Heja Danmark, Skåne, Sverige, Världen

Talbocken har läst en hedervärd historisk bok från Lund. Hur ofta läser du böcker från Centrum för danmarksstudier? En Talbock får läsa allt. Hanne Sanders har ett torrt akademiskt språk, men det hon berättar om är så viktigt för människor av idag att hon får tre talbockar trots torrheten.  Det stora med denna bok är att den beskriver utvecklingen i FRED och inte i KRIG. Den utgår också från hur det såg ut i världen på 1600-talet (vilket boken handlar om) och är inte historia ur det perspektiv vi ser på världen idag. (Läs nationalstater och vattentäta skott mellan Sverige och Danmark. Läs softcorehistoria à la Hermann Lindkvist)

Hanne Sanders / Efter Roskildefreden 1658 – Skånelandskapen och Sverige i krig och fred

Centrum för danmarksstudier 17

MAKADAM, 2009

Myterna säger att efter freden 1658 i Roskilde, där Sverige tog över Skåne, Halland och Blekinge, startades en ”försvenskning” av Skånelandskapen. ”Snapphanar” kämpade emot det nya svenska tyranniet, svenske kungen Karl X genomförde etnisk rensning och en ”järnridå” sattes upp mellan Sverige och Danmark i Öresund. Ingenting kan vara felaktigare.

Nationalism fanns inte på den tiden. Folk bytte kungar som vi byter kalsonger, förlåt regeringar, och det var bara att finna sig i det. Männsikor hade ingen etnisk bild av varandra. Och ”snapphanar” är en romantisk efterhandskonstruktion som inte har någon historisk betydelse. Sanders vill ge en ny berättelse till den slappa förutfattade bilden vi haft av hur tiden efter freden i Roskilde såg ut. Bravo!

Fakta: De flesta danska adelsmännen stannade kvar i Skåne. De svor bara ny lojalitet till den nye kungen. De som tjänade på att flytta gjorde det, utan problem. ”Försvenskningen” var något naturligt som tog flera generationer och trots att kungen ville att bibel och katekes skulle vara på svenska efter 1680 var det inget man tvingade på folk. Folk måste ju förstå Guds ord. Det var det viktiga. De flesta kunde för övrigt inte läsa. Trafiken mellan Sverige och Danmark fortsatte som vanligt trots nya tullar. (Tanken om en dåtidens järnridå i Öresund framtogs på 1950-talet då det var högaktuellt). Det fanns både fördelar och nackdelar med danskt respektive svenskt styre. Både för borgare, adel, präster och bönder.

Det viktigaste: Folk tänkte inte att man var olika folk, med olika kulturer. Svenskhet och danskhet existerade inte för dessa människor. Nationalstaten är det absolut sjukaste och dummaste med den moderna civilisationen.

Vad som hände efter Roskildefreden var snarare en ”förskånskning” och inte en ”försvenskning”. Det stiftades egna lagar i Skåne efter förutsättningarna.

Det bästa med Sanders historieskrivning är att hon betonar vad som hände i fredstid och inte i krigstid. Hur människor flyttade, tog anställning, hur deras ekonomi såg ut. Hur deras liv var, på gott eller ont, i danskt eller svenskt.

Talbockstankar: Varför har vi inte en gemensam elitserie i fotboll i Sverige, Danmark och Norge? Kanske Finland också kunde vara med. Kan vi inte ställa upp med ett gemensamt lag nästa OS? Det är såklart en utopi (fast inte fotbollsserien) men vad alla människor måste tänka på är att nationalstater är ett påtvingat ok för att vi ska hitta olikheter och inte likheter hos varandra, uppamma konkurrens och kapitalism istället för kärlek, kram och religion. Ich bin ein Dänischer! Ich bin ein Talbock Internationalismus! Läs mer danmarkshistoria!

Du är miljonär - om du har en miljon

Talbocken har läst en handbok i hur du ska investera dina sparpengar och hur du ska få så hög pension som möjligt. Det är ganska intressant. Hemberg slår hårt mot bankerna som han beskriver som vilka häst- eller bilhandlare som helst. Det finns massor att spara i fonder utan avgifter. Summeringen är att aldrig binda dina lån, spara i aktier i globalfonder eller i tillväxtregioner och aldrig i räntefonder. Detta är boken för de som har råd och inte ser några problem med hur världen och finansmarknaden ser ut idag.

