Boken om barnuppfostran

Om Talbocken en gång får Talkillingar ska han ta råd av Dr Gustafsson. "Växa - inte lyda" är en kompetent cocktail av sunt förnuft och frihetliga och humanistiska värderingar. En nödvändig motvikt till Jan Björklundskt auktoritetsris och supernanny-fascism. Gustafsson ser till barnen efter FN:s barnkonvention, det vi inte gör mot vuxna ska vi inte heller göra mot barn. Det här är en mycket bra bok.

Växa – inte lyda

av Lars H Gustafsson

Norstedts, 2010

Vad vet en barnlös Talbock om barnuppfostran? Inte mycket mer än getters historier om Anna Wahlgrens skrikande barn som man inte får trösta och supernannys på TV4. Dessa fenomen har alltid fått mig att undrande klia mig i bockskägget. Hur ser vi på våra barn? Finns de till för oss eller vi för dem? Att hitta fungerande ”metoder” för att få barn att hålla käft och göra som vi föräldrar vill så vi kan fortsätta göra karriär ostört verkar vara något att uppnå. Detta ser Gustafsson som förkastligt. Barn tar anspråk, det är bara att gilla läget och njuta av det.

Björklund och likasinnade talar ju ofta nedvärderande  om ”70-talsflum” (då både han och Talbocken fostrades). Visst fanns det kanske naiva idéer då. Men är alternativet att supernannys tar ”timeout” och spärrar in olydiga barn ensammma i en vrå i fem minuter? Bevare våra barn.  Detta vansinne är sprunget ur en anglosaxisk tradition som gör sig på TV, men inte hjälper det våra barn. Flummet tror jag är bättre. Björklund själv lyckades ju bli partiledare. Men Gustafsson hävdar ingen egen linje att ”du ska göra så här”... Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Du ska hitta ditt sätt att förhålla dig till ditt barn.

Detta är ingen handbok, även om Gustafsson tar upp vissa fall ur sin erfarenhetsbank som barnläkare och far till åtta. Det finns inga eviga sanningar. Jag tror att denna bok är bra att ha hemma och läsa i lite då och då för att hitta sin egen väg. Gustafsson stakar ut jordlotter att odla i en ”självets trädgård”. Det är inte så flummigt som det låter. Det är de faser alla barn genomgår från spädbarn till tio-tolv års ålder. Att ha kunskap om dessa hjälper oss i vår uppfostran. Det går inte att ha intellektuella resonemang med en 3-åring. Faserna heter saker som: ”Det begynnande självets domän”, ”Språk- och leksjälvets domän” och ”Det globala självets domän”.

Gustafsson har ett långt kapitel om barns sömnsvårigheter där han är djupt kritisk mot Anna Wahlgren och även den sk ”femminutersmetoden”. Att hålla sig undan ett barn som behöver närhet är ovärdigt både barn och vuxen, även om det lär sig att somna själv.

Gustafssons fyra hörnstenar:

1, Förståelse för barnets avsikt, förmåga och rättigheter (får man genom att studera ”självets trädgård om barns utveckling”)

2, Reflektion kring föräldraskapet (ha i åminnelse erfarenheterna från din egen barndom)

3, Finna en form för ansvarsfördelning i familjen (här talar han om tre korgar: A, där barnen måste lyda. B, det vi löser genom samtal och överenskommelser och C, frågor där barnet får bestämma själv)

4, Dialog och utveckling av barnets inre kompass (Samtal med barnet, inte förmaningar till barnet.)

Gustafsson skriver också om ”Storstenens princip”. Att barnen själva får bilda sig sin syn på omvärlden och klättra upp för storstenen. Storstenens princip står i kontrast till ”orons princip” (att överbeskydda och kväva) och ”Duktighetens princip” (att säga vad duktig du är som klättrade upp, istället för att fråga vad barnet ser däruppe...) Barnen ska inte få stöd i vad de gör, utan i vad de är.

Detta är en imponerande bok som Talbocken kan rekommendera alla föräldrar som inte tror på kvicka fixar när det gäller barnuppfostran, utan vill ha ett ramverk att förhålla sig kring. Gustafsson avslutar sin bok med ett citat från hans egen mamma som uppfostrade sju barn: ”Barn behöver inte uppfostras. Barn behöver frihet och stora ytor att röra sig på.” Och det kanske hon inte bara menade bokstavligen.