Hat utan hyfs

Talbocken har läst en våldsfixerad uppgörelse med den fega svenska politiskt korrekta medelklassen som inte förstår ”vad som händer i samhället”. Där finns nämligen nationalister och anti-fascister och galna araber som gärna våldtar, torterar och dödar dig eller din mamma. Renzo Aneröd är ett gammalt vänster-skinhead (eller liknande) som har skrivit en politisk pamflett i romanform där hans livssyn presenteras genom karaktärerna i berättelsen. Kontentan är: Revolutionära kommunister och sunda nationalpatrioter ska slå sig samman och slå på fjantiga pk-medelklassmänniskor istället för på varandra. Invandrare kan vara med och slåss också om de är go arbetarklass som käkar kôrv med brô och om de inte är muslimer. Alla muslimer är araber. Detta är extremt usel litteratur men också provocerande intressant. Talbocken frågar sig: Varför detta romantiserande kring brutalt våld?    

                            

Renzo Aneröd 

Fiender

Leopard Förlag, 2009

Det görs för lite skönlitterära skildringar om dessa människor vi helst inte vill ha att göra med: Nynazister, AFA-galningar och elaka invandrargäng i förorten. Jag håller med. Och kanske råder en viss ”politisk korrekthet” när det gäller hur vi ser på brott som begås av icke etniska svenskar. Om det nu är så, tycker jag faktiskt det skulle vara ett större problem om det vore tvärtom. Det är stort att ändå försöka assimilera alla dessa nyinflyttade från andra länder som kommit de senaste 30-40 åren. Det kan givetvis bli bättre. men Renzo Aneröd vill ge oss sanningen till varför barn blir nynazister. Därför att samhället står på arabernas sida som bara vill våldta svenska horor och misshandla svenska svennegrisar.

Denna totalt värdelösa roman bygger på att bildning och medelklassideal är ont och alla arbetarklassungdomar och deras fäder i Göteborg ska göra vaddå. Revolution? De ska i alla fall inte titta på SVT och gå på museum och sånt fjant. Nä, de ska se på Vänner på kanal 5, äta pizza och korv och när de åker på chartersemester ska de hänga på stranden för inte FAN åker arbetarklassen på några fjantiga dagsresor till vingårdar och tempelruiner. Nä, vad de ska göra är att slåss.

Det största problemet med denna grovt våldsamma roman är ”Weiron i Ottan”-attityden till samhället och det svek mot arbetarklassens intelligens det medför. Här porträtteras alla hjältar (de nazister som bara hatar araber och inte judar, de autonoma kommunister som inte har föräldrar från medelklassen) med stolt stamtavla från arbetarbakgrund. De är ”äkta”. Därför är de bara intresserade av slagsmål, vit maktmusik eller Judas Priest om de är kommunister, World of warcraft och GHB.

Två av karaktärerna i denna pappskalleroman är onda. Araben Mahmoud som våldtar småflickor både fram och bak och deras mödrar samt dödar svenska svennegrisar. Det gör han för att hans far var en tokig islamist och hans storebror dog i diskoteksbranden 98. Samt samhällskunskapsläraren Linda. Här skyler inte Aneröd sitt förakt. Hon är lesbisk. Hon kommer från Bromma. Hennes föräldrar är miljöpartister som gömmer illegala flyktingar i sin villa. (Men bara för att få gratis städhjälp. Såna är dem, medelklass-svinen). Linda är den hemliga chefen för AFA i Göteborg och den som står bakom de orättvisa attentaten mot de ”snälla” nationalisterna Elin och Daniel. (De har blivit tvungna till att bli "patrioter", för ingen annan vill hjälpa dem mot de grymma araberna i plugget)

Allt i denna usla roman osar hat och våld. Renzo Aneröd är dokumentärfilmare, ”författare” och håller föredrag mot rasism. Jag uppskattar att han vill tala om de människor vi sällan får en bild av. Men det är så tydligt att han har en romantisk syn på våldet och skinheadkulturen.

Varför är våld så viktigt inom vissa politiska kulturer? Varför är det så förskönat? Här blir tjejerna hjältar,  förutom förstås akademikerhoran Linda från Bromma, när också de glatt slåss och sparkar på liggande huvuden.  Och varför beskriver vänsterradikalen Aneröd nazisterna som hjältarna i denna bok?

Det äcklar mig. Och det är väl det Aneröd vill. Äckla och provocera en medelklassens Talbock som röstar på miljöpartiet och dansar afrodans på Friskis & Svettis. Okej, men sen då. När överklassen och medelklassen ligger där nerblodade på trottoarerna med deras fjantiga dreadlocks, Neil Youngskivor och ”Rör inte min kompis”-attityd. Vem ska styra samhället? Renzo Aneröd? Nån Pol Pot från Partille som skickar oss till Hisinge-arkipelagen. 

Peter Birro hyllar i bokens baksidestext den här romanen som ”en blivande klassiker”. Är karln helt galen? Detta måste vara nån pervers form av inverterad politisk korrekthet. Att visa sitt stöd för denna våldsfetischistiska dynga.

Att läsa den här boken gör att man tappar allt hopp och tro på arbetarklassen , Göteborg och  Peter Birro. Den hyllar hat, ignorans och ett svunnet Gôtebôrg där mat var en kôrv och KPML(r) var pôlitik och Kålle var en snäll nazist som blev kommunist och Ada blev våldtagen av en arab men gav tillbaka och blev nazist, men sen kommunist. Och sen så fick de ett barn som blev våldtaget av en arab, då blev barnet nazist. Men sen kômmunist. Och sen blev det arg på medelklasskômmunisterna från Bromma, slog ner dem och blev gôrgo gôbbe med de nazister som var nationalister och inte nationalsocialister. För de hatar ju judar och det behöver man inte göra, bara hata alla andra från mellanöstern. Araber alltså. Nä, nu bränner vi Bromma, bröder. Gör slut på hyckleriet. För vi vet ju hur det egentligen ser ut i samhället! Det har vi läst i ”Fiender” av Renzo Aneröd. 

Mästerlig Medvetandegörande Ma-ma-magi

En norsk statsminister som har byggt alla kulturskrythus som finns och som leder världens lyckligaste folk, står inför en katastrof. Något saknas honom för att reda ut den. Något han ägde i sin ungdom. Då han inte var statsminister Walaker utan bröderna Walker och ägde W-potensen. En instinkt. Fantasi.

Den enskilda människans axialtid (tiden för Sokrates, Buddha, Zarathustra m fl) ligger i skarven mellan barn och vuxen, då världen är oändlig och samtidigt gripbar. Det gäller som vuxen att hitta tillbaka dit. Att genomgå en personlig renässans. Jan Kjaerstad har skrivit en av de bästa böcker Talbocken läst på länge. Rolig, magisk och så intelligent att man själv känner sig intelligent när man läser den. Detta är skandinavisk Rushdie. Fem talbockar.

Jan Kjaerstad/Jag är bröderna Walker

Atlantis, 2009

Övers. Inge Knutsson

Detta är en otroligt lång och symbolspäckad roman. Och jag brukar bli förbannad när det är för smart. Men det finns en sån berättarglädje och så gripande porträtt och en sån blandning av pubertetstrams och djup filosofi i ”Jag är bröderna Walker” att det inte går att inte falla rätt in i den. Likt en god HBO-serie som det inte går att stänga av.

Större delen av boken är den unge Walakers dagboksjournal från 1984 när han som 15-åring kan vara flera människor samtidigt. Liksom det kinesiska ordet ”ma” äger flera olika betydelser kan också den unge Walaker se tillvaron från flera olika perspektiv. Han är bröderna Walker och allt är inte som det ser ut att vara.

Detta är en berg och dalbaneresa i medvetandet. Skildrat av en bildningsdopad 15-åring som hyllar dubbelspiralen i allt. DNA-molekylen, Elvis Costello och runkfantasierna kring grannfrun är bara några teman i denna, minst sagt, temaspäckade roman. En drift han kallar W-potensen leder honom framåt till den dag han glatt begraver den och blir som oss vanliga. När han senare sitter som desillusionerd statsminister på Oslos högsta skyskrapa, naken i regnet i lotusställning, förstår han att han måste leta i sin gamla journal för att kunna rädda världen/Norge.

Jag kan tänka mig att detta inte passar alla. Det är långt och överlastat. Jag fattar långt ifrån alla referenser. Men det gjorde jag inte när jag såg The Wire heller. Varför är då detta så bra?

För oss som alltid kan tänka oss in i hur andra personer skulle göra eller ibland uppleva oss som olika personer i olika sammanhang (utan att lida av schizofreni) är det här en roman som visar att det är ok. Att det t o m är nödvändigt. Bokens berättare är helt klart nåt slags omnipotent monster av slagkraftighet men är samtidigt också den osäkre tonåringen som alltid tänker på Mia. På omöjlig kärlek. Ma- ma- Mia.

Allt som händer har en mening. Allt är tecken. Gatornas namn. Costellos låtar. Myntet du hittar i gruset. Jag ser ”Jag är bröderna Walker” som en hyllning till fantasin över förnuftet. Eller rättare sagt, en hyllning till fantasin som en förutsättning för förnuft. Att vrida tillvaron åt alla möjliga håll, likt en DNA:s dubbelspiral som slår knut på sig själv i sin strävan efter fulländning. En fulländning som är det ofullkomliga.

Detaljerna. Pappan som inte skrattat på flera år och ser Formans ”Amadeus” och äntligen skrattar igen. För de som är instängda ”anusmänniskor” och tar sig själva på för stort allvar och tror att de har en utstakad moral att följa i livet. De kan inte värja sig mot filmen. De skrattar hysteriskt. (Jag har själv erfarit just den upplevelsen med en nära person).

Från ren runkbuskis till global namedropping av filosofer, författare och historiska platser jag aldrig tidigare hört talas om står det ut små visdomar. Banala sådana. Kinesiska tecknet för kris består av tecknen för fara och nya möjligheter (vi har hört det förr). Men det gör ingenting. Det är i de enkla sanningarna i de komplicerade universella synapserna vi ser små hopp. Till kunskap. Till kärlek. Till tröst.

”Hur lyder den fråga som ditt eget liv är ett svar på?” Det är en bra fråga, och för  att svara på den måste jag gå tillbaka i tiden – och  bli bröderna Talbock. Och sedan börja leva ett nytt liv. Där jag vågar lita på chi. Fantasi. Liv. Ma-ma-magi.

Nysurrealistiskt barnbokstok

Talbocken har läst ännu en av dessa barnböcker som inte är fantasy, inte en vanlig äventyrsbok, inte en pedagogisk bok, utan en vansinnig, surrealistisk, tok-bok. Genren representeras bl a Syskonen Baudelaire, Artemis Fowl och, i viss mån, Harry Potter. ”Nabus bok” handlar om pojktjuven Lee Raven som stjäl en bok som innehåller det läsaren vill att den ska innehålla. Den är skriven av en mor och dotter under pseudonymen Zizou Corder och är en mix av Charles Dickens, Kalle Sändare och Karlsson på taket. Talbocken funderar på denna berättardopade barnbokssurrealistiska trend och ger ”Nabus bok” tre talbockar för att den hyllar boken och för att den är lite spännande ibland.

”Nabus bok” / Zizou Corder

översättning Ingela Bergdahl

B Wahlströms, 2009

Nabu är den ursprungliga babyloniske guden som skapade en bok av resterna som blev över efter att ha skapat människan. Boken har gått från lertavlor via papyrus och pergament till att bli en mystisk bok som hamnar i London år 2046. Ett london efter klimatkatastrofen och som därför verkar ha regrederat till ett dickenskt 1800-tal där samtliga använder svordomen ”Milda Matilda” och kallar lymlar för ”slingerskankar”.

Berättelsens flöde hoppar mellan olika karaktärer som berättar från sin synvinkel. Huvudpersonen är den dyslektiske pojktjuven Lee Raven som får boken att tala till honom. Det funkar. Över huvud taget är "Nabus bok" en hyllning till boken som ett levande väsen. Nånting mer än texten. Författarna har också dedicerat sin bok "till alla som har svårt att läsa”.

Är det detta fantasteri som ska locka våra 12-åringar från World of Warcraft? Detta är gullig, snäll barnboksprosa med lösa konturer och avancerade ord. Det är framtid, men de pratar fortfarande om ipods och läsplattor som nyheter. Till och med internet verkar nytt. Ok, det är efter att England har översvämmats efter grönländsk issmältning eller nåt, men ändå. Fast det yttre i denna historia är inte viktigt.

Det känns som att mor och dotter har ätit svamp och spånat fram värsta konstiga historien utan rim och reson där London inte verkar vara större än Gnarp. De hyllar fantasin. Den egna berättelsen. Den behöver inte vara logisk. Det är som att läsa en automatskrivande surrealist som låtsas vara Enid Blyton.

Detta är en trend inom barnböckerna. (se exempel ovan). En del av dem har blivit tokiga långfilmer med John Carey. Frågan jag ställer mig är: Tycker barnen om det här? Eller är det föräldrarna som tycker om de inkodade meddelanden de får i berättelsen. Men, ska föräldrarna läsa detta? Det är ju knappast högläsningsböcker.

När Talbocken var liten var barnen sugen på vuxenlivet. Vi läste om sex och politik. (Hmm, mest Kalle Anka, kanske. Men ändå, jag tror det fanns en idé om att lotsa in barnen i vuxenvärlden) Nu skrivs barnböckerna för att behålla barnen i barnvärlden. Tillåta sig att själva fabulera istället för att låta sig fabuleras framför skärmen.

Hmm, en spaning. Har du ett mellanstadiebarn som stöder arbetslinjen eller bloggar om analsex? Kanske den ska upptäcka toksurrealistbarnboksvågen och vara barn ett tag till. "Nabus bok" är ett bra alternativ.

Tysk politisk historia av svensk socialdemokrat

Nyfiken på Tyskland? Jaså inte? Det är märkligt hur lite svenskar engagerar sig i Tyskland. Det är vår största handelspartner, vår absolut största kulturella förebild genom åren och den stormakt som ligger närmast våra gränser. Öhh, Ryssland ligger iochförsig ganska nära, men västeuropeiska stormakt då. Carl Tham var ambasssadör i Berlin 2002-2006 och har skrivit en översikt över det nya Tyskland. Det är intressant, men mest för den som diggar statsvetenskap. Dock är Berliner Republik slarvigt skriven och dåligt korrad, så det blir inte mer än tre talbockar. Det här är en torr faktaspäckad bok om efterkrigstyskland skrivet från ett vänsterperspektiv. 

Carl Tham 

Berliner Republik – Enad, Splittrad, Europeisk

Atlas, 2007

Carl Tham är en frejdig socialdemokrat som Talbocken alltid gillat och det finns aldrig nog med saker att lära sig om Tyskland. Jag menar, hela Europa är ju beroende av det där rika landet som ligger mitt i smeten. Det har hänt fantastiska saker där. Hela skuldprocessen efter 1945 som fortfarande pågår. Enandet av landet. Det känns lite som att Tyskland är Europas politiska experimentverksatad. Deras problem finns även på ett europeiskt plan.

Jag har alltid tänkt på Tyskland som ett ganska radikalt samhälle för att dess kulturuttryck är radikala. Men Tyskland är ju också väldigt konservativt. Särskilt när det gäller jämställdhet. Hemmet är fortfarande platsen för frun i den typiska tyska familjen.

Tham beskriver också den borgerliga pressen och hur den sätter agendan i landet. Hur den svartmålar Socialdemokraterna och De gröna och hur socialdemokratin också blivit allt mer borgerlig.

Han beskriver samtliga partiers historia. Mycket intressant är att läsa om hur blodet fortfarande har betydelse i immigrationspolitiken. ”Aussiedler” blev namnet på de tyskättlingar från Polen och andra tidigare öststater som översvämmade Tyskland efter enandet och hur de behandlas annorlunda än de turkar som i decennier tidigare jobbat i landet. ”Icke-tyskar” blir kallade gästarbetare.

Vad som händer i Sverige med privatiseringar och nedmonterande av välfärdsstaten har också hänt och händer i Tyskland. Carl Tham hoppas när boken skrivs att den höga tillväxten och lägre arbetslösheten ska ge mer pengar till miljö, integration, skolor och infrastruktur. Han varnar dock för var den förda högerpolitiken och kapitalets allt större makt ska leda Tyskland. Intressant att läsa modern politisk historia som ges ut precis innan finanskrisen!

Sammanfattniningsvis är Berliner Republik en skolbok i tysk politik och som sådan är den väl bra. Jag slås framför allt av hur lite jag egentligen vet om den fantastiska demokratiutveckling som skett i Tyskland sen ww2. ”Att våga demokrati” pratade Willy Brandt om. Hur viktigt det har varit med ett demokratiskt Tyskland för EU och Sverige är ju bara Vornahme.

Präktigt om mobbning utan mening

Talbocken har läst en välmenande men totalt misslyckad ungdomsbok om mobbning. Den är för lång och skriven i tredje person i en högtravande ton som får Talbocken att tänka på uppläsningen av Stig Dagermans klassiska ”Att döda ett barn”. Rolf Kratz har gett ut en bok på privat vällingbyförlag om mobbning och utanförskap i skolan. Det målas fram en svartvit värld utan nyanser. Språket är antikvariskt. Kratz är dock duktig på att realistiskt beskriva diverse tortyrscener från ett hantverksmässigt perspektiv. Själva ”mulandet”. Det är ”muggvaskningar”, ”låsa in killen i skåpet” och ”smula ansiktet mot nitskinnjackan”. Två talbockar.

                       

Rolf Kratz

När ingen ser

Runa Förlag, 2000

Det är svårt att reflektera över denna bok. Den kom ut 2000 och finns förmodligen inte att få tag på. Jag kanske var den siste människan som läste den! ”När ingen ser” är skriven med grovt sandpapper och spelar på sentimentalitet på ett sätt som gör att det inte går att tro på någon av karaktärerna.

Markus är en spenslig kille som utsätts för en exempellös tortyr av elaka pojkar och total oförståelse av lärare och föräldrar. Det är skrivet för vuxna av en amatörpsykolog som frossar i pojkars ondska och vuxnas oförstånd. Det är tröttsamt.

Jag kan visserligen ibland få några bilder från mitt eget högstadium i skarven kring 80-talet. Skräcken för niorna. Grymheten. Kratz har säkert jobbat hela sitt liv på skolor och är duktig på slöjd. Men med dessa karaktärsbeskrivningar och ohyvlade dramaturgi blir det en ranglig piedestal.

Kratz hjälte är rektorn och en annan lärare som är de enda som tror på Markus och tar honom på allvar. Resten (inklusive hans familj) ser honom som en ”byfåne”. Men när Markus oväntat en dag blir skolans hjälte får de allt ändra sig.

Det känns onödigt att skriva mer om denna bok. Den går inte längre att få tag i. Det är vackert att en pensionerad slöjdmagister kan få en bok utgiven. Och hade Kratz fått hjälp hade det kanske kunnat bli bra. För han kan ju skriva. Men inte en roman.