ABC - Ja säger bara de

Talbocken har fått läsa in den klassiska ABC-boken (kommer att läggas upp på en länk någonstans någongång för alla att höra) som är skriven lika mycket till föräldrarna som till de små barnen. Detta är något Talbocken tidigare har reflekterat över. Dåtidens barnlitteratur är långt mer avancerad och provocerande än det som produceras idag. Eller? Kanske är det bara så att det slätstrukna från förr glömts bort och bara pärlorna finns kvar. Hellsings och Ströyers ABC-bok är i alla fall en av pärlorna.

ABC

Text: Lennart Hellsing

Bild: Poul Ströyer

Rabén & Sjögren Bokförlag, 2009 (1961)

Vad som slår mig är hur lite Hellsing använder sig av den bokstav han ska skriva kring. Det är egentligen bara första bokstaven i första ordet som stämmer. Sen rimmas det absurt och tokigt kring en scen. Exempel "N":

"Nippetippan Tippsi Vipps

hon är lite happ som hipps

Byk och bak det vill hon slippa

hon vill trippa på en hippa

pudra sig med pudervippa!"

Trippat, va? Och det här var före summer of love. Vad säger genusgänget? Får man skriva så här idag? Här är det inget snack om vem som bykar och bakar och pudervippar.

I bokstaven "Y" använder Hellsing Y:et mer:

"Ylva Ytterskär i Ydre härad

blev en onsdag ytterligt förfärad:

Tio lejon och en mygga

stod på hennes badhusbrygga

Som var nymålad och tjärad."

Typiskt. När lejonen och den där myggan kommer så ska de dessutom klafsa runt i kladdig tjära. teckningarna är också fantastiska. Utan Ströyers bilder skulle denna klassiker stå sig kort. Den skulle säkert glömmas bort. Men Poul och Lennart rökte brass, och skrev en barnbok utav klass. Hoppsan. Det är lätt att ryckas med - och bli en nödens rimsmed.

Slutligen. Min favorit. "Q":

"Q var ett O med en liten svans

det var en bokstav som en gång fanns"

Vad underbart det är att läsa tokiga barnböcker med svåra ord och med konstiga vuxna och allt det där som livet är. Spännande. Jag har hört i debatten att i dagens barnlitteratur ska helst inte vuxna "dricka pilsner" eller visa mormors hängbröst när hon sitter i badet. WTMFF? Näe, det ska vara tokigt och absurt såsom livet är. Och gärna alfabetiskt. Alltså inget försiktigt plock och lägga på lock utan mer ad hoc som sprunget ur en Talbock. (Det där sista förstod jag inte ens själv. Det är så det ska vara. Fattas bara. Sa bagarn i Skara)

Sanningen om IKEA

Talbocken har läst en bok som en avhoppad IKEA-chef ”var tvungen” att skriva efter att ha sett ljuset utanför varuhuset. Det är skrämmande intressant. IKEA har alltid varit det varuhus Talbocken avskytt mest. Hela detta köttbullemekka med dess fasad av folklighet som egentligen bara är småländsk inbilskhet och snålhet. IKEA är i sin helhet sinnebilden för den hycklande svensken. En moderat miljöpolitiker. Det goda företaget som ger billiga möbler till världens fattiga medelklass. Det smarta företaget som blundar för allt som gör att det kan bli så fruktansvärt billigt. Allt om IKEA är hemligt. Och Ingvar Kamprad äger inga pengar. Han är bara en go dyslektisk gubbe med alkoholproblem. Johan Stenebo har skrivit om livet bakom IKEA-fasaderna. Han älskar sitt gamla företag, men känner att det är på väg att spåra ur och därför ska vi få ”sanningen om IKEA”.

Sanningen om IKEA

Johan Stenebo

Ica Bokförlag, 2009

Ingvar Kamprad är en av världens rikaste människor. Vad han än säger. Enligt Stenebo sitter han och trycker på ca 250 miljarder SEK på ett schweizizkt bankkonto. Men han gör inget med dem. Han är bara snål. Han betalar inte skatt. Ingen välgörenhet som Bill Gates. Kamprad avskyr välgörenhet. Han är som en Joakim von Anka från Älmhult som klär sig i trasor.

IKEA är Ingvars företag. Han bestämmer om allt. Han är en auktoritär klimatskeptiker som bara liter på svenskar. Om de är män och kommer från Älmhult. Enligt Stenebo är hans påstådda dysleksi, alkoholism och dåliga engelska bara fasader. Han spelar allt detta för att verka vara vanlig göbbe, en av oss.

Stenebos bok är inte välskriven, men han vet vad han skriver om. IKEA ses som ABBA och Björn Borg, något vi svenskar ska vara stolta över. Ett miljövänligt, designutvecklande företag som jobbar för mångfald. Stenebo ångrar inte sina år och han tycker IKEA är fanatstiskt och Kamprad ett geni, men han vill ändå hävda att allt du läser eller tror om IKEA är en stor lögn. Det är fasadernas, hemligheternas och lögnernas företag. Den styrs av unkna småländska bonna-värderingar (ja, han var nazist på 50-talet) och allt handlar om att till varje pris tillverka så billiga produker som möjligt.

Det är hårresande hur Stenebo beskriver hur IKEA:s träråvara utvinns ur sibiriska urskogar av plundrande kineser. För att kunna hålla denna enorma produktion till alltid lägsta priser är det självklart att man måste plocka dun från levande gäss. Barnarbete är ofrånkomligt. Likaså att hugga ner skogar där ingen bryr sig om naturvård. Det är priset alla världens hypnotiserade shoppingsvennar får betala för kassa möbler och perverst billiga värmeljus. (”Tappa-andan-priser” med IKEA-språk).

IKEA är inblandade i några hemliga miljöprojekt som de drar fram som äss ur ärmen när de blir påkomna med någonting värre (barnarbete  t.ex.) för att vända bort uppmärksamheten. IKEA har också en designhögskola i Lund. (En liten eftergift efter alla år av egna designstölder, anser författaren) Men det som läggs ner på ”det goda” är verkligen skamligt minimala summor med tanke på den enorma förmögenhet IKEA gör i vinst varje år, enligt Stenebo.

IKEA:s ägande är en komplicerad struktur av stiftelser så ingen kan få nån insyn i företaget. Det är extremt ovanligt. Men det är en extrem människa som driver företaget också. Stenebo tror att IKEA kan få problem i framtiden. I nästan shakesperianska termer (eller bröderna Grimmska) målar han upp bilden av de tre korkade sönerna som snart ska ta över företaget. Den ena är fyllsjuk, den andre stammar och den tredje är en självförhärligande jubelidiot. Stenebo menar att IKEA har ”upphöjt enfalden till koncernstrategi”.

IKEA är inte företaget för kvinnor, homosexuella eller utlänningar (alltså inte från Älmhult) även utomlands ska det helst vara svenskar som styr. ”IT” är också något den gamle Ingvar ser misstänksamt på. Ingvar lägger ofta fram sitt veto.

Talbocken gillar entreprenörer som är smarta och blir jätterika och skänker jobb och trygghet och varor till massorna. Men IKEA hycklar med att de inte har några pengar, de hycklar miljömedvetande, de hycklar ”godhet”. När IKEA jobbar för att minska sina enorma koldioxidutsläpp planerar de att bygga vindsnurror på varuhustaken. (En ”lösnäsa” på IKEA-språk. Ett typexempel på deras fasadtänkande.)

”Sanningen om IKEA” är främst skriven för de ekonomiskt intresserade. Det finns mycket att lära om hur man effektivt kränger varor. Den är också en varning om att det snart kan gå illa om inte IKEA anpassar sig efter tiden. Det är också en bok som får sura talbockar som alltid hatat IKEA, dess möbler och dess förljugenhet att lova att de aldrig mer ska sätta sin fot på det där stället. 

Google är Gud och vi är Guds folk

Talbocken har läst den första svenska boken om Google. För talbockar som inte reflekterar så mycket över den enorma teknikutveckling som hela tiden pågår och som inte riktigt har insett vad Googles sökoptimering har lett till är detta nödvändig läsning. Ja, för alla andra också. Google är Gud, skapad av teknik, och styrd av nördar. Än så länge är nördarna goda, men vad händer om de blir onda? 

Google-koden

av Andreas Ekström

Weyler, 2010

Det finns fler webbplatser än människor. Internet är ett ekosystem och det är Google som bestämmer över ekosystemet. De samlar in all världens fakta och riktar den mot varandra och klassificerar och rankar. Och vi googlar vidare. Snart googlar vi på en bild på en människa och får veta människans namn. Vi hummar på en trudelutt och Google säger att det är Haydn, men att det ska vara i ess-dur och inte fiss-moll.

Ska vi vara oroliga? Talbockens bloggsida du nu läser är Google. Men Google är inte bara alla mjukvaruföretag de köper upp, de är ett sätt att styra nätet. De får oss att googla för att de ska lära av oss och förbättra googlandet. Vi sitter i ihop i en förstärkande spiral. Varenda fasad, varenda kvadratmeter på jorden, varenda bok ska skannas in. Google är akt ett i ett sciencefictionepos. ”De ska sortera allt och alla i hela världen, och sen ...

Ja, sen? Varför är jag inte orolig? ”Don´t be evil” är Googles motto. De vill hjälpa oss. Mänskligheten. Och så klart tjäna pengar. De ska skapa den ideala individuellt anpassade annonsmarknaden. Det är en form av socialistisk kapitalism. Världens största mellanhand. Google ska bara vara alla dessa plattformar som förser oss med information.

Googles VD säger att vi snart inte kommer att tala om två hjärnhalvor, utan dela in hjärnan i tre delar. Där den tredje är Googles kollektiva intelligens. För vi behöver inte kunna något. Bara googla.

I 49 stater av 50 gick det att avläsa resultatet i USA:s senaste presidentval innan valet, genom mängden googlingar på respektive kandidat. Svininfluensans spridning gick bäst att följa genom Google Flu Trends.

Google är nördarnas kod som som kan se in i framtiden och,  som Ekström skriver i sin jäkligt intressanta bok: ”Google kommer, tills vidare, att skapa vår världsbild”.

De är miljövänliga (bygger solpaneler till sina servrar och kontor). De har välgörenhet som en betydande del av affärsverksamheten (virusforskning i Afrika bland annat). De vill oss väl. De är Microsofts coola motsats. Google känns som den kraft som ska ena hela mänskligheten till att bli en enda gemensam kraft, en enda tanke, en enda själ. En kod. Som startar ur en enkel, reklamfri startsida med den heliga Google-ikonen i ett vitt kosmos.

Google är Gud och nördarna har koden. Vi är Guds folk som ber Talbockens bön: Don´t be evil. Please. 

Törnfåglarna möter Scarface

Talbocken har läst en tegelstensthriller som avhandlar ett av de mest besynnerliga krig som pågår på jorden: "Kriget mot drogerna". I denna actionspäckade roman får vi följa den amerikanske narkotikasnuten Art, den mexikanske knarkbaronen, den sköna irländske gangstern från New York och den undersköna lyxhoran från San Diego, i 600 våldsamma sidor. Det är episkt våld med en gedigen research. Synd bara att det är ytliga karaktärer utan riktigt liv. Det är ”Törnfåglarna” möter ”Scarface”. Winslow kunde ha skrivit en dokumentärroman om detta fascinerande krig istället för att ge verkliga aktörer nya namn och spä ut det med softcoresex och ultravåld. Men budskapet är klart; det är svårt att läsa denna bok och inte låta legaliseringsjävulen dra en i örat. För vad leder detta krig till? Rätt gissat: Mer droger, mer våld, mer stålar att tjäna.

I hundarnas våld av Don Winslow

Översättning: Ulf Gyllenhak

Voltaire Publishing, 2008

”Art kunde inte bestämma sig för om kriget mot knarket är en obscen absurditet eller en absurd obscenitet. Oavsett vilket är det en tragisk, blodig fars”. Så tänker Art Keller, DEA-snuten och bokens hjälte. Denna bok är en obarmhärtig kritik mot den dubbelmoral som ligger bakom USA:s ”krig mot knarket”. Talbocken tänker: Om bara en tiondel av alla miljarders dollar, som läggs på att döda odlingar med Monsantos Roundup och människors liv och värdighet med militärt våld, skulle läggas på vård och drogavvänjning, skulle det inte behövas något krig mot knarket. Eller rättare sagt, ett krig mot knarket borde handla om vård och fattigdomsbekämpning, inte dagens sjuka våldsapparat. Det är liksom samma kontraproduktiva krig som det mot ”terrorismen”.

  

I hundarnas våld är skriven som en hårdkokt actionbok för män. Den namedroppar vapentyper och frossar i bestialisk action. Många huvuden som huggs av. Levande skalperingar. Spädbarn som kastas ner för broar. Eskortflickan Nora är den goda horan som kämpar för en högre sak, samtidigt som hon vet hur man kniper med fittan. Det känns larvigt.

Romanens storhet ligger i all research. Det finns verkliga bakgrunder och aktörer till det som händer: CIA, Vatikanen, drogbaronerna. Läsaren får följa sambanden mellan amerikansk underrättelsetjänst, mexikanska knarksmugglare och colombianska knarkodlare. Hur USA säljer vapen för att beväpna högermiliser som ska krossa chiapasindianer och andra socialister mot att de låter släppa in droger i landet.

”I hundarnas våld” ska vara en skönlitterär version av detta krig. Den är skriven som en förlaga till en TV-serie för HBO. (Winslow själv säger det i en intervju) Vi ska se hur bra TV-serien kan bli. Men det funkar inte. Det är som att läsa ett oändligt synopsis med massor av research. Karaktärerna får inget liv. Är man intresserad av kokainmarknadens konsekvenser för latinamerika, Europa och USA finns det bättre böcker att läsa. Talbocken ser fram emot Magnus Lintons kommande bok, Cocaina.

Det är frestande att påstå att det absolut bästa vore att legalisera rubbet. Det skulle ju rädda så många miljoner människoliv och förhindra många länder i latinamerika mot en total kollaps. Men det är så klart politiskt omöjligt. ”Kriget mot drogerna” behövs ju för att bekämpa kommunism och stimulera vapenförsäljning. Alla parter är fångade i en kristen extremistisk självgodhet om att knark är farligare än krig och terror och maffiastyre. Som debattinlägg (om än inte utskrivet) är Winslows bok säkert en ögonöppnare för många okunniga.

God information om ett sjukt krig. God spänning ibland. Gubbsjukt softcoresex för ofta. Bestialiskt bloddrypande våld hela tiden. Politiskt konspirations-snusk för den som orkar.

Fantasy utan fantasi

Porrfilm och allsvensk fotboll och fantasylitteratur har en del gemensamt. Inget överraskande händer och när något händer är det så mördande tråkigt och ospännande att vi helst hade sluppit se det hända. Satsen på näsan, visslan blåser 0-0, och den unge hjälten ser till att det stora slaget blir vunnet trots att motståndarna var tio gånger fler. Denna form av litteratur är ett större hot mot en tonåring än porr, knark och ätstörningar. Den gör läsaren dum. Författare till dylik dussinfantasy med dess unkna kvinnosyn och sunkna manssyn borde paintballas greddelina av en justitieminister nära sig. Ok, jag överdriver. Men gudars, vad jag är trött på dålig fantasy.

Spejarens lärling – Slaget om Skandia

av John Flanagan

B. Wahlströms 2008 (2006)

Översättning: Ingmar Wennerberg

I denna fantasyserie, Spejarens lärling, skriven av en australiensare som skrattar hela vägen till banken, skildras en värld med olika folk där ofred råder. Från de östra stäpperna kommer temujaierna med konstiga namn som vill ta över hela världen (tänk Djingis khan, Al-Qaida, Iran) De börjar med att strida mot Skandia (Inte försäkringsbolaget, utan ett stolt och råbarkat men lite dumt folk som gärna går bärsärk. Ja, det ska väl vara vi det). I Skandia råkar hjältarna från Araluen (typ, England) befinna sig. De är en kungadotter i förklädnad, en spejarlärling, en riddarlärling och en spejargubbe som heter Halt.

Våra fyra hjältearaluer hjälper de korkade skandierna med lite strategi (skjuta pilbåge bl a) för att slå temujaierna. Annars hade skandierna bara huvudlöst sprungit rakt på temujaierna och dött på en gång. Nu dör en masse mer sofistikerat i ett överdådigt fältslag. Och tack vare lite tricks (skjuta pilbåge bl a) så fick de onda männen från stäpperna i öst åka hem igen.

Innan boken är slut har de olika karaktärena ”ryckt på axlarna” ca 750 gånger. Det är vad de alltid gör när någon frågar någon något. Ibland kan de också ”nicka med huvudet för att visa att han förstod”.

Det är så mycket onödig text som inte berättar nånting. Det är liksom:

Talboken såg en kaka. Den såg god ut. Han sträckte ut armen mot den och fattade kakan med handens fingrar. Han stoppade den sedan i munnen. Han tuggade på den för att känna dess smak. Den var god. Han svalde den ner för matstrupen. PLÖTSLIGT (det ordet står 850 gånger i fantasyböcker) stod en jätte i ringbrynja, läderstövlar och dubbelfattad yxa och hotade Talbocken. Talbocken ryckte på axlarna då PLÖTSLIGT en pil kom farande från skogen och borrade sig in i jättens ringbrynja. Talbocken ryckte på axlarna och tog en kaka till med sin högra hand vars fingrar omslöt kakan för att sedan etc.

Slutsatser: Alla böcker där ordet ”plötsligt” plötsligt inleder varje mening är inte spännande. De är dåliga och finns bara för att lura av finniga tonårspojkar pengar. Det läggs mer tid på böckernas kitchiga omslag än själva innehållet.

Slaget om Skandia är varken sämre eller bättre än nån annan fantasybok. Det är bara em genre som talbockar skyr som pesten. Plötsligt tog detta inlägg slut.

Oroligt och roligt men lite tråkigt från Afrika

Om man skulle utveckla frågan ”Om du vore en bil vilken skulle du vilja vara då?” till ”Om du skulle vara ett förlag, vilket skulle du vilja vara då?” skulle jag svara: ”Weyler”. Svante Weylers förlag ger ut otroligt intressant och, vad ska man säga, samhällsengagerad litteratur. Kvalitet. Därför är ”I vulkanens skugga” lite av en besvikelse. Myrenberg tar inte steget från reporter till skönlitterär reporter. Men skit samma. Det är ändå spännande läsning. Både med hopp och förtvivlan över Afrikas framtid.

I vulkanens skugga

av Richard Myrenberg

Weyler 2009

Som ett band genom centrala Afrika från väst till öst ligger nationerna Kongo-Kinshasa, Rwanda, Kenya och Somalia med Somaliland. Radiojournalisten (”Godmorgon, Världen” ) Richard Myrenberg  har sedan 1996 vistats till och från i dessa ”oroliga” länder, som hela tiden ligger ”i vulkanens skugga”.

