Fantasy utan fantasi

Porrfilm och allsvensk fotboll och fantasylitteratur har en del gemensamt. Inget överraskande händer och när något händer är det så mördande tråkigt och ospännande att vi helst hade sluppit se det hända. Satsen på näsan, visslan blåser 0-0, och den unge hjälten ser till att det stora slaget blir vunnet trots att motståndarna var tio gånger fler. Denna form av litteratur är ett större hot mot en tonåring än porr, knark och ätstörningar. Den gör läsaren dum. Författare till dylik dussinfantasy med dess unkna kvinnosyn och sunkna manssyn borde paintballas greddelina av en justitieminister nära sig. Ok, jag överdriver. Men gudars, vad jag är trött på dålig fantasy.

Spejarens lärling – Slaget om Skandia

av John Flanagan

B. Wahlströms 2008 (2006)

Översättning: Ingmar Wennerberg

I denna fantasyserie, Spejarens lärling, skriven av en australiensare som skrattar hela vägen till banken, skildras en värld med olika folk där ofred råder. Från de östra stäpperna kommer temujaierna med konstiga namn som vill ta över hela världen (tänk Djingis khan, Al-Qaida, Iran) De börjar med att strida mot Skandia (Inte försäkringsbolaget, utan ett stolt och råbarkat men lite dumt folk som gärna går bärsärk. Ja, det ska väl vara vi det). I Skandia råkar hjältarna från Araluen (typ, England) befinna sig. De är en kungadotter i förklädnad, en spejarlärling, en riddarlärling och en spejargubbe som heter Halt.

Våra fyra hjältearaluer hjälper de korkade skandierna med lite strategi (skjuta pilbåge bl a) för att slå temujaierna. Annars hade skandierna bara huvudlöst sprungit rakt på temujaierna och dött på en gång. Nu dör en masse mer sofistikerat i ett överdådigt fältslag. Och tack vare lite tricks (skjuta pilbåge bl a) så fick de onda männen från stäpperna i öst åka hem igen.

Innan boken är slut har de olika karaktärena ”ryckt på axlarna” ca 750 gånger. Det är vad de alltid gör när någon frågar någon något. Ibland kan de också ”nicka med huvudet för att visa att han förstod”.

Det är så mycket onödig text som inte berättar nånting. Det är liksom:

Talboken såg en kaka. Den såg god ut. Han sträckte ut armen mot den och fattade kakan med handens fingrar. Han stoppade den sedan i munnen. Han tuggade på den för att känna dess smak. Den var god. Han svalde den ner för matstrupen. PLÖTSLIGT (det ordet står 850 gånger i fantasyböcker) stod en jätte i ringbrynja, läderstövlar och dubbelfattad yxa och hotade Talbocken. Talbocken ryckte på axlarna då PLÖTSLIGT en pil kom farande från skogen och borrade sig in i jättens ringbrynja. Talbocken ryckte på axlarna och tog en kaka till med sin högra hand vars fingrar omslöt kakan för att sedan etc.

Slutsatser: Alla böcker där ordet ”plötsligt” plötsligt inleder varje mening är inte spännande. De är dåliga och finns bara för att lura av finniga tonårspojkar pengar. Det läggs mer tid på böckernas kitchiga omslag än själva innehållet.

Slaget om Skandia är varken sämre eller bättre än nån annan fantasybok. Det är bara em genre som talbockar skyr som pesten. Plötsligt tog detta inlägg slut.

Oroligt och roligt men lite tråkigt från Afrika

Om man skulle utveckla frågan ”Om du vore en bil vilken skulle du vilja vara då?” till ”Om du skulle vara ett förlag, vilket skulle du vilja vara då?” skulle jag svara: ”Weyler”. Svante Weylers förlag ger ut otroligt intressant och, vad ska man säga, samhällsengagerad litteratur. Kvalitet. Därför är ”I vulkanens skugga” lite av en besvikelse. Myrenberg tar inte steget från reporter till skönlitterär reporter. Men skit samma. Det är ändå spännande läsning. Både med hopp och förtvivlan över Afrikas framtid.

I vulkanens skugga

av Richard Myrenberg

Weyler 2009

Som ett band genom centrala Afrika från väst till öst ligger nationerna Kongo-Kinshasa, Rwanda, Kenya och Somalia med Somaliland. Radiojournalisten (”Godmorgon, Världen” ) Richard Myrenberg  har sedan 1996 vistats till och från i dessa ”oroliga” länder, som hela tiden ligger ”i vulkanens skugga”.

Talbockens absolut största idol är den framlidne polske resejournalisten Ryszard Kapuściński, och det är lite i hans anda Myrenberg försöker beskriva utvecklingen i dessa stater. Det misslyckas han med, men det är ändå intressant läsning för oss afrikofiler.

Jag känner direkt att jag vill åka till Somaliland, den norra delen av Somalia som 1991 utropade sig självständigt men ännu inte erkänts av något land. (Vilket i sig är märkligt) Där har en befrielsearmé tagit makten och LÄMNAT IFRÅN SIG DEN EFTER ALLMÄNNA VAL. Voilá. Känn på den. Där råder lugn och demokrati. Somaliland är förmodligen den mest spännande platsen i Afrika just nu, när det gäller positiv utveckling. Vad sägs i media om Somaliland? Nada. Ett land utan diktator med lediga sköna khattugganande eftermiddagar vid Adenviken. Öppna politiker som söker kompromisser och skyndar försiktigt. Som inte låter sig styras av varken jihadister eller dollarister. Men gärna turister. Surfing och khat två veckor i Somaliland, klart trevligare alternativ än LA. 

Jäkligt intressant också om dessa förbenade fransmäns fjantiga frankofoni som Myrenberg ger stor skuld till att folkmordet i Rwanda aldrig stoppades. De stoppade aldrig hutuernas stundande folkmord i rädsla över att de anglofila tutsierna skulle nedgradera det franska språkets ställning. (Gissa hur det är nu, ingen vill prata franska i Rwanda)  Men Rwanda har ändå blivit en framgångshistoria idag. Där folkdomstolar slickar såren från det ohyggliga. Där rwandierna, ”Afrikas preussare”, bygger vägar och där det är ordning och reda och stadig tillväxt (men ingen pressfrihet).

Sorgebarnen är Somalia och Kongo. Myrenberg skildrar misslyckade reportagersor i östra Kongos djungler i jakt efter Laurent Nkunda, gerillaledaren, som han aldrig får prata med. I Somalia mellanlandar han bara i Mogadishu med en gammal Iljusjin körd av ukrainska machomän. Men Myrenberg beskriver det han ser. Och det är bra så.

Myrenberg älskar sitt Afrika. Han har ingen västerländsk ”tycka synd om”-inställning. Han skriver respektfullt och inkännande, men lite statiskt och torrt. Den stora insikt jag som läsare får med mig är hur förödande allt bistånd till många afrikanska länder har varit, för, som journalisten James Shikwati från Kenya säger i boken: ”Det är den som ger pengar som tänker åt den som får pengar. Det ger ingen utveckling. Bistånd dödar det viktiga tankemomentet.”

Hoppas Myrenberg fortsätter skriva från Afrika men att han utvecklar en mer personlig stil. Allt är intressant men tilltalet är klyschigt och det blir ”resebetraktelser från Afrika” av en svensk murvel. Det är inte illa men det kunde bli mycket bättre. Nästa resereportage från Afrikas horn skriver Talbocken.  

Världens dummaste bok

Talbocken har kanske läst ett fåtal böcker som är sämre än Janne Olssons bok men detta är utan konkurrens den dummaste bok han läst. Det är som att Zippy the Pinheads och Klabbarparns mentala begåvningar strålat samman i denna ”hönsatjuv” från Helsingborg – Janne Olsson. Karln är en jubelidiot. Och det är där tjusningen i denna bok ligger, man vet aldrig vilka galenskaper som ska dyka upp. Det lockar till många elaka skratt. Själva Norrmalmstorgsdramat beskrivs tyvärr inte så mycket, det är mest hatfulla tirader mot gamla plitar och Clark Olofsson, det ges mer plats till en massa tomt skryt om hur duktig och populär Janne är och hur många kvinnor han har legat med.

