Boken om barnuppfostran

Om Talbocken en gång får Talkillingar ska han ta råd av Dr Gustafsson. "Växa - inte lyda" är en kompetent cocktail av sunt förnuft och frihetliga och humanistiska värderingar. En nödvändig motvikt till Jan Björklundskt auktoritetsris och supernanny-fascism. Gustafsson ser till barnen efter FN:s barnkonvention, det vi inte gör mot vuxna ska vi inte heller göra mot barn. Det här är en mycket bra bok.

Växa – inte lyda

av Lars H Gustafsson

Norstedts, 2010

Vad vet en barnlös Talbock om barnuppfostran? Inte mycket mer än getters historier om Anna Wahlgrens skrikande barn som man inte får trösta och supernannys på TV4. Dessa fenomen har alltid fått mig att undrande klia mig i bockskägget. Hur ser vi på våra barn? Finns de till för oss eller vi för dem? Att hitta fungerande ”metoder” för att få barn att hålla käft och göra som vi föräldrar vill så vi kan fortsätta göra karriär ostört verkar vara något att uppnå. Detta ser Gustafsson som förkastligt. Barn tar anspråk, det är bara att gilla läget och njuta av det.

Björklund och likasinnade talar ju ofta nedvärderande  om ”70-talsflum” (då både han och Talbocken fostrades). Visst fanns det kanske naiva idéer då. Men är alternativet att supernannys tar ”timeout” och spärrar in olydiga barn ensammma i en vrå i fem minuter? Bevare våra barn.  Detta vansinne är sprunget ur en anglosaxisk tradition som gör sig på TV, men inte hjälper det våra barn. Flummet tror jag är bättre. Björklund själv lyckades ju bli partiledare. Men Gustafsson hävdar ingen egen linje att ”du ska göra så här”... Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Du ska hitta ditt sätt att förhålla dig till ditt barn.

Detta är ingen handbok, även om Gustafsson tar upp vissa fall ur sin erfarenhetsbank som barnläkare och far till åtta. Det finns inga eviga sanningar. Jag tror att denna bok är bra att ha hemma och läsa i lite då och då för att hitta sin egen väg. Gustafsson stakar ut jordlotter att odla i en ”självets trädgård”. Det är inte så flummigt som det låter. Det är de faser alla barn genomgår från spädbarn till tio-tolv års ålder. Att ha kunskap om dessa hjälper oss i vår uppfostran. Det går inte att ha intellektuella resonemang med en 3-åring. Faserna heter saker som: ”Det begynnande självets domän”, ”Språk- och leksjälvets domän” och ”Det globala självets domän”.

Gustafsson har ett långt kapitel om barns sömnsvårigheter där han är djupt kritisk mot Anna Wahlgren och även den sk ”femminutersmetoden”. Att hålla sig undan ett barn som behöver närhet är ovärdigt både barn och vuxen, även om det lär sig att somna själv.

Gustafssons fyra hörnstenar:

1, Förståelse för barnets avsikt, förmåga och rättigheter (får man genom att studera ”självets trädgård om barns utveckling”)

2, Reflektion kring föräldraskapet (ha i åminnelse erfarenheterna från din egen barndom)

3, Finna en form för ansvarsfördelning i familjen (här talar han om tre korgar: A, där barnen måste lyda. B, det vi löser genom samtal och överenskommelser och C, frågor där barnet får bestämma själv)

4, Dialog och utveckling av barnets inre kompass (Samtal med barnet, inte förmaningar till barnet.)

Gustafsson skriver också om ”Storstenens princip”. Att barnen själva får bilda sig sin syn på omvärlden och klättra upp för storstenen. Storstenens princip står i kontrast till ”orons princip” (att överbeskydda och kväva) och ”Duktighetens princip” (att säga vad duktig du är som klättrade upp, istället för att fråga vad barnet ser däruppe...) Barnen ska inte få stöd i vad de gör, utan i vad de är.

Detta är en imponerande bok som Talbocken kan rekommendera alla föräldrar som inte tror på kvicka fixar när det gäller barnuppfostran, utan vill ha ett ramverk att förhålla sig kring. Gustafsson avslutar sin bok med ett citat från hans egen mamma som uppfostrade sju barn: ”Barn behöver inte uppfostras. Barn behöver frihet och stora ytor att röra sig på.” Och det kanske hon inte bara menade bokstavligen.

Lyckoschvammel

Om man mår riktigt bra och är riktigt nöjd med sig själv, då ska man göra som Nisse Simonsson. Skriva en bok om hur vi ska känna oss lyckliga. Då får man mer föredragsjobb och mår ännu lite bättre.

Den ”jamtska” doktor Nisse har skrivit en bok om hur positiv psykologi gör oss lyckliga. Talbocken håller med honom om nästan allting, men blir ändå deprimerad av detta schvammel. Hur är det möjligt? Kanske vi inte ska vara rädda för olyckan. 

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

av Nisse Simonsson

Brombergs, 2009 (2008)

Negativa tankemönster gör människan sjuk. Hjärnan är plastisk och fångas in i dessa spiraler. Att tänka positivt förändrar hjärnan även fysiskt. Det går att tänka sig lycklig! Det hävdar Nisse - och Talbocken håller med! Det är buddhism. KBT. Mindfulness. Men Nisse utgår enbart från sitt liv i sina exempel. Han är en vit jämtländsk 40-talistdoktor. En levande lottovinst i det kosmiska lotteriet. Därför saknar denna handbok i lycka djup och trovärdighet.

Ta en promenad. Pussa dina barnbarn på pannan. Stäng av TV:n. Men tänk om jag inte har några ben? Inga barn? Ingen TV att stänga av? Okej, Simonsson skriver för de som borde ha det bra och har allt det ovannämnda och lite till. Men då ställer Talbocken sig frågan: Vad är det som säger att vi inte är lyckliga? Vilken undersökning visar det? Vi svenskar är ömkliga, bortskämda sjukfrånvarande gnällspikar, helt klart. Men vad är det för myt som säger att vi är olyckliga? Vad sjutton är lycka?

Simosson har ett tröttsamt modernitetsförakt (förutom att han är Mac-fantast) och beskriver okunnigt hur all ”modern litteratur ska vara deppig” och ”musiken ska gå i moll”. Att vi inte har några riktiga vänner, bara Facebook, och att alla oljud gör oss stressade.

Du är bara gammal och dum, Nisse. Måtte en medelålders Talbock aldrig bli så inskränkt. Det må kosta mig en populistisk föreläsarkarriär.

Det kanske jobbigaste med denna bok är de ständiga referenserna till den östafrikanska savannen. Att vi fortfarande innerst inne är stenåldersmänniskor. Jag så trött på detta. I Nisse Simonssons värld ska männen tiga i gemenskap och hustrun prata strunt och koka kaffe. Som det var på savannen i Strömsund där Nisse växte upp.

Denna bok som är utgiven på Brombergs (fy skäms) har fruktansvärt många faktafel och är slarvigt skriven och redigerad. Men den är ändå bättre än Simonssons andra böcker. Han säger några tänkvärda saker: Det är ”bättre lyss på brustna strängar” och ”vägen dit som är resans mål” och ”halvfulla eller halvtomma glas”. Floskeltoppen med ett evigt krattande i amerikansk självhjälpslitteraturflora. Men visst kan det vara aforistiskt tänkvärt ibland.

I dessa tider av oro med kommande klimatkatastrof, peakoil och briserande finansbubbla kan det vara bra att hitta sig själv i meditation och mindfulness och Nisses positiva psykologi. Vi mår bättre då. Bygger upp resiliens. Men Nisse blundar för de verkliga problem som finns. Visst kan vi tänka oss lyckliga. Men vad hjälper det när Harmageddon dundrar?

Talbockens recpt för lycka: Se världen som den är. Den gör dig olycklig. Försök göra den bättre med aktivism, kärlek, onani, spritfester, musik, familjeliv etc efter eget val. Det kan göra dig mindre olycklig. Alltså: Lycklig.

Nisse Simonsson lyckobudskap och faddergalor med Agneta Sjödin och ”The secret” må ha ett oantastligt budskap men är själsdödande krafter som avtrubbar oss människor. De tjänar pengar på din osäkerhet. De onanerar din själ.

Kanske är lycka solidaritet? Att känna att vi är här tillsammans. Inte att vi är olika individer med ett batteri självhjälpsböcker som försöker knåda våra hjärnor till att känna lycka till varje pris. Då är det hälsosammare med droger. Tillsammans.

Banalsex

Talbocken har återigen stiftat bekantskap med de sex rekorderliga ungdomarna från Lyon. Detta är litteratur av ett slag som är svår att klassificera. Det är otroligt sentimentalt och innehåller aldrig några överraskningar. En skum och smutsig lumpsamlare  är också mycket riktigt en skurk. Vi får allt beskrivet på en gång. Och sen är det så. Vi blir aldrig lurade. Ibland kan ett kapitel börja med att  berätta vad som kommer att hända! Femböckerna av Enid Blyton tillhör samma genre. Talbocken leter efter ord för detta jolmiga mjäk. Är det ”banalt”, ”meningslöst” eller ”andefattigt”?

Vi sex och den blinde mannen

av P-J Bonzon

Översättning Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1978 (1964)

Ungdomarna i gänget ”Vi sex” (sex pojkar plus en hund och flickan Mady) möter en blind man med problem. Någon vill stjäla hans flygel som har tillhört Franz Liszt. Som vanligt släpper Vi sex allt de har för sig för att hjälpa mannen 24-7. De följer med honom på hans pianostämningar, de sitter med honom på sjukhuset, de lånar ut sin hund till honom. Dessa ungdomar är så snälla att det blir – ”platt”? ”Fatt”? (vad är bestämd form av ”fadd”)? 

En viktig del i plotten är hur skurkarna som vill stjäla ”den blindes” (han kallas stundtals för det och ibland ”den gamle mannen”) också kidnappar och säljer hans ledarhund samt huvudpersonen i gänget, Teos, hund. De banala ungdomarna tycker inte det är korkat att låna ut sin egen kära hund till den ”gamle blinde” trots att hans hund nyss mystiskt försvunnit. Det är jättetragiskt att läsa om de stackars saknade hundarna. Teo får dock efter ett tips fatt på sin hund igen efter några veckor. Men glädjen grumlas lite över att han måste ta sin kidnappade hund från de människor som köpt den! Hur ska han göra?

Vi sex hjälper alla och gör sina läxor (P-J Bonzon är lärare). Det går dock lite tuffare till i Frankrike än i Blytons engelska picknick-thrillers. Här ska ”den blinde” köras över med bil av skurkarna och poliserna skjuter med revolver. Och det röks ”amerikanska cigaretter”.

Annars kan ett citat från boken ge en bild av hur nervkittlande denna sorts litteratur är: ”Under hemresan höll vi på att glömma byta buss på Bellecourtorget, så uppskakade var vi”.  Banalt menlöseri är bara le prénoms. Hur kunde detta ges ut i Sverige 1978? Franska dygdemönster måste begravas för evigt. Jag vädjar – inga mer ”Vi sex” för Talbocken!!!

Svenska drakar för barn

Tam är föräldralös och bor ensam i slummen. Men så hör han en röst i sitt huvud. Vem är det som kommunicerar med honom? Talbocken har läst riktigt bra fantasy för de minsta. Om en fattig pojke och smäckra drakar och drömmar som kan gå i uppfyllelse. Kan tänka mig att böckerna om Tam är bra böcker för 10-åringar som föräldrar vill få att börja läsa böcker.

Tam Tiggarpojken

Text: Jo Salmson

Bild: Åsa Ekström

Bonnier Carlsen, 2009

Fantasy är för Talbocken en avskyvärd genre. Men Jo Salmson, som tydligen spottar ur sig flera böcker per år, kan berätta enkelt och medryckande. Åsa Ekströms teckningar kan säkert också hjälpa till att locka 10-åringarna. Det är gulligt och menlöst och karaktärerna har stora mangaögon. Men det är ju skrivet för barn.

Faktum är att även för vuxna är det mindre plågsamt att läsa barnfantasy än ungdoms och vuxen dito. Här målas det upp en sagolik värld med gott och ont, orättvisor och godhet och drakar som stiger mot skyn i soluppgången. Tar en timme att läsa. Behövs inte mer.

Detta är första delen i en serie som säkert kommer innefatta massor av titlar. Tiggarpojken Tam kommer att göra karriär i drakstallet och säkert bli en prima drakriddare. En riktig underdog i ett stenhårt klassamhälle. Han lever i en stad med fem olika ringmurar med rikare medborgare innanför varje ringmur. Innanför den innersta muren: kungens slott och drakarnas stall.

Jag gillar faktiskt drakar. Efter Avatar kan jag tänka mig att drakgenren inom fantasy kommer att öka drakoniskt.

Tam, tiggarpojken är en snygg produkt för 10-åringar som vill drömma sig bort till andra världar. Genomkommersiell barnlitteratur med gott hantverk. 

Hjärnbörd

Talbocken har läst en bok om historiska världspolitikers psykiska ohälsa. Nisse Simonsson heter en pensionerad läkare som nu är populär föredragshållare och även haft sitt eget sommarprogram i radion. Simonsson vet med en läkares självklara pondus hur allt ligger till och häver ur sig floskler, lösa påståenden och rykten som eviga sanningar. Det är på många sätt avskyvärt. Det är synd, för tanken är god att beskriva kända presidenters och diktatorers själsliga ohälsa och dess effekter på mänskligheten. Men Simonsson fastnar i ett överlastat hat mot kommunister. 

Hjärngänget av Nisse Simonsson

Jengel Förlag, 2008

Simonsson hatar också bokstavsdiagnoser på barn (lösning: sluta spela dataspel, lek i skogen i stället) och Sveriges militära nedrustning (snart är ryssen tillbaka i Baltikum)

I klarspråk är detta en gubbjävel som i förtäckt bokform har skrivit en lång insändare om sakernas verkliga tillstånd. Det är ”Ring P1” i populärhistorisk skepnad. Synd. För det finns jätemycket intressant att läsa om hur de stora statsmännen egentligen mådde. Men jag vet inte hur mycket jag ska våga tro på Simonsson när han väl håller sig till ämnet. Hitler hade sexlekar med kiss och bajs och led av hjärnsyfilis. Lenin hade också syfilis. Stalin var psykopat (jaså?) Churchill manodepressiv och alkis. Roosevelts hjärna var åderförkalkad och han led (förmodligen) av malignt melanom.

Intressant att läsa är hur sjuk Roosevelt var vid Jaltakonferensen och hur Stalin utnyttjade det och Europas framtid utstakades. Även den amerikanske presidenten Woodrow Wilson var under Versailleöverläggningarna svårt dement och hade svårt att stå emot fransmäns och engelsmäns förnedrande krav på Tyskland (grunden till andra världskriget). Hade Nisse på ett seriöst vis hållit sig till ämnet och varit lite källkritisk kunde detta ha blivit bra. Men Talbocken frågar sig: Är det makten och ansvaret som gör dem sjuka? Eller väljs de till ledare för att de är instabila psykopater? 

Men visst är det ett problem med alla dessa gamlingar som leder världen och har privatläkare som döljer sanningen för dem själva och omvärlden. Hur kunde Reagan bli omvald? Tänk om Mc Cain blivit president? Hur sjuk var inte Mao? Idi Amin?

Största delen av denna otroligt slarvigt skrivna bok ägnar dock Simonsson åt kommunisthat. Att Churchill skjuter ”dervischer” i Sudan i sin ungdom kan man skrocka åt men all form av av våld från ”kommunister” är avskyvärd. Boken vimlar också av korrektur och faktafel. Storbritanniens premiärminister heter George Brown och Robert Mugabe är president i Zambia.

Simonsson var säkert en bra läkare, men han känns som en av dessa föreläsar-charlataner som genom sin ”jordnära” stil ska berätta om svåra saker på ett enkelt vis och att då sanningen får stryka på foten. I alla fall om hans föreläsningar är lika uselt underbyggda som denna ”bok”.

Hoppas han skaffar en redaktör och försöker skriva en seriös bok om ämnet (medical biopathology). Även om han vänder sig till ”vanliga människor” måste man veta vad man talar om. Likt de politiker han beskriver som borde sluta i tid känns det som att detsamma borde gälla Simonsson och hans författande. Eller hitta en redaktör som läser igenom boken innan han spottar ut den.

Sex utan glöd

I Talbockens ungdom läste han Fem-böcker. Deras kvalitet har varit så ifrågasatt att det var tal om att bannlysa dem från svenska bibliotek. Fem-böckerna kom från England och handlade till stor del om vad fem ungdomar åt för matsäck. Den franska ”Vi sex”-serien tillhör samma genre. Det vore frestande att tycka att ”Vi sex” är ett snäpp menlösare än ”Fem”. Men riktigt så enkelt är det inte. Läraren Bonzons sex ungdomar är snuskigt godhjärtade och skötsamma som alltid hinner med sina läxor. Men vi slipper i alla fall läsa om vad de äter. Det största problemet är - varför är de sex?

Vi sex och den försvunna dansösen

av P-J Bonzon

Övers Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1979 (1965)

I ”Vi sex och den försvunna dansösen” får vi följa huvudpersonerna Teo, Henri, Georges, Flintis, Louis och Biffen. Sex. Och så flickan Mady som i detta rafflande äventyr i Lyons balettskolekretsar är den som leder själva killgänget. Sju. Och sen kommer Jacques som kör omkring med ”gänget” i sin blomsterbudbil när de letar efter den försvunna dansösen. Åtta. Denna samling ungdomar (plus sedvanlig hund) säger och gör allt samtidigt hela tiden.

Det blir liksom: -Vi går dit, sa Bill. -Ja, det gör vi, sa Bull. -Ja, dit går vi, sa Bell. -Det tycker jag också, sa Boll. -Självklart gör vi det, sa Bell. -Instämmer, sa Ball. -Det tycker jag också, sa Byll. –Så stannar jag här och läser läxorna, sa Böll. 

Det är omöjligt att bygga upp en svängig ungdomsdeckare med för många i ”gänget”.

Dessa franska 13-åringar är så goda att det blir parodiskt. De ger glatt bort sina sparpengar åt den dansös som sedan försvinner. De säljer deras nyinköpta kamera för att hjälpa henne med nya kläder. De lägger ner all sin tid på att följa henne till balettskolan när hon känner sig ”skuggad”. De gör allt (utom att slarva med läxorna).

Sedan följer en simpel detektivhistoria med ett übersentimentalt slut. Detta är en massa Tommyr och Annikor utan Pippi. Jag tänker på fransk rock. Det går inte. Det känns som att grodätaren Bonzon försöker efterlikna en engelsk ungdomsdeckare. Men det blir Plastic Bertrand och inte Clash av det hela.

Boken är en del i en serie av ca 40 titlar om "Vi sex".  Ett tjugotal blev översatta till svenska på 70-talet i Rabén & Sjögrens ”Pop-serie”. ”Vi sex” tillhör en svunnen käckhet som världen för evigt klarar sig utan. 

King är kung

Talbocken måste erkänna att han aldrig någonsin tidigare läst en Stephen Kingbok. Inte heller sett så många av de filmer som baserar sig på hans böcker. Talbocken erkänner också att han  haft ett lätt snobbigt förhållningssätt till de där alldeles för tjocka pocketböckerna som människor satt som helt förhäxade vid i tunnelbanan på 80- och 90-talet, och kanske även än i våra dagar. Talbocken har förstått att det har varit spännande och skrämmande böcker som gett en högre puls. Det är först idag Talbocken förstått att Stephen King också är förstklassig litteratur. Cujo är en av de bästa spänningsromaner Talbocken har läst.

Stephen King

Cujo

Översättning Jimmy Hofsö

Askild & Kärnekull, 1984 (1981)

Cujo är en 100-kilos S:t Bernhardshund som får rabies. And the rest is misery. Den ofattbart produktive Stephen King har något som nästan alla författare av ”spänningslitteratur” saknar. Han har total inlevelseförmåga i alla karaktärer. Han förklarar dem genom vad de gör, vad de tänker och vad de vill. Och sen genom alla dessa små detaljer. Barn, medelålders eller gamla, alla porträtteras lika ingående. Även djuren. Idetta fall Cujo, vars splittrade hundtankar kommer genom ett rabiesfilter.

Det känns så självklart. Jag tänker: Varför skriver inte alla författare så här? Så här blir ju människorna trovärdiga. De får liv. Det är ju bara att leva sig in dem och liksom en skådespelare ge dem kött. Det är ju så en författare ska göra! Och sen intrigen: Enkel, effektiv och genial.

Jag gillar också hans sätt att skildra människors tankar, hur han använder kursiver och kursiver inom parentes och tankestreck för att liksom väva in människans fladdrande funderingar i texten och får den att låta som en människas (eller hunds) ständiga tankeflöde.

Cujo visar hur fel det kan gå av ingen anledning alls. Bara maximal otur och jävulskt olyckliga omständigheter. Donna som är den som går den värsta kampen mot Cujo har förvisso varit otrogen. Men det är inget hollywoodskt moralpekoral, det fördjupar bara de omständigheter som gör att hon hamnar där hon hamnar.

Till sist detaljerna. De små. I ambulansen hem efter en ofattbar skräckfylld upplevelse finner Donnas man, reklamaren Vic, att det står ”Upjohn” på staniolen där sprutan med lugnande låg. ”Vi gjorde en annonskampanj åt de här killarna en gång” berättar han för ambulanskillen.

När jag lägger ifrån mig Cujo har jag en känsla av att ha upplevt något verkligt tragiskt, något jag delar med jag vet inte hur många miljoner läsare som läst denna bok. Det är inte så ofta man tänker på det när man läst en bok. Att vi har delat en erfarenhet.

Om du liksom Talbocken aldrig tidigare läst en Stephen Kingbok. Gör då det. Ger oändligt mycket mer än Liza Marklund eller annan pappskallelitteratur. 

ABC - Ja säger bara de

Talbocken har fått läsa in den klassiska ABC-boken (kommer att läggas upp på en länk någonstans någongång för alla att höra) som är skriven lika mycket till föräldrarna som till de små barnen. Detta är något Talbocken tidigare har reflekterat över. Dåtidens barnlitteratur är långt mer avancerad och provocerande än det som produceras idag. Eller? Kanske är det bara så att det slätstrukna från förr glömts bort och bara pärlorna finns kvar. Hellsings och Ströyers ABC-bok är i alla fall en av pärlorna.

ABC

Text: Lennart Hellsing

Bild: Poul Ströyer

Rabén & Sjögren Bokförlag, 2009 (1961)

Vad som slår mig är hur lite Hellsing använder sig av den bokstav han ska skriva kring. Det är egentligen bara första bokstaven i första ordet som stämmer. Sen rimmas det absurt och tokigt kring en scen. Exempel "N":

"Nippetippan Tippsi Vipps

hon är lite happ som hipps

Byk och bak det vill hon slippa

hon vill trippa på en hippa

pudra sig med pudervippa!"

Trippat, va? Och det här var före summer of love. Vad säger genusgänget? Får man skriva så här idag? Här är det inget snack om vem som bykar och bakar och pudervippar.

I bokstaven "Y" använder Hellsing Y:et mer:

"Ylva Ytterskär i Ydre härad

blev en onsdag ytterligt förfärad:

Tio lejon och en mygga

stod på hennes badhusbrygga

Som var nymålad och tjärad."

Typiskt. När lejonen och den där myggan kommer så ska de dessutom klafsa runt i kladdig tjära. teckningarna är också fantastiska. Utan Ströyers bilder skulle denna klassiker stå sig kort. Den skulle säkert glömmas bort. Men Poul och Lennart rökte brass, och skrev en barnbok utav klass. Hoppsan. Det är lätt att ryckas med - och bli en nödens rimsmed.

