Spökhistorier 2.0

I denna bok får vi följa fem amerikanska tonåringar som deltar i en skräckförfattartävling. De ska berätta sina skräckisar för varandra i det gamla spökhuset Daemon Hall under överseende av den store skräckförfattaren Ian Tremblin.

Det skräms alltså och spökas på två plan. Dels berättar ungdomarna historier för varandra likt en Decamerone och dels händer det allt skummare saker i själva huset de befinner sig i. Och kidsen försvinner, en efter en.

Det är intressant med spökhistorier från dagens digitala tid. Talbocken frågar sig, vad är skrämmande idag? Finns det plats för klassisk spök och skräck i dessa apokalyptiska tider?

En natt på Daemon Hall

av Andrew Nance

Översättning Mats Wänblad

Illustrationer Coleman Polhemus

Alfabeta förlag, 2009

De flesta berättelser vi får läsa är oskyldiga skräckisar som inte jag blir rädd för i alla fall. En spindelkvinna som äter upp sin man och grannskapets hundar, seriemördaren ”Kirurgen” som följer ett ungt par på en Harley Davidson. Själva ramberättelsen om det spökande huset innehåller allt för mycket gammaldags schabloner: fladdrande ljus, steg och rassel och allt det. Skräms inte.

Visst, detta riktas inte till en Talbock som gått igenom Gehenna och tillbaka i +40 år. Detta riktas till 14-åringar. Absolut intressantast är att läsa de skräckisar som utgår från vår egen tid, våra nya sätt att kommunicera. En av berättelserna är ett utdtrag ur ett chatforum (där en seriemördare finns i gruppen). Den är riktigt hårresande.

Andrew Nance har också förtjänstfullt försökt medvetandegöra läsaren i hur man berättar en historia. Skräckklassiker, både gamla och nya, omtalas. Från Rutger Hauerfilmen ”Liftaren” till Poes ”The Raven”. The Shining. Stephen King citeras med att berättandet är som arkeologi. Man måste gräva fram historien bit för bit. Författaren slår också ett slag för det talade ordet. Efter att ungdomarna har läst sina alster får de börja improvisera sina egna skräckhistorier. (De ungdomar som är kvar och inte har blivit hustagna av det förbannade Daemon Hall.) De skräckfantasier som föds i dem själva är starkare än det skrivna ordet. Och mer skrämmande vill författaren säga.

Detta är ok skrivet, med en annorlunda fyndig struktur. Men vad är skrämmande idag? Jag tror att skräckformatet tjänar på att ta till dagens attribut. Det biter mer än klassiska spindelnät och rasslande kedjor. Tänk bara på filmen ”The Ring”. Gamla kassetter med baklänges inspelade satansröster och VHS-band  med osaliga andar som flimrar till på magnetremsan är ju underbar skräck.

Det är dags för digitala skräckisar. I cyberrymden kan alla höra dig skrika!!!! Tänk att bli hemsökt på nätet. Den bästa historien i denna roman var som sagt den om chatrummet och hur människor som inte känner till varandras verkliga identiteter blir allt mer skräckslagna. 

I vår upplysta tid räcker det ju annars med att läsa nyheterna för att känna blodet isa sig. ”En natt i Daemon hall” försöker skrämmas på ett klassiskt behagligt sätt, det räcker inte för mig. Men kanske för dig. Men va Aaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhh