Fantasy utan fantasi

Porrfilm och allsvensk fotboll och fantasylitteratur har en del gemensamt. Inget överraskande händer och när något händer är det så mördande tråkigt och ospännande att vi helst hade sluppit se det hända. Satsen på näsan, visslan blåser 0-0, och den unge hjälten ser till att det stora slaget blir vunnet trots att motståndarna var tio gånger fler. Denna form av litteratur är ett större hot mot en tonåring än porr, knark och ätstörningar. Den gör läsaren dum. Författare till dylik dussinfantasy med dess unkna kvinnosyn och sunkna manssyn borde paintballas greddelina av en justitieminister nära sig. Ok, jag överdriver. Men gudars, vad jag är trött på dålig fantasy.

Spejarens lärling – Slaget om Skandia

av John Flanagan

B. Wahlströms 2008 (2006)

Översättning: Ingmar Wennerberg

I denna fantasyserie, Spejarens lärling, skriven av en australiensare som skrattar hela vägen till banken, skildras en värld med olika folk där ofred råder. Från de östra stäpperna kommer temujaierna med konstiga namn som vill ta över hela världen (tänk Djingis khan, Al-Qaida, Iran) De börjar med att strida mot Skandia (Inte försäkringsbolaget, utan ett stolt och råbarkat men lite dumt folk som gärna går bärsärk. Ja, det ska väl vara vi det). I Skandia råkar hjältarna från Araluen (typ, England) befinna sig. De är en kungadotter i förklädnad, en spejarlärling, en riddarlärling och en spejargubbe som heter Halt.

Våra fyra hjältearaluer hjälper de korkade skandierna med lite strategi (skjuta pilbåge bl a) för att slå temujaierna. Annars hade skandierna bara huvudlöst sprungit rakt på temujaierna och dött på en gång. Nu dör en masse mer sofistikerat i ett överdådigt fältslag. Och tack vare lite tricks (skjuta pilbåge bl a) så fick de onda männen från stäpperna i öst åka hem igen.

Innan boken är slut har de olika karaktärena ”ryckt på axlarna” ca 750 gånger. Det är vad de alltid gör när någon frågar någon något. Ibland kan de också ”nicka med huvudet för att visa att han förstod”.

Det är så mycket onödig text som inte berättar nånting. Det är liksom:

Talboken såg en kaka. Den såg god ut. Han sträckte ut armen mot den och fattade kakan med handens fingrar. Han stoppade den sedan i munnen. Han tuggade på den för att känna dess smak. Den var god. Han svalde den ner för matstrupen. PLÖTSLIGT (det ordet står 850 gånger i fantasyböcker) stod en jätte i ringbrynja, läderstövlar och dubbelfattad yxa och hotade Talbocken. Talbocken ryckte på axlarna då PLÖTSLIGT en pil kom farande från skogen och borrade sig in i jättens ringbrynja. Talbocken ryckte på axlarna och tog en kaka till med sin högra hand vars fingrar omslöt kakan för att sedan etc.

Slutsatser: Alla böcker där ordet ”plötsligt” plötsligt inleder varje mening är inte spännande. De är dåliga och finns bara för att lura av finniga tonårspojkar pengar. Det läggs mer tid på böckernas kitchiga omslag än själva innehållet.

Slaget om Skandia är varken sämre eller bättre än nån annan fantasybok. Det är bara em genre som talbockar skyr som pesten. Plötsligt tog detta inlägg slut.

Oroligt och roligt men lite tråkigt från Afrika

Om man skulle utveckla frågan ”Om du vore en bil vilken skulle du vilja vara då?” till ”Om du skulle vara ett förlag, vilket skulle du vilja vara då?” skulle jag svara: ”Weyler”. Svante Weylers förlag ger ut otroligt intressant och, vad ska man säga, samhällsengagerad litteratur. Kvalitet. Därför är ”I vulkanens skugga” lite av en besvikelse. Myrenberg tar inte steget från reporter till skönlitterär reporter. Men skit samma. Det är ändå spännande läsning. Både med hopp och förtvivlan över Afrikas framtid.

I vulkanens skugga

av Richard Myrenberg

Weyler 2009

Som ett band genom centrala Afrika från väst till öst ligger nationerna Kongo-Kinshasa, Rwanda, Kenya och Somalia med Somaliland. Radiojournalisten (”Godmorgon, Världen” ) Richard Myrenberg  har sedan 1996 vistats till och från i dessa ”oroliga” länder, som hela tiden ligger ”i vulkanens skugga”.

Talbockens absolut största idol är den framlidne polske resejournalisten Ryszard Kapuściński, och det är lite i hans anda Myrenberg försöker beskriva utvecklingen i dessa stater. Det misslyckas han med, men det är ändå intressant läsning för oss afrikofiler.

Jag känner direkt att jag vill åka till Somaliland, den norra delen av Somalia som 1991 utropade sig självständigt men ännu inte erkänts av något land. (Vilket i sig är märkligt) Där har en befrielsearmé tagit makten och LÄMNAT IFRÅN SIG DEN EFTER ALLMÄNNA VAL. Voilá. Känn på den. Där råder lugn och demokrati. Somaliland är förmodligen den mest spännande platsen i Afrika just nu, när det gäller positiv utveckling. Vad sägs i media om Somaliland? Nada. Ett land utan diktator med lediga sköna khattugganande eftermiddagar vid Adenviken. Öppna politiker som söker kompromisser och skyndar försiktigt. Som inte låter sig styras av varken jihadister eller dollarister. Men gärna turister. Surfing och khat två veckor i Somaliland, klart trevligare alternativ än LA. 

Jäkligt intressant också om dessa förbenade fransmäns fjantiga frankofoni som Myrenberg ger stor skuld till att folkmordet i Rwanda aldrig stoppades. De stoppade aldrig hutuernas stundande folkmord i rädsla över att de anglofila tutsierna skulle nedgradera det franska språkets ställning. (Gissa hur det är nu, ingen vill prata franska i Rwanda)  Men Rwanda har ändå blivit en framgångshistoria idag. Där folkdomstolar slickar såren från det ohyggliga. Där rwandierna, ”Afrikas preussare”, bygger vägar och där det är ordning och reda och stadig tillväxt (men ingen pressfrihet).

Sorgebarnen är Somalia och Kongo. Myrenberg skildrar misslyckade reportagersor i östra Kongos djungler i jakt efter Laurent Nkunda, gerillaledaren, som han aldrig får prata med. I Somalia mellanlandar han bara i Mogadishu med en gammal Iljusjin körd av ukrainska machomän. Men Myrenberg beskriver det han ser. Och det är bra så.

Myrenberg älskar sitt Afrika. Han har ingen västerländsk ”tycka synd om”-inställning. Han skriver respektfullt och inkännande, men lite statiskt och torrt. Den stora insikt jag som läsare får med mig är hur förödande allt bistånd till många afrikanska länder har varit, för, som journalisten James Shikwati från Kenya säger i boken: ”Det är den som ger pengar som tänker åt den som får pengar. Det ger ingen utveckling. Bistånd dödar det viktiga tankemomentet.”

Hoppas Myrenberg fortsätter skriva från Afrika men att han utvecklar en mer personlig stil. Allt är intressant men tilltalet är klyschigt och det blir ”resebetraktelser från Afrika” av en svensk murvel. Det är inte illa men det kunde bli mycket bättre. Nästa resereportage från Afrikas horn skriver Talbocken.  

Världens dummaste bok

Talbocken har kanske läst ett fåtal böcker som är sämre än Janne Olssons bok men detta är utan konkurrens den dummaste bok han läst. Det är som att Zippy the Pinheads och Klabbarparns mentala begåvningar strålat samman i denna ”hönsatjuv” från Helsingborg – Janne Olsson. Karln är en jubelidiot. Och det är där tjusningen i denna bok ligger, man vet aldrig vilka galenskaper som ska dyka upp. Det lockar till många elaka skratt. Själva Norrmalmstorgsdramat beskrivs tyvärr inte så mycket, det är mest hatfulla tirader mot gamla plitar och Clark Olofsson, det ges mer plats till en massa tomt skryt om hur duktig och populär Janne är och hur många kvinnor han har legat med.

Stockholmssyndromet. En självbiografi

av Janne Olsson

Telegram bokförlag, 2009

1973 går en korkad skåning in på en bank på Norrmalmstorg och skjuter en salva i taket och tar gisslan. Han ska ha tre miljoner och lösa ut Clark Olofsson. Clark själv har ingen aning om vem galningen är tills han förs till banken och ser att det är ”hönsatjuven” (Clarks eget öknamn på Janne). Enligt Jannes beskrivning håller han dock gisslan i tron att han är en ”blodtörstig arab” första dagarna, förklädd i peruk, glasögon och brunkräm. När han sedan demaskerar sig blir alla så lättade att de kramar honom. 

Varför ville han hjälpa Clark Olofsson? Janne såg upp till honom. Clark kunde suga av sig själv och pratade om tuffa knarkaffärer. Janne hatar knark, men trodde Clark bara skröt och ljög. Och därför var Clark hans idol. Sådan är Olssons logik.

Varför valde han Kreditbanken på Norrmalmstorg? Jo, den låg centralt och vid Pressbyrån utanför kunde han byta om till ondskefull arab på den offentliga toaletten. Och toaletten kostade bara en krona! 

Vad var den stora taktiska missen med hans gisslantagan?

Jo, att han inte tänkt på att ta med ett vitt skynke. Då kunde han, Clark och gisslan gått ut under det skynket, hoppat in i en Ford Mustang och försvinna utan att polisen kunde se vem som var Janne, som de så gärna ville döda.

Blev Janne Olsson avsugen av en av tjejerna i gisslan vid bankfacken?

Ja, och det var hon som tjatade om att göra det. Dt är detta som är Stockholmssyndromet.

Är Janne Olsson världens tuffaste person?

Ja, han åt upp en mus i lumpen. Kräktes upp den och åt den sen igen. Han tappade ett kassaskåp på sin tå så att den gick av. Han sydde fast den igen med sytråd.

Har Janne blivit månadens tornedaling?

Ja, och dessutom hjälpte han en norsk lappfamilj med en massa saker och en gång sköt han en järv och den står nu uppstoppad i ett hotell i Rognan.

Janne Olsson är också: Jätteduktig på badminton, så duktig på att väva Haga-mattor på kåken i Karlskrona att han fick så mycket beröm att han blev ”stolt som en pinne” (sic). Hans popularitet ledde också till att han blev värvad av pingstkyrkan (tror han det var) till att bara stå där under predikningarna så människor kunde ge honom och kyrkan pengar. Janne är också duktig på grisuppfödning.

Det finns ingen hejd på vad denna gamle man häver ur sig i denna bok. Hans fängelsetid verkar mest ha avtjänats i ”samlagsrummet”. Överhuvudtaget verkar det som att han knappt satt inne alls under 70-talet. Nya kvinnor och flyttar till nya anstalter mellan Ystad och Haparanda. Han får fritt köra bil som han vill. Hur är det möjligt? Han höll gisslan och sköt en polis i banken. Han utsatte människor för livsfara. Det går givetvis inte att ta ett ord i denna bok för sanning.

Under fängelsetiden gifter han sig med en ung söt dam han sedan får tre barn med. Det var bara två fel på henne: Hon var vegetarian, vilket var överkomligt, och hon var Jehovas Vittne. De fick tre barn, samtliga idag höjdare i mc-klubben Bandidos.

Idag bor Janne i norra Thailand med sin nya fru och unge son (som han fick trots att han tidigare steriliserat sig). I byn finns många bordeller. Hade Janne varit kvinna och fötts i denna by skulle han ”vara den största horan i hela Thailand”. 

Men nu är han bara Janne, som skrivit den dummaste bok jag någonsin läst. Janne som ”ber till Budda varje dag” och bara blir arg när thailändarna kniper honom i bröstvårtan. Igen, det är inte fel på Janne. Det är fel på kosmos. Som gör att allt finns. Att Janne Olsson finns. Att Telegram förlag finns. Att böcker görs som profiterar på en fullständig fårskalle.

Men – vill ni av någon anledning läsa den dummaste bok ni någonsin kommer att läsa – då vet ni vilken ni ska välja.