Claes Hemberg / ”Spara mindre – få ut mer”

Santérus, 2009

För Hemberg är det självklart att investera i globala fonder och tillväxtfonder. Så gott som allt annat är lurfonder som bankerna har för att tjäna pengar på dumma sparare som vill ha ”trygghet”. I själva verket tjänar ofta bankerna mer än själva spararna på detta sparande. I den här boken finns inga moraliska eller filosofiska aspekter på tillväxt. Det är marknadens lov. Hemberg tycker det är etiskt att investera i aktier (fonder) som ger företag pengar till att göra nya uppfiningar och anställa fler etc. Det finns ingen kritik mot att en evig tillväxt en dag äter upp de ändliga resurser vårt jordklot består av. Detta är inte en sån bok…

Du ska dela upp ditt sparande i tre potter. Det du vill ta ut de närmaste 2-3 åren har du på banken som vanligt eller i räntefonder. Det du vill ta ut om 3-5 år i globala fonder, investera i flera stycken. Det du ska spara i mer än fem år lägger du i tillväxtfonder. Sprid ut mellan regioner och branscher. Bricfonder (Brasilien, Indien, Kina) eller nya energikällor, biomedicin etc.

Jag som inte har så mycket pengar att spara blev faktiskt sugen på att gå in på PPM och ändra min ”pensionsportfölj”. Satsa på tillväxtomåden och branscher. Om man vill se till den moraliska aspekten som en Talbock vill göra, som inte vill tjäna pengar på olja, vapen och blodiga diamanter, så kan man ju försöka stödja de områden som behöver ekonomisk tillväxt och de näringar som behöver växa för att inte planeten ska klappa ihop. 

Detta är som sagt en bok för de människor som har en god inkomst och har råd att spara. Det är inte för alla. Det är en informativ och klargörande läsning över härvan av alla fonder och möjligheter som finns.

Hemberg tycker inte att unga ska spara. Tid kan vara bättre än pengar. Låna aldrig till konsumtionsvaror utan bara till sådant som stiger i värde. Det är sunda råd av en sund ekonom i en osund värld. Alla måste skaffa sig mer kunskap för att ha råd med sin ålderdom och vara en ”vinnare”. Och bankerna finns bara där för att utnyttja dig, håll dig undan. 

Boken har en usel grafik och är full av onödiga upprepningar och horribla korrekturfel. Den ger mig en sorglig känsla av hur galna individualiserade liv vi lever. Allt handlar om mig, mig, mig och mina barn och barnbarn. Vi hjälper genom att köpa aktier. Egen hjälp finns inte att få. Förutom från handböcker som denna. Vi föds ensamma, vi dör ensamma och vi ska välja sparform ensamma. Allt är tillväxt tills vi dör. 

Gedigen skräck utan konstigheter

Denna korta skräckroman för ungdomar kan Talbocken verkligen rekommendera. Den är engelsk, den är okonstlad, den är välskriven och den är framför allt – skräckig. Det behöver inte vara så konstigt. Flytta in i ett hus där saker rör på sig, låt någon vara extra känslig för paranormala aktiviteter, lägg in en mystisk historia om tidigare levnadsöden i huset och lite blixt och dunder och elementens raseri. Det räcker för en bra skräckis, men i ”Inkräktarna” beskrivs också en krånglig familjesituation som ger lite extra krydda.

E.E Richardson / ”Inkräktarna”

Översättning Mats Wänblad

Tiden, 2008 (2006)

”Om i natt jag far till dödens land, jag ber Dig Gud att ta min hand” ber den osalige spökkillen som har råkat ut för något fruktansvärt  i det hemsökta hus Cassie och Joel tvingas flytta till. 

Det här är spänning på två plan: Dels det skrämmande mysterium som döljs i det gamla huset (Byggt på 50-talet, kan det spöka i såna hus? Är det gammalt?!) och dels den konflikt som ligger i att Cassie och Joel och deras mamma ska flytta ihop med en ny familj och få två bonusbröder: Kaxige Damon och blyge Tim.

Familjekomplikationerna lägger historien på en socialrealistisk  nivå och när spökerierna väl börjar är det ingen som tvivlar på dem. De är ett faktum. Inget Scooby Dootjafs. Spöken finns. Basta.

De två minsta pojkarna från respektive familj är de som kan känna vad de spökena har varit med om. De ser blodiga syner. Klädkammaren på vinden låser sig själv. Ungdomarna ser det som mest rimligt att hålla en seans för att prata med spökena och höra vad de vill. Spökena säger : ”Fly, vi kan inte fly”.

Det finns en skön praktisk inställning till det övernaturliga. Spökena behöver hjälp anser ungdomarna. Efter en anden med glaset med glas och papperslappar som slutade våldsamt låter de spökena formulera sig med att flytta Alfapetbrickor istället. Smart.

Slutet blir lite väl bombastiskt, men detta är på det stora hela en väldigt välskriven skräckis för en ung tonåring nära dig. Det behöver inte vara så krångligt! Ett hus med en historia, röster i natten och dysfunktionella tonåringar som tillsammans klarar biffen och blir funktionella. Gott hantverk!

Dessa fåniga män på deras fjantiga motorcyklar

Detta är en sann historia om under coverpolisen Jay som blev "Bird" och infiltrerades i kretsarna kring Hells Angels i Arizona i början av 2000-talet. I baksidestexten hänvisas det till Donnie Brasco och en nerv som hos “Tarrantinos Reservoir dogs, fast detta är verkligheten". Detta kunde vara spännande men är totalt slätstruket utan insyn i polisarbetet. Vi får lite klyschiga poser, tuffa oneliners och eviga uppräknanden av vad "knuttarna" äter på Waffle House och Taco Bell. Jay Dobyns har lyckats få ett spännande uppdrag med livsfarliga kriminella att kännas lika spännande som en barndomens Fem-bok av Enid Blyton. Men Fem-ungdomarna hade mer spännande matsäckar.

En mot hundra - Jag infiltrerade Hells Angels

Av Jay Dobyns med Nils Johnson-Shelton

Översättning Lars Ahlström

Optimal förlag, 2009

Jay Dobyns har skrivit den här boken i syfte att ge en sann bild av de kriminella mc-gängen och av sitt eget arbete som nånting allt annat än hjältelikt. Med följden av att han framstår som ett missförstått överkänsligt barn som jobbar för Jesus och Amerika men inte får nån cred tillbaka.

Det är aptråkigt att läsa om hans fascination över HA och deras vapen och västar. Dock tycker han inte om deras drogvanor och kvinnosyn och lyckas under faktiskt under två år hålla sig utanför det, trots “att han levde som dem”. Tro´t den som vill. Däremot kunde han introducera mottot "Jesus hatar en fegis" för “knuttarna”.

Det här är en lovsång till HD-cyklar, tatueringar, vapen, västar och dessa j-a tygmärken som sitter på västarna. Det är också en lovsång till baseboll, patriotism och kristna familjevärden. Han levde verkligen ett dubbelliv, stackars Jay. Det är självömkande och inte trovärdigt för fem öre. Det är svårt för läsaren att veta vem man tycker mest illa om: den sentimentala urkorkade snuten, eller idioterna i Hells Angels.

Det är synd. För finns det nån verklighetshalt i denna polisoperation skulle det vara hur spännande som helst att läsa om den. Nu tvivlar jag på att den är sann. Det är för dumt. "Bird" blir hela tiden uppringd av sin fru och sina barn pratar med dem mitt i sina möten med livsfarliga gangsters. De visar “ingen förståelse” för pappas jobb.

Största bristen i boken är att vi inte förstår nånting av polisarbetet. Det är bara en korkad “cool” dialog mellan vår hjälte och busarna. Enormt långa utläggningar om hur tygmärkena på västarna ska sitta, vad som är "patch" och vad som är "toprocker". Det känns som att Dobyns med denna bok vill säga: Kolla, vad vi var coola som kunde hänga med de här galningarna i två år, och jag blev nästa lika galen själv!!”

