ABC - Ja säger bara de

Talbocken har fått läsa in den klassiska ABC-boken (kommer att läggas upp på en länk någonstans någongång för alla att höra) som är skriven lika mycket till föräldrarna som till de små barnen. Detta är något Talbocken tidigare har reflekterat över. Dåtidens barnlitteratur är långt mer avancerad och provocerande än det som produceras idag. Eller? Kanske är det bara så att det slätstrukna från förr glömts bort och bara pärlorna finns kvar. Hellsings och Ströyers ABC-bok är i alla fall en av pärlorna.

ABC

Text: Lennart Hellsing

Bild: Poul Ströyer

Rabén & Sjögren Bokförlag, 2009 (1961)

Vad som slår mig är hur lite Hellsing använder sig av den bokstav han ska skriva kring. Det är egentligen bara första bokstaven i första ordet som stämmer. Sen rimmas det absurt och tokigt kring en scen. Exempel "N":

"Nippetippan Tippsi Vipps

hon är lite happ som hipps

Byk och bak det vill hon slippa

hon vill trippa på en hippa

pudra sig med pudervippa!"

Trippat, va? Och det här var före summer of love. Vad säger genusgänget? Får man skriva så här idag? Här är det inget snack om vem som bykar och bakar och pudervippar.

I bokstaven "Y" använder Hellsing Y:et mer:

"Ylva Ytterskär i Ydre härad

blev en onsdag ytterligt förfärad:

Tio lejon och en mygga

stod på hennes badhusbrygga

Som var nymålad och tjärad."

Typiskt. När lejonen och den där myggan kommer så ska de dessutom klafsa runt i kladdig tjära. teckningarna är också fantastiska. Utan Ströyers bilder skulle denna klassiker stå sig kort. Den skulle säkert glömmas bort. Men Poul och Lennart rökte brass, och skrev en barnbok utav klass. Hoppsan. Det är lätt att ryckas med - och bli en nödens rimsmed.

Slutligen. Min favorit. "Q":

"Q var ett O med en liten svans

det var en bokstav som en gång fanns"

Vad underbart det är att läsa tokiga barnböcker med svåra ord och med konstiga vuxna och allt det där som livet är. Spännande. Jag har hört i debatten att i dagens barnlitteratur ska helst inte vuxna "dricka pilsner" eller visa mormors hängbröst när hon sitter i badet. WTMFF? Näe, det ska vara tokigt och absurt såsom livet är. Och gärna alfabetiskt. Alltså inget försiktigt plock och lägga på lock utan mer ad hoc som sprunget ur en Talbock. (Det där sista förstod jag inte ens själv. Det är så det ska vara. Fattas bara. Sa bagarn i Skara)

Sanningen om IKEA

Talbocken har läst en bok som en avhoppad IKEA-chef ”var tvungen” att skriva efter att ha sett ljuset utanför varuhuset. Det är skrämmande intressant. IKEA har alltid varit det varuhus Talbocken avskytt mest. Hela detta köttbullemekka med dess fasad av folklighet som egentligen bara är småländsk inbilskhet och snålhet. IKEA är i sin helhet sinnebilden för den hycklande svensken. En moderat miljöpolitiker. Det goda företaget som ger billiga möbler till världens fattiga medelklass. Det smarta företaget som blundar för allt som gör att det kan bli så fruktansvärt billigt. Allt om IKEA är hemligt. Och Ingvar Kamprad äger inga pengar. Han är bara en go dyslektisk gubbe med alkoholproblem. Johan Stenebo har skrivit om livet bakom IKEA-fasaderna. Han älskar sitt gamla företag, men känner att det är på väg att spåra ur och därför ska vi få ”sanningen om IKEA”.

Sanningen om IKEA

Johan Stenebo

Ica Bokförlag, 2009

Ingvar Kamprad är en av världens rikaste människor. Vad han än säger. Enligt Stenebo sitter han och trycker på ca 250 miljarder SEK på ett schweizizkt bankkonto. Men han gör inget med dem. Han är bara snål. Han betalar inte skatt. Ingen välgörenhet som Bill Gates. Kamprad avskyr välgörenhet. Han är som en Joakim von Anka från Älmhult som klär sig i trasor.

IKEA är Ingvars företag. Han bestämmer om allt. Han är en auktoritär klimatskeptiker som bara liter på svenskar. Om de är män och kommer från Älmhult. Enligt Stenebo är hans påstådda dysleksi, alkoholism och dåliga engelska bara fasader. Han spelar allt detta för att verka vara vanlig göbbe, en av oss.

Stenebos bok är inte välskriven, men han vet vad han skriver om. IKEA ses som ABBA och Björn Borg, något vi svenskar ska vara stolta över. Ett miljövänligt, designutvecklande företag som jobbar för mångfald. Stenebo ångrar inte sina år och han tycker IKEA är fanatstiskt och Kamprad ett geni, men han vill ändå hävda att allt du läser eller tror om IKEA är en stor lögn. Det är fasadernas, hemligheternas och lögnernas företag. Den styrs av unkna småländska bonna-värderingar (ja, han var nazist på 50-talet) och allt handlar om att till varje pris tillverka så billiga produker som möjligt.

Det är hårresande hur Stenebo beskriver hur IKEA:s träråvara utvinns ur sibiriska urskogar av plundrande kineser. För att kunna hålla denna enorma produktion till alltid lägsta priser är det självklart att man måste plocka dun från levande gäss. Barnarbete är ofrånkomligt. Likaså att hugga ner skogar där ingen bryr sig om naturvård. Det är priset alla världens hypnotiserade shoppingsvennar får betala för kassa möbler och perverst billiga värmeljus. (”Tappa-andan-priser” med IKEA-språk).

IKEA är inblandade i några hemliga miljöprojekt som de drar fram som äss ur ärmen när de blir påkomna med någonting värre (barnarbete  t.ex.) för att vända bort uppmärksamheten. IKEA har också en designhögskola i Lund. (En liten eftergift efter alla år av egna designstölder, anser författaren) Men det som läggs ner på ”det goda” är verkligen skamligt minimala summor med tanke på den enorma förmögenhet IKEA gör i vinst varje år, enligt Stenebo.

IKEA:s ägande är en komplicerad struktur av stiftelser så ingen kan få nån insyn i företaget. Det är extremt ovanligt. Men det är en extrem människa som driver företaget också. Stenebo tror att IKEA kan få problem i framtiden. I nästan shakesperianska termer (eller bröderna Grimmska) målar han upp bilden av de tre korkade sönerna som snart ska ta över företaget. Den ena är fyllsjuk, den andre stammar och den tredje är en självförhärligande jubelidiot. Stenebo menar att IKEA har ”upphöjt enfalden till koncernstrategi”.

IKEA är inte företaget för kvinnor, homosexuella eller utlänningar (alltså inte från Älmhult) även utomlands ska det helst vara svenskar som styr. ”IT” är också något den gamle Ingvar ser misstänksamt på. Ingvar lägger ofta fram sitt veto.

Talbocken gillar entreprenörer som är smarta och blir jätterika och skänker jobb och trygghet och varor till massorna. Men IKEA hycklar med att de inte har några pengar, de hycklar miljömedvetande, de hycklar ”godhet”. När IKEA jobbar för att minska sina enorma koldioxidutsläpp planerar de att bygga vindsnurror på varuhustaken. (En ”lösnäsa” på IKEA-språk. Ett typexempel på deras fasadtänkande.)

”Sanningen om IKEA” är främst skriven för de ekonomiskt intresserade. Det finns mycket att lära om hur man effektivt kränger varor. Den är också en varning om att det snart kan gå illa om inte IKEA anpassar sig efter tiden. Det är också en bok som får sura talbockar som alltid hatat IKEA, dess möbler och dess förljugenhet att lova att de aldrig mer ska sätta sin fot på det där stället. 

Google är Gud och vi är Guds folk

Talbocken har läst den första svenska boken om Google. För talbockar som inte reflekterar så mycket över den enorma teknikutveckling som hela tiden pågår och som inte riktigt har insett vad Googles sökoptimering har lett till är detta nödvändig läsning. Ja, för alla andra också. Google är Gud, skapad av teknik, och styrd av nördar. Än så länge är nördarna goda, men vad händer om de blir onda? 

Google-koden

av Andreas Ekström

Weyler, 2010

Det finns fler webbplatser än människor. Internet är ett ekosystem och det är Google som bestämmer över ekosystemet. De samlar in all världens fakta och riktar den mot varandra och klassificerar och rankar. Och vi googlar vidare. Snart googlar vi på en bild på en människa och får veta människans namn. Vi hummar på en trudelutt och Google säger att det är Haydn, men att det ska vara i ess-dur och inte fiss-moll.

Ska vi vara oroliga? Talbockens bloggsida du nu läser är Google. Men Google är inte bara alla mjukvaruföretag de köper upp, de är ett sätt att styra nätet. De får oss att googla för att de ska lära av oss och förbättra googlandet. Vi sitter i ihop i en förstärkande spiral. Varenda fasad, varenda kvadratmeter på jorden, varenda bok ska skannas in. Google är akt ett i ett sciencefictionepos. ”De ska sortera allt och alla i hela världen, och sen ...

Ja, sen? Varför är jag inte orolig? ”Don´t be evil” är Googles motto. De vill hjälpa oss. Mänskligheten. Och så klart tjäna pengar. De ska skapa den ideala individuellt anpassade annonsmarknaden. Det är en form av socialistisk kapitalism. Världens största mellanhand. Google ska bara vara alla dessa plattformar som förser oss med information.

Googles VD säger att vi snart inte kommer att tala om två hjärnhalvor, utan dela in hjärnan i tre delar. Där den tredje är Googles kollektiva intelligens. För vi behöver inte kunna något. Bara googla.

I 49 stater av 50 gick det att avläsa resultatet i USA:s senaste presidentval innan valet, genom mängden googlingar på respektive kandidat. Svininfluensans spridning gick bäst att följa genom Google Flu Trends.

Google är nördarnas kod som som kan se in i framtiden och,  som Ekström skriver i sin jäkligt intressanta bok: ”Google kommer, tills vidare, att skapa vår världsbild”.

De är miljövänliga (bygger solpaneler till sina servrar och kontor). De har välgörenhet som en betydande del av affärsverksamheten (virusforskning i Afrika bland annat). De vill oss väl. De är Microsofts coola motsats. Google känns som den kraft som ska ena hela mänskligheten till att bli en enda gemensam kraft, en enda tanke, en enda själ. En kod. Som startar ur en enkel, reklamfri startsida med den heliga Google-ikonen i ett vitt kosmos.

Google är Gud och nördarna har koden. Vi är Guds folk som ber Talbockens bön: Don´t be evil. Please. 

Törnfåglarna möter Scarface

Talbocken har läst en tegelstensthriller som avhandlar ett av de mest besynnerliga krig som pågår på jorden: "Kriget mot drogerna". I denna actionspäckade roman får vi följa den amerikanske narkotikasnuten Art, den mexikanske knarkbaronen, den sköna irländske gangstern från New York och den undersköna lyxhoran från San Diego, i 600 våldsamma sidor. Det är episkt våld med en gedigen research. Synd bara att det är ytliga karaktärer utan riktigt liv. Det är ”Törnfåglarna” möter ”Scarface”. Winslow kunde ha skrivit en dokumentärroman om detta fascinerande krig istället för att ge verkliga aktörer nya namn och spä ut det med softcoresex och ultravåld. Men budskapet är klart; det är svårt att läsa denna bok och inte låta legaliseringsjävulen dra en i örat. För vad leder detta krig till? Rätt gissat: Mer droger, mer våld, mer stålar att tjäna.

I hundarnas våld av Don Winslow

Översättning: Ulf Gyllenhak

Voltaire Publishing, 2008

”Art kunde inte bestämma sig för om kriget mot knarket är en obscen absurditet eller en absurd obscenitet. Oavsett vilket är det en tragisk, blodig fars”. Så tänker Art Keller, DEA-snuten och bokens hjälte. Denna bok är en obarmhärtig kritik mot den dubbelmoral som ligger bakom USA:s ”krig mot knarket”. Talbocken tänker: Om bara en tiondel av alla miljarders dollar, som läggs på att döda odlingar med Monsantos Roundup och människors liv och värdighet med militärt våld, skulle läggas på vård och drogavvänjning, skulle det inte behövas något krig mot knarket. Eller rättare sagt, ett krig mot knarket borde handla om vård och fattigdomsbekämpning, inte dagens sjuka våldsapparat. Det är liksom samma kontraproduktiva krig som det mot ”terrorismen”.

  

I hundarnas våld är skriven som en hårdkokt actionbok för män. Den namedroppar vapentyper och frossar i bestialisk action. Många huvuden som huggs av. Levande skalperingar. Spädbarn som kastas ner för broar. Eskortflickan Nora är den goda horan som kämpar för en högre sak, samtidigt som hon vet hur man kniper med fittan. Det känns larvigt.

Romanens storhet ligger i all research. Det finns verkliga bakgrunder och aktörer till det som händer: CIA, Vatikanen, drogbaronerna. Läsaren får följa sambanden mellan amerikansk underrättelsetjänst, mexikanska knarksmugglare och colombianska knarkodlare. Hur USA säljer vapen för att beväpna högermiliser som ska krossa chiapasindianer och andra socialister mot att de låter släppa in droger i landet.

”I hundarnas våld” ska vara en skönlitterär version av detta krig. Den är skriven som en förlaga till en TV-serie för HBO. (Winslow själv säger det i en intervju) Vi ska se hur bra TV-serien kan bli. Men det funkar inte. Det är som att läsa ett oändligt synopsis med massor av research. Karaktärerna får inget liv. Är man intresserad av kokainmarknadens konsekvenser för latinamerika, Europa och USA finns det bättre böcker att läsa. Talbocken ser fram emot Magnus Lintons kommande bok, Cocaina.

Det är frestande att påstå att det absolut bästa vore att legalisera rubbet. Det skulle ju rädda så många miljoner människoliv och förhindra många länder i latinamerika mot en total kollaps. Men det är så klart politiskt omöjligt. ”Kriget mot drogerna” behövs ju för att bekämpa kommunism och stimulera vapenförsäljning. Alla parter är fångade i en kristen extremistisk självgodhet om att knark är farligare än krig och terror och maffiastyre. Som debattinlägg (om än inte utskrivet) är Winslows bok säkert en ögonöppnare för många okunniga.

God information om ett sjukt krig. God spänning ibland. Gubbsjukt softcoresex för ofta. Bestialiskt bloddrypande våld hela tiden. Politiskt konspirations-snusk för den som orkar.