Fem unga krigarmunkar uppkallade efter olika djur: Orm, trana, tiger, apa och drake. Dessa unga, typ shaolinmunkar, ska sedan stå som ursprungsfäder till olika martial arts-djurstilar. Alltså kan Talbocken och resten av mänskligheten förvänta sig åtskilligt fler böcker i denna automatskrivna kung fu-ungdomsserie. Det är skittöntigt och skitdåligt, men får ändå två Talbockar. Ty bara böcker som är genuint onda får en ensam talbock i betyg. "Orm" är en harmlös historia skriven på autopilot.
Orm
Jeff Stone
B Wahlströms, 2008
Översättning Mats Fierras
Det är fascinerande med manga och hela den här asiatiska slagsmålskulturen som slagit västvärlden med knockout, förlåt jag menar drop-kickat västvärlden och sedan svävat baklänges upp i luften och dansat trandans. I den här boken skildras olika slagsmål litterärt och onomatopoetiskt såsom ”hmpfff” och ’”ömmppff” och "aiiii". ”Sniff sniff” säger alltid munken Gao, som är en martial artshund, innan han ska sparka nån på käften.
Detta är en dålig serietidning i prosaform. Men varför är människor så fascinerade av flygande våldsamma munkar? Det är så mycket mer charmant, tycker jag, med präktiga rallarslagsmål på fyllan. Det är något läskigt med detta asiatiska våld. Det ska vara liksom andligt och poetiskt ratificerat våld.
Bokens hjälte ”Orm” känner alltid att det pirrar i magen när något ont är å färde. Jag kände också olust i min mage när jag blev tilldelad denna bok. Och magkänslan var rätt. Jag hatar martial arts. Men jag gillar tai chi och Lao Tse. Det är visdom.
En fjant som heter Jeff Stone och bor i ”Mellanvästern” har inte så mycket visdom att ge. Om du läser den här boken får du tji. Låter du bli får du chi. Och det är sanningen. Det behöver man inte vara Shaolinmunk för att förstå. Det förstår en enkel Talbock.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar