måndag 14 december 2009

Bekännelselitteratur på max


Olle Carlsson har supit och slarvat som få och skaffat barn med tre olika kvinnor. Vad är det med det då? Jo, han har varit präst i 30 år och är nu kyrkoherde på Katarina församling i Stockholm. Talbocken har länge hört talas om ”kändisgudstjänsterna” i Allhelgonakyrkan. Olle Carlsson är mannen bakom dem. Han är en alternativ präst som föraktar stel liturgi och vill se människan. Respekt. Men hans bok är en enda onani i alla dåliga gärningar han gjort på fyllan. Alldeles för mycket bekännelser. Jag vill inte veta att grannen hittat Olles kalsonger på gatan efter att han raglat hem till  radhuset. Inte för att det inte passar sig. Det blir bara långtråkigt. Däremot skulle det vara guld att läsa mer om Allhelgonakyrkan och religiösa spörsmål. Denna bok är för mycket av spritdoftande spektakulär självbiografi.Tre talbockar.



Olle Carlsson
Mitt himla liv
Bokförlaget Bonnier Existens, 2009



Jag gillar religion. Jag gillar alla gubbarna. Jesus, Muhammed, Zarathustra, Buddha och Olle Carlsson. Religion är  att finna en mening. Allt det Olle Carlsson står för tycker jag är toppen. I denna bok får vi följa frikyrkopojken Olle från Hudiksvall till Stockholm. Uppväxten med haschandet som 13-åring till första fyllorna och knullen. I drogerna och ungdomserotiken växte han i tron. Jag förstår honom.  Och sen ångar han vidare. Börjar jobba som alkoholterapeut trots att han är alkoholist själv.

Olle Carlsson ser inte sex och alkohol i sig som något syndigt. Han är uppvuxen i en  filadelfiafamilj. Kanske den hänryckning pingströrelsens tungomål och hänförelse utgjorde för Olle som barn fick sin motsvarighet i det profana livet som vuxen. Musik, sprit, sex. Det är ju också Gud. Men inte missbruket...

Vid 40 års ålder lägger han in sig på torken och börjar äntligen ett nytt liv. Då börjar det intressanta, fast då är boken nästan slut. Det kanske hade ett självterapueutiskt syfte att skriva om alla fyllestories och hur han lämnar barnen ensamma hemma i radhuset. Men allvarligt. Det är så typiskt fd missbrukare. Alltid dessa oändliga stories om hur jävliga de var förr. In absurdum vill de att den som lyssnar ska förstå hur fullständigt körda de var på sprit/droger/spel/sex. Ja, ja. Ska det va en bulle till kaffet?

Olle Carlsson tycks anse att det han gått igenom har gjort honom till en bättre präst och kommit närmare Gud. Kanske. När det gäller att ta hand om andra människor med missbruksproblem måste han vara den ultimata prästen! Och det är ju bra att det finns  präster med kragen på sniskan. Det intressantaste står att läsa om Olles största insats, gudstjänsterna i Allhelgonakyrkan, och hur varit öppna för alla, oavsett vilken tro man har! Så ska den moderna kyrkan fungera. Jag blir rörd.

"Mitt himla liv" gör mig nyfiken på gudsmannen Olle Carlsson. Men tyvärr är boken så utlämnande sunkig och, ja, ganska dålig. Det är svårt att skriva om sig själv. 
Kierkegaard får beskriva Carlssons syn på sin roll i religionens famn: ”Om ni förundras över mina andliga insikter så beror det inte på mitt fläckfria och heliga liv utan på min rika erfarenhet av synd”

Och synd får vi så det räcker och blir över i ”Mitt himla liv”. Slutsats: Läs inte boken, gå på gudstjänsten. Amen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar