Finflum

Den svenske författaren och poeten Percival har sammanställt egna artiklar och översättningar kring de litterära förnyarna Blake, Artaud och, framför allt, Beckett. Det är visionärt, ganska svårt att förstå och ökentråkigt. Det är synd - Talbocken vill vara en intellektuell som kan ge sig hän i profetisk prosalyrik. Men det tar bara tvärstopp. Och han börjar undra – för vem finns konsten? Tre talbockar.

Percival 

Artaud, Beckett, Blake – Essäer och tolkningar

Carlssons, 1992

 Artaud var en heavy duty narkotikamissbrukare och var psykiskt sjuk stora delar av sitt liv. Han var en ”galning”. Inget fel med det. Men han skrev också hallucinatoriska texter om ”Grymhetens teater” och hur den ska ersätta den ”högtidliga begravningsteatern”. Påverkad av heroin, meskalin och balinesisk teater ville han göra teatern till en ritual som avslöjar världen och förändrar den---

Det ville jag också göra. När jag var 25. Men ska gamla farbröder hålla på med sånt här? Det är ju konst för konstens egen skull. Jag fattar inte Artauds storhet. Han var en bildskön galning som var skitarg. En Jim Morrisson-typ fast med ett manifest.

William Blake står det minst om, men han verkar intressantast. Hur han kombinerade bild- och ordkonst i sina poetisk-visionära bibelallegorier. Jag tänker på Västerbottens egen Nikanor Terratologen. Se http://talbocken.blogspot.com/2009/09/naturens-lov-i-valdspornografisk.html

Beckett är en egensinnig konstnär med dramat ”I väntan på Godot” som det vanliga kulturkonsumenter  känner till. Han skrev också grejer direkt för TV. Han är ett geni och fick nobelpris. Men de prosalyriska experiment om döden som finns med i denna antologi är plågsamt tråkiga. Tyvärr. Förlåt. 

Det här är fin-flum. Radikala normupplösande konstnärer som gör som de vill. I like. Men de här torra essäerna kring deras konst och den särställning de har mot livet som livet lever. Livet vi lever på jorden. Denna avsky mot den berättande historien som vill förmedla en poäng, en sanning, en fråga? Jag ska inte ifrågasätta svår-kulturen. Jag föredrar den 100 gånger mer än Monstertruck i Globen och Bonde söker kvällstidning i TV 4. Men det värsta med att läsa Percival är , Gud förlåt mig, är att det känns så elitistiskt. Ett lingo som utesluter 99,9 % av verklighetens folk. Är det månne Percival, Blake, Artaud och Beckett Göran Hägglund menar när han pratar om kultur-eliten? 

Jag har så klart inget emot konstnärernas konst i sig. (Artaud känns dock lite väl överspänd) men jag är emot de analyser kring deras esoteriska verk som gör de ännu svårare. Näe, jag vill läsa Artaud, Beckett och Blake for dummies. För smartare är inte eder Talbock. 

Ingen Talbock inte ett andetag samma grå 

överallt Talbock himmel kropp talbockar. 

Jord och Talbock. Inte en rörelse. 

Sann tillflykt, ingen Talbock.