Stockholmssyndromet. En självbiografi

av Janne Olsson

Telegram bokförlag, 2009

1973 går en korkad skåning in på en bank på Norrmalmstorg och skjuter en salva i taket och tar gisslan. Han ska ha tre miljoner och lösa ut Clark Olofsson. Clark själv har ingen aning om vem galningen är tills han förs till banken och ser att det är ”hönsatjuven” (Clarks eget öknamn på Janne). Enligt Jannes beskrivning håller han dock gisslan i tron att han är en ”blodtörstig arab” första dagarna, förklädd i peruk, glasögon och brunkräm. När han sedan demaskerar sig blir alla så lättade att de kramar honom. 

Varför ville han hjälpa Clark Olofsson? Janne såg upp till honom. Clark kunde suga av sig själv och pratade om tuffa knarkaffärer. Janne hatar knark, men trodde Clark bara skröt och ljög. Och därför var Clark hans idol. Sådan är Olssons logik.

Varför valde han Kreditbanken på Norrmalmstorg? Jo, den låg centralt och vid Pressbyrån utanför kunde han byta om till ondskefull arab på den offentliga toaletten. Och toaletten kostade bara en krona! 

Vad var den stora taktiska missen med hans gisslantagan?

Jo, att han inte tänkt på att ta med ett vitt skynke. Då kunde han, Clark och gisslan gått ut under det skynket, hoppat in i en Ford Mustang och försvinna utan att polisen kunde se vem som var Janne, som de så gärna ville döda.

Blev Janne Olsson avsugen av en av tjejerna i gisslan vid bankfacken?

Ja, och det var hon som tjatade om att göra det. Dt är detta som är Stockholmssyndromet.

Är Janne Olsson världens tuffaste person?

Ja, han åt upp en mus i lumpen. Kräktes upp den och åt den sen igen. Han tappade ett kassaskåp på sin tå så att den gick av. Han sydde fast den igen med sytråd.

Har Janne blivit månadens tornedaling?

Ja, och dessutom hjälpte han en norsk lappfamilj med en massa saker och en gång sköt han en järv och den står nu uppstoppad i ett hotell i Rognan.

Janne Olsson är också: Jätteduktig på badminton, så duktig på att väva Haga-mattor på kåken i Karlskrona att han fick så mycket beröm att han blev ”stolt som en pinne” (sic). Hans popularitet ledde också till att han blev värvad av pingstkyrkan (tror han det var) till att bara stå där under predikningarna så människor kunde ge honom och kyrkan pengar. Janne är också duktig på grisuppfödning.

Det finns ingen hejd på vad denna gamle man häver ur sig i denna bok. Hans fängelsetid verkar mest ha avtjänats i ”samlagsrummet”. Överhuvudtaget verkar det som att han knappt satt inne alls under 70-talet. Nya kvinnor och flyttar till nya anstalter mellan Ystad och Haparanda. Han får fritt köra bil som han vill. Hur är det möjligt? Han höll gisslan och sköt en polis i banken. Han utsatte människor för livsfara. Det går givetvis inte att ta ett ord i denna bok för sanning.

Under fängelsetiden gifter han sig med en ung söt dam han sedan får tre barn med. Det var bara två fel på henne: Hon var vegetarian, vilket var överkomligt, och hon var Jehovas Vittne. De fick tre barn, samtliga idag höjdare i mc-klubben Bandidos.

Idag bor Janne i norra Thailand med sin nya fru och unge son (som han fick trots att han tidigare steriliserat sig). I byn finns många bordeller. Hade Janne varit kvinna och fötts i denna by skulle han ”vara den största horan i hela Thailand”. 

