Svennebananernas Simpsonsfamilj

Talbocken har läst en Sune-bok. En litteratur som riktar sig till en yngre publik, typ 12-14 år sådär. Prepubertetsfolk eller de som redan är inne på första åren av livslång sexualneuros (vuxenlivet). Pappa dricker öl, storasyster tänker bara på killar, mamma oroar sig för utländsk mat, lillebror (Håkan Bråkan) busar järnet, men Sune, tjejtjusaren, tänker på kärleken, den pirriga och fantastiska. Det är trivsamt med en sådan hjälte. Att identifikationsobjektet är den mognaste av de alla. I alla fall den mest känsliga. Det säger mycket om vår tid... Det är stundtals roligt med gags som skulle göra sig på film och ibland helt otroligt menlöst. Tre talbockar.

Sune i Grekland av Sören Olsson & Anders Jacobsson

Illustrationer: Lovisa Lesse

EGMONT Kärnan, 2009

I berättelserna, som kretsar ganska mycket kring prutthumor, vilket är logiskt för målgruppen, ges också plats för andra frågor. Att gamla farmor bor kvar med sin familj i exotiska Grekland. Hur vanvettigt förbudet mot att ha parfym i handbagaget är. (Här gör Sunes pappa en riktig Homer Simpson och sprutar på sig all parfym. Han är en karaktär som ibland verkligen spränger gränserna.)

Detta handlar om Sune och kärleken. Allt bredvid honom är beskrivet på ett annat plan. Hans pappa är som sagt riktigt galen, och är den vi ska skratta åt. Mamma otydligare, men också hon dum med fördomar. Kanske är det blandningen av crazy slapstick och mer äkta tankar och känslor från Sune som gör Sune-böckerna så populära. För visst har det väl gjorts massa mysiga svenska filmer av detta?

Det är lagom. Det är svensk lagom lågbudget Simpsons. Präktigt men också underhållande om man gillar prutthumor. Det märks att författarna inte anstränger sig över hövan med sina böcker. Det är ojämnt. Fruktansvärd korrektur också, kommatering på sniskan och utelämnade ord. Detta är en ordinär, billig och slarvigt gjord produkt till en 12-åring nära dig.

Hade Talbocken varit 12 hade han tyckt Suen var en fjantig idiot. Jag kommer ihåg en sommar då jag själv var i Grekland, förresten. Jag var 13. Tjejer var något fullständigt otillgängligt. Jag läste PC Jersilds Barnens ö. En av mina starkaste läsupplevelser. Sune är folkhems-mys-ungdomslitteratur för Götakanalmänniskorna. Och det är väl ok. Men tänk om någon kunde ta 12-åringarna mer på allvar. Än att leka kissochbajs med dem. Skriva som Jersild gjorde. Men det är väl mer osäker business för förläggare. Sune är fegt, töntigt och blekt och ibland lite roligt. Det är nymoralistiskt 00-tal.

Tacka visste vi förr. Då thinnertrasor sniffades och ungarna var kåta på riktigt. Innan fredagsmysfascismen i litteraturen.

Infantil satir

Danny Wattin är svensk-australiensare och skriver tokroliga böcker. ”Ursäkta men din själ dog nyss” driver med genteknik och utseendefixering. Det är en satirisk skröna över en Brave new world där alla tjejer har Angelina Jolie-gener och killarna Maradona-gener. Brösten är stora eller större, ungdomarna har samlagsträning på skolgården och bara de snygga får träna. De fattiga ”oförändrade” människorna i reservatet fungerar som födslomaskiner åt de vackra människornas barn. Det är förvirrat. Var är vi? När är det? Varför heter alla svenska och engelska namn huller om buller? Detta är helt sjukt dåligt och Talbocken funderar på varför. Två talbockar.

Danny Wattin

Ursäkta men din själ dog nyss

Piratförlaget, 2009

Danny Wattin är säkert en jättehärlig och rolig kille att gå ut och dricka några pints med. Och han kan skriva. Problemet är att det som kommer ut på sidorna inte har någon helhet. Det är bara en massa fåniga, dåliga skämt med en otroligt tunn intrig som målar upp en helt obegriplig värld.

Vår värld vi lever i idag är historia för dessa människor som bara ska ha kändisars genuppsättningar. Men ändå heter de tokroliga saker som James Karl-Axel Dean och ”Lill-Diego” (efter Maradona). Protagonisten i boken heter Albert Bonkenstein. Han har stort krulligt hår och får inga tjejer och ska ha en genppsättning Einstein i sig. De flesta tror dock att han är en Garfunkel (en sångare från en forn tid även för en medelålders Talbock).

Historien rör sig mellan gubbsjuka skämt, alkoholhumor och nån slags ”tredje riket förintelse” där värdelösa männikor i stora fabriker blir till gödsel. Den handlar också om att få en tjej. Och om miljoner andra saker. Den ironiserar över allting och man fattar ingenting.

Jag tänker på Sture Dahlström eller William Burroughs utflippade fantasterier. Det här minner om det, men den som håller i pennan är en mycket talangfull 12-åring på tjack som skriver en uppsats som aldrig tar slut. Som dessutom inte har humor. Varför stoppar inte Piratförlaget honom? Hans vänner? Ingen kan väl tycka detta är roligt eller intressant?

Människorna i boken har kanske evigt liv (det framgår inte så tydligt) och därför sjunger dagisbarnen ”Gener raskar över isen” till jul samtidigt som de har fåret Dolly i krubban. Hitler är kökschef på Youclone i ett getto där också Jesus och Stalin hänger. En konstig kvinna som är inne på heminredning utbrister ”Shall I compare thee to a Dalahäst?" Läs Namn & Nytt i DN istället om ni vill få er ett fniss. Eller sök upp närmsta göteborgare.

Men varför tycker Talbocken detta är så jävla kasst? Jo för han känner igen sig själv i sitt eget skrivande. Kardinalfelet en författare kan göra är att visa på hur rolig den kan vara men inte ha något att berätta. ”Ursäkta men din själ dog nyss” är trehundra fasansfulla sidor fullproppade med lustigheter utan någon som helst berättelse. Det är mänskligt. Därför finns det människor som ber författaren att skriva om. Eller vänner som säger: ”Sorry mate, this sucks horse hard-on. Do not publish.”    

Att Talbockens blogg skulle bli utgiven på Faber & Faber känns mer möjligt än att Wattins bok skulle bli utgiven. Men det har den! På Piratförlaget! Kanske jag ska skriva satir istället för blogg? Bli författare? Huka er, Piratförlaget. Här kommer en Talbock. 

Finflum

Den svenske författaren och poeten Percival har sammanställt egna artiklar och översättningar kring de litterära förnyarna Blake, Artaud och, framför allt, Beckett. Det är visionärt, ganska svårt att förstå och ökentråkigt. Det är synd - Talbocken vill vara en intellektuell som kan ge sig hän i profetisk prosalyrik. Men det tar bara tvärstopp. Och han börjar undra – för vem finns konsten? Tre talbockar.

Percival 

Artaud, Beckett, Blake – Essäer och tolkningar

Carlssons, 1992

 Artaud var en heavy duty narkotikamissbrukare och var psykiskt sjuk stora delar av sitt liv. Han var en ”galning”. Inget fel med det. Men han skrev också hallucinatoriska texter om ”Grymhetens teater” och hur den ska ersätta den ”högtidliga begravningsteatern”. Påverkad av heroin, meskalin och balinesisk teater ville han göra teatern till en ritual som avslöjar världen och förändrar den---

Det ville jag också göra. När jag var 25. Men ska gamla farbröder hålla på med sånt här? Det är ju konst för konstens egen skull. Jag fattar inte Artauds storhet. Han var en bildskön galning som var skitarg. En Jim Morrisson-typ fast med ett manifest.

