Mediamakt – skökans privilegium

Talbocken har läst en något torr men uppmanande avhandling om etik inom journalistiken. Det står inte bra till. Vi går väl alla omkring och ”vet” att det alltid finns gömda intressen i allt vi läser och hör och ser. Månson ger en kompetent överblick över läget och det är bara att inse att vi konsumenter är manipulerade hela tiden. Det finns inga möjligheter eller ekonomi till att skriva klassisk förklarande journalistik längre. Talbocken frågar sig: Hur har det kunnat bli så här? Går det att göra nånting åt det?

Spelet bakom rubrikerna

Om journalister, journalistik och det personliga ansvaret

av Hans Månson

Juridisk Reportagebyrå, 2010

Idealblden är journalister på en redaktion som gräver fram nyheter som åskådliggör samtiden för tidningens läsare. Idag har vi inte råd att anställa journalister. I dessa specialiteternas tidevarv ska journalisterna vara allround: kunna redigera, vara stilister, kunna filma, klippa etc. Fackjournalistik blir allt mer ovanlig. Journalister ska kunna allting och har ingen tid och väljer därför gärna de nyheter de blir serverade: via pressmeddelanden, via Bert Karlsson, via köpta läkare från läkemedelsindustrin som kommer med nya rön.

Värstingarna inom journalistiken är motor-, rese/turism- och underhållningsjournalistiken. De blir bjudna på resor för att skriva om ditt och datt. Lyxhotell, resa och dricksen i baren betalas av beställaren. (I boken finns en bilaga med ”Turistjournalisternas rekommendationer” om hur beställaren ska försörja journalisterna. Ingår resa från flygplatsen till hotellet?)

Inom andra yrken finns en myndighet som granskar de utövande från att begå etiska oegentligheter. Advokatsamfundet har en disciplinnämnd där advokater kan uteslutas. Ingen granskar journalister. En tandlös PO och i P1 finns ”Medierna”, men mycket mer finns knappast. Och eftersom frilansare inte får betalt av sin arbetsgivare måste ju nån annan betala för jobbet. Den/det de porträtterar t.ex. Och handen på hjärtat, det här känner vi ju till. Det är ju så det funkar! Men vi orkar inte bry oss.

Bloggarna är ju  också ett kapitel för sig. (Talbocken är ingen journalist, så han är mutbar) Exempel: En bloggare från prylportalen.se blir bjuden av Phillips till lyxresa till Portugal för att se nya phillipsprodukter. Prylportalen ägs av Mediaprovider som styrs av Citygate som ägs av elva svenska mediaföretag som kablar ut nyheter till lokaltidningar som t.ex. Eskilstunakuriren, Östgötacorren och Gotlands Allehanda.

Tidnigen Fokus, som är en favorit som Talbocken tycker alla ska prenumerera på, skriver långa genomtänkta reportage. Men det finns inga pengar till löner. Ett fyra sidor långt reportage kan ge 6 000 på faktura. Tidningen Re:Public betalar inget alls. Vem har råd att vara etisk? Bloggande kändisar kan dock tjäna storkovor genom att namedroppa grejjer på deras bloggar. WTMFF.

Journalistik lönar sig inte.

Ekonomijournalistiken är ett kapitel för sig. Förstå vilka ekonomiska intressen där finns till att styra journalisterna. Många journalister lämnar också branschen och börjar jobba som JKL-konsulter (där Göran Persson jobbar) för att casha in efter 20 års trogen tjänst.

För den som är intresserad av att bli upprörd över hur uselt ställt det är i vår mediafabrik kan detta häfte verkligen rekommenderas.

Men vad kan göras? Liksom alla tänkande varelser köper giftfria bananer och kaffe som inte vuxit ur blodig jord så borde man etikmärka tidningarna. Lite dyrare, men kontrollerade av en statlig myndighet! Eller hur det nu kan se ut. Framför allt framstår ju de som inte är etikmärkta som de hyenor de verkligen är. Aftonbladet och Expressen och liknande som kränger upplevelser och känslor som nyheter blir massmedias Nestlé och United Fruit.

Detta med etikmärkning är väl det bästa förslaget Månson kommer med. Men det är ett bra förslag, som Talbockar definitivt gillar. I väntan på detta kan vi börja med att bojkotta kvällstidningar, läsa resetidningar med vetskap att journalisten är köpt och aldrig, aldrig se på TV4 (undantag fotbolls-VM), kanalen som inte kategoriserar Nyhetsmorgon som ”Nyhetsprogram” för annars kan de inte sponsra hela skiten med sina lifestylelögner. 

Media söker inte längre journalister, de söker producenter. Detta är ett ofantligt samhällsproblem. Därför kravmärkning. Och att vi måste betala för en produkt som vi kan lita på. Avslutar med ett citat av Rudyard Kipling som användes för beskriva mediarapporteringen i London, 1931:

”Power without responsiibility – the prerogative of the harlot throughout the ages”

“Makt utan ansvar – skökans privilegium i alla tider”. 

Anagrammatik och randig prosalyrik

Talbocken har läst Magnus Florins senaste bok. Florin är chefsdramaturg på Dramaten och skriver väl vad som i Kristdemokraters värld är kulturelitistisk prettolitteratur. I valet mellan en kristdemokrat och ett kultur-pretto väljer självklart Talbocken det senare, men kan ändå inte låta bli att tänka: Karln är ju så begåvad. Men vad vill han?

Ränderna

av Magnus Florin

Albert Bonniers Förlag, 2010

Att bara dra med fingrarna över texturen på det Joy Divisionliknande omslaget till Florins bok ger Talbocken kalla kulturkårar. Är det här prosalyrikens Kroumata han ska läsa in? Men det är stundtals väldigt roligt. På något koan-aktigt Krakel Spektakelvis:

”Fem femlingar i formalin

Praktik är bäst i teorin

Mitt namn är Magnus Florin”.

Florins bok handlar nog mest om sorg över en moders självmord och existentiellt grubbleri. Han pratar om sin egen bok han just nu skriver (självklart) och om språkets, och antar jag livets, olika möjligheter att forma ett innehåll. Han leker med rim och anagram. Magnus Florin kan till exempel byggas om til: gas i mun, ras i ugn och anus i gom.

Vi bygger ord av bokstavsklossar och vi bygger liv och medvetande av tankar. I ”Ränder” möter vi återkommande några miljöer och personer. Konstnären M vars bilder han stjäl i tanken och skriver texter om, som utgör en del av boken, och S, terapeut i det stora lekterapikomplexet, dit barn i alla tider kommit för att leka med objekt i blöt eller torr sandlåda.

Detta är analytiska opiumdrömmar. Inget fel i det. Det är stundtals spännande att röra sig i texten som rör sig i nåt slags banal hyperkontextuell surrealistisk nivå, drömlik. En intellektuell dröm. En dröm med ränder: ”Sorgen är randig”.

Florin uppehåller sig vid ränderna. Ränderna i barndomens skrinda, ränderna vågorna suddar ut i sanden.

Detta är bra prettolitteratur. Men jag har läst andra svenska prosalyriska stycken som ändå vill kommentera något. Det här gör inte det. Det känns 80-tal. Och, jag vågar knappt säga det, postmodernistiskt. (Om jag hade vetat vad det betydde. Men det är väl sånt som blev modernt när postverket började spåra ur) Det här är onanistisk självreflektion, med sprudlande anagram och rim och skönt surrealistiskt bakochfram i trim. Men för vem? För Magnus Florin och kulturtanter fem?

Jag förstår att Florin nånstans vill berätta något viktigt om människan, det känns bara besvärligt att inte förstå vad, tills boken tar slut och det är för sent. Kanske det är meningen? Ty, som det står i ”Ränder”: ”Han förklarades död flera gånger, endast den sista gången var det för sent”.

Detta är inget för Göran Hägglund, eller för barnens bokstund. Inget för förorts-fetton, det är prosa för kultur-pretton. Med rim och utan reson, är Magnus Florins “Ränder” ett don för person. 

∅resund 11

Tänk er Ocean 11-gänget men med danska kommunister istället för snygga hollywoodskådisar. Tänk er att alla miljoner de tjänar på sina välplanerade rån oförkortat går till befrielsearméer i tredje världen. Men själva vill de fortfarande hanka sig fram på sina gamla jobb och A-kassor och nöja sig med att leva på ”en portugisisk levnadsnivå”. Böckerna om Blekingegadeligan är en kliniskt, närmast autistiskt skriven faktaspäckad monumentalroman om  Nordens genom tiderna mest framgångsrika underjordiska kommunistcell. Tänk om de lagt ner all briljans och energi på att jobba fredligt och inte fastnat i den där våta revolutionära Che Guevara-drömmen med pickor och hemliga möten.

