Asplöv från 700-talet darrar än

En storm på adriatiska havet år 775 förändrade tidens gång. En vindpust slog upp en gnista ur en eld som landade i unga Angilpertas famn, varvid Johanniperto snabbt var framme med sin hand till sina bröders och hertigens missbelåtnad. Till denna händelse och till andra små men betydelsefulla situationer återkommer vi flera gånger i denna roman, som egentligen är olika historiska krönikor skrivna av Karl den Stores sekreterare. Låter det tråkigt? Ja, livet är tråkigt för det mesta. Och i Hans nådes tid kan du lära dig lite om det – om livet, alltså. På bästa nobelprisprosa.

Eyvind Johnson/Hans nådes tid
Bonniers, 2000 (1960)

Hans nådes tid börjar med en dikt:

”Bo på ett asplöv-

På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det en hemort, ett hemland i en värld, asplövsvärlden.”

Genom den langobardiska (dagens norditalien) familjen Lupigis får vi följa vad den tidens stormakt och politik gör med människor. Men detta berättas inte i nåt gemytligt Hermann Lindkvistskt jöns. Det berättas kargt, sparsamt, till lov och av rädsla för Gud och Hans Nåde. Ty det händer inte mycket i denna bok. Mer än att människor föds, tror att de är nånting och sedan dör.

Men vad som än händer, och detta genomsyras av språket i romanen, måste man hålla sig väl med Hans nådigaste nåde, och sedermera kejsaren, Den allvetande Gode och Vise, Karl den Store. Frankernas goda och rättvise konung. För i en så genial roman som denna är det inte bara historien som för berättelsen framåt utan också hur historien beskrivs. Språket i olika skepnader berättar mycket mellan raderna. För det svassas och tassas för den store kungen.

I sin ungdom bestämmer sig den unge Johannes Lupigis att en dag ta livet av kungen. Det får han leva med när han sedan får anställning som kungens andresekreterare och livsförtecknare. När han oskyldig sitter i tre och ett halvt år fastkedjad i en fuktig och kall källare accepterar  han det straff han fått för sina tankars gärningar. Sådan är kapitulalismen.

Vi bor på ett asplöv. Det mesta av våra försök är futilt asplövsdaller. Revolutioner, klimatkatastrofer, Röda Korslöner. Vi ger oss en alldeles för stor plats i världsuniversum. Och tack och lov för det. Det är ju det som gör oss intressanta. Som gör oss poetiska.

Hans nådes tid är ett försök att spegla ett tillstånd av att leva i en värld fylld av plikter. Då auktioriteter, religion och förundran över världen gavs en större plats än det gör i Sverige idag. Men så långt ifrån är det inte. Vissa samhällen (Nordkorea, Iran, gamla kommunisteuropa) styrs på ett liknande vis. Men plötsligt drar en storm över havet. En tsunami, en grön storm efter ett förfuskat val, en jordbävning, en Mona Sahlins handväska. En gnista hoppar ur eldstaden. Den landar på  Angilpertas kjol. Och världen har förändrats. Om inte annat har din värld förändrats. Vissa händelser återkommer ständigt.

Livet bara händer. Och I Hans nådes tid sitter vi sällan på första parkett. När Karl den store kröns till kejsare av påve Leo i Roma står berättaren Joh. Lupigis skymd bakom en pelare i Petroskyrkan. Lika förvånad som kejsaren själv, som han blygsamt beskriver ceremonien. Det var länge sen jag läste en bok som på ett sådant sätt väcker den gamla litteraturvetaren inom mig. Här finns det möjlighet att tänka symboliskt, att tänka djupt. Att tänka tankar som gör tillvaron och läsaren rikare. Om än att det blir lite väl långdraget och tråkigt i vissa stycken.

Och det börjar med en storm. Med stormen börjar livet. Eldgnistan föder hoppet, förändringen. Vi är asplöv som darrar i Hans nådes tid. Han heter kapitalism, evig tillväxt, individualism, egoism. Vi vågar inte gå emot honom, för då slutar vi darra. Och darra är vad vi asplöv måste göra i trädens teater. Även när det inte blåser.