Talbockens absolut största idol är den framlidne polske resejournalisten Ryszard Kapuściński, och det är lite i hans anda Myrenberg försöker beskriva utvecklingen i dessa stater. Det misslyckas han med, men det är ändå intressant läsning för oss afrikofiler.

Jag känner direkt att jag vill åka till Somaliland, den norra delen av Somalia som 1991 utropade sig självständigt men ännu inte erkänts av något land. (Vilket i sig är märkligt) Där har en befrielsearmé tagit makten och LÄMNAT IFRÅN SIG DEN EFTER ALLMÄNNA VAL. Voilá. Känn på den. Där råder lugn och demokrati. Somaliland är förmodligen den mest spännande platsen i Afrika just nu, när det gäller positiv utveckling. Vad sägs i media om Somaliland? Nada. Ett land utan diktator med lediga sköna khattugganande eftermiddagar vid Adenviken. Öppna politiker som söker kompromisser och skyndar försiktigt. Som inte låter sig styras av varken jihadister eller dollarister. Men gärna turister. Surfing och khat två veckor i Somaliland, klart trevligare alternativ än LA. 

Jäkligt intressant också om dessa förbenade fransmäns fjantiga frankofoni som Myrenberg ger stor skuld till att folkmordet i Rwanda aldrig stoppades. De stoppade aldrig hutuernas stundande folkmord i rädsla över att de anglofila tutsierna skulle nedgradera det franska språkets ställning. (Gissa hur det är nu, ingen vill prata franska i Rwanda)  Men Rwanda har ändå blivit en framgångshistoria idag. Där folkdomstolar slickar såren från det ohyggliga. Där rwandierna, ”Afrikas preussare”, bygger vägar och där det är ordning och reda och stadig tillväxt (men ingen pressfrihet).

Sorgebarnen är Somalia och Kongo. Myrenberg skildrar misslyckade reportagersor i östra Kongos djungler i jakt efter Laurent Nkunda, gerillaledaren, som han aldrig får prata med. I Somalia mellanlandar han bara i Mogadishu med en gammal Iljusjin körd av ukrainska machomän. Men Myrenberg beskriver det han ser. Och det är bra så.

Myrenberg älskar sitt Afrika. Han har ingen västerländsk ”tycka synd om”-inställning. Han skriver respektfullt och inkännande, men lite statiskt och torrt. Den stora insikt jag som läsare får med mig är hur förödande allt bistånd till många afrikanska länder har varit, för, som journalisten James Shikwati från Kenya säger i boken: ”Det är den som ger pengar som tänker åt den som får pengar. Det ger ingen utveckling. Bistånd dödar det viktiga tankemomentet.”

Hoppas Myrenberg fortsätter skriva från Afrika men att han utvecklar en mer personlig stil. Allt är intressant men tilltalet är klyschigt och det blir ”resebetraktelser från Afrika” av en svensk murvel. Det är inte illa men det kunde bli mycket bättre. Nästa resereportage från Afrikas horn skriver Talbocken.  

Världens dummaste bok

Talbocken har kanske läst ett fåtal böcker som är sämre än Janne Olssons bok men detta är utan konkurrens den dummaste bok han läst. Det är som att Zippy the Pinheads och Klabbarparns mentala begåvningar strålat samman i denna ”hönsatjuv” från Helsingborg – Janne Olsson. Karln är en jubelidiot. Och det är där tjusningen i denna bok ligger, man vet aldrig vilka galenskaper som ska dyka upp. Det lockar till många elaka skratt. Själva Norrmalmstorgsdramat beskrivs tyvärr inte så mycket, det är mest hatfulla tirader mot gamla plitar och Clark Olofsson, det ges mer plats till en massa tomt skryt om hur duktig och populär Janne är och hur många kvinnor han har legat med.

Stockholmssyndromet. En självbiografi

av Janne Olsson

Telegram bokförlag, 2009

1973 går en korkad skåning in på en bank på Norrmalmstorg och skjuter en salva i taket och tar gisslan. Han ska ha tre miljoner och lösa ut Clark Olofsson. Clark själv har ingen aning om vem galningen är tills han förs till banken och ser att det är ”hönsatjuven” (Clarks eget öknamn på Janne). Enligt Jannes beskrivning håller han dock gisslan i tron att han är en ”blodtörstig arab” första dagarna, förklädd i peruk, glasögon och brunkräm. När han sedan demaskerar sig blir alla så lättade att de kramar honom. 

Varför ville han hjälpa Clark Olofsson? Janne såg upp till honom. Clark kunde suga av sig själv och pratade om tuffa knarkaffärer. Janne hatar knark, men trodde Clark bara skröt och ljög. Och därför var Clark hans idol. Sådan är Olssons logik.