William Blake står det minst om, men han verkar intressantast. Hur han kombinerade bild- och ordkonst i sina poetisk-visionära bibelallegorier. Jag tänker på Västerbottens egen Nikanor Terratologen. Se http://talbocken.blogspot.com/2009/09/naturens-lov-i-valdspornografisk.html

Beckett är en egensinnig konstnär med dramat ”I väntan på Godot” som det vanliga kulturkonsumenter  känner till. Han skrev också grejer direkt för TV. Han är ett geni och fick nobelpris. Men de prosalyriska experiment om döden som finns med i denna antologi är plågsamt tråkiga. Tyvärr. Förlåt. 

Det här är fin-flum. Radikala normupplösande konstnärer som gör som de vill. I like. Men de här torra essäerna kring deras konst och den särställning de har mot livet som livet lever. Livet vi lever på jorden. Denna avsky mot den berättande historien som vill förmedla en poäng, en sanning, en fråga? Jag ska inte ifrågasätta svår-kulturen. Jag föredrar den 100 gånger mer än Monstertruck i Globen och Bonde söker kvällstidning i TV 4. Men det värsta med att läsa Percival är , Gud förlåt mig, är att det känns så elitistiskt. Ett lingo som utesluter 99,9 % av verklighetens folk. Är det månne Percival, Blake, Artaud och Beckett Göran Hägglund menar när han pratar om kultur-eliten? 

Jag har så klart inget emot konstnärernas konst i sig. (Artaud känns dock lite väl överspänd) men jag är emot de analyser kring deras esoteriska verk som gör de ännu svårare. Näe, jag vill läsa Artaud, Beckett och Blake for dummies. För smartare är inte eder Talbock. 

Ingen Talbock inte ett andetag samma grå 

överallt Talbock himmel kropp talbockar. 

Jord och Talbock. Inte en rörelse. 

Sann tillflykt, ingen Talbock.

Bekännelselitteratur på max

Olle Carlsson har supit och slarvat som få och skaffat barn med tre olika kvinnor. Vad är det med det då? Jo, han har varit präst i 30 år och är nu kyrkoherde på Katarina församling i Stockholm. Talbocken har länge hört talas om ”kändisgudstjänsterna” i Allhelgonakyrkan. Olle Carlsson är mannen bakom dem. Han är en alternativ präst som föraktar stel liturgi och vill se människan. Respekt. Men hans bok är en enda onani i alla dåliga gärningar han gjort på fyllan. Alldeles för mycket bekännelser. Jag vill inte veta att grannen hittat Olles kalsonger på gatan efter att han raglat hem till  radhuset. Inte för att det inte passar sig. Det blir bara långtråkigt. Däremot skulle det vara guld att läsa mer om Allhelgonakyrkan och religiösa spörsmål. Denna bok är för mycket av spritdoftande spektakulär självbiografi.Tre talbockar.

Olle Carlsson

Mitt himla liv

Bokförlaget Bonnier Existens, 2009

Jag gillar religion. Jag gillar alla gubbarna. Jesus, Muhammed, Zarathustra, Buddha och Olle Carlsson. Religion är  att finna en mening. Allt det Olle Carlsson står för tycker jag är toppen. I denna bok får vi följa frikyrkopojken Olle från Hudiksvall till Stockholm. Uppväxten med haschandet som 13-åring till första fyllorna och knullen. I drogerna och ungdomserotiken växte han i tron. Jag förstår honom.  Och sen ångar han vidare. Börjar jobba som alkoholterapeut trots att han är alkoholist själv.

Olle Carlsson ser inte sex och alkohol i sig som något syndigt. Han är uppvuxen i en  filadelfiafamilj. Kanske den hänryckning pingströrelsens tungomål och hänförelse utgjorde för Olle som barn fick sin motsvarighet i det profana livet som vuxen. Musik, sprit, sex. Det är ju också Gud. Men inte missbruket...

