Snällhetariatets diktatur

”[Mikael Wiehe] lutar sig tillbaka på stolen, frågar om jag vill smaka en kaka från Nicaragua, och fortsätter-”.

Talbocken har läst en omåttligt tråkig biografi om proggbandet Hoola Bandoola Band, författaren Örjan Svedbergs politiska uppvaknande på 70-talet och staden Malmös historia. Lika spännande som en rejäl portion havregrynsgröt utan salt. Lika inspirerande som Göran Skytte på tvärflöjt. Synd, för det handlar om en fantastiskt spännande tid. En mirakulös tid. Då snälla kommunist-proggare var på topplistan och deltog i ungdoms-TV. Det kan få mig att gråta. Var tog den tiden vägen? Örjan Svedberg förklarar ingenting med sin testuggande bok skriven med murarhandskarna på. Han kan inget om musik, kan inte skriva och verkar mest vilja försköna sin socialistiska ungdom som många andra som var med på den tiden. Två talbockar.

Hoola bandoola, om ett band, en tid, en stad

 av Örjan Svedberg

Ordfront, 2009

Namnet ”Hoola Bandoola” tog Mikael Wiehe från infödings-myrorna i Kalle Ankas jul-TV från sent 60-tal. De som förstörde Kalles pic-nic. (Sändes bara mellan 68-70, kanske ansågs rasistisk. Ersattes av den tokiga fågeln vi har idag.)  Wiehe körde myrornas stridsrop: A-hoola bandoola” när han trummade med en senegalesisk danstrupp. Detta är ett faktum författaren verkar ha svårt att ta till sig! Han avslutar boken mer värdigt med utdrag ur Wiehes ”Pop-debatt” från tidskriften Clarté, om hur det konstnärliga verket måste beskriva sin samtid och samtidigt avslöja den materiella omgivningen med dess ideologiska överbyggnad.

Detta är en välmenande men urtorr bok som svänger lika lite som- som- Hoola Bandoola band.

Tänk att dessa genomsnälla killar kunde bli så populära. Varför försvann de? Talbocken minns sin egen Ville, Valle och Viktorbarndom. Talbocken valde farbror Walts glittriga värld hundra gånger om, framför TV 2:s vilsna pannkakor och konstiga gubbar i lila kläder som pappa kallade kommunister.

Sabbade de solidaritetsrörelsen med sin fjantiga socialistiska stil? Ta en kaka från Nicaragua. Idag hittar Talbocken i en sverigedemokratisk blogg nostalgiska inlägg om ”älsklingskommunister” från förr. (Afzelius verkar populärast). Och att MUF:are gillade att sjunga ”Bängen trålar” och ”Livet är en fest” när de på fyllan var är väl ingen hemlighet. Tänk er Fredrik och Filippa på Täbyfest 1983. Så tragiskt. Manifesttuggande proggare var lika samhällsomstörtande som bambutuggande jättepandor. Oskyldiga kommunist-Barbies. Varför gjordes inte socialistisk Disney?

Nu är proggarna grånade män i bostadsrättsföreningar. Varför är livet så meningslöst. De gick för långt i sin snällhet. De hade t ex med sig ljudteknikern på scen för att ”alla skulle vara med” på deras spelningar. Det är inte snällt och fint. Det är idiotiskt och opraktiskt. Ljudteknikern ska fixa droger och brudar till efterfesten. Och sen – revolution.

Talbocken väntar på den Stora Svenska Romanen. Om 70-talet, Palme, FNL, musikrörelsen. Vad kunde det ha blivit? ”Upp till kamp” på TV var fantastiskt bra. Sanningen är nog tyvärr den att Hoola Bandoola och alla i dess närhet helt enkelt var för tråkiga. Precis som deras musik.