Pekka sjunger svennars lov

Vilken rolig idé! Talbocken har stundtals skrattat så att han tvingats ta paus av Mika Nousiainens satir över finnen som så högt älskar Sverige och folkhemmet att han blir svensk. Mikko Virttanen blir “Mikael Andersson” och bildar svensk kärnfamilj i Majorna. Tyvärr är boken alldeles för lång. En tveksam Talbock kan därför inte ge mer än tre talbockar.

Hallonbåtsflyktingen

av Mika Nousiainen
Brombergs, 2009
Översättning Mårten Westö

Hade Talbocken varit redaktör hade han kortat ner denna roman. Det är som upplägget till en rolig krönika: “Tänk om man dyrkade svenska folkhemmet som en religion och hade Per Albin på ett altare hemma med Palme på vänster sida och ABBA i stereon.” Det går för långt i författarens gags om den stackars finländaren som lider av “nationalitetstransvestism”.  

Det påminner lite om Pirinens pjäs “Familjen Bra”. Berättarens jag – Virttanen – ser bara det positiva med allt det svenska. Även det som svenskar själva tycker är outhärdligt. Det eviga lyssnandet och det ytligt empatiska. Det enda Virttanen inte kan förlika sig med är “Allsång på Skansen”. Hear hear.

Detta kunde ha blivit en kort pärla. Nu lider boken av för många darlings som Nousiainen kunde ha dödat. Men då kanske vi hade missat mardrömmen om hur vår protagonist befinner sig i ett krig mot Sverige och ska skjuta en småknubbig fiendesoldat, som visar sig vara – Tomas Brolin. Vilken kallsvett! Eller hur han fullständigt dyrkar den småsvettige svensken på X2000-tåget som i sin laptop jobbar med en rapport om bredbandsutvecklingen i Värmland. En svensk vardagshjälte.

Att finnar tycker svenskar är skenheliga, mesiga fjollor som ändå ger de finska lejonen stryk i hockey måste vara en paradoxal börda att bära. Den avundsjuka och det förakt de känner för svenskar är lätt att förstå. (Låter Talbocken svensk, eller?) Och som svensk är det underhållande att läsa om löjliga Thailandssvenskar, kontorssvenskar och trädgårdsföreningssvenskar.

Nousiainen lyckas med sin satir (om än för lång) att visa upp en obehaglig bild av svenskheten. Den om vår inbillade överlägsenhet. Den en aning överdrivna empatin, den något överdrivna kramen, avskedsvinkningen som blir en mikrosekund för lång.

Tack och lov sker det en förändring av huvudkaraktären i slutet av boken. Och stundtals glimtar det till av lite magstark Paasilinna-humor. Det är vad Talbocken tycker mest om bland sina syskon från andra siden Bottnen: Deras kärva humor. Plus att de är sköna loosers som för det mesta förlorar i hockey.