Varför valde han Kreditbanken på Norrmalmstorg? Jo, den låg centralt och vid Pressbyrån utanför kunde han byta om till ondskefull arab på den offentliga toaletten. Och toaletten kostade bara en krona! 

Vad var den stora taktiska missen med hans gisslantagan?

Jo, att han inte tänkt på att ta med ett vitt skynke. Då kunde han, Clark och gisslan gått ut under det skynket, hoppat in i en Ford Mustang och försvinna utan att polisen kunde se vem som var Janne, som de så gärna ville döda.

Blev Janne Olsson avsugen av en av tjejerna i gisslan vid bankfacken?

Ja, och det var hon som tjatade om att göra det. Dt är detta som är Stockholmssyndromet.

Är Janne Olsson världens tuffaste person?

Ja, han åt upp en mus i lumpen. Kräktes upp den och åt den sen igen. Han tappade ett kassaskåp på sin tå så att den gick av. Han sydde fast den igen med sytråd.

Har Janne blivit månadens tornedaling?

Ja, och dessutom hjälpte han en norsk lappfamilj med en massa saker och en gång sköt han en järv och den står nu uppstoppad i ett hotell i Rognan.

Janne Olsson är också: Jätteduktig på badminton, så duktig på att väva Haga-mattor på kåken i Karlskrona att han fick så mycket beröm att han blev ”stolt som en pinne” (sic). Hans popularitet ledde också till att han blev värvad av pingstkyrkan (tror han det var) till att bara stå där under predikningarna så människor kunde ge honom och kyrkan pengar. Janne är också duktig på grisuppfödning.

Det finns ingen hejd på vad denna gamle man häver ur sig i denna bok. Hans fängelsetid verkar mest ha avtjänats i ”samlagsrummet”. Överhuvudtaget verkar det som att han knappt satt inne alls under 70-talet. Nya kvinnor och flyttar till nya anstalter mellan Ystad och Haparanda. Han får fritt köra bil som han vill. Hur är det möjligt? Han höll gisslan och sköt en polis i banken. Han utsatte människor för livsfara. Det går givetvis inte att ta ett ord i denna bok för sanning.

Under fängelsetiden gifter han sig med en ung söt dam han sedan får tre barn med. Det var bara två fel på henne: Hon var vegetarian, vilket var överkomligt, och hon var Jehovas Vittne. De fick tre barn, samtliga idag höjdare i mc-klubben Bandidos.

Idag bor Janne i norra Thailand med sin nya fru och unge son (som han fick trots att han tidigare steriliserat sig). I byn finns många bordeller. Hade Janne varit kvinna och fötts i denna by skulle han ”vara den största horan i hela Thailand”. 

Men nu är han bara Janne, som skrivit den dummaste bok jag någonsin läst. Janne som ”ber till Budda varje dag” och bara blir arg när thailändarna kniper honom i bröstvårtan. Igen, det är inte fel på Janne. Det är fel på kosmos. Som gör att allt finns. Att Janne Olsson finns. Att Telegram förlag finns. Att böcker görs som profiterar på en fullständig fårskalle.

Men – vill ni av någon anledning läsa den dummaste bok ni någonsin kommer att läsa – då vet ni vilken ni ska välja.

Tidernas toppskapliga slanggruva

Talbocken har läst en engelsk ungdomsbok i Jennings-serien. Ibland önskar en oldtimer en bok inläst från sin barndom. Då får en Talbock rycka ut och läsa in. Jennings är en våt dröm för anglofiler och gillare av svenskt 50-talsslang. Boken utspelar sig på ett engelskt internat fyllt av gossar i 10-14 års ålder och de säger saker som ”det är osigt i kvadrat” och ”det var jättetroll” i denna tidernas skapliga översättning. Storyn är urkorkad men språket så torrt och briljant i sin södermalms-anglofili att den ändå måste få tre talbockar.

Anthony Buckeridge / Jennings blir detektiv

Albert Bonniers förlag, 1960 

(eng. orig. ”Jennings follows a clue” 1951)

Översättning: Per Kellberg

”Lika fulla av god vilja som i den första boken – och kommande lika mycket kalabalik åstad” blir vi lovade i baksidestexten till denna den andre av Buckeridges populära serie om Jennings, som han fortsatte skriva ända till 70-talet. I denna bok leker Jennings och Darbishire Sherlock Holmes med förödande resultat. Texten andas engelsk kolonialism och snobbighet och alla gossar vill leka stridsflygplan. Deras latinska promonina ”hic haec hoc” under latinlektionen blir till ljudet av en ”världslajban” kulspruteeld och gossarna kommer kalabalik åstad.

Som tidsdokument är detta intressant. Slående är hur den tidens ungdomsförfattare skrev på ett sofistikerat, vuxet vis så ungdomen lärde sig något och föräldrarna också kunde få utbyte av boken. Det är så långt ifrån själlös ”Sune-litteratur” med chips i soffan och läsk i peten som man kan komma. Ungdomen togs på allvar. Sune-böcker har väl kanske en större målsättning att berätta om samtiden, i och för sig, men rent stilistiskt så håller en Jenningsbok från 50-talet mycket högre klass.

Det finns en underbar lekfullhet med språket i denna gamla barnbok som har mycket att lära nutidens Sune-författare. Den vågar ställa krav på läsaren, den fördummar inte. Intressant är också hur förstärkningsordet ”troll” används för ”coolt”, häftigt”, ”toppen” i olika sammanhang. Något jag aldrig sett förut. Det hittas också på kraftuttryck: ”Värdelös som en radioaktiv talgpudding” till exempel.

"Jennings blir detektiv" är inget jag kan rekommendera annat än för slang-lingvister eller hopplösa anglofiler som liksom undertecknad kan gå igång på ”ingefärskaka och mjölkchoklad” och att alla vuxna är ”sir” och att det vankas rotting då och då från rektor och att grabbarna binder varandra med slipsarna och pennalismen och den homoerotiska – nej, hoppsan, den delen av internatlivet får vi inte läsa om här. Här var det skapligt troll och alla tiders tufft.

Historia när den är som bäst

Talbocken har läst histora. Det borde alla läsa. Speciellt om det är farbror Dick som undervisar. För det är inte bara historia, det är en uppgörelse med forna historikers historia. Det är historia framlänges och inte baklänges. Den gör upp med myter om vikingar och att riksvaggan låg i Uppland. 08-historia. Det här är historia. Från en intressant tid. Hur Sverige blev ett rike. Talbocken reste denna blogg. Fyra bockar rönte den.

Sveriges historia 600 – 1350, Band 2

Redaktör och huvudförfattare: Dick Harrison

Norstedts, 2009

Vad lär man sig då av att läsa igenom 500 fullmatade sidor av kunskap om 750 års historia? Ja, alla Knut och Lars och Erik tappar man snart bort under den sedvanliga kungaförteckningen. Den som alltid gjort historia till det där tråkiga ämnet. Och vi slipper inte undan kungauppräkningarna här heller. Men något måste man väl binda upp tiden med från en tid där folk ristade runor i stubbar och bara kungar skrev brev.

Men den här nya historieverket ger så mycket mer. Arkeologin har fått stor betydelse i texterna. Genusvetare ("Vikingatiden är ett av våra mest maskulint genuskodade tidsbegrepp") och konstvetare och statsvetare skriver sina kapitel. Religionshistoriker. I vissa avsnitt uppnås nästan skönlitterär kvalitet i texten där man kan känna hur det var att leva förr. Och nu snackar vi förr. Långt innan idén om Sverige fanns.

För det var ju först på 1300-talet det började hända. Då importerad kristendom, skattväsende och andra influenser från Tyskland och England och Rom gjorde oss som alla andra. Liksom vi käkar burgare och lyssnar på Lady Gaga idag. Vi blev en medeltida diktatorisk arvsmonarki: Sverige. Intressant är att vi blir det som de nere på kontinenten hade kallat oss  många hundra år tidigare. Förstår ni? De ville ha en struktur på vildfolken, de gav oss namn, Thule, götar, svear, bla bla. Och när vi lär oss läsa, blir vi stolta över de där gamla fantasitexterna och tar de namnen! 

Men innan det hände var Sverige bara skog och olika småfurstar. Flera kungar samtidigt. Bert Karlsson i Västergötland, Karl Bertsson i Östergötland och Karl-Bertil Jonsson i Mälardalen. Vi var avgränsade av de stora skogarna. Kolmården, Tiveden. Ödmården - Norr om Ödmården – Hälsingland. Som allt ovanför dagens Gävle kallades. Skridfinnar – samer. Svantepolk Knutsson – coolt namn. 

Allt var ett nätverk av elitfamiljer. I hela nordeuropa. Karl den Enfaldiges gåva till Rollo: Landet vid Seines mynning. Nordmännens land. Normandie. Så vackert. Eliten gifte sig fram och tillbaka mellan länderna, eller bygderna, och bildade allianser. Plötsligt hade kung Magnus Eriksson tre riken, tre kronor, Sverige, Norge och Skåne. Det är mitten av 1300-talet och han fortsätter till Novgorod för att bli ännu större då Digerdöden kommer. Ridå. Allt stannar upp och Dick Harrisons bok tar slut.

En underliggande ton i hela denna jättebok är, än en gång, uppgörelsen med gamla historikers nationalistiska approach. Om ett ur-Sverige i Uppland och dylikt. Utanför Lund ligger Uppåkra som var en mångdubbelt större ”stad” än vad någonsin Birka var. Och långt äldre. Varför blir Birka så betydelsefull? En högst tillfällig stad som inte fanns så länge? Jo, för att det finns skriftliga källor om den. Det var dit Ansgar åkte. Och så är det, blir man inte nedskriven finns man inte. Det gäller nu och det gällde på äldre medeltiden. Varför restes runstenar? För att minnas elitens fäder för att hålla kvar makten. 

Glöm Geijer,  Frans G Bengtsson och Arn. Ge plats åt Norstedts historia. Jag må vara historisk gladamatör. Men jag tror ändå att historien aldrig har varit så bra som den är nu. Och den kan bara bli bättre. Med redaktörer som skiter i att måla upp någon skönbild utan bara berättar som de tror att det var. Och vågar skriva att de inte vet. (Vilket händer ofta). Herman Lindkvist är död, länge leve Dick Harrison. Håll historien levande. För ett vet jag: Fä dör. Fränder dör. Även själv skiljes du hädan. Men ett vet jag, som aldrig dör. Domen över död Talbock. Dick rules.

Heja Danmark, Skåne, Sverige, Världen

Talbocken har läst en hedervärd historisk bok från Lund. Hur ofta läser du böcker från Centrum för danmarksstudier? En Talbock får läsa allt. Hanne Sanders har ett torrt akademiskt språk, men det hon berättar om är så viktigt för människor av idag att hon får tre talbockar trots torrheten.  Det stora med denna bok är att den beskriver utvecklingen i FRED och inte i KRIG. Den utgår också från hur det såg ut i världen på 1600-talet (vilket boken handlar om) och är inte historia ur det perspektiv vi ser på världen idag. (Läs nationalstater och vattentäta skott mellan Sverige och Danmark. Läs softcorehistoria à la Hermann Lindkvist)

Hanne Sanders / Efter Roskildefreden 1658 – Skånelandskapen och Sverige i krig och fred

Centrum för danmarksstudier 17

MAKADAM, 2009

Myterna säger att efter freden 1658 i Roskilde, där Sverige tog över Skåne, Halland och Blekinge, startades en ”försvenskning” av Skånelandskapen. ”Snapphanar” kämpade emot det nya svenska tyranniet, svenske kungen Karl X genomförde etnisk rensning och en ”järnridå” sattes upp mellan Sverige och Danmark i Öresund. Ingenting kan vara felaktigare.

Nationalism fanns inte på den tiden. Folk bytte kungar som vi byter kalsonger, förlåt regeringar, och det var bara att finna sig i det. Männsikor hade ingen etnisk bild av varandra. Och ”snapphanar” är en romantisk efterhandskonstruktion som inte har någon historisk betydelse. Sanders vill ge en ny berättelse till den slappa förutfattade bilden vi haft av hur tiden efter freden i Roskilde såg ut. Bravo!

Fakta: De flesta danska adelsmännen stannade kvar i Skåne. De svor bara ny lojalitet till den nye kungen. De som tjänade på att flytta gjorde det, utan problem. ”Försvenskningen” var något naturligt som tog flera generationer och trots att kungen ville att bibel och katekes skulle vara på svenska efter 1680 var det inget man tvingade på folk. Folk måste ju förstå Guds ord. Det var det viktiga. De flesta kunde för övrigt inte läsa. Trafiken mellan Sverige och Danmark fortsatte som vanligt trots nya tullar. (Tanken om en dåtidens järnridå i Öresund framtogs på 1950-talet då det var högaktuellt). Det fanns både fördelar och nackdelar med danskt respektive svenskt styre. Både för borgare, adel, präster och bönder.

Det viktigaste: Folk tänkte inte att man var olika folk, med olika kulturer. Svenskhet och danskhet existerade inte för dessa människor. Nationalstaten är det absolut sjukaste och dummaste med den moderna civilisationen.

Vad som hände efter Roskildefreden var snarare en ”förskånskning” och inte en ”försvenskning”. Det stiftades egna lagar i Skåne efter förutsättningarna.

Det bästa med Sanders historieskrivning är att hon betonar vad som hände i fredstid och inte i krigstid. Hur människor flyttade, tog anställning, hur deras ekonomi såg ut. Hur deras liv var, på gott eller ont, i danskt eller svenskt.

Talbockstankar: Varför har vi inte en gemensam elitserie i fotboll i Sverige, Danmark och Norge? Kanske Finland också kunde vara med. Kan vi inte ställa upp med ett gemensamt lag nästa OS? Det är såklart en utopi (fast inte fotbollsserien) men vad alla människor måste tänka på är att nationalstater är ett påtvingat ok för att vi ska hitta olikheter och inte likheter hos varandra, uppamma konkurrens och kapitalism istället för kärlek, kram och religion. Ich bin ein Dänischer! Ich bin ein Talbock Internationalismus! Läs mer danmarkshistoria!