Proletärförfattare med semikolon

Det är en njutning att ibland få läsa in en text av en riktig författare. En sån som väger orden och provar meningarna och filar till dem innan han går vidare. En litteratur som direkt vänder sig till mig – läsaren. Lundberg beskriver sin verklighet som underbetald timarbetare på Yarden i Malmö hamn. Det är en isande inblick i dagens underklass. De som fastnat i fattigdomens hjul och som utnyttjas av de som fortfarande är fria. Fyra talbockar till en bok Talbocken hoppas når några utanför de finkulturellas salonger.                                   

Kristian Lundberg

Yarden - en berättelse

Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009

De parkerar bilar; bilarna kommer till hamnen. Daglönarna parkerar dem i långa rader efter varandra. De får inte värma sig i bilarna. Kameror övervakar. Kristian är den enda svennen. Till en början blir han misstänkliggjord för att han finns där. Men han är fattig. Trots att han skriver böcker och krönikor i Expressen. Han har haft en taskig barndom och varit missbrukare. Det finns ingen annan råd än att dagjobba på samhällets botten. Och skriva om det.

Han berättar om klassamhället. Hur dyrt det är att vara fattig. Man har inte råd med månadskort. Får betala dyra enkelresor på bussen istället. Straffavgifter från Kronofogden. Har du inte råd att betala får du betala mer. Om klasshat: 

”Mitt klasshat kom tillbaka den sjunde januari, strax efter klockan åtta på morgonen, en dag med ihållande regn och vind; vi var fyra man vid H-staketet där ett antal fabriksnya bilar stod parkerade i väntan på transport upp till det japanska lastfartyget.”

Lundberg skriver direkt. I början av boken avfärdade Talbocken det som lite tröttsam ”semikolonlitteratur” som inte kan berätta något utan att berätta om själva berättandet. Alla dessa semikolon ger honom en onödig respekt för texten. För det är som bäst när han låter situationerna beskrivas som små glasklara avtryck. När han skriver ner små dialoger. Som när han hittar sin gamla polare Rolle som nu är uteliggare. Eller när Johny vill att han ska skriva om hans 20 år i porrindustrin med ”Gloria – analdrottningen”

Det bästa med en sån här ”fin centrallyrisk prosa” eller vad det kan heta är att det inte behöver bli så långt. Författaren vill berätta nånting. Och han gör det. Det är liksom bara trummor, bas och gitarr. Ibland lite sång. Crazy Horse på nåt vis. Crazy horse i Yarden i Malmö. Med lagom långa solon.

Vad Talbocken drabbas av är hur osynlig underklassen i Sverige är. De papperslösa som städar MackeDonken om nätterna. Thailändskorna som fan städar ditt kontor om kvällarna. Alla dessa mäniskor i lager, hamnar och snabbmatsharmageddon. Utan rättigheter, utan trygghet, utan värdighet. Passar det inte kan du gå. Alltid nån annan stackars blatte eller alkosvenne som vill ta din plats. Här finns historier om Sverige idag berättade av dem vi annars inte hör. Berättade av dem själva och ingen fjantig Norén-typ.