Nysurrealistiskt barnbokstok

Talbocken har läst ännu en av dessa barnböcker som inte är fantasy, inte en vanlig äventyrsbok, inte en pedagogisk bok, utan en vansinnig, surrealistisk, tok-bok. Genren representeras bl a Syskonen Baudelaire, Artemis Fowl och, i viss mån, Harry Potter. ”Nabus bok” handlar om pojktjuven Lee Raven som stjäl en bok som innehåller det läsaren vill att den ska innehålla. Den är skriven av en mor och dotter under pseudonymen Zizou Corder och är en mix av Charles Dickens, Kalle Sändare och Karlsson på taket. Talbocken funderar på denna berättardopade barnbokssurrealistiska trend och ger ”Nabus bok” tre talbockar för att den hyllar boken och för att den är lite spännande ibland.

”Nabus bok” / Zizou Corder

översättning Ingela Bergdahl

B Wahlströms, 2009

Nabu är den ursprungliga babyloniske guden som skapade en bok av resterna som blev över efter att ha skapat människan. Boken har gått från lertavlor via papyrus och pergament till att bli en mystisk bok som hamnar i London år 2046. Ett london efter klimatkatastrofen och som därför verkar ha regrederat till ett dickenskt 1800-tal där samtliga använder svordomen ”Milda Matilda” och kallar lymlar för ”slingerskankar”.

Berättelsens flöde hoppar mellan olika karaktärer som berättar från sin synvinkel. Huvudpersonen är den dyslektiske pojktjuven Lee Raven som får boken att tala till honom. Det funkar. Över huvud taget är "Nabus bok" en hyllning till boken som ett levande väsen. Nånting mer än texten. Författarna har också dedicerat sin bok "till alla som har svårt att läsa”.

Är det detta fantasteri som ska locka våra 12-åringar från World of Warcraft? Detta är gullig, snäll barnboksprosa med lösa konturer och avancerade ord. Det är framtid, men de pratar fortfarande om ipods och läsplattor som nyheter. Till och med internet verkar nytt. Ok, det är efter att England har översvämmats efter grönländsk issmältning eller nåt, men ändå. Fast det yttre i denna historia är inte viktigt.

Det känns som att mor och dotter har ätit svamp och spånat fram värsta konstiga historien utan rim och reson där London inte verkar vara större än Gnarp. De hyllar fantasin. Den egna berättelsen. Den behöver inte vara logisk. Det är som att läsa en automatskrivande surrealist som låtsas vara Enid Blyton.

Detta är en trend inom barnböckerna. (se exempel ovan). En del av dem har blivit tokiga långfilmer med John Carey. Frågan jag ställer mig är: Tycker barnen om det här? Eller är det föräldrarna som tycker om de inkodade meddelanden de får i berättelsen. Men, ska föräldrarna läsa detta? Det är ju knappast högläsningsböcker.

När Talbocken var liten var barnen sugen på vuxenlivet. Vi läste om sex och politik. (Hmm, mest Kalle Anka, kanske. Men ändå, jag tror det fanns en idé om att lotsa in barnen i vuxenvärlden) Nu skrivs barnböckerna för att behålla barnen i barnvärlden. Tillåta sig att själva fabulera istället för att låta sig fabuleras framför skärmen.

Hmm, en spaning. Har du ett mellanstadiebarn som stöder arbetslinjen eller bloggar om analsex? Kanske den ska upptäcka toksurrealistbarnboksvågen och vara barn ett tag till. "Nabus bok" är ett bra alternativ.