Tidernas toppskapliga slanggruva

Talbocken har läst en engelsk ungdomsbok i Jennings-serien. Ibland önskar en oldtimer en bok inläst från sin barndom. Då får en Talbock rycka ut och läsa in. Jennings är en våt dröm för anglofiler och gillare av svenskt 50-talsslang. Boken utspelar sig på ett engelskt internat fyllt av gossar i 10-14 års ålder och de säger saker som ”det är osigt i kvadrat” och ”det var jättetroll” i denna tidernas skapliga översättning. Storyn är urkorkad men språket så torrt och briljant i sin södermalms-anglofili att den ändå måste få tre talbockar.

Anthony Buckeridge / Jennings blir detektiv

Albert Bonniers förlag, 1960 

(eng. orig. ”Jennings follows a clue” 1951)

Översättning: Per Kellberg

”Lika fulla av god vilja som i den första boken – och kommande lika mycket kalabalik åstad” blir vi lovade i baksidestexten till denna den andre av Buckeridges populära serie om Jennings, som han fortsatte skriva ända till 70-talet. I denna bok leker Jennings och Darbishire Sherlock Holmes med förödande resultat. Texten andas engelsk kolonialism och snobbighet och alla gossar vill leka stridsflygplan. Deras latinska promonina ”hic haec hoc” under latinlektionen blir till ljudet av en ”världslajban” kulspruteeld och gossarna kommer kalabalik åstad.

Som tidsdokument är detta intressant. Slående är hur den tidens ungdomsförfattare skrev på ett sofistikerat, vuxet vis så ungdomen lärde sig något och föräldrarna också kunde få utbyte av boken. Det är så långt ifrån själlös ”Sune-litteratur” med chips i soffan och läsk i peten som man kan komma. Ungdomen togs på allvar. Sune-böcker har väl kanske en större målsättning att berätta om samtiden, i och för sig, men rent stilistiskt så håller en Jenningsbok från 50-talet mycket högre klass.

Det finns en underbar lekfullhet med språket i denna gamla barnbok som har mycket att lära nutidens Sune-författare. Den vågar ställa krav på läsaren, den fördummar inte. Intressant är också hur förstärkningsordet ”troll” används för ”coolt”, häftigt”, ”toppen” i olika sammanhang. Något jag aldrig sett förut. Det hittas också på kraftuttryck: ”Värdelös som en radioaktiv talgpudding” till exempel.

"Jennings blir detektiv" är inget jag kan rekommendera annat än för slang-lingvister eller hopplösa anglofiler som liksom undertecknad kan gå igång på ”ingefärskaka och mjölkchoklad” och att alla vuxna är ”sir” och att det vankas rotting då och då från rektor och att grabbarna binder varandra med slipsarna och pennalismen och den homoerotiska – nej, hoppsan, den delen av internatlivet får vi inte läsa om här. Här var det skapligt troll och alla tiders tufft.

Historia när den är som bäst

Talbocken har läst histora. Det borde alla läsa. Speciellt om det är farbror Dick som undervisar. För det är inte bara historia, det är en uppgörelse med forna historikers historia. Det är historia framlänges och inte baklänges. Den gör upp med myter om vikingar och att riksvaggan låg i Uppland. 08-historia. Det här är historia. Från en intressant tid. Hur Sverige blev ett rike. Talbocken reste denna blogg. Fyra bockar rönte den.

Sveriges historia 600 – 1350, Band 2

Redaktör och huvudförfattare: Dick Harrison

Norstedts, 2009

Vad lär man sig då av att läsa igenom 500 fullmatade sidor av kunskap om 750 års historia? Ja, alla Knut och Lars och Erik tappar man snart bort under den sedvanliga kungaförteckningen. Den som alltid gjort historia till det där tråkiga ämnet. Och vi slipper inte undan kungauppräkningarna här heller. Men något måste man väl binda upp tiden med från en tid där folk ristade runor i stubbar och bara kungar skrev brev.