Men nu är han bara Janne, som skrivit den dummaste bok jag någonsin läst. Janne som ”ber till Budda varje dag” och bara blir arg när thailändarna kniper honom i bröstvårtan. Igen, det är inte fel på Janne. Det är fel på kosmos. Som gör att allt finns. Att Janne Olsson finns. Att Telegram förlag finns. Att böcker görs som profiterar på en fullständig fårskalle.

Men – vill ni av någon anledning läsa den dummaste bok ni någonsin kommer att läsa – då vet ni vilken ni ska välja.

Tidernas toppskapliga slanggruva

Talbocken har läst en engelsk ungdomsbok i Jennings-serien. Ibland önskar en oldtimer en bok inläst från sin barndom. Då får en Talbock rycka ut och läsa in. Jennings är en våt dröm för anglofiler och gillare av svenskt 50-talsslang. Boken utspelar sig på ett engelskt internat fyllt av gossar i 10-14 års ålder och de säger saker som ”det är osigt i kvadrat” och ”det var jättetroll” i denna tidernas skapliga översättning. Storyn är urkorkad men språket så torrt och briljant i sin södermalms-anglofili att den ändå måste få tre talbockar.

Anthony Buckeridge / Jennings blir detektiv

Albert Bonniers förlag, 1960 

(eng. orig. ”Jennings follows a clue” 1951)

Översättning: Per Kellberg

”Lika fulla av god vilja som i den första boken – och kommande lika mycket kalabalik åstad” blir vi lovade i baksidestexten till denna den andre av Buckeridges populära serie om Jennings, som han fortsatte skriva ända till 70-talet. I denna bok leker Jennings och Darbishire Sherlock Holmes med förödande resultat. Texten andas engelsk kolonialism och snobbighet och alla gossar vill leka stridsflygplan. Deras latinska promonina ”hic haec hoc” under latinlektionen blir till ljudet av en ”världslajban” kulspruteeld och gossarna kommer kalabalik åstad.

Som tidsdokument är detta intressant. Slående är hur den tidens ungdomsförfattare skrev på ett sofistikerat, vuxet vis så ungdomen lärde sig något och föräldrarna också kunde få utbyte av boken. Det är så långt ifrån själlös ”Sune-litteratur” med chips i soffan och läsk i peten som man kan komma. Ungdomen togs på allvar. Sune-böcker har väl kanske en större målsättning att berätta om samtiden, i och för sig, men rent stilistiskt så håller en Jenningsbok från 50-talet mycket högre klass.

Det finns en underbar lekfullhet med språket i denna gamla barnbok som har mycket att lära nutidens Sune-författare. Den vågar ställa krav på läsaren, den fördummar inte. Intressant är också hur förstärkningsordet ”troll” används för ”coolt”, häftigt”, ”toppen” i olika sammanhang. Något jag aldrig sett förut. Det hittas också på kraftuttryck: ”Värdelös som en radioaktiv talgpudding” till exempel.

"Jennings blir detektiv" är inget jag kan rekommendera annat än för slang-lingvister eller hopplösa anglofiler som liksom undertecknad kan gå igång på ”ingefärskaka och mjölkchoklad” och att alla vuxna är ”sir” och att det vankas rotting då och då från rektor och att grabbarna binder varandra med slipsarna och pennalismen och den homoerotiska – nej, hoppsan, den delen av internatlivet får vi inte läsa om här. Här var det skapligt troll och alla tiders tufft.

Historia när den är som bäst

Talbocken har läst histora. Det borde alla läsa. Speciellt om det är farbror Dick som undervisar. För det är inte bara historia, det är en uppgörelse med forna historikers historia. Det är historia framlänges och inte baklänges. Den gör upp med myter om vikingar och att riksvaggan låg i Uppland. 08-historia. Det här är historia. Från en intressant tid. Hur Sverige blev ett rike. Talbocken reste denna blogg. Fyra bockar rönte den.