Denna bok är som när en polare berättar om en helt otrolig upplevelse och säger "det var bara helt otroligt liksom. Helt obetalbart. Så jävla fräckt, du fattar?" Nej, jag fattar inte, vad har du varit med om?

Denna bok är så tydligt skriven för att Dobyns ska åka runt på föreläsningar och tjäna en hacka på det han varit med om. Det är honom väl unt. Men läs för i helvete inte boken. Den är uselt skriven, uselt översatt och helt tom på spänning. Av detta kan vi bara dra en lärdom. Det spelar ingen roll vilka spännande äventyr man varit med om. Man måste kunna berätta om det också för att få till en bok.

Det jobbigaste är dock författarens öppna fascination för vad HA står för. (Minus kvinnosyn och droger). Det är raka rör och hårda puckar, det är wild west vild väst apstyre.

Detta är TV4-litteratur. Snygg, tatuerad, skäggigt muskelberg från USA har en historia att berätta. Bara det att han inte har nåt att berätta. Förutom hur stora de var, hur coola vapen de hade, vad de åt och vad de hade för patchar på västen. Läs Tom Wolfe eller Hunter S eller nån annan av de 100-tals böcker som finns om Hells Angels. Det här är en bummer.

Asplöv från 700-talet darrar än

En storm på adriatiska havet år 775 förändrade tidens gång. En vindpust slog upp en gnista ur en eld som landade i unga Angilpertas famn, varvid Johanniperto snabbt var framme med sin hand till sina bröders och hertigens missbelåtnad. Till denna händelse och till andra små men betydelsefulla situationer återkommer vi flera gånger i denna roman, som egentligen är olika historiska krönikor skrivna av Karl den Stores sekreterare. Låter det tråkigt? Ja, livet är tråkigt för det mesta. Och i Hans nådes tid kan du lära dig lite om det – om livet, alltså. På bästa nobelprisprosa.

Eyvind Johnson/Hans nådes tid
Bonniers, 2000 (1960)

Hans nådes tid börjar med en dikt:

”Bo på ett asplöv-

På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det en hemort, ett hemland i en värld, asplövsvärlden.”

Genom den langobardiska (dagens norditalien) familjen Lupigis får vi följa vad den tidens stormakt och politik gör med människor. Men detta berättas inte i nåt gemytligt Hermann Lindkvistskt jöns. Det berättas kargt, sparsamt, till lov och av rädsla för Gud och Hans Nåde. Ty det händer inte mycket i denna bok. Mer än att människor föds, tror att de är nånting och sedan dör.

Men vad som än händer, och detta genomsyras av språket i romanen, måste man hålla sig väl med Hans nådigaste nåde, och sedermera kejsaren, Den allvetande Gode och Vise, Karl den Store. Frankernas goda och rättvise konung. För i en så genial roman som denna är det inte bara historien som för berättelsen framåt utan också hur historien beskrivs. Språket i olika skepnader berättar mycket mellan raderna. För det svassas och tassas för den store kungen.

I sin ungdom bestämmer sig den unge Johannes Lupigis att en dag ta livet av kungen. Det får han leva med när han sedan får anställning som kungens andresekreterare och livsförtecknare. När han oskyldig sitter i tre och ett halvt år fastkedjad i en fuktig och kall källare accepterar  han det straff han fått för sina tankars gärningar. Sådan är kapitulalismen.

Vi bor på ett asplöv. Det mesta av våra försök är futilt asplövsdaller. Revolutioner, klimatkatastrofer, Röda Korslöner. Vi ger oss en alldeles för stor plats i världsuniversum. Och tack och lov för det. Det är ju det som gör oss intressanta. Som gör oss poetiska.

Hans nådes tid är ett försök att spegla ett tillstånd av att leva i en värld fylld av plikter. Då auktioriteter, religion och förundran över världen gavs en större plats än det gör i Sverige idag. Men så långt ifrån är det inte. Vissa samhällen (Nordkorea, Iran, gamla kommunisteuropa) styrs på ett liknande vis. Men plötsligt drar en storm över havet. En tsunami, en grön storm efter ett förfuskat val, en jordbävning, en Mona Sahlins handväska. En gnista hoppar ur eldstaden. Den landar på  Angilpertas kjol. Och världen har förändrats. Om inte annat har din värld förändrats. Vissa händelser återkommer ständigt.