Vid 40 års ålder lägger han in sig på torken och börjar äntligen ett nytt liv. Då börjar det intressanta, fast då är boken nästan slut. Det kanske hade ett självterapueutiskt syfte att skriva om alla fyllestories och hur han lämnar barnen ensamma hemma i radhuset. Men allvarligt. Det är så typiskt fd missbrukare. Alltid dessa oändliga stories om hur jävliga de var förr. In absurdum vill de att den som lyssnar ska förstå hur fullständigt körda de var på sprit/droger/spel/sex. Ja, ja. Ska det va en bulle till kaffet?

Olle Carlsson tycks anse att det han gått igenom har gjort honom till en bättre präst och kommit närmare Gud. Kanske. När det gäller att ta hand om andra människor med missbruksproblem måste han vara den ultimata prästen! Och det är ju bra att det finns  präster med kragen på sniskan. Det intressantaste står att läsa om Olles största insats, gudstjänsterna i Allhelgonakyrkan, och hur varit öppna för alla, oavsett vilken tro man har! Så ska den moderna kyrkan fungera. Jag blir rörd.

"Mitt himla liv" gör mig nyfiken på gudsmannen Olle Carlsson. Men tyvärr är boken så utlämnande sunkig och, ja, ganska dålig. Det är svårt att skriva om sig själv. 

Kierkegaard får beskriva Carlssons syn på sin roll i religionens famn: ”Om ni förundras över mina andliga insikter så beror det inte på mitt fläckfria och heliga liv utan på min rika erfarenhet av synd”

Och synd får vi så det räcker och blir över i ”Mitt himla liv”. Slutsats: Läs inte boken, gå på gudstjänsten. Amen.

Klassen som inte vill synas blir sedd

Vem är jag? Frågan är inte självklar. De flesta skulle väl svara med det de har som främsta sysselsättning, deras jobb. Men för vissa människor är det vilken börd de har. Vilken stam de representerar. "Jorden de ärvde" är en elak beskrivning över svenska adelsfamiljer som fortfarande har en oerhörd makt och enorma jordegendomar i Sverige. En maktgrupp som har sina egna skolor och sina egna kotterier. En grupp som bara blir starkare och starkare och som fortfarande till viss del följer fideikomissavtal skrivna på 1700-talet som ger hela godset till äldste sonen vid arvskifte. För att bevara "Sveriges kulturarv". Kvinnor förväntas inte kunna bevara dem. Författaren Björn af Kleen har skrivit en superintressant bok om svensk adel och dess paradoxalt starka ställning i det moderna Sverige. Fyra talbockar.

Jorden de ärvde

Björn af Kleen

Weyler, 2009

Det är väl bara i Sverige och Storbritannien godsadeln fortfarande har en sådan stor makt. Och nu när vi inte adlar längre (Sven Hedin blev den siste) så vad gör gossarna som tjänar ohemult mycket pengar på sin business? (H&M:s Stefan Persson, optionshandlare Olof Stenhammar eller förre statsministern Göran Persson) Jo, de blir godsherrar. Den nya klassen som har jobbat sig upp till toppen tar också stor plats i af Kleens bok.

De senare bygger i Sverige sina äreminnen gemom att köpa gamla kungsgårdar eller hålla hästkapplöpningar. Tyvärr finns inte den traditionen som i USA, där Rotschilds, Carnegies och Rockefellers  startade skolor och bibliotek och konsertsalar i sina namn. Här ska det lekas fasanjakt och drickas öl ur silverkanna istället.

13 % av Sveriges mark ägs av adel. Gyllenkroks ägor i Igelösa nordost om Lund är de största monokulturer vi har i Sverige. Det är industriellt jordbruk av en sort som minner om kolchosernas dagar. Det är allt annat än bra för natur och ekologisk mångfald. Men det genererar mycket pengar att tilldela de stackare som blir utan mark när äldsta sonen tar över hela företaget. Men arvskiftet kan ta tid. För när greven blir skröplig kan han gå till det privata Igelösa Life Science på hans marker, där forskarna forskar i grisar och gör diskreta organtransplantationer för de som har råd.

Livet är orättvist. Jepp. Det kan Talbocken godta. Men att "såssarna" hjälpt till att hjälpa jordadeln att behålla sina egendomar med lagar från 1700-talet för att bevara en gammal kultur är obegripligt. Det är också den ultimata pengatvätten i och med att godsen är företag och ägarna slipper skatta på sin förmögenhet. Boken beskriver den märkliga fascination socialdemokratin visar för grevar och baroner och en svunnen tid. Det ska k-märkas. Som ett minne av en enklare tid då Jean putsade stövlar och Julie doftade överklassmus. 

Wtf, tänker Talbocken. Hur kan vi låta dessa övermänniskor utbildas på Lundsberg och leva i sin egen krets och i århundraden äga arrenden som vanliga bönder inte får köpa. Hur skevt i tiden ligger inte detta? Jag vet att det låter naivt, för visst ska vi hissa flaggan och fira kungen och gamla seder --- men varför då? I många delar av världen har gamla gods och gårdar förfallit med avskaffandet av de privilegiade. I östeuropa, i Iran etc. Det är ett problem. Men baronen kan väl vara kvar och styra och ställa. Mot en lön. Och låta andra människor också vara en del av Sveriges gårdar. 

Talbocken läser "Jorden de ärvde" och blir bara mer övertygad republikan. I en tid vi måste trygga vår matförsörjning med ekologiskt och närodlat. I en tid då natur är något barnen ser på TV. Det finns enorma resurser i våra gamla gods och herresäten. Vårda dem! Klipp häckarna (men inte så jävla noga) Men ta framför allt dit folket och låt landet leva. Ta dit grönavågare. Avskaffa adeln, avsluta fideikomisserna. Störta monarkin. Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Sluta se upp till ättelägger och prinskorvar. De är bara folk, de också. Varför ska en överste som hade turen att stå på den vinnande sidan i ett idiotiskt krig på 1600-talet belönas med att hans efterlevande I ALL FRAMTID ska äga ett slott med 5 000 hektar mark nånstans i Sörmland? Sluta fascineras av detta nonsens. Allons enfants. Gör om riddarhuset till squashhall. Eller förskola. Eller vad som helst, men avskaffa dessa ståfiler som fortfarande dömer en människa efter dess gener. Såsom n........a gjorde . Och "såssarna". Var är din stake, Mona? Detta är fan viktigt. Låt hela Sverige leva! Äganderätten missbrukas mot allemansrätten.

af Kleen (som inte är adlig eftersom det är hans mors efternamn) har skrivit en mycket elak bok om adel och godsägare som öppnade Talbockens revolutionära ådra. Tack för det. Läs den du också!

Det är inte fegt att sparkas längre

Fem unga krigarmunkar uppkallade efter olika djur: Orm, trana, tiger, apa och drake. Dessa unga, typ shaolinmunkar, ska sedan stå som ursprungsfäder till olika martial arts-djurstilar. Alltså kan Talbocken och resten av mänskligheten förvänta sig åtskilligt fler böcker i denna automatskrivna kung fu-ungdomsserie. Det är skittöntigt och skitdåligt, men får ändå två Talbockar. Ty bara böcker som är genuint onda får en ensam talbock i betyg. "Orm" är en harmlös historia skriven på autopilot.

Orm

Jeff Stone

B Wahlströms, 2008

Översättning Mats Fierras

Det är fascinerande med manga och hela den här asiatiska slagsmålskulturen som slagit västvärlden med knockout, förlåt jag menar drop-kickat västvärlden och sedan svävat baklänges upp i luften och dansat trandans. I den här boken skildras olika slagsmål litterärt och onomatopoetiskt såsom ”hmpfff” och ’”ömmppff” och "aiiii". ”Sniff sniff” säger alltid munken Gao, som är en martial artshund, innan han ska sparka nån på käften.