Blekingegadeligan 2. Den hårda kärnan

av Peter ∅vig Knudsen

Översättning Margareta Norlin

Karneval Förlag, 2009 (2007)

∅vig Knudsen bjuder på en magnifik research som tyvärr kan kännas för långrandig. Detta är det enda negativa Talbocken kan säga om denna den mest objektiva bok Talbocken någonsin läst. Allt är stenhård fakta. Men det kalla sättet att skriva korrelerar med ligamedlemmarnas egen järnvilja. Och efter att läst denna omåttligt långa bok så har man märkligt nog kommit in i ”tänket” på 70- och 80-talets våldsammaste vänstergrupp i Norden. Men trots det objektiva förhållningssättet tar ∅vig Knudsen ställning när han låter offren till ligans härjningar komma till tals. Det framkommer också hur kritisk han är till hur PET, Danmarks SÄPO, aldrig hjälpte Kriminalpolisen. Under hela 90-talet hade PET span på den lilla gruppen, uppgifter som den vanliga polisen inte fick ta del av.

Kritiken blir också tydlig mot både danska och franska myndigheter som hellre lät fria än att konfrontera den tidens farligaste terrorister, det palestinska PFLP. Det går heller inte att häpna över hur lågt straffet blev för Blekingegadeligan som ägnat sina liv åt att råna banker och stjäla vapen. Efter att domen föll 1990 var de alla frisläppta efter några år. De var alla integrerade medelklassmänniskor som levt ett osannolikt dubbelliv. Hade det skett om de var svartmuskiga muslimer?

Talbocken kan inte låta bli att undra vilka storverk dessa människor kunde ha åstadkommit om deras energi hade kanaliserats till andra projekt. De kanske inte hade dragit in lika mycket cash till väpnade rörelser, men de hade säkert åstadkommit mer för saken. Fixa spelningar med Kim Larsen till stöd för det palestinska folket på Christiania eller andra mer hyggliga aktioner i Talbockars anda.

Något jag hade glömt var hur jävulskt nära (de ställde in operationen minuter innan genomförandet) de var att kidnappa svenske Jörn Rausing i Lund, sonen till Tetra Pak, föra honom till en stuga i Norge och begära 30 miljoner kronor. Som förstås oavkortat skulle gå till PFLP.

Det var efter Rausinghistorien Kommunistisk Arbejdsgupp (som de kallade sig för) sakta började krackelera.

En inte namngiven medlem berättar att de gick för långt då de försökte sig på en kidnappning. En i ligan hoppade av. Många var lättade över att de trots månader av planering till sist ställde in. Innan hade ändamålen alltid helgat kriminaliteten. Men de var alltid försiktiga med att inte skada människor för svårt. Dock inte av moraliska skäl: ”Det är av politiska och inte av moraliska skäl vi inte använde oss av våld”. En sanning med modifikation där man måste bortse från allt psykiskt lidande väktare och civila som kom i vägen för KA fick genomlida. Plus den unge polisaspirant som blev skjuten och dog under Blekingegadeligans sista och största rån. Det mot postkontoret på K∅bmagergade i centrala Köpenhamn.

Men visst hade de en vilja att skada så lite som möjligt. De tillverkade ”mjuka” batonger som inte skulle slå sönder skallbenen, de verkade snabbt och hänsynslöst för att se till att ingen skulle "spela hjälte”. Det verkliga våldet lät de dem de jobbade för (främst PFLP) stå för. 

Några dagar innan polisen i brist på bevis 1989 måste släppa kärngruppen i ligan i brist på bevis, kör den fortfarande frie Carsten Nielsen i ett omtöcknat tillstånd in i en elstolpe med sin bil. I bilen hittar polisen smink och peruker och massor med komprometterande anteckningar samt likadana nycklar som de då anhållna hade i fickan. Polisen hittar ligans täcklägenhet på Blekingegade på Amager. En vapendepå och organisationslokal med anteckningar och journaler beskrivande 20 år av väpnad kamp. Blekingegadenligans tid var slut.

Detta är en kallt skriven bok om kalla människor med ett varmt revolutionärt hjärta. Det är lätt att känna för deras sak och svårt att känna för deras handlingar. Ändamålen helgar inte alltid medlen.

Vill du skapa en terrorcell? Läs den här boken och tänk om. När medelåldern inträder inser man hur fel ute man var. Det finns bättre sätt för arga skandinaver att arbeta för solidaritet. Köra partybåt till Gaza till exempel.

Boken om barnuppfostran

Om Talbocken en gång får Talkillingar ska han ta råd av Dr Gustafsson. "Växa - inte lyda" är en kompetent cocktail av sunt förnuft och frihetliga och humanistiska värderingar. En nödvändig motvikt till Jan Björklundskt auktoritetsris och supernanny-fascism. Gustafsson ser till barnen efter FN:s barnkonvention, det vi inte gör mot vuxna ska vi inte heller göra mot barn. Det här är en mycket bra bok.

Växa – inte lyda

av Lars H Gustafsson

Norstedts, 2010

Vad vet en barnlös Talbock om barnuppfostran? Inte mycket mer än getters historier om Anna Wahlgrens skrikande barn som man inte får trösta och supernannys på TV4. Dessa fenomen har alltid fått mig att undrande klia mig i bockskägget. Hur ser vi på våra barn? Finns de till för oss eller vi för dem? Att hitta fungerande ”metoder” för att få barn att hålla käft och göra som vi föräldrar vill så vi kan fortsätta göra karriär ostört verkar vara något att uppnå. Detta ser Gustafsson som förkastligt. Barn tar anspråk, det är bara att gilla läget och njuta av det.

Björklund och likasinnade talar ju ofta nedvärderande  om ”70-talsflum” (då både han och Talbocken fostrades). Visst fanns det kanske naiva idéer då. Men är alternativet att supernannys tar ”timeout” och spärrar in olydiga barn ensammma i en vrå i fem minuter? Bevare våra barn.  Detta vansinne är sprunget ur en anglosaxisk tradition som gör sig på TV, men inte hjälper det våra barn. Flummet tror jag är bättre. Björklund själv lyckades ju bli partiledare. Men Gustafsson hävdar ingen egen linje att ”du ska göra så här”... Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Du ska hitta ditt sätt att förhålla dig till ditt barn.

Detta är ingen handbok, även om Gustafsson tar upp vissa fall ur sin erfarenhetsbank som barnläkare och far till åtta. Det finns inga eviga sanningar. Jag tror att denna bok är bra att ha hemma och läsa i lite då och då för att hitta sin egen väg. Gustafsson stakar ut jordlotter att odla i en ”självets trädgård”. Det är inte så flummigt som det låter. Det är de faser alla barn genomgår från spädbarn till tio-tolv års ålder. Att ha kunskap om dessa hjälper oss i vår uppfostran. Det går inte att ha intellektuella resonemang med en 3-åring. Faserna heter saker som: ”Det begynnande självets domän”, ”Språk- och leksjälvets domän” och ”Det globala självets domän”.

Gustafsson har ett långt kapitel om barns sömnsvårigheter där han är djupt kritisk mot Anna Wahlgren och även den sk ”femminutersmetoden”. Att hålla sig undan ett barn som behöver närhet är ovärdigt både barn och vuxen, även om det lär sig att somna själv.

Gustafssons fyra hörnstenar:

1, Förståelse för barnets avsikt, förmåga och rättigheter (får man genom att studera ”självets trädgård om barns utveckling”)

2, Reflektion kring föräldraskapet (ha i åminnelse erfarenheterna från din egen barndom)

3, Finna en form för ansvarsfördelning i familjen (här talar han om tre korgar: A, där barnen måste lyda. B, det vi löser genom samtal och överenskommelser och C, frågor där barnet får bestämma själv)

4, Dialog och utveckling av barnets inre kompass (Samtal med barnet, inte förmaningar till barnet.)

Gustafsson skriver också om ”Storstenens princip”. Att barnen själva får bilda sig sin syn på omvärlden och klättra upp för storstenen. Storstenens princip står i kontrast till ”orons princip” (att överbeskydda och kväva) och ”Duktighetens princip” (att säga vad duktig du är som klättrade upp, istället för att fråga vad barnet ser däruppe...) Barnen ska inte få stöd i vad de gör, utan i vad de är.

Detta är en imponerande bok som Talbocken kan rekommendera alla föräldrar som inte tror på kvicka fixar när det gäller barnuppfostran, utan vill ha ett ramverk att förhålla sig kring. Gustafsson avslutar sin bok med ett citat från hans egen mamma som uppfostrade sju barn: ”Barn behöver inte uppfostras. Barn behöver frihet och stora ytor att röra sig på.” Och det kanske hon inte bara menade bokstavligen.

Lyckoschvammel

Om man mår riktigt bra och är riktigt nöjd med sig själv, då ska man göra som Nisse Simonsson. Skriva en bok om hur vi ska känna oss lyckliga. Då får man mer föredragsjobb och mår ännu lite bättre.

Den ”jamtska” doktor Nisse har skrivit en bok om hur positiv psykologi gör oss lyckliga. Talbocken håller med honom om nästan allting, men blir ändå deprimerad av detta schvammel. Hur är det möjligt? Kanske vi inte ska vara rädda för olyckan. 

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

av Nisse Simonsson

Brombergs, 2009 (2008)

Negativa tankemönster gör människan sjuk. Hjärnan är plastisk och fångas in i dessa spiraler. Att tänka positivt förändrar hjärnan även fysiskt. Det går att tänka sig lycklig! Det hävdar Nisse - och Talbocken håller med! Det är buddhism. KBT. Mindfulness. Men Nisse utgår enbart från sitt liv i sina exempel. Han är en vit jämtländsk 40-talistdoktor. En levande lottovinst i det kosmiska lotteriet. Därför saknar denna handbok i lycka djup och trovärdighet.

Ta en promenad. Pussa dina barnbarn på pannan. Stäng av TV:n. Men tänk om jag inte har några ben? Inga barn? Ingen TV att stänga av? Okej, Simonsson skriver för de som borde ha det bra och har allt det ovannämnda och lite till. Men då ställer Talbocken sig frågan: Vad är det som säger att vi inte är lyckliga? Vilken undersökning visar det? Vi svenskar är ömkliga, bortskämda sjukfrånvarande gnällspikar, helt klart. Men vad är det för myt som säger att vi är olyckliga? Vad sjutton är lycka?

Simosson har ett tröttsamt modernitetsförakt (förutom att han är Mac-fantast) och beskriver okunnigt hur all ”modern litteratur ska vara deppig” och ”musiken ska gå i moll”. Att vi inte har några riktiga vänner, bara Facebook, och att alla oljud gör oss stressade.

Du är bara gammal och dum, Nisse. Måtte en medelålders Talbock aldrig bli så inskränkt. Det må kosta mig en populistisk föreläsarkarriär.

Det kanske jobbigaste med denna bok är de ständiga referenserna till den östafrikanska savannen. Att vi fortfarande innerst inne är stenåldersmänniskor. Jag så trött på detta. I Nisse Simonssons värld ska männen tiga i gemenskap och hustrun prata strunt och koka kaffe. Som det var på savannen i Strömsund där Nisse växte upp.

Denna bok som är utgiven på Brombergs (fy skäms) har fruktansvärt många faktafel och är slarvigt skriven och redigerad. Men den är ändå bättre än Simonssons andra böcker. Han säger några tänkvärda saker: Det är ”bättre lyss på brustna strängar” och ”vägen dit som är resans mål” och ”halvfulla eller halvtomma glas”. Floskeltoppen med ett evigt krattande i amerikansk självhjälpslitteraturflora. Men visst kan det vara aforistiskt tänkvärt ibland.

I dessa tider av oro med kommande klimatkatastrof, peakoil och briserande finansbubbla kan det vara bra att hitta sig själv i meditation och mindfulness och Nisses positiva psykologi. Vi mår bättre då. Bygger upp resiliens. Men Nisse blundar för de verkliga problem som finns. Visst kan vi tänka oss lyckliga. Men vad hjälper det när Harmageddon dundrar?

Talbockens recpt för lycka: Se världen som den är. Den gör dig olycklig. Försök göra den bättre med aktivism, kärlek, onani, spritfester, musik, familjeliv etc efter eget val. Det kan göra dig mindre olycklig. Alltså: Lycklig.

Nisse Simonsson lyckobudskap och faddergalor med Agneta Sjödin och ”The secret” må ha ett oantastligt budskap men är själsdödande krafter som avtrubbar oss människor. De tjänar pengar på din osäkerhet. De onanerar din själ.

Kanske är lycka solidaritet? Att känna att vi är här tillsammans. Inte att vi är olika individer med ett batteri självhjälpsböcker som försöker knåda våra hjärnor till att känna lycka till varje pris. Då är det hälsosammare med droger. Tillsammans.

Banalsex

Talbocken har återigen stiftat bekantskap med de sex rekorderliga ungdomarna från Lyon. Detta är litteratur av ett slag som är svår att klassificera. Det är otroligt sentimentalt och innehåller aldrig några överraskningar. En skum och smutsig lumpsamlare  är också mycket riktigt en skurk. Vi får allt beskrivet på en gång. Och sen är det så. Vi blir aldrig lurade. Ibland kan ett kapitel börja med att  berätta vad som kommer att hända! Femböckerna av Enid Blyton tillhör samma genre. Talbocken leter efter ord för detta jolmiga mjäk. Är det ”banalt”, ”meningslöst” eller ”andefattigt”?

Vi sex och den blinde mannen

av P-J Bonzon

Översättning Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1978 (1964)

Ungdomarna i gänget ”Vi sex” (sex pojkar plus en hund och flickan Mady) möter en blind man med problem. Någon vill stjäla hans flygel som har tillhört Franz Liszt. Som vanligt släpper Vi sex allt de har för sig för att hjälpa mannen 24-7. De följer med honom på hans pianostämningar, de sitter med honom på sjukhuset, de lånar ut sin hund till honom. Dessa ungdomar är så snälla att det blir – ”platt”? ”Fatt”? (vad är bestämd form av ”fadd”)? 

En viktig del i plotten är hur skurkarna som vill stjäla ”den blindes” (han kallas stundtals för det och ibland ”den gamle mannen”) också kidnappar och säljer hans ledarhund samt huvudpersonen i gänget, Teos, hund. De banala ungdomarna tycker inte det är korkat att låna ut sin egen kära hund till den ”gamle blinde” trots att hans hund nyss mystiskt försvunnit. Det är jättetragiskt att läsa om de stackars saknade hundarna. Teo får dock efter ett tips fatt på sin hund igen efter några veckor. Men glädjen grumlas lite över att han måste ta sin kidnappade hund från de människor som köpt den! Hur ska han göra?

Vi sex hjälper alla och gör sina läxor (P-J Bonzon är lärare). Det går dock lite tuffare till i Frankrike än i Blytons engelska picknick-thrillers. Här ska ”den blinde” köras över med bil av skurkarna och poliserna skjuter med revolver. Och det röks ”amerikanska cigaretter”.

Annars kan ett citat från boken ge en bild av hur nervkittlande denna sorts litteratur är: ”Under hemresan höll vi på att glömma byta buss på Bellecourtorget, så uppskakade var vi”.  Banalt menlöseri är bara le prénoms. Hur kunde detta ges ut i Sverige 1978? Franska dygdemönster måste begravas för evigt. Jag vädjar – inga mer ”Vi sex” för Talbocken!!!

Svenska drakar för barn

Tam är föräldralös och bor ensam i slummen. Men så hör han en röst i sitt huvud. Vem är det som kommunicerar med honom? Talbocken har läst riktigt bra fantasy för de minsta. Om en fattig pojke och smäckra drakar och drömmar som kan gå i uppfyllelse. Kan tänka mig att böckerna om Tam är bra böcker för 10-åringar som föräldrar vill få att börja läsa böcker.

Tam Tiggarpojken

Text: Jo Salmson

Bild: Åsa Ekström

Bonnier Carlsen, 2009

Fantasy är för Talbocken en avskyvärd genre. Men Jo Salmson, som tydligen spottar ur sig flera böcker per år, kan berätta enkelt och medryckande. Åsa Ekströms teckningar kan säkert också hjälpa till att locka 10-åringarna. Det är gulligt och menlöst och karaktärerna har stora mangaögon. Men det är ju skrivet för barn.

Faktum är att även för vuxna är det mindre plågsamt att läsa barnfantasy än ungdoms och vuxen dito. Här målas det upp en sagolik värld med gott och ont, orättvisor och godhet och drakar som stiger mot skyn i soluppgången. Tar en timme att läsa. Behövs inte mer.

Detta är första delen i en serie som säkert kommer innefatta massor av titlar. Tiggarpojken Tam kommer att göra karriär i drakstallet och säkert bli en prima drakriddare. En riktig underdog i ett stenhårt klassamhälle. Han lever i en stad med fem olika ringmurar med rikare medborgare innanför varje ringmur. Innanför den innersta muren: kungens slott och drakarnas stall.

Jag gillar faktiskt drakar. Efter Avatar kan jag tänka mig att drakgenren inom fantasy kommer att öka drakoniskt.

Tam, tiggarpojken är en snygg produkt för 10-åringar som vill drömma sig bort till andra världar. Genomkommersiell barnlitteratur med gott hantverk. 

Hjärnbörd

Talbocken har läst en bok om historiska världspolitikers psykiska ohälsa. Nisse Simonsson heter en pensionerad läkare som nu är populär föredragshållare och även haft sitt eget sommarprogram i radion. Simonsson vet med en läkares självklara pondus hur allt ligger till och häver ur sig floskler, lösa påståenden och rykten som eviga sanningar. Det är på många sätt avskyvärt. Det är synd, för tanken är god att beskriva kända presidenters och diktatorers själsliga ohälsa och dess effekter på mänskligheten. Men Simonsson fastnar i ett överlastat hat mot kommunister. 

