi ju till. Det är ju så det funkar! Men vi orkar inte bry oss.

Bloggarna är ju  också ett kapitel för sig. (Talbocken är ingen journalist, så han är mutbar) Exempel: En bloggare från prylportalen.se blir bjuden av Phillips till lyxresa till Portugal för att se nya phillipsprodukter. Prylportalen ägs av Mediaprovider som styrs av Citygate som ägs av elva svenska mediaföretag som kablar ut nyheter till lokaltidningar som t.ex. Eskilstunakuriren, Östgötacorren och Gotlands Allehanda.

Tidnigen Fokus, som är en favorit som Talbocken tycker alla ska prenumerera på, skriver långa genomtänkta reportage. Men det finns inga pengar till löner. Ett fyra sidor långt reportage kan ge 6 000 på faktura. Tidningen Re:Public betalar inget alls. Vem har råd att vara etisk? Bloggande kändisar kan dock tjäna storkovor genom att namedroppa grejjer på deras bloggar. WTMFF.

Journalistik lönar sig inte.

Ekonomijournalistiken är ett kapitel för sig. Förstå vilka ekonomiska intressen där finns till att styra journalisterna. Många journalister lämnar också branschen och börjar jobba som JKL-konsulter (där Göran Persson jobbar) för att casha in efter 20 års trogen tjänst.

För den som är intresserad av att bli upprörd över hur uselt ställt det är i vår mediafabrik kan detta häfte verkligen rekommenderas.

Men vad kan göras? Liksom alla tänkande varelser köper giftfria bananer och kaffe som inte vuxit ur blodig jord så borde man etikmärka tidningarna. Lite dyrare, men kontrollerade av en statlig myndighet! Eller hur det nu kan se ut. Framför allt framstår ju de som inte är etikmärkta som de hyenor de verkligen är. Aftonbladet och Expressen och liknande som kränger upplevelser och känslor som nyheter blir massmedias Nestlé och United Fruit.

Detta med etikmärkning är väl det bästa förslaget Månson kommer med. Men det är ett bra förslag, som Talbockar definitivt gillar. I väntan på detta kan vi börja med att bojkotta kvällstidningar, läsa resetidningar med vetskap att journalisten är köpt och aldrig, aldrig se på TV4 (undantag fotbolls-VM), kanalen som inte kategoriserar Nyhetsmorgon som ”Nyhetsprogram” för annars kan de inte sponsra hela skiten med sina lifestylelögner. 

Media söker inte längre journalister, de söker producenter. Detta är ett ofantligt samhällsproblem. Därför kravmärkning. Och att vi måste betala för en produkt som vi kan lita på. Avslutar med ett citat av Rudyard Kipling som användes för beskriva mediarapporteringen i London, 1931:
”Power without responsiibility – the prerogative of the harlot throughout the ages”
“Makt utan ansvar – skökans privilegium i alla tider”. 


onsdag 26 maj 2010

Anagrammatik och randig prosalyrik


Talbocken har läst Magnus Florins senaste bok. Florin är chefsdramaturg på Dramaten och skriver väl vad som i Kristdemokraters värld är kulturelitistisk prettolitteratur. I valet mellan en kristdemokrat och ett kultur-pretto väljer självklart Talbocken det senare, men kan ändå inte låta bli att tänka: Karln är ju så begåvad. Men vad vill han?
Ränderna
av Magnus Florin
Albert Bonniers Förlag, 2010


Att bara dra med fingrarna över texturen på det Joy Divisionliknande omslaget till Florins bok ger Talbocken kalla kulturkårar. Är det här prosalyrikens Kroumata han ska läsa in? Men det är stundtals väldigt roligt. På något koan-aktigt Krakel Spektakelvis:
Fem femlingar i formalin
Praktik är bäst i teorin
Mitt namn är Magnus Florin”.

Florins bok handlar nog mest om sorg över en moders självmord och existentiellt grubbleri. Han pratar om sin egen bok han just nu skriver (självklart) och om språkets, och antar jag livets, olika möjligheter att forma ett innehåll. Han leker med rim och anagram. Magnus Florin kan till exempel byggas om til: gas i mun, ras i ugn och anus i gom.

Vi bygger ord av bokstavsklossar och vi bygger liv och medvetande av tankar. I ”Ränder” möter vi återkommande några miljöer och personer. Konstnären M vars bilder han stjäl i tanken och skriver texter om, som utgör en del av boken, och S, terapeut i det stora lekterapikomplexet, dit barn i alla tider kommit för att leka med objekt i blöt eller torr sandlåda.

Detta är analytiska opiumdrömmar. Inget fel i det. Det är stundtals spännande att röra sig i texten som rör sig i nåt slags banal hyperkontextuell surrealistisk nivå, drömlik. En intellektuell dröm. En dröm med ränder: ”Sorgen är randig”.
Florin uppehåller sig vid ränderna. Ränderna i barndomens skrinda, ränderna vågorna suddar ut i sanden.

Detta är bra prettolitteratur. Men jag har läst andra svenska prosalyriska stycken som ändå vill kommentera något. Det här gör inte det. Det känns 80-tal. Och, jag vågar knappt säga det, postmodernistiskt. (Om jag hade vetat vad det betydde. Men det är väl sånt som blev modernt när postverket började spåra ur) Det här är onanistisk självreflektion, med sprudlande anagram och rim och skönt surrealistiskt bakochfram i trim. Men för vem? För Magnus Florin och kulturtanter fem?

Jag förstår att Florin nånstans vill berätta något viktigt om människan, det känns bara besvärligt att inte förstå vad, tills boken tar slut och det är för sent. Kanske det är meningen? Ty, som det står i ”Ränder”: ”Han förklarades död flera gånger, endast den sista gången var det för sent”.

Detta är inget för Göran Hägglund, eller för barnens bokstund. Inget för förorts-fetton, det är prosa för kultur-pretton. Med rim och utan reson, är Magnus Florins “Ränder” ett don för person. 

tisdag 25 maj 2010

∅resund 11


Tänk er Ocean 11-gänget men med danska kommunister istället för snygga hollywoodskådisar. Tänk er att alla miljoner de tjänar på sina välplanerade rån oförkortat går till befrielsearméer i tredje världen. Men själva vill de fortfarande hanka sig fram på sina gamla jobb och A-kassor och nöja sig med att leva på ”en portugisisk levnadsnivå”. Böckerna om Blekingegadeligan är en kliniskt, närmast autistiskt skriven faktaspäckad monumentalroman om  Nordens genom tiderna mest framgångsrika underjordiska kommunistcell. Tänk om de lagt ner all briljans och energi på att jobba fredligt och inte fastnat i den där våta revolutionära Che Guevara-drömmen med pickor och hemliga möten.
Blekingegadeligan 2. Den hårda kärnan
av Peter vig Knudsen
Översättning Margareta Norlin
Karneval Förlag, 2009 (2007)

vig Knudsen bjuder på en magnifik research som tyvärr kan kännas för långrandig. Detta är det enda negativa Talbocken kan säga om denna den mest objektiva bok Talbocken någonsin läst. Allt är stenhård fakta. Men det kalla sättet att skriva korrelerar med ligamedlemmarnas egen järnvilja. Och efter att läst denna omåttligt långa bok så har man märkligt nog kommit in i ”tänket” på 70- och 80-talets våldsammaste vänstergrupp i Norden. Men trots det objektiva förhållningssättet tar vig Knudsen ställning när han låter offren till ligans härjningar komma till tals. Det framkommer också hur kritisk han är till hur PET, Danmarks SÄPO, aldrig hjälpte Kriminalpolisen. Under hela 90-talet hade PET span på den lilla gruppen, uppgifter som den vanliga polisen inte fick ta del av.

Kritiken blir också tydlig mot både danska och franska myndigheter som hellre lät fria än att konfrontera den tidens farligaste terrorister, det palestinska PFLP. Det går heller inte att häpna över hur lågt straffet blev för Blekingegadeligan som ägnat sina liv åt att råna banker och stjäla vapen. Efter att domen föll 1990 var de alla frisläppta efter några år. De var alla integrerade medelklassmänniskor som levt ett osannolikt dubbelliv. Hade det skett om de var svartmuskiga muslimer?

Talbocken kan inte låta bli att undra vilka storverk dessa människor kunde ha åstadkommit om deras energi hade kanaliserats till andra projekt. De kanske inte hade dragit in lika mycket cash till väpnade rörelser, men de hade säkert åstadkommit mer för saken. Fixa spelningar med Kim Larsen till stöd för det palestinska folket på Christiania eller andra mer hyggliga aktioner i Talbockars anda.

Något jag hade glömt var hur jävulskt nära (de ställde in operationen minuter innan genomförandet) de var att kidnappa svenske Jörn Rausing i Lund, sonen till Tetra Pak, föra honom till en stuga i Norge och begära 30 miljoner kronor. Som förstås oavkortat skulle gå till PFLP.
Det var efter Rausinghistorien Kommunistisk Arbejdsgupp (som de kallade sig för) sakta började krackelera.

En inte namngiven medlem berättar att de gick för långt då de försökte sig på en kidnappning. En i ligan hoppade av. Många var lättade över att de trots månader av planering till sist ställde in. Innan hade ändamålen alltid helgat kriminaliteten. Men de var alltid försiktiga med att inte skada människor för svårt. Dock inte av moraliska skäl: ”Det är av politiska och inte av moraliska skäl vi inte använde oss av våld”. En sanning med modifikation där man måste bortse från allt psykiskt lidande väktare och civila som kom i vägen för KA fick genomlida. Plus den unge polisaspirant som blev skjuten och dog under Blekingegadeligans sista och största rån. Det mot postkontoret på Kbmagergade i centrala Köpenhamn.

Men visst hade de en vilja att skada så lite som möjligt. De tillverkade ”mjuka” batonger som inte skulle slå sönder skallbenen, de verkade snabbt och hänsynslöst för att se till att ingen skulle "spela hjälte”. Det verkliga våldet lät de dem de jobbade för (främst PFLP) stå för. 

Några dagar innan polisen i brist på bevis 1989 måste släppa kärngruppen i ligan i brist på bevis, kör den fortfarande frie Carsten Nielsen i ett omtöcknat tillstånd in i en elstolpe med sin bil. I bilen hittar polisen smink och peruker och massor med komprometterande anteckningar samt likadana nycklar som de då anhållna hade i fickan. Polisen hittar ligans täcklägenhet på Blekingegade på Amager. En vapendepå och organisationslokal med anteckningar och journaler beskrivande 20 år av väpnad kamp. Blekingegadenligans tid var slut.

Detta är en kallt skriven bok om kalla människor med ett varmt revolutionärt hjärta. Det är lätt att känna för deras sak och svårt att känna för deras handlingar. Ändamålen helgar inte alltid medlen.

Vill du skapa en terrorcell? Läs den här boken och tänk om. När medelåldern inträder inser man hur fel ute man var. Det finns bättre sätt för arga skandinaver att arbeta för solidaritet. Köra partybåt till Gaza till exempel.