Slutligen. Min favorit. "Q":

"Q var ett O med en liten svans

det var en bokstav som en gång fanns"

Vad underbart det är att läsa tokiga barnböcker med svåra ord och med konstiga vuxna och allt det där som livet är. Spännande. Jag har hört i debatten att i dagens barnlitteratur ska helst inte vuxna "dricka pilsner" eller visa mormors hängbröst när hon sitter i badet. WTMFF? Näe, det ska vara tokigt och absurt såsom livet är. Och gärna alfabetiskt. Alltså inget försiktigt plock och lägga på lock utan mer ad hoc som sprunget ur en Talbock. (Det där sista förstod jag inte ens själv. Det är så det ska vara. Fattas bara. Sa bagarn i Skara)

Sanningen om IKEA

Talbocken har läst en bok som en avhoppad IKEA-chef ”var tvungen” att skriva efter att ha sett ljuset utanför varuhuset. Det är skrämmande intressant. IKEA har alltid varit det varuhus Talbocken avskytt mest. Hela detta köttbullemekka med dess fasad av folklighet som egentligen bara är småländsk inbilskhet och snålhet. IKEA är i sin helhet sinnebilden för den hycklande svensken. En moderat miljöpolitiker. Det goda företaget som ger billiga möbler till världens fattiga medelklass. Det smarta företaget som blundar för allt som gör att det kan bli så fruktansvärt billigt. Allt om IKEA är hemligt. Och Ingvar Kamprad äger inga pengar. Han är bara en go dyslektisk gubbe med alkoholproblem. Johan Stenebo har skrivit om livet bakom IKEA-fasaderna. Han älskar sitt gamla företag, men känner att det är på väg att spåra ur och därför ska vi få ”sanningen om IKEA”.

Sanningen om IKEA

Johan Stenebo

Ica Bokförlag, 2009

Ingvar Kamprad är en av världens rikaste människor. Vad han än säger. Enligt Stenebo sitter han och trycker på ca 250 miljarder SEK på ett schweizizkt bankkonto. Men han gör inget med dem. Han är bara snål. Han betalar inte skatt. Ingen välgörenhet som Bill Gates. Kamprad avskyr välgörenhet. Han är som en Joakim von Anka från Älmhult som klär sig i trasor.

IKEA är Ingvars företag. Han bestämmer om allt. Han är en auktoritär klimatskeptiker som bara liter på svenskar. Om de är män och kommer från Älmhult. Enligt Stenebo är hans påstådda dysleksi, alkoholism och dåliga engelska bara fasader. Han spelar allt detta för att verka vara vanlig göbbe, en av oss.

Stenebos bok är inte välskriven, men han vet vad han skriver om. IKEA ses som ABBA och Björn Borg, något vi svenskar ska vara stolta över. Ett miljövänligt, designutvecklande företag som jobbar för mångfald. Stenebo ångrar inte sina år och han tycker IKEA är fanatstiskt och Kamprad ett geni, men han vill ändå hävda att allt du läser eller tror om IKEA är en stor lögn. Det är fasadernas, hemligheternas och lögnernas företag. Den styrs av unkna småländska bonna-värderingar (ja, han var nazist på 50-talet) och allt handlar om att till varje pris tillverka så billiga produker som möjligt.

Det är hårresande hur Stenebo beskriver hur IKEA:s träråvara utvinns ur sibiriska urskogar av plundrande kineser. För att kunna hålla denna enorma produktion till alltid lägsta priser är det självklart att man måste plocka dun från levande gäss. Barnarbete är ofrånkomligt. Likaså att hugga ner skogar där ingen bryr sig om naturvård. Det är priset alla världens hypnotiserade shoppingsvennar får betala för kassa möbler och perverst billiga värmeljus. (”Tappa-andan-priser” med IKEA-språk).

IKEA är inblandade i några hemliga miljöprojekt som de drar fram som äss ur ärmen när de blir påkomna med någonting värre (barnarbete  t.ex.) för att vända bort uppmärksamheten. IKEA har också en designhögskola i Lund. (En liten eftergift efter alla år av egna designstölder, anser författaren) Men det som läggs ner på ”det goda” är verkligen skamligt minimala summor med tanke på den enorma förmögenhet IKEA gör i vinst varje år, enligt Stenebo.

IKEA:s ägande är en komplicerad struktur av stiftelser så ingen kan få nån insyn i företaget. Det är extremt ovanligt. Men det är en extrem människa som driver företaget också. Stenebo tror att IKEA kan få problem i framtiden. I nästan shakesperianska termer (eller bröderna Grimmska) målar han upp bilden av de tre korkade sönerna som snart ska ta över företaget. Den ena är fyllsjuk, den andre stammar och den tredje är en självförhärligande jubelidiot. Stenebo menar att IKEA har ”upphöjt enfalden till koncernstrategi”.

IKEA är inte företaget för kvinnor, homosexuella eller utlänningar (alltså inte från Älmhult) även utomlands ska det helst vara svenskar som styr. ”IT” är också något den gamle Ingvar ser misstänksamt på. Ingvar lägger ofta fram sitt veto.

Talbocken gillar entreprenörer som är smarta och blir jätterika och skänker jobb och trygghet och varor till massorna. Men IKEA hycklar med att de inte har några pengar, de hycklar miljömedvetande, de hycklar ”godhet”. När IKEA jobbar för att minska sina enorma koldioxidutsläpp planerar de att bygga vindsnurror på varuhustaken. (En ”lösnäsa” på IKEA-språk. Ett typexempel på deras fasadtänkande.)

”Sanningen om IKEA” är främst skriven för de ekonomiskt intresserade. Det finns mycket att lära om hur man effektivt kränger varor. Den är också en varning om att det snart kan gå illa om inte IKEA anpassar sig efter tiden. Det är också en bok som får sura talbockar som alltid hatat IKEA, dess möbler och dess förljugenhet att lova att de aldrig mer ska sätta sin fot på det där stället. 

Google är Gud och vi är Guds folk

Talbocken har läst den första svenska boken om Google. För talbockar som inte reflekterar så mycket över den enorma teknikutveckling som hela tiden pågår och som inte riktigt har insett vad Googles sökoptimering har lett till är detta nödvändig läsning. Ja, för alla andra också. Google är Gud, skapad av teknik, och styrd av nördar. Än så länge är nördarna goda, men vad händer om de blir onda? 

Google-koden

av Andreas Ekström

Weyler, 2010

Det finns fler webbplatser än människor. Internet är ett ekosystem och det är Google som bestämmer över ekosystemet. De samlar in all världens fakta och riktar den mot varandra och klassificerar och rankar. Och vi googlar vidare. Snart googlar vi på en bild på en människa och får veta människans namn. Vi hummar på en trudelutt och Google säger att det är Haydn, men att det ska vara i ess-dur och inte fiss-moll.

Ska vi vara oroliga? Talbockens bloggsida du nu läser är Google. Men Google är inte bara alla mjukvaruföretag de köper upp, de är ett sätt att styra nätet. De får oss att googla för att de ska lära av oss och förbättra googlandet. Vi sitter i ihop i en förstärkande spiral. Varenda fasad, varenda kvadratmeter på jorden, varenda bok ska skannas in. Google är akt ett i ett sciencefictionepos. ”De ska sortera allt och alla i hela världen, och sen ...

Ja, sen? Varför är jag inte orolig? ”Don´t be evil” är Googles motto. De vill hjälpa oss. Mänskligheten. Och så klart tjäna pengar. De ska skapa den ideala individuellt anpassade annonsmarknaden. Det är en form av socialistisk kapitalism. Världens största mellanhand. Google ska bara vara alla dessa plattformar som förser oss med information.

Googles VD säger att vi snart inte kommer att tala om två hjärnhalvor, utan dela in hjärnan i tre delar. Där den tredje är Googles kollektiva intelligens. För vi behöver inte kunna något. Bara googla.

I 49 stater av 50 gick det att avläsa resultatet i USA:s senaste presidentval innan valet, genom mängden googlingar på respektive kandidat. Svininfluensans spridning gick bäst att följa genom Google Flu Trends.

Google är nördarnas kod som som kan se in i framtiden och,  som Ekström skriver i sin jäkligt intressanta bok: ”Google kommer, tills vidare, att skapa vår världsbild”.

De är miljövänliga (bygger solpaneler till sina servrar och kontor). De har välgörenhet som en betydande del av affärsverksamheten (virusforskning i Afrika bland annat). De vill oss väl. De är Microsofts coola motsats. Google känns som den kraft som ska ena hela mänskligheten till att bli en enda gemensam kraft, en enda tanke, en enda själ. En kod. Som startar ur en enkel, reklamfri startsida med den heliga Google-ikonen i ett vitt kosmos.

Google är Gud och nördarna har koden. Vi är Guds folk som ber Talbockens bön: Don´t be evil. Please.