Hjärngänget av Nisse Simonsson

Jengel Förlag, 2008

Simonsson hatar också bokstavsdiagnoser på barn (lösning: sluta spela dataspel, lek i skogen i stället) och Sveriges militära nedrustning (snart är ryssen tillbaka i Baltikum)

I klarspråk är detta en gubbjävel som i förtäckt bokform har skrivit en lång insändare om sakernas verkliga tillstånd. Det är ”Ring P1” i populärhistorisk skepnad. Synd. För det finns jätemycket intressant att läsa om hur de stora statsmännen egentligen mådde. Men jag vet inte hur mycket jag ska våga tro på Simonsson när han väl håller sig till ämnet. Hitler hade sexlekar med kiss och bajs och led av hjärnsyfilis. Lenin hade också syfilis. Stalin var psykopat (jaså?) Churchill manodepressiv och alkis. Roosevelts hjärna var åderförkalkad och han led (förmodligen) av malignt melanom.

Intressant att läsa är hur sjuk Roosevelt var vid Jaltakonferensen och hur Stalin utnyttjade det och Europas framtid utstakades. Även den amerikanske presidenten Woodrow Wilson var under Versailleöverläggningarna svårt dement och hade svårt att stå emot fransmäns och engelsmäns förnedrande krav på Tyskland (grunden till andra världskriget). Hade Nisse på ett seriöst vis hållit sig till ämnet och varit lite källkritisk kunde detta ha blivit bra. Men Talbocken frågar sig: Är det makten och ansvaret som gör dem sjuka? Eller väljs de till ledare för att de är instabila psykopater? 

Men visst är det ett problem med alla dessa gamlingar som leder världen och har privatläkare som döljer sanningen för dem själva och omvärlden. Hur kunde Reagan bli omvald? Tänk om Mc Cain blivit president? Hur sjuk var inte Mao? Idi Amin?

Största delen av denna otroligt slarvigt skrivna bok ägnar dock Simonsson åt kommunisthat. Att Churchill skjuter ”dervischer” i Sudan i sin ungdom kan man skrocka åt men all form av av våld från ”kommunister” är avskyvärd. Boken vimlar också av korrektur och faktafel. Storbritanniens premiärminister heter George Brown och Robert Mugabe är president i Zambia.

Simonsson var säkert en bra läkare, men han känns som en av dessa föreläsar-charlataner som genom sin ”jordnära” stil ska berätta om svåra saker på ett enkelt vis och att då sanningen får stryka på foten. I alla fall om hans föreläsningar är lika uselt underbyggda som denna ”bok”.

Hoppas han skaffar en redaktör och försöker skriva en seriös bok om ämnet (medical biopathology). Även om han vänder sig till ”vanliga människor” måste man veta vad man talar om. Likt de politiker han beskriver som borde sluta i tid känns det som att detsamma borde gälla Simonsson och hans författande. Eller hitta en redaktör som läser igenom boken innan han spottar ut den.

Sex utan glöd

I Talbockens ungdom läste han Fem-böcker. Deras kvalitet har varit så ifrågasatt att det var tal om att bannlysa dem från svenska bibliotek. Fem-böckerna kom från England och handlade till stor del om vad fem ungdomar åt för matsäck. Den franska ”Vi sex”-serien tillhör samma genre. Det vore frestande att tycka att ”Vi sex” är ett snäpp menlösare än ”Fem”. Men riktigt så enkelt är det inte. Läraren Bonzons sex ungdomar är snuskigt godhjärtade och skötsamma som alltid hinner med sina läxor. Men vi slipper i alla fall läsa om vad de äter. Det största problemet är - varför är de sex?

Vi sex och den försvunna dansösen

av P-J Bonzon

Övers Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1979 (1965)

I ”Vi sex och den försvunna dansösen” får vi följa huvudpersonerna Teo, Henri, Georges, Flintis, Louis och Biffen. Sex. Och så flickan Mady som i detta rafflande äventyr i Lyons balettskolekretsar är den som leder själva killgänget. Sju. Och sen kommer Jacques som kör omkring med ”gänget” i sin blomsterbudbil när de letar efter den försvunna dansösen. Åtta. Denna samling ungdomar (plus sedvanlig hund) säger och gör allt samtidigt hela tiden.

