Plirigt och knipslugt med Täppas

Talbocken älskar den plirige och knipslugt poetiske Täppas Fogelberg. ”Halli, Hallå!” berättar om dennes uppväxt i Gävle under 50- och 60-talet och hur familjelivet präglades av den Ångest som var hans far - den misslyckade affärsmannen.

Boken utgörs av nostalgiska minnesbilder som efter hand blir mer och mer intressanta. Täppas blir mods, börjar dricka mellis och ligga med tjejer samtidigt som den svenska småstadens oskuld kommersialiseras och de gamla kvarteren rivs för nya köpcentrum.

Halli, hallå!

av Täppas Fogelberg

Norstedts, 1992

”Halli, hallå!” utropar den stadigt muntre och alkoholiserade pappa Fogelberg. Djupt olycklig över att ha valt fel väg i livet och med en krasslig astmatisk kropp gjorde han allt för att alla skulle ha det trevligt. Utan att överanalysera sig själv skriver Täppas ner anekdoter från sin barn- och ungdom och vi lär känna en människa och en tid lite bättre.

Till en början är det en ständig namedropping av masonite, Fenom, Tulo och Caltex som räknas upp i någon slags 50-talskavalkad. Det är tråkigt. Men när ”Halli, hallå!” når 60-talet börjar det bli intressant.

Täppas skriver fyndigt om pappa, syrran, skolan och stan. Framför allt är det skräcken ”för att pappa skulle gå sönder” som präglar den unge Täppas liv. Han måste hela tiden säga roliga saker.

1992, när denna bok skrevs, torde väl Täppas popularitet ha stått som högst, då han gjorde mycket TV. Idag är han väl mest känd för att hålla styr på folket i ”Ring P1” på förmiddagarna. Talbocken saknar honom. Täppas är en berättare som lindar in både ont och gott i en luddig bomullstuss av förståelse och kärlek. Det är omöjligt att inte höra hans väna stämma när man läser denna bok. I vissa parter når texten poetiska höjder i sin förnumstiga enkelhet.

Så här beskriver han småstadens utveckling på 60-talet:

”Det blir allt ovanligare att någon hänger tvätt på gården för ingen vill spela med öppna kort och visa upp sina paltor. Alla vill vara finare.

Allt ska bli större och bättre; vägarna, affärerna och de offentliga byggnaderna. Över varje tak spretar en TV-antenn som med sina raka fingrar ber om mera Hyland”.

I slutet av boken är Täppas mods och dricker mellis och lyssnar på The Who och Beatles. Så här beskriver han John Lennon:

”Det är någonting i John Lennons röst som får mig att lyssna. Det är tonen; en lekfull arrogans som är kelen och sträv och som gycklar med alltihop samtidigt som den ropar efter något. Det är som en kittling långt inifrån.”

Jag kan inte låta bli att tycka att det är en adekvat beskrivning av Täppas själv.

En från början stereotypt nedtecknad minneskavalkad över bensinångor och skurpulver har vuxit till något större när Talbocken lämnar ifrån sig denna bok. Jag tycker inte om att kategorisera människor efter nationstillhörighet eller etnicitet. Men jag kan inte låta bli att hålla Täppas för en God Svensk.