Dessa fåniga män på deras fjantiga motorcyklar

Detta är en sann historia om under coverpolisen Jay som blev "Bird" och infiltrerades i kretsarna kring Hells Angels i Arizona i början av 2000-talet. I baksidestexten hänvisas det till Donnie Brasco och en nerv som hos “Tarrantinos Reservoir dogs, fast detta är verkligheten". Detta kunde vara spännande men är totalt slätstruket utan insyn i polisarbetet. Vi får lite klyschiga poser, tuffa oneliners och eviga uppräknanden av vad "knuttarna" äter på Waffle House och Taco Bell. Jay Dobyns har lyckats få ett spännande uppdrag med livsfarliga kriminella att kännas lika spännande som en barndomens Fem-bok av Enid Blyton. Men Fem-ungdomarna hade mer spännande matsäckar.

En mot hundra - Jag infiltrerade Hells Angels

Av Jay Dobyns med Nils Johnson-Shelton

Översättning Lars Ahlström

Optimal förlag, 2009

Jay Dobyns har skrivit den här boken i syfte att ge en sann bild av de kriminella mc-gängen och av sitt eget arbete som nånting allt annat än hjältelikt. Med följden av att han framstår som ett missförstått överkänsligt barn som jobbar för Jesus och Amerika men inte får nån cred tillbaka.

Det är aptråkigt att läsa om hans fascination över HA och deras vapen och västar. Dock tycker han inte om deras drogvanor och kvinnosyn och lyckas under faktiskt under två år hålla sig utanför det, trots “att han levde som dem”. Tro´t den som vill. Däremot kunde han introducera mottot "Jesus hatar en fegis" för “knuttarna”.

Det här är en lovsång till HD-cyklar, tatueringar, vapen, västar och dessa j-a tygmärken som sitter på västarna. Det är också en lovsång till baseboll, patriotism och kristna familjevärden. Han levde verkligen ett dubbelliv, stackars Jay. Det är självömkande och inte trovärdigt för fem öre. Det är svårt för läsaren att veta vem man tycker mest illa om: den sentimentala urkorkade snuten, eller idioterna i Hells Angels.

Det är synd. För finns det nån verklighetshalt i denna polisoperation skulle det vara hur spännande som helst att läsa om den. Nu tvivlar jag på att den är sann. Det är för dumt. "Bird" blir hela tiden uppringd av sin fru och sina barn pratar med dem mitt i sina möten med livsfarliga gangsters. De visar “ingen förståelse” för pappas jobb.

Största bristen i boken är att vi inte förstår nånting av polisarbetet. Det är bara en korkad “cool” dialog mellan vår hjälte och busarna. Enormt långa utläggningar om hur tygmärkena på västarna ska sitta, vad som är "patch" och vad som är "toprocker". Det känns som att Dobyns med denna bok vill säga: Kolla, vad vi var coola som kunde hänga med de här galningarna i två år, och jag blev nästa lika galen själv!!”

Denna bok är som när en polare berättar om en helt otrolig upplevelse och säger "det var bara helt otroligt liksom. Helt obetalbart. Så jävla fräckt, du fattar?" Nej, jag fattar inte, vad har du varit med om?

Denna bok är så tydligt skriven för att Dobyns ska åka runt på föreläsningar och tjäna en hacka på det han varit med om. Det är honom väl unt. Men läs för i helvete inte boken. Den är uselt skriven, uselt översatt och helt tom på spänning. Av detta kan vi bara dra en lärdom. Det spelar ingen roll vilka spännande äventyr man varit med om. Man måste kunna berätta om det också för att få till en bok.

Det jobbigaste är dock författarens öppna fascination för vad HA står för. (Minus kvinnosyn och droger). Det är raka rör och hårda puckar, det är wild west vild väst apstyre.

Detta är TV4-litteratur. Snygg, tatuerad, skäggigt muskelberg från USA har en historia att berätta. Bara det att han inte har nåt att berätta. Förutom hur stora de var, hur coola vapen de hade, vad de åt och vad de hade för patchar på västen. Läs Tom Wolfe eller Hunter S eller nån annan av de 100-tals böcker som finns om Hells Angels. Det här är en bummer.