Möt Sverigedemokraterna

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt...Det är så du vinner”. Stallones Rockycitat passar perfekt in på Sverigedemokraterna i Sverige 2010. Ju större motvind desto mer vind i seglen på väg in mot riksdagen. Sydsvenskans Niklas Orrenius har följt Sverigedemokraterna sedan 2002 och har i denna bok publicerat artiklar från då till nu – med kommentarer om hur det gått sedan artiklarna skrevs. Detta är storartad journalistik. Talbocken hatar Sverigedemokrater och deras människosyn lika mycket som alla andra tänkande människor, men att försöka ”tysta ner dem” i media är kontraproduktivt.

Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza.

–En bok om Sverigedemokraterna

av Niklas Orrenius

Månpocket, 2010

Orrenius försöker ge en så gedigen bild som det bara går av ett parti som fortfarande försöker hitta sin form. De gamla tokdårarna i BSS och nazisterna får inte vara med längre. Nu flirtar partiet med höjd A-kassa och motstånd till Ipred för att hitta nya väljare. En vanlig missuppfattning, enligt Orrenius, är att stoppa invandringen är SD:s största fråga. Men fokus ligger på något ännu större: ”Det primära målet med SD:s politik är att  återupprätta en gemensam nationell identitet” skriver partiet.

De är alltså nationalister. De slår vakt om svenskheten. Denna ”svenskhet” som hittades på på 1800-talet och som ingen egentligen vet vad den innebär. Förutom köttbullar och Karl XII och Calle Jularbo. Realpolitiskt fär det följden att partiets lättretade partisekreterare Björn Söder föreslår att Skånes landsting ska ”styra hur invandrare ska tala [skånska], ingen brytning på arabiska eller serbokroatiska”. Samma snillen kan även spekulera  i huruvida vem som är svensk. Fotbollsspelaren Henrik Larsson är svensk, medan Zlatan inte är det, genom sitt kroppsspråk och attityd.

Hur avskyvärd Sverigedemokraternas politik än är behöver inte människorna vara avskyvärda. Utvecklingsstörda barn gillar Black Ingvars och dansbandsmusik. Vi kan inte tvinga dem till att lyssna på Maria Callas och Radiohead. Men liksom utvecklingsstörda har rätten till sin musik har Sverigedemokraterna rätt att tänka sin ideologi och träffas.

Och däri ligger det stora problemet i Sverige. I media får SD ofta epitetet ”det främlingsfientliga” framför partibeteckningen. Deras möten förstörs av syndikalistiska visselkonserter och ruttna tomater. De kan knappt hålla sina partimöten någonstans. De blir fysiskt trakasserade. Och de enda som tjänar på det – är Sverigedemokraterna. Sveriges martyrer.

Vanliga arbetstagare som kommer ut som SD:are blir av med sina jobb, även om de sköter dem. Läraren Richard Jomshof, populär bland sina elever har nu helt slutat undervisa. Han kan inte få något jobb längre pga sin politiska uppfattning. Det är ett problem.

Jag kan verkligen förstå att ingen vill ha med SD:are att göra. Det är ett dilemma. Men genom att göra de till martyrer värvar de fler medlemmar. Det Orrenius gör är att seriöst ta sig an SD som vilket annat parti som helst, även om det utgörs av ignoranta och obildade människor. Det är rätt väg, tror jag. Läs därför denna bok.

Hur ska den nationella identiteten byggas upp? Det är de frågorna vi ska ställa till Jimmie Åkesson. Vi ska tränga in i deras kulturuppfattning där fjollig teater och dans inte ska få statsbidrag, men däremot hembygdsmuséers utställningar av folkdräkter. För det måste vara svenskt. Ställ Bollnäsdräkten mot baletten. Är det ett val vi borde göra?

SD:s nya profil har snyggats till, det sägs nu att en assimiliserad människa med svart hudfärg kan vara svensk även utan ”nordgermanska gener”. Fantastiskt att det måste skrivas ner. Men inom skål och vägg är det givetvis inte så. Där är t. ex. muslimer några som måste stoppas likt Churchill varnade för nazisterna på 30-talet. Inom SD flödar konspirationsteorin om ”Eurabia”. En arabisk konspiration om att ta över USA och Europa genom islam. Herregud. Bunta ihop ”Arabländerna” som nån mystisk helhet. Som att arabländerna håller sams! Jag tror faktiskt inte ens att SD kan skilja på araber, turkar och perser. Men obildade påståenden är folkliga och får röster.

Jag ska inte gå in på Sverigedemokraternas befängda åsikter. De är emot mångkultur och sexualitet och allt som rockar. De är chinostyper (typ 85% män) från svensk landsort som inte fick de snygga tjejerna. De spelar på obildade och inskränkta människors rädsla och bitterhet för att skaffa sig ett egenvärde. Och de går inte att stoppa med tystnad.

Orrenius bok är nödvändig läsning för att få en djupare inblick i Sverigedemokraterna. Den lockar också till några skratt. Som hur topparna i Sverigedemokraterna åkte till Färöarna och blev förälskade i landet. På nationaldagen, Olavvakan, kysste färingen Haraldur en sten och utropade: Den enskilda människan är liten, fosterlandet är allt. Färöarna för evigt!” Haraldur kysste stenen som varit där ”tusen år före honom” och den kysste honom tillbaka.

Tagna kom SD-delegaterna hem med pins med korslagda svenska och färöiska flaggor på kavajslagen. Kruxet var dock att denna Haraldur var en färöisk komiker från fjolliga Köpenhamn som gjorde en ironisk show på nationaldagen. Färingarna kunde aldrig sluta skratta åt de dumma nationalist-svenskarna.

Sverigedemokraterna använder själva ironi. De kallar invandrare för ”kulturberikare” och kvinnor som Åsa Linderborg för ”batikhäxor”. Det är inte så roligt. Det finns lite som är roligt med Sverigedemokraterna, bara deras dumhet. Må Gud och Fosterlandet bevara oss från SD:s fjantiga nationalism. Må de falla på egen dumhet.

Liksom vissa Sverigedemokrater hävdar att kurder av naturen är blodtörstiga är det lätt att kunna avfärda Sverigedemokrater som av naturen oknullade. För vem vill avla stolta svenska söner med en ängslig rasist? Men det är att falla i fällan och generalisera likt de själva gör. Skriv om SD, journalister. Analysera dem. Debattera med dem, politiker. De är människor och de har ett parti. Och sen röstar vi dem ända bort till Färöarna i september.

Allt du vill veta om kokain

Detta är en bok om kokain. Från kokabuske till Kleerups näsa. Från skönt party till rutten misär. Den visar hur komplicerat det är med knark. Framför allt med knarket kokain. Den visar det helvete som kokainhandeln har framkallat i länder som Mexiko och Colombia. Och det är därför bokens författare tycker vi ska avhålla oss från kokain. Av solidaritet med de människor i latinamerika som betalar vårt party med död, fattigdom och terror.

Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman

av Lasse Wierup och Erik de la Reguera

Norstedts, 2010

Talbocken har alltid varit en drogliberal bock. Och är det fortfarande. Nästan mer efter att ha läst denna bok. Hur man än ser på det så är terrorn långt större om kokainkartellerna får råda än om knarket får råda och det satsas på vård av missbrukare istället för militärt våld mot desperata bönder.

Är det då inte bättre att avdramatisera droger och satsa pengar på vård istället för straff. Sverige har hårdast syn på frågan i världen. Mycket tack vare den maoistiske läkaren Nils Bejerot som på 70-talet såg alla droger som något som skulle zombifiera hela västvärlden. Det lever kvar. Det var den sanning Talbocken växte upp i. Vi upplevde ett antiknarkets Stora språnget. Bilden är en aning mer nyanserad idag men ändå tror många att cannabis är ingången till kokain etc.

Men kanske det lättaste ändå är att låta allt ”knark” vara förbjudet medan monsterdrogen alkohol (långt mer jävulsk än kokain) får vara det som står till buds? Wierup och de la Reguera håller i denna bok fram många goda anledningar till det. Eftersom allt utom alkohol i Sverige är belagt med sådan skam så skapar droganvändandet i sig omoraliska individer. Den som provar en puff eller snort går över en gräns och blir för alltid en Kenta och Stoffe i sin mentala självbild. Något som icke-svenskar aldrig kan förstå. Kanske måste det vara illegalt bara därför.

Men när det gäller kokain är det ju en global katastrof som håller igång högerdiktaturer, amerikansk vapenförsäljning, utarmar landsbygden och låter vanliga fattiga människor leva i nån slags Pol Pot-kompott med galna vänstergerillor eller paramilitärer som bara vill en sak. Tjäna kopiöst med pengar på världens lättaste sätt. Pulvret med den stora avansen – kokain.

Många intervjuade svenskar (bl a skådespelerskan Sanna Bråding som framstår som en väldigt mogen och modig person) beskriver hur lättade de blev över att till slut bli påkomna av polisen. Annars hade de inte slutat. De satt fast i ett missbruk. Och det är en bra anledning till att hålla det illegalt. För är det illegalt är det ju inte lagligt och du får böter och får gå på plankan i Expressen. De kunde inte ha slutat annars, resonerar författarna.

Men alkohol är inte förbjudet. Och det är massor som måste gå på behandling för att bli kvitt det missbruket. Utan att åka fast för polisen. Vad både Talbocken och författarna är ense om att det finns en högerkristen, och i Sverige en allomfattande, moral att knark är fel. Något som medelklassen i Sverige idag börjar skita i. När det gäller knarket kokain. Och det är ett problem. Därför måste vi likt vi köper fairtradebananer tänka på vilka som lider av vårt kokainbruk.

För särskilt farligt är det inte (relativt sett). Vissa fastnar ordentligt, vilket är en katastrof för alla inblandade. Men i ett större perspektiv är det inte värre än vårt missbruk av kinesiska arbetare som gör våra iPhones, köra SUV:ar eller vårt totalt ohållbara köttätande. Vi kan sabba våra egna liv och stödja kokainmaffior med kokainmissbruk men vi förstör inte jorden för nästkommande generationer. Vad är moraliskt? Vad ska vara lagligt? 

Denna bok är en journalistisk bragd. Den förklarar kokainets efterverkningar på en global och svensk skala. Den är en riktig ögonöppnare. Den drar de stora linjerna och intervjuar de små personerna. Den visar verkligen alla sidor av problemet och beskriver även det positiva med drogen.

Kokain är den perfekta drogen för supande svenskar. Den gör dig nykter och snygg när du druckit för mycket. Den kompletterar alkoholen. Du får ingen baksmälla. Du snackar som att du visste vad du snackade om. Så spirituella blir vi av lite pulver i näsan. Och mår så bra. Om vi inte gör det för ofta såklart. Som Gösta Ekman d.ä gjorde på 30-talet, under vår förra kokainvåg.

Nyliberalisering, frihandelsavtalet Nafta och ”War on drugs” har lett till dagens kokainvåg. Ursprunget, kokabusken, som gett indianer i sydamerika naturmedicin i tusentals år klassas fortfarande som narkotika av FN efter att USA tvingats hemlighålla en vetenskaplig rapport från WHO som hävdar motsatsen för att kunna fortsätta sitt ofruktsamma knarkkrig.

Men det finns ljus i näshålan. Författarna sätter stort hopp till Evo Morales och Bolivia. Där nu bönder tillåts odla koka legalt. Vi måste starta en dialog mellan producent och konsument i detta globala problem. Wierup och de la Reguera tycker lite naivt att vi kunde börja importera kokablad till Europa och USA istället. Istället för kaffe, kanske.

Kanske kommer kokainvågen att ebba ut. Det kanske slutar vara trendigt. Ses som en smutsig omoralisk business (vilket det är). Eller så gör vi det lagligt och köper in fairtradekola från Morales Bolivia och säljer på Apoteket med bipacksedel med biverkningar. Det senare är inte politiskt möjligt. Politiskt möjligt är bara att låta saker kuka ur i vederbörlig ordning och skambelägga alla kokainister (utom de som jobbar i media) och sätta alla fattiga latinos och polacker som sväljer ett kilo kokainbollar och sätter sig på ett plan i fängelse, för att de är så fånigt desperata och totalt okunniga om allting att de vill kunna leva likadana liv som vi i Sverige.

Ciudad Juárez på gränsen mellan USA och Mexiko är världens farligaste stad. Kokainkartellerna tvingade en alltför nitisk borgmästare att avgå genom att avrätta en ny polis var 48:e timme. Sinaloa och Zetas styr i Mexiko. Nolltolerans styr i Sverige och på det sättet lever Sverige och Zetas i symbios. De hjälper varandra.

Ja, men gör nåt då? Maria Wetterstrand?

”Kokain” är en otroligt välskriven och belysande bok om kokain. Den visar på alla sidor av problemet och lämnar till läsaren vad hon ska tycka och tro. Även om författarna själva tydligt visar vad de tycker.

Jag har några vänner som gått bort eller fuckat upp sina liv på grund av droger. Det är tråkigt minst sagt. De hade dock mycket lite med kokain att göra. Och jag vet inte hur de hade levt sina liv om droger inte var så spännande förbjudet. Själv tog jag kokain några gånger i början av 90-talet. Det var toppen. Jag skulle gärna prova igen. Om det var kravmärkt. Och såldes på apotek. Eller om jag var så packad att jag sket i vilket.

Plirigt och knipslugt med Täppas

Talbocken älskar den plirige och knipslugt poetiske Täppas Fogelberg. ”Halli, Hallå!” berättar om dennes uppväxt i Gävle under 50- och 60-talet och hur familjelivet präglades av den Ångest som var hans far - den misslyckade affärsmannen.

Boken utgörs av nostalgiska minnesbilder som efter hand blir mer och mer intressanta. Täppas blir mods, börjar dricka mellis och ligga med tjejer samtidigt som den svenska småstadens oskuld kommersialiseras och de gamla kvarteren rivs för nya köpcentrum.

Halli, hallå!

av Täppas Fogelberg

Norstedts, 1992

”Halli, hallå!” utropar den stadigt muntre och alkoholiserade pappa Fogelberg. Djupt olycklig över att ha valt fel väg i livet och med en krasslig astmatisk kropp gjorde han allt för att alla skulle ha det trevligt. Utan att överanalysera sig själv skriver Täppas ner anekdoter från sin barn- och ungdom och vi lär känna en människa och en tid lite bättre.

Till en början är det en ständig namedropping av masonite, Fenom, Tulo och Caltex som räknas upp i någon slags 50-talskavalkad. Det är tråkigt. Men när ”Halli, hallå!” når 60-talet börjar det bli intressant.

Täppas skriver fyndigt om pappa, syrran, skolan och stan. Framför allt är det skräcken ”för att pappa skulle gå sönder” som präglar den unge Täppas liv. Han måste hela tiden säga roliga saker.

1992, när denna bok skrevs, torde väl Täppas popularitet ha stått som högst, då han gjorde mycket TV. Idag är han väl mest känd för att hålla styr på folket i ”Ring P1” på förmiddagarna. Talbocken saknar honom. Täppas är en berättare som lindar in både ont och gott i en luddig bomullstuss av förståelse och kärlek. Det är omöjligt att inte höra hans väna stämma när man läser denna bok. I vissa parter når texten poetiska höjder i sin förnumstiga enkelhet.

Så här beskriver han småstadens utveckling på 60-talet:

”Det blir allt ovanligare att någon hänger tvätt på gården för ingen vill spela med öppna kort och visa upp sina paltor. Alla vill vara finare.

Allt ska bli större och bättre; vägarna, affärerna och de offentliga byggnaderna. Över varje tak spretar en TV-antenn som med sina raka fingrar ber om mera Hyland”.

I slutet av boken är Täppas mods och dricker mellis och lyssnar på The Who och Beatles. Så här beskriver han John Lennon:

”Det är någonting i John Lennons röst som får mig att lyssna. Det är tonen; en lekfull arrogans som är kelen och sträv och som gycklar med alltihop samtidigt som den ropar efter något. Det är som en kittling långt inifrån.”

Jag kan inte låta bli att tycka att det är en adekvat beskrivning av Täppas själv.

En från början stereotypt nedtecknad minneskavalkad över bensinångor och skurpulver har vuxit till något större när Talbocken lämnar ifrån sig denna bok. Jag tycker inte om att kategorisera människor efter nationstillhörighet eller etnicitet. Men jag kan inte låta bli att hålla Täppas för en God Svensk.