Livet, kärleken och kirurgin under kniven

Detta är en fantastisk saga som sträcker sig över världsdelar och kulturer. Det är lärd melodramatik som bara en kirurg kan skriva den. Nästan 600 sidor av stora känslor, vaginala fistlar och levertransplantationer. Hade den inte varit för sentimental och stundtals långdragen skulle det vara ett riktigt mästerverk. Fyra talbockar får varje talbok som får Talbocken att snyfta i näsduken.

Skära för sten / Abraham Verghese
W & W 2009 övers Hans Berggren

Denna episka roman tilldrar sig i Etiopien , Indien och USA. Berättaren är Marion som själsligt och till en början även fysiskt sitter ihop med sin enäggstvilling Shiva. Deras mor är nunna och dör vid födseln, deras far som är kirurg och hatar gynekologi, måste förlösa tvillingarna och försöker ta livet av dem för att rädda nunnan. Han misslyckas och rymmer till Boston där han blir framgångsrik kirurg. Kvar blir tvillingarna hos de indiska goda läkarna Ghoosh och Hema i kejsar Haile Selassies kejserliga huvudstad Addis Abbeba.  

Denna roman talar medicinens och läkarvetenskapens klara prosa. Men den är samtidigt andlig och, jaa, sentimental. Med citat som t ex "En man blir en man först den dag då ens far dör" håller den hela tiden ett förhöjt romantiskt tonläge som möjligen kan avskräcka vissa läsare.

Det bästa med denna roman finner Talbocken vara att historien berättas ur ett afrikanskt perspektiv. Och Etiopiens spännande historia är perfekt att ösa historier ur. Tvillingarna som växer upp kompletterar varandra men splittras i kärleken till en kvinna. Den ene blir självlärd världsberömd gynekolog i Addis och den andre blir kirurgslav i värstingsjukhus i Queens. Hela tiden finns deras försvunne far, levertransplantatisten i bakgrunden.

Verghese försöker inte förklara för mycket. Han använder sig av krånglig medicinsk jargong, radar upp amhariska maträtter och indiska gudar och crickettugg utan att vara rädd för att läsaren inte ska förstå. Det måste ligga många år av research bakom denna roman, mycket är presenterat i efterordet där t o m sekvenser författaren inte minns vilken bok han inspirerats av ändå måste framhålla att idén inte är hans, utan att den bör äras någon. Ödmjukt.

Detta är boken du ger mamma i julklapp. Livets stora frågor kläs i ord och händelser, uppblandat med sköna visdomsord från Ghooshs: "Resandet vidgar vyerna men gör en lös i magen". Håll din mage i trim, stanna hemma och vidga vyerna med "Skära för Sten".

Blood Sugar Sex Tragik

Talbocken har fått en outhärdlig läsning om Red Hot Chili Peppers sångare Anthony Kiedis drogminnen. Han fick också ta del av lite bus och lite knulla med typ 87 olika tjejer. Synd att det inte handlade så mycket om musik.

För er som tycker att RHCP har sina förtjänster som funkigt LA-röjband, läs inte denna bok. Ni kommer att hata Kiedis så mycket att musiken påverkas. Är det någon Talbocken önskar en överdos är det Anthony. Lyckligtvis för honom lär de enda injektioner han nu tar vara ozon till sin intravenösa ozonterapi. Injicera ozon? Men vem vet, som den buspojke han är han kanske en dag provar - freon... En talbock.

Anthony Kiedis och Larry Sloman / "Scar Tissue : en självbiografi av sångaren i Red Hot Chili Peppers"

Reverb 2007, översättning: Einar Heckscher

-Anthony, förgrömmade onge! Har du pumpat i dig en speedball igen! Tänk vilken onge han var, Anthony! Han rökte majja när han var nio, satte på skolans snyggaste tjej när han var 13, började injicera kokain och heroin när han var 15. Men han var samtidigt jättecharmig, bäst i klassen och älskad av mamma. Han är allt, utom intressant. Eller - det kanske han är om någon annan än han själv (tillsammans med journalisten Larry Sloman) hade skrivit boken om honom. Detta är en bekännelseskrift över Anthonys drogovanor och en enda uppräkning över "varor".

Jag har absolut inget emot drogromantik, jag tycker det är ganska befriande i knarkneurotiska Sverige. Men sida upp och sida ner. Vad vill han? Jag tänker på en annan förfärlig biografi jag en gång läst om Tomas Ravelli. De framstår som lika osympatiska dessa två. Tomas låste in en kompis i hans lägenhet i Växjö ett helt dygn och Anthony bajsar i inspelningsteknikerns pizzakartong. De skriver ner korta anekdoter utan att veta vad de vill. Även om Östers IF och Hollywood Boulevard är två väsensskilda spelplaner.

Heckschers översättning är full av "punkrockskonserter" och "stickor" med marijuana. Det är beatnikprosa för de som inte förtjänar det. Självklart översatte han detta med vänsterhanden för att få pengar till hyran, det är otroligt slarvigt och underligt. Men måste gubben översätta allt som har med USA och droger att göra?

Men Kiedis bjuder på lite djup också. Han beger sig till Dharamsala (som han beskriver ser ut som en stad kan ha sett ut i det gamla Vilda Västern hemma i Amerikat) och träffar Dalai Lama. PR-medveten som vår käre lama är får Kiedis sig ett snack med honom också. Och känner kraften. Nästan lika häftigt som smack. Han får t o m följa med Dalai till en lektion han har med de äldsta och visaste munkarna, men Anthony tröttnar efter en kvart. Han tar planet till Amsterdam och tatuerar sig, eller köper ett hus i Nya Zeeland, nej, ojdå han fick ett femtiotolfte återfall och sitter under en bro downtown med en "mexare" och skjuter fix efter fix. Men han ångrar ingenting! Drogerna har gett honom så mycket, men det är inget han rekommenderar. Livet är bättre nykter. Men ändå - en gång löste han upp LSD i vodka och sköt det i sig! Tro´t den som vill.

Trots att boken avslutas i hoppfull ton med att hans hund "Buster" aldrig sett honom påtänd, så är det ändå en självrättfärdigande lovsång till skitiga Hollywood, sprutor, luder och busstreck. Och ju mer man hatar honom desto mer får han knulla. Nästan alltid första daten. De riktigt fina håller på sig en dag.

80-talets James Brown ville han vara. Det kanske han var? Med strumpa på snorren och smack i kolan. Detta kunde bli en intressant bok om en röjig del i pophistorien om vilda hollywoodungar som funkade loss. De få gånger det handlar om deras plattor och hur de gör sin musik är det riktigt underhållande. Men det är mindre än 1 % av boken. Resten är jobbigt knark- och knullskryt.

Talbocken bodde själv i LA ett tag på 90-talet då Kiedis hade en drogfri vegetarisk period. Talbocken köpte Blood Sugar Sex Magik. Talbocken diggade "Under the bridge" och såg LA brinna under Rodney King-upploppet. Red Hot var till viss del Talbockens soundtrack. "Mothers Milk" är en bra platta. Därför denna besvikelse över en dum och ytlig bok. Jag vill inte att korkade rockstjärnor ska berätta om sig själva! Förstör inte personan! Den ärrvävnad Kiedis skaffat sig genom sitt drogliv är intet jämfört med den mentala "scar tissue" läsaren får av att läsa detta skräp. En fucking Talbock.

Commandanterna Cnoll och Tott

En rejält revolutionär tegelsten har Talbocken fått på sitt bord. Den första biografi han läst över två personer som inte kunde verka utan den andre. Det kalla krigets yin och yang, varav den ena blev medelklass-vänsterns runkobjekt och den andre en surgubbe på en ö med gamla bilar där alla kan läsa. Intressant för den intresserade. Men det blir inte fler än tre talbockar.

Simon Reid-Henry / "Fidel & Che Revolutionsbröder"

Norstedts, 2009, Övers. Ulf Gyllenhak

Mellan åren 1955 och 1967 (då Che dör) får vi följa dessa två ikoner. Det är intressant att läsa en biografi om ett förhållande. För det var bara under en kort tid som de verkligen umgicks, sen var det mer platonskt samtidigt som deras idéer om hur revolutionen skulle gå till allt mer skildes åt.

Jag visste inte att Fidel inte alls var kommunist under revolutionen. Det var ett kalla krigets val han måste välja. Han var klart anti-imperialistisk, anti-USA, men han var inte heller sovjetvän. Men realpolitikern Castro tvingades välja Sovjet. Che som först älskade Sovjet blev istället maoist och Fidel lät honom jobba för den stora världsrevolutionen - som skulle starta i latinamerika. Ett ensamt litet trasigt partisanromantiskt machogäng i Guatemala lämnades av alla andra kommunister, förnedrades. Till sist blev den intellektuelle Che avrättad framför svarta tavlan i ett klassrum i en liten byskola i djungeln.

Trots att detta är en fackbok med massor av namn och korthuggna citat så lever jag mig in i personerna. De är grabbar med smak på äventyr. Fidel och Ernesto såg upp till Simon Bolivár som en punkrockare i Härnösand såg upp till Joe Strummer som såg upp till Che Guevara. Revolutionsromantik. Men utan dessa människor kanske inget händer?

Jag blev faktiskt mer vänligt inställd till dessa båda revolutionärer efter att ha läst boken. Det var fel tid. Kallt krig gjorde det svårt att göra revolution på deras egna villkor. De ville skapa en ”ny revolutionär människa”. Det behövs ju om något idag – människor som väljer varandra istället för kapitalet. Men om det inte funkade på Kuba (inte jättebra i alla fall) hur ska det då gå att förändra livet på hela planeten?

Kanske genom att avliva myten om baskrar och stjärnor och blick i fjärran. Cigarrer och machissmo. Egentligen är Skogsmulle mer revolutionär.

Detta är bara för fansen. En intressant analys av den dualistiska dragningen mellan dessa två olika människor. Hur de alltid använder den enes motgång till en grundval för att bygga nåt nytt på. De levde sammankopplade. Även när Che slogs i Kongo mot engelska legosoldater och Fidel drack snaps med Chrustjov hade de varandra i tankarna. Sött på nåt sätt. Vad man slås av efter att ha läst denna bok är hur galet det är att Sovjetunionen kunde existera så länge. Är det för att det krämaraktiga liberalkolonialistiska västerlandet måste ha en fiende?

Allah akbar. Och Talbocken akbar. Och Fidel akbar. Che blev en vacker ikon. Inte en skitstövel som hellre sköt med bössa än tog hand om sin familj. Hoppas han dog nöjd. Fidel blev nöjd. Och han lever än.