Det blir liksom: -Vi går dit, sa Bill. -Ja, det gör vi, sa Bull. -Ja, dit går vi, sa Bell. -Det tycker jag också, sa Boll. -Självklart gör vi det, sa Bell. -Instämmer, sa Ball. -Det tycker jag också, sa Byll. –Så stannar jag här och läser läxorna, sa Böll. 

Det är omöjligt att bygga upp en svängig ungdomsdeckare med för många i ”gänget”.

Dessa franska 13-åringar är så goda att det blir parodiskt. De ger glatt bort sina sparpengar åt den dansös som sedan försvinner. De säljer deras nyinköpta kamera för att hjälpa henne med nya kläder. De lägger ner all sin tid på att följa henne till balettskolan när hon känner sig ”skuggad”. De gör allt (utom att slarva med läxorna).

Sedan följer en simpel detektivhistoria med ett übersentimentalt slut. Detta är en massa Tommyr och Annikor utan Pippi. Jag tänker på fransk rock. Det går inte. Det känns som att grodätaren Bonzon försöker efterlikna en engelsk ungdomsdeckare. Men det blir Plastic Bertrand och inte Clash av det hela.

Boken är en del i en serie av ca 40 titlar om "Vi sex".  Ett tjugotal blev översatta till svenska på 70-talet i Rabén & Sjögrens ”Pop-serie”. ”Vi sex” tillhör en svunnen käckhet som världen för evigt klarar sig utan. 

King är kung

Talbocken måste erkänna att han aldrig någonsin tidigare läst en Stephen Kingbok. Inte heller sett så många av de filmer som baserar sig på hans böcker. Talbocken erkänner också att han  haft ett lätt snobbigt förhållningssätt till de där alldeles för tjocka pocketböckerna som människor satt som helt förhäxade vid i tunnelbanan på 80- och 90-talet, och kanske även än i våra dagar. Talbocken har förstått att det har varit spännande och skrämmande böcker som gett en högre puls. Det är först idag Talbocken förstått att Stephen King också är förstklassig litteratur. Cujo är en av de bästa spänningsromaner Talbocken har läst.

Stephen King

Cujo

Översättning Jimmy Hofsö

Askild & Kärnekull, 1984 (1981)

Cujo är en 100-kilos S:t Bernhardshund som får rabies. And the rest is misery. Den ofattbart produktive Stephen King har något som nästan alla författare av ”spänningslitteratur” saknar. Han har total inlevelseförmåga i alla karaktärer. Han förklarar dem genom vad de gör, vad de tänker och vad de vill. Och sen genom alla dessa små detaljer. Barn, medelålders eller gamla, alla porträtteras lika ingående. Även djuren. Idetta fall Cujo, vars splittrade hundtankar kommer genom ett rabiesfilter.

Det känns så självklart. Jag tänker: Varför skriver inte alla författare så här? Så här blir ju människorna trovärdiga. De får liv. Det är ju bara att leva sig in dem och liksom en skådespelare ge dem kött. Det är ju så en författare ska göra! Och sen intrigen: Enkel, effektiv och genial.

Jag gillar också hans sätt att skildra människors tankar, hur han använder kursiver och kursiver inom parentes och tankestreck för att liksom väva in människans fladdrande funderingar i texten och får den att låta som en människas (eller hunds) ständiga tankeflöde.

Cujo visar hur fel det kan gå av ingen anledning alls. Bara maximal otur och jävulskt olyckliga omständigheter. Donna som är den som går den värsta kampen mot Cujo har förvisso varit otrogen. Men det är inget hollywoodskt moralpekoral, det fördjupar bara de omständigheter som gör att hon hamnar där hon hamnar.

Till sist detaljerna. De små. I ambulansen hem efter en ofattbar skräckfylld upplevelse finner Donnas man, reklamaren Vic, att det står ”Upjohn” på staniolen där sprutan med lugnande låg. ”Vi gjorde en annonskampanj åt de här killarna en gång” berättar han för ambulanskillen.

När jag lägger ifrån mig Cujo har jag en känsla av att ha upplevt något verkligt tragiskt, något jag delar med jag vet inte hur många miljoner läsare som läst denna bok. Det är inte så ofta man tänker på det när man läst en bok. Att vi har delat en erfarenhet.

Om du liksom Talbocken aldrig tidigare läst en Stephen Kingbok. Gör då det. Ger oändligt mycket mer än Liza Marklund eller annan pappskallelitteratur.