Detta är en dålig serietidning i prosaform. Men varför är människor så fascinerade av flygande våldsamma munkar? Det är så mycket mer charmant, tycker jag, med präktiga rallarslagsmål på fyllan. Det är något läskigt med detta asiatiska våld. Det ska vara liksom andligt och poetiskt ratificerat våld.

Bokens hjälte ”Orm” känner alltid att det pirrar i magen när något ont är å färde. Jag kände också olust i min mage när jag blev tilldelad denna bok. Och magkänslan var rätt. Jag hatar martial arts. Men jag gillar tai chi och Lao Tse. Det är visdom.

En fjant som heter Jeff Stone och bor i ”Mellanvästern” har inte så mycket visdom att ge. Om du läser den här boken får du tji. Låter du bli får du chi. Och det är sanningen. Det behöver man inte vara Shaolinmunk för att förstå. Det förstår en enkel Talbock.

Proletärförfattare med semikolon

Det är en njutning att ibland få läsa in en text av en riktig författare. En sån som väger orden och provar meningarna och filar till dem innan han går vidare. En litteratur som direkt vänder sig till mig – läsaren. Lundberg beskriver sin verklighet som underbetald timarbetare på Yarden i Malmö hamn. Det är en isande inblick i dagens underklass. De som fastnat i fattigdomens hjul och som utnyttjas av de som fortfarande är fria. Fyra talbockar till en bok Talbocken hoppas når några utanför de finkulturellas salonger.                                   

Kristian Lundberg

Yarden - en berättelse

Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009

De parkerar bilar; bilarna kommer till hamnen. Daglönarna parkerar dem i långa rader efter varandra. De får inte värma sig i bilarna. Kameror övervakar. Kristian är den enda svennen. Till en början blir han misstänkliggjord för att han finns där. Men han är fattig. Trots att han skriver böcker och krönikor i Expressen. Han har haft en taskig barndom och varit missbrukare. Det finns ingen annan råd än att dagjobba på samhällets botten. Och skriva om det.

Han berättar om klassamhället. Hur dyrt det är att vara fattig. Man har inte råd med månadskort. Får betala dyra enkelresor på bussen istället. Straffavgifter från Kronofogden. Har du inte råd att betala får du betala mer. Om klasshat: 

”Mitt klasshat kom tillbaka den sjunde januari, strax efter klockan åtta på morgonen, en dag med ihållande regn och vind; vi var fyra man vid H-staketet där ett antal fabriksnya bilar stod parkerade i väntan på transport upp till det japanska lastfartyget.”

Lundberg skriver direkt. I början av boken avfärdade Talbocken det som lite tröttsam ”semikolonlitteratur” som inte kan berätta något utan att berätta om själva berättandet. Alla dessa semikolon ger honom en onödig respekt för texten. För det är som bäst när han låter situationerna beskrivas som små glasklara avtryck. När han skriver ner små dialoger. Som när han hittar sin gamla polare Rolle som nu är uteliggare. Eller när Johny vill att han ska skriva om hans 20 år i porrindustrin med ”Gloria – analdrottningen”

Det bästa med en sån här ”fin centrallyrisk prosa” eller vad det kan heta är att det inte behöver bli så långt. Författaren vill berätta nånting. Och han gör det. Det är liksom bara trummor, bas och gitarr. Ibland lite sång. Crazy Horse på nåt vis. Crazy horse i Yarden i Malmö. Med lagom långa solon.

Vad Talbocken drabbas av är hur osynlig underklassen i Sverige är. De papperslösa som städar MackeDonken om nätterna. Thailändskorna som fan städar ditt kontor om kvällarna. Alla dessa mäniskor i lager, hamnar och snabbmatsharmageddon. Utan rättigheter, utan trygghet, utan värdighet. Passar det inte kan du gå. Alltid nån annan stackars blatte eller alkosvenne som vill ta din plats. Här finns historier om Sverige idag berättade av dem vi annars inte hör. Berättade av dem själva och ingen fjantig Norén-typ.