Livet bara händer. Och I Hans nådes tid sitter vi sällan på första parkett. När Karl den store kröns till kejsare av påve Leo i Roma står berättaren Joh. Lupigis skymd bakom en pelare i Petroskyrkan. Lika förvånad som kejsaren själv, som han blygsamt beskriver ceremonien. Det var länge sen jag läste en bok som på ett sådant sätt väcker den gamla litteraturvetaren inom mig. Här finns det möjlighet att tänka symboliskt, att tänka djupt. Att tänka tankar som gör tillvaron och läsaren rikare. Om än att det blir lite väl långdraget och tråkigt i vissa stycken.

Och det börjar med en storm. Med stormen börjar livet. Eldgnistan föder hoppet, förändringen. Vi är asplöv som darrar i Hans nådes tid. Han heter kapitalism, evig tillväxt, individualism, egoism. Vi vågar inte gå emot honom, för då slutar vi darra. Och darra är vad vi asplöv måste göra i trädens teater. Även när det inte blåser.

Pedagogisk finansångest från innan kraschen

Talbocken har läst en bok som handlar om den skenande finansmarknaden i allmänhet och Skandiaaffären i synnerhet. Olle Rossander är en klok journalist som beskriver hur pensionssystem och finanskultur har förändrats under åren. Detta gör läsaren ångestladdad, arg och förtvivlad. Och detta skrevs ändå innan kraschen (som Rossander varnar för ska hända). Talbocken reflekterar över hur kortsiktigt tänkande och girighet inom ekonomin förändrat våra liv, eller är det vi levande giriga människor som har förändrat vår ekonomi?

Olle Rossander / Det kidnappade kapitalet

Leopard förlag, 2007

Efterord: Arne Ruth

En sak är klar. En frilansande Talbock som är född på 60-talet kan inte räkna med någon pension. Om jag inte blir insatt i aktier, fonder och värdepapper eller får optioner i derivata hedgefonder. Förstå hur många pensionärer som finns nu och hur många fler som kommer att finnas. Vi dör ju så sent och pluggar så länge, folk jobbar mindre och mindre. Vi måste koppla upp oss och spela på aktier för att klara vår ålderdom!!

Hjälp. Där jag bor i stan bor det många människor med stora bilar och vackra barn som jobbar inom finanssektorn. De är vinnare. (På det materiella planet, tack och lov att de kommer till helvetet när de dör) Människor som jobbar med att köpa och sälja imaginära tillgångar. Tillgångar de själva inte äger, utan är våra kommande pensionspengar.

Förr i tiden fanns kapitalister som typ Wallenberg som satsade sin förmögenhet på olika projekt. Ibland vann han, ibland förlorade han. Dagens spekulanter jobbar med ”herrelösa pengar”. Skillnaden är att förlorar han pengarna riskerar han själv ingenting utan kan landa mjukt i dyr fallskärm om han skulle få sparken.

Och spararna står rättslösa. Vi har mycket bättre skydd om vi köper en tvättmaskin än om våra sparpengar spekuleras upp i rök. Ett tema i Rossanders bok är att ”trygghetsnarkomanen måste tvingas till avvänjning” . Staten kommer inte att hjälpa dig. Det kommer att bli TUFFT när du blir gammal om du inte tjänar pengar nu och investerar dem smart.

Skandiaaffären var bara ett litet symptom på en vilt snurrande finanskarusell. Rossander menar att det kunde vara vilket annat försäkringsbolag som helst som åkte dit. Skandia var klantigast.

Rossander beskriver hur få som är insatta i hur det verkligen fungerar. Hur komplicerat det har blivit. Men att tro att vi kan ha en fortsatt evig tillväxt och inte se konsekvenserana av vad den medför på människor och natur tror jag är ren idioti. Varför inte satsa våra pensionspengar i forskning och ny teknologi som kan rädda världen, typ. Än att bara blåsa upp en bubbla och hoppas vi hinner dö feta och belåtna innan den brister.

