Möt Sverigedemokraterna

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt...Det är så du vinner”. Stallones Rockycitat passar perfekt in på Sverigedemokraterna i Sverige 2010. Ju större motvind desto mer vind i seglen på väg in mot riksdagen. Sydsvenskans Niklas Orrenius har följt Sverigedemokraterna sedan 2002 och har i denna bok publicerat artiklar från då till nu – med kommentarer om hur det gått sedan artiklarna skrevs. Detta är storartad journalistik. Talbocken hatar Sverigedemokrater och deras människosyn lika mycket som alla andra tänkande människor, men att försöka ”tysta ner dem” i media är kontraproduktivt.

Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza.

–En bok om Sverigedemokraterna

av Niklas Orrenius

Månpocket, 2010

Orrenius försöker ge en så gedigen bild som det bara går av ett parti som fortfarande försöker hitta sin form. De gamla tokdårarna i BSS och nazisterna får inte vara med längre. Nu flirtar partiet med höjd A-kassa och motstånd till Ipred för att hitta nya väljare. En vanlig missuppfattning, enligt Orrenius, är att stoppa invandringen är SD:s största fråga. Men fokus ligger på något ännu större: ”Det primära målet med SD:s politik är att  återupprätta en gemensam nationell identitet” skriver partiet.

De är alltså nationalister. De slår vakt om svenskheten. Denna ”svenskhet” som hittades på på 1800-talet och som ingen egentligen vet vad den innebär. Förutom köttbullar och Karl XII och Calle Jularbo. Realpolitiskt fär det följden att partiets lättretade partisekreterare Björn Söder föreslår att Skånes landsting ska ”styra hur invandrare ska tala [skånska], ingen brytning på arabiska eller serbokroatiska”. Samma snillen kan även spekulera  i huruvida vem som är svensk. Fotbollsspelaren Henrik Larsson är svensk, medan Zlatan inte är det, genom sitt kroppsspråk och attityd.

Hur avskyvärd Sverigedemokraternas politik än är behöver inte människorna vara avskyvärda. Utvecklingsstörda barn gillar Black Ingvars och dansbandsmusik. Vi kan inte tvinga dem till att lyssna på Maria Callas och Radiohead. Men liksom utvecklingsstörda har rätten till sin musik har Sverigedemokraterna rätt att tänka sin ideologi och träffas.

Och däri ligger det stora problemet i Sverige. I media får SD ofta epitetet ”det främlingsfientliga” framför partibeteckningen. Deras möten förstörs av syndikalistiska visselkonserter och ruttna tomater. De kan knappt hålla sina partimöten någonstans. De blir fysiskt trakasserade. Och de enda som tjänar på det – är Sverigedemokraterna. Sveriges martyrer.

Vanliga arbetstagare som kommer ut som SD:are blir av med sina jobb, även om de sköter dem. Läraren Richard Jomshof, populär bland sina elever har nu helt slutat undervisa. Han kan inte få något jobb längre pga sin politiska uppfattning. Det är ett problem.

Jag kan verkligen förstå att ingen vill ha med SD:are att göra. Det är ett dilemma. Men genom att göra de till martyrer värvar de fler medlemmar. Det Orrenius gör är att seriöst ta sig an SD som vilket annat parti som helst, även om det utgörs av ignoranta och obildade människor. Det är rätt väg, tror jag. Läs därför denna bok.

Hur ska den nationella identiteten byggas upp? Det är de frågorna vi ska ställa till Jimmie Åkesson. Vi ska tränga in i deras kulturuppfattning där fjollig teater och dans inte ska få statsbidrag, men däremot hembygdsmuséers utställningar av folkdräkter. För det måste vara svenskt. Ställ Bollnäsdräkten mot baletten. Är det ett val vi borde göra?

SD:s nya profil har snyggats till, det sägs nu att en assimiliserad människa med svart hudfärg kan vara svensk även utan ”nordgermanska gener”. Fantastiskt att det måste skrivas ner. Men inom skål och vägg är det givetvis inte så. Där är t. ex. muslimer några som måste stoppas likt Churchill varnade för nazisterna på 30-talet. Inom SD flödar konspirationsteorin om ”Eurabia”. En arabisk konspiration om att ta över USA och Europa genom islam. Herregud. Bunta ihop ”Arabländerna” som nån mystisk helhet. Som att arabländerna håller sams! Jag tror faktiskt inte ens att SD kan skilja på araber, turkar och perser. Men obildade påståenden är folkliga och får röster.

Jag ska inte gå in på Sverigedemokraternas befängda åsikter. De är emot mångkultur och sexualitet och allt som rockar. De är chinostyper (typ 85% män) från svensk landsort som inte fick de snygga tjejerna. De spelar på obildade och inskränkta människors rädsla och bitterhet för att skaffa sig ett egenvärde. Och de går inte att stoppa med tystnad.

Orrenius bok är nödvändig läsning för att få en djupare inblick i Sverigedemokraterna. Den lockar också till några skratt. Som hur topparna i Sverigedemokraterna åkte till Färöarna och blev förälskade i landet. På nationaldagen, Olavvakan, kysste färingen Haraldur en sten och utropade: Den enskilda människan är liten, fosterlandet är allt. Färöarna för evigt!” Haraldur kysste stenen som varit där ”tusen år före honom” och den kysste honom tillbaka.

Tagna kom SD-delegaterna hem med pins med korslagda svenska och färöiska flaggor på kavajslagen. Kruxet var dock att denna Haraldur var en färöisk komiker från fjolliga Köpenhamn som gjorde en ironisk show på nationaldagen. Färingarna kunde aldrig sluta skratta åt de dumma nationalist-svenskarna.

Sverigedemokraterna använder själva ironi. De kallar invandrare för ”kulturberikare” och kvinnor som Åsa Linderborg för ”batikhäxor”. Det är inte så roligt. Det finns lite som är roligt med Sverigedemokraterna, bara deras dumhet. Må Gud och Fosterlandet bevara oss från SD:s fjantiga nationalism. Må de falla på egen dumhet.

Liksom vissa Sverigedemokrater hävdar att kurder av naturen är blodtörstiga är det lätt att kunna avfärda Sverigedemokrater som av naturen oknullade. För vem vill avla stolta svenska söner med en ängslig rasist? Men det är att falla i fällan och generalisera likt de själva gör. Skriv om SD, journalister. Analysera dem. Debattera med dem, politiker. De är människor och de har ett parti. Och sen röstar vi dem ända bort till Färöarna i september.