Lyckoschvammel

Om man mår riktigt bra och är riktigt nöjd med sig själv, då ska man göra som Nisse Simonsson. Skriva en bok om hur vi ska känna oss lyckliga. Då får man mer föredragsjobb och mår ännu lite bättre.

Den ”jamtska” doktor Nisse har skrivit en bok om hur positiv psykologi gör oss lyckliga. Talbocken håller med honom om nästan allting, men blir ändå deprimerad av detta schvammel. Hur är det möjligt? Kanske vi inte ska vara rädda för olyckan. 

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

av Nisse Simonsson

Brombergs, 2009 (2008)

Negativa tankemönster gör människan sjuk. Hjärnan är plastisk och fångas in i dessa spiraler. Att tänka positivt förändrar hjärnan även fysiskt. Det går att tänka sig lycklig! Det hävdar Nisse - och Talbocken håller med! Det är buddhism. KBT. Mindfulness. Men Nisse utgår enbart från sitt liv i sina exempel. Han är en vit jämtländsk 40-talistdoktor. En levande lottovinst i det kosmiska lotteriet. Därför saknar denna handbok i lycka djup och trovärdighet.

Ta en promenad. Pussa dina barnbarn på pannan. Stäng av TV:n. Men tänk om jag inte har några ben? Inga barn? Ingen TV att stänga av? Okej, Simonsson skriver för de som borde ha det bra och har allt det ovannämnda och lite till. Men då ställer Talbocken sig frågan: Vad är det som säger att vi inte är lyckliga? Vilken undersökning visar det? Vi svenskar är ömkliga, bortskämda sjukfrånvarande gnällspikar, helt klart. Men vad är det för myt som säger att vi är olyckliga? Vad sjutton är lycka?

Simosson har ett tröttsamt modernitetsförakt (förutom att han är Mac-fantast) och beskriver okunnigt hur all ”modern litteratur ska vara deppig” och ”musiken ska gå i moll”. Att vi inte har några riktiga vänner, bara Facebook, och att alla oljud gör oss stressade.

Du är bara gammal och dum, Nisse. Måtte en medelålders Talbock aldrig bli så inskränkt. Det må kosta mig en populistisk föreläsarkarriär.

Det kanske jobbigaste med denna bok är de ständiga referenserna till den östafrikanska savannen. Att vi fortfarande innerst inne är stenåldersmänniskor. Jag så trött på detta. I Nisse Simonssons värld ska männen tiga i gemenskap och hustrun prata strunt och koka kaffe. Som det var på savannen i Strömsund där Nisse växte upp.

Denna bok som är utgiven på Brombergs (fy skäms) har fruktansvärt många faktafel och är slarvigt skriven och redigerad. Men den är ändå bättre än Simonssons andra böcker. Han säger några tänkvärda saker: Det är ”bättre lyss på brustna strängar” och ”vägen dit som är resans mål” och ”halvfulla eller halvtomma glas”. Floskeltoppen med ett evigt krattande i amerikansk självhjälpslitteraturflora. Men visst kan det vara aforistiskt tänkvärt ibland.

I dessa tider av oro med kommande klimatkatastrof, peakoil och briserande finansbubbla kan det vara bra att hitta sig själv i meditation och mindfulness och Nisses positiva psykologi. Vi mår bättre då. Bygger upp resiliens. Men Nisse blundar för de verkliga problem som finns. Visst kan vi tänka oss lyckliga. Men vad hjälper det när Harmageddon dundrar?

Talbockens recpt för lycka: Se världen som den är. Den gör dig olycklig. Försök göra den bättre med aktivism, kärlek, onani, spritfester, musik, familjeliv etc efter eget val. Det kan göra dig mindre olycklig. Alltså: Lycklig.

Nisse Simonsson lyckobudskap och faddergalor med Agneta Sjödin och ”The secret” må ha ett oantastligt budskap men är själsdödande krafter som avtrubbar oss människor. De tjänar pengar på din osäkerhet. De onanerar din själ.

Kanske är lycka solidaritet? Att känna att vi är här tillsammans. Inte att vi är olika individer med ett batteri självhjälpsböcker som försöker knåda våra hjärnor till att känna lycka till varje pris. Då är det hälsosammare med droger. Tillsammans.