Detta är en god bok för lekmannen om hur kapitalet tas från vår kontroll. Den är inte lika mörk som den skulle vara om den skrivits två år senare. Rossander efterlyser mer insyn och öppenhet. Jag bara undrar: vilka har tid med detta. En stor klyfta mellan finanskunniga och finansidioter kommer att göra klyftorna ännu större.

”Tillfället gör tjuven” och denna marknad är gjord för tjuvar. Tjuvar som riskerar mycket mindre men gör än värre skada än några värdetransportrånare från Tumba. Skillnaden är att finanstjuvarna slipper straff. Svaga styrelser som bara vill visa positiva kvartalsrapporter för att hålla aktierna högt i kurs behöver fräcka, flinka tjänstemän som kokar soppa på speck.

Det är tufft därute. Och tuffare kommer det att bli. Vill du försäkra dig? Bli buddhist.

Ahh, ge mig en ekoby där vi betalar i kottar och investerar i kärlek. Utopia, en talbocks enda hopp.

Spökhistorier 2.0

I denna bok får vi följa fem amerikanska tonåringar som deltar i en skräckförfattartävling. De ska berätta sina skräckisar för varandra i det gamla spökhuset Daemon Hall under överseende av den store skräckförfattaren Ian Tremblin.

Det skräms alltså och spökas på två plan. Dels berättar ungdomarna historier för varandra likt en Decamerone och dels händer det allt skummare saker i själva huset de befinner sig i. Och kidsen försvinner, en efter en.

Det är intressant med spökhistorier från dagens digitala tid. Talbocken frågar sig, vad är skrämmande idag? Finns det plats för klassisk spök och skräck i dessa apokalyptiska tider?

En natt på Daemon Hall

av Andrew Nance

Översättning Mats Wänblad

Illustrationer Coleman Polhemus

Alfabeta förlag, 2009

De flesta berättelser vi får läsa är oskyldiga skräckisar som inte jag blir rädd för i alla fall. En spindelkvinna som äter upp sin man och grannskapets hundar, seriemördaren ”Kirurgen” som följer ett ungt par på en Harley Davidson. Själva ramberättelsen om det spökande huset innehåller allt för mycket gammaldags schabloner: fladdrande ljus, steg och rassel och allt det. Skräms inte.

Visst, detta riktas inte till en Talbock som gått igenom Gehenna och tillbaka i +40 år. Detta riktas till 14-åringar. Absolut intressantast är att läsa de skräckisar som utgår från vår egen tid, våra nya sätt att kommunicera. En av berättelserna är ett utdtrag ur ett chatforum (där en seriemördare finns i gruppen). Den är riktigt hårresande.

Andrew Nance har också förtjänstfullt försökt medvetandegöra läsaren i hur man berättar en historia. Skräckklassiker, både gamla och nya, omtalas. Från Rutger Hauerfilmen ”Liftaren” till Poes ”The Raven”. The Shining. Stephen King citeras med att berättandet är som arkeologi. Man måste gräva fram historien bit för bit. Författaren slår också ett slag för det talade ordet. Efter att ungdomarna har läst sina alster får de börja improvisera sina egna skräckhistorier. (De ungdomar som är kvar och inte har blivit hustagna av det förbannade Daemon Hall.) De skräckfantasier som föds i dem själva är starkare än det skrivna ordet. Och mer skrämmande vill författaren säga.

Detta är ok skrivet, med en annorlunda fyndig struktur. Men vad är skrämmande idag? Jag tror att skräckformatet tjänar på att ta till dagens attribut. Det biter mer än klassiska spindelnät och rasslande kedjor. Tänk bara på filmen ”The Ring”. Gamla kassetter med baklänges inspelade satansröster och VHS-band  med osaliga andar som flimrar till på magnetremsan är ju underbar skräck.

Det är dags för digitala skräckisar. I cyberrymden kan alla höra dig skrika!!!! Tänk att bli hemsökt på nätet. Den bästa historien i denna roman var som sagt den om chatrummet och hur människor som inte känner till varandras verkliga identiteter blir allt mer skräckslagna. 

I vår upplysta tid räcker det ju annars med att läsa nyheterna för att känna blodet isa sig. ”En natt i Daemon hall” försöker skrämmas på ett klassiskt behagligt sätt, det räcker inte för mig. Men kanske för dig. Men va Aaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhh