Banalsex

Talbocken har återigen stiftat bekantskap med de sex rekorderliga ungdomarna från Lyon. Detta är litteratur av ett slag som är svår att klassificera. Det är otroligt sentimentalt och innehåller aldrig några överraskningar. En skum och smutsig lumpsamlare  är också mycket riktigt en skurk. Vi får allt beskrivet på en gång. Och sen är det så. Vi blir aldrig lurade. Ibland kan ett kapitel börja med att  berätta vad som kommer att hända! Femböckerna av Enid Blyton tillhör samma genre. Talbocken leter efter ord för detta jolmiga mjäk. Är det ”banalt”, ”meningslöst” eller ”andefattigt”?

Vi sex och den blinde mannen

av P-J Bonzon

Översättning Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1978 (1964)

Ungdomarna i gänget ”Vi sex” (sex pojkar plus en hund och flickan Mady) möter en blind man med problem. Någon vill stjäla hans flygel som har tillhört Franz Liszt. Som vanligt släpper Vi sex allt de har för sig för att hjälpa mannen 24-7. De följer med honom på hans pianostämningar, de sitter med honom på sjukhuset, de lånar ut sin hund till honom. Dessa ungdomar är så snälla att det blir – ”platt”? ”Fatt”? (vad är bestämd form av ”fadd”)? 

En viktig del i plotten är hur skurkarna som vill stjäla ”den blindes” (han kallas stundtals för det och ibland ”den gamle mannen”) också kidnappar och säljer hans ledarhund samt huvudpersonen i gänget, Teos, hund. De banala ungdomarna tycker inte det är korkat att låna ut sin egen kära hund till den ”gamle blinde” trots att hans hund nyss mystiskt försvunnit. Det är jättetragiskt att läsa om de stackars saknade hundarna. Teo får dock efter ett tips fatt på sin hund igen efter några veckor. Men glädjen grumlas lite över att han måste ta sin kidnappade hund från de människor som köpt den! Hur ska han göra?

Vi sex hjälper alla och gör sina läxor (P-J Bonzon är lärare). Det går dock lite tuffare till i Frankrike än i Blytons engelska picknick-thrillers. Här ska ”den blinde” köras över med bil av skurkarna och poliserna skjuter med revolver. Och det röks ”amerikanska cigaretter”.

Annars kan ett citat från boken ge en bild av hur nervkittlande denna sorts litteratur är: ”Under hemresan höll vi på att glömma byta buss på Bellecourtorget, så uppskakade var vi”.  Banalt menlöseri är bara le prénoms. Hur kunde detta ges ut i Sverige 1978? Franska dygdemönster måste begravas för evigt. Jag vädjar – inga mer ”Vi sex” för Talbocken!!!