Sveriges historia 600 – 1350, Band 2

Redaktör och huvudförfattare: Dick Harrison

Norstedts, 2009

Vad lär man sig då av att läsa igenom 500 fullmatade sidor av kunskap om 750 års historia? Ja, alla Knut och Lars och Erik tappar man snart bort under den sedvanliga kungaförteckningen. Den som alltid gjort historia till det där tråkiga ämnet. Och vi slipper inte undan kungauppräkningarna här heller. Men något måste man väl binda upp tiden med från en tid där folk ristade runor i stubbar och bara kungar skrev brev.

Men den här nya historieverket ger så mycket mer. Arkeologin har fått stor betydelse i texterna. Genusvetare ("Vikingatiden är ett av våra mest maskulint genuskodade tidsbegrepp") och konstvetare och statsvetare skriver sina kapitel. Religionshistoriker. I vissa avsnitt uppnås nästan skönlitterär kvalitet i texten där man kan känna hur det var att leva förr. Och nu snackar vi förr. Långt innan idén om Sverige fanns.

För det var ju först på 1300-talet det började hända. Då importerad kristendom, skattväsende och andra influenser från Tyskland och England och Rom gjorde oss som alla andra. Liksom vi käkar burgare och lyssnar på Lady Gaga idag. Vi blev en medeltida diktatorisk arvsmonarki: Sverige. Intressant är att vi blir det som de nere på kontinenten hade kallat oss  många hundra år tidigare. Förstår ni? De ville ha en struktur på vildfolken, de gav oss namn, Thule, götar, svear, bla bla. Och när vi lär oss läsa, blir vi stolta över de där gamla fantasitexterna och tar de namnen! 

Men innan det hände var Sverige bara skog och olika småfurstar. Flera kungar samtidigt. Bert Karlsson i Västergötland, Karl Bertsson i Östergötland och Karl-Bertil Jonsson i Mälardalen. Vi var avgränsade av de stora skogarna. Kolmården, Tiveden. Ödmården - Norr om Ödmården – Hälsingland. Som allt ovanför dagens Gävle kallades. Skridfinnar – samer. Svantepolk Knutsson – coolt namn. 

Allt var ett nätverk av elitfamiljer. I hela nordeuropa. Karl den Enfaldiges gåva till Rollo: Landet vid Seines mynning. Nordmännens land. Normandie. Så vackert. Eliten gifte sig fram och tillbaka mellan länderna, eller bygderna, och bildade allianser. Plötsligt hade kung Magnus Eriksson tre riken, tre kronor, Sverige, Norge och Skåne. Det är mitten av 1300-talet och han fortsätter till Novgorod för att bli ännu större då Digerdöden kommer. Ridå. Allt stannar upp och Dick Harrisons bok tar slut.

En underliggande ton i hela denna jättebok är, än en gång, uppgörelsen med gamla historikers nationalistiska approach. Om ett ur-Sverige i Uppland och dylikt. Utanför Lund ligger Uppåkra som var en mångdubbelt större ”stad” än vad någonsin Birka var. Och långt äldre. Varför blir Birka så betydelsefull? En högst tillfällig stad som inte fanns så länge? Jo, för att det finns skriftliga källor om den. Det var dit Ansgar åkte. Och så är det, blir man inte nedskriven finns man inte. Det gäller nu och det gällde på äldre medeltiden. Varför restes runstenar? För att minnas elitens fäder för att hålla kvar makten. 

Glöm Geijer,  Frans G Bengtsson och Arn. Ge plats åt Norstedts historia. Jag må vara historisk gladamatör. Men jag tror ändå att historien aldrig har varit så bra som den är nu. Och den kan bara bli bättre. Med redaktörer som skiter i att måla upp någon skönbild utan bara berättar som de tror att det var. Och vågar skriva att de inte vet. (Vilket händer ofta). Herman Lindkvist är död, länge leve Dick Harrison. Håll historien levande. För ett vet jag: Fä dör. Fränder dör. Även själv skiljes du hädan. Men ett vet jag, som aldrig dör. Domen över död Talbock. Dick rules.