Men den här nya historieverket ger så mycket mer. Arkeologin har fått stor betydelse i texterna. Genusvetare ("Vikingatiden är ett av våra mest maskulint genuskodade tidsbegrepp") och konstvetare och statsvetare skriver sina kapitel. Religionshistoriker. I vissa avsnitt uppnås nästan skönlitterär kvalitet i texten där man kan känna hur det var att leva förr. Och nu snackar vi förr. Långt innan idén om Sverige fanns.

För det var ju först på 1300-talet det började hända. Då importerad kristendom, skattväsende och andra influenser från Tyskland och England och Rom gjorde oss som alla andra. Liksom vi käkar burgare och lyssnar på Lady Gaga idag. Vi blev en medeltida diktatorisk arvsmonarki: Sverige. Intressant är att vi blir det som de nere på kontinenten hade kallat oss  många hundra år tidigare. Förstår ni? De ville ha en struktur på vildfolken, de gav oss namn, Thule, götar, svear, bla bla. Och när vi lär oss läsa, blir vi stolta över de där gamla fantasitexterna och tar de namnen! 

Men innan det hände var Sverige bara skog och olika småfurstar. Flera kungar samtidigt. Bert Karlsson i Västergötland, Karl Bertsson i Östergötland och Karl-Bertil Jonsson i Mälardalen. Vi var avgränsade av de stora skogarna. Kolmården, Tiveden. Ödmården - Norr om Ödmården – Hälsingland. Som allt ovanför dagens Gävle kallades. Skridfinnar – samer. Svantepolk Knutsson – coolt namn. 

Allt var ett nätverk av elitfamiljer. I hela nordeuropa. Karl den Enfaldiges gåva till Rollo: Landet vid Seines mynning. Nordmännens land. Normandie. Så vackert. Eliten gifte sig fram och tillbaka mellan länderna, eller bygderna, och bildade allianser. Plötsligt hade kung Magnus Eriksson tre riken, tre kronor, Sverige, Norge och Skåne. Det är mitten av 1300-talet och han fortsätter till Novgorod för att bli ännu större då Digerdöden kommer. Ridå. Allt stannar upp och Dick Harrisons bok tar slut.

En underliggande ton i hela denna jättebok är, än en gång, uppgörelsen med gamla historikers nationalistiska approach. Om ett ur-Sverige i Uppland och dylikt. Utanför Lund ligger Uppåkra som var en mångdubbelt större ”stad” än vad någonsin Birka var. Och långt äldre. Varför blir Birka så betydelsefull? En högst tillfällig stad som inte fanns så länge? Jo, för att det finns skriftliga källor om den. Det var dit Ansgar åkte. Och så är det, blir man inte nedskriven finns man inte. Det gäller nu och det gällde på äldre medeltiden. Varför restes runstenar? För att minnas elitens fäder för att hålla kvar makten. 

Glöm Geijer,  Frans G Bengtsson och Arn. Ge plats åt Norstedts historia. Jag må vara historisk gladamatör. Men jag tror ändå att historien aldrig har varit så bra som den är nu. Och den kan bara bli bättre. Med redaktörer som skiter i att måla upp någon skönbild utan bara berättar som de tror att det var. Och vågar skriva att de inte vet. (Vilket händer ofta). Herman Lindkvist är död, länge leve Dick Harrison. Håll historien levande. För ett vet jag: Fä dör. Fränder dör. Även själv skiljes du hädan. Men ett vet jag, som aldrig dör. Domen över död Talbock. Dick rules.

Heja Danmark, Skåne, Sverige, Världen

Talbocken har läst en hedervärd historisk bok från Lund. Hur ofta läser du böcker från Centrum för danmarksstudier? En Talbock får läsa allt. Hanne Sanders har ett torrt akademiskt språk, men det hon berättar om är så viktigt för människor av idag att hon får tre talbockar trots torrheten.  Det stora med denna bok är att den beskriver utvecklingen i FRED och inte i KRIG. Den utgår också från hur det såg ut i världen på 1600-talet (vilket boken handlar om) och är inte historia ur det perspektiv vi ser på världen idag. (Läs nationalstater och vattentäta skott mellan Sverige och Danmark. Läs softcorehistoria à la Hermann Lindkvist)

Hanne Sanders / Efter Roskildefreden 1658 – Skånelandskapen och Sverige i krig och fred

Centrum för danmarksstudier 17

MAKADAM, 2009

Myterna säger att efter freden 1658 i Roskilde, där Sverige tog över Skåne, Halland och Blekinge, startades en ”försvenskning” av Skånelandskapen. ”Snapphanar” kämpade emot det nya svenska tyranniet, svenske kungen Karl X genomförde etnisk rensning och en ”järnridå” sattes upp mellan Sverige och Danmark i Öresund. Ingenting kan vara felaktigare.

Nationalism fanns inte på den tiden. Folk bytte kungar som vi byter kalsonger, förlåt regeringar, och det var bara att finna sig i det. Männsikor hade ingen etnisk bild av varandra. Och ”snapphanar” är en romantisk efterhandskonstruktion som inte har någon historisk betydelse. Sanders vill ge en ny berättelse till den slappa förutfattade bilden vi haft av hur tiden efter freden i Roskilde såg ut. Bravo!

Fakta: De flesta danska adelsmännen stannade kvar i Skåne. De svor bara ny lojalitet till den nye kungen. De som tjänade på att flytta gjorde det, utan problem. ”Försvenskningen” var något naturligt som tog flera generationer och trots att kungen ville att bibel och katekes skulle vara på svenska efter 1680 var det inget man tvingade på folk. Folk måste ju förstå Guds ord. Det var det viktiga. De flesta kunde för övrigt inte läsa. Trafiken mellan Sverige och Danmark fortsatte som vanligt trots nya tullar. (Tanken om en dåtidens järnridå i Öresund framtogs på 1950-talet då det var högaktuellt). Det fanns både fördelar och nackdelar med danskt respektive svenskt styre. Både för borgare, adel, präster och bönder.

Det viktigaste: Folk tänkte inte att man var olika folk, med olika kulturer. Svenskhet och danskhet existerade inte för dessa människor. Nationalstaten är det absolut sjukaste och dummaste med den moderna civilisationen.

Vad som hände efter Roskildefreden var snarare en ”förskånskning” och inte en ”försvenskning”. Det stiftades egna lagar i Skåne efter förutsättningarna.

Det bästa med Sanders historieskrivning är att hon betonar vad som hände i fredstid och inte i krigstid. Hur människor flyttade, tog anställning, hur deras ekonomi såg ut. Hur deras liv var, på gott eller ont, i danskt eller svenskt.

Talbockstankar: Varför har vi inte en gemensam elitserie i fotboll i Sverige, Danmark och Norge? Kanske Finland också kunde vara med. Kan vi inte ställa upp med ett gemensamt lag nästa OS? Det är såklart en utopi (fast inte fotbollsserien) men vad alla människor måste tänka på är att nationalstater är ett påtvingat ok för att vi ska hitta olikheter och inte likheter hos varandra, uppamma konkurrens och kapitalism istället för kärlek, kram och religion. Ich bin ein Dänischer! Ich bin ein Talbock Internationalismus! Läs mer danmarkshistoria!

Du är miljonär - om du har en miljon

Talbocken har läst en handbok i hur du ska investera dina sparpengar och hur du ska få så hög pension som möjligt. Det är ganska intressant. Hemberg slår hårt mot bankerna som han beskriver som vilka häst- eller bilhandlare som helst. Det finns massor att spara i fonder utan avgifter. Summeringen är att aldrig binda dina lån, spara i aktier i globalfonder eller i tillväxtregioner och aldrig i räntefonder. Detta är boken för de som har råd och inte ser några problem med hur världen och finansmarknaden ser ut idag.

Claes Hemberg / ”Spara mindre – få ut mer”

Santérus, 2009

För Hemberg är det självklart att investera i globala fonder och tillväxtfonder. Så gott som allt annat är lurfonder som bankerna har för att tjäna pengar på dumma sparare som vill ha ”trygghet”. I själva verket tjänar ofta bankerna mer än själva spararna på detta sparande. I den här boken finns inga moraliska eller filosofiska aspekter på tillväxt. Det är marknadens lov. Hemberg tycker det är etiskt att investera i aktier (fonder) som ger företag pengar till att göra nya uppfiningar och anställa fler etc. Det finns ingen kritik mot att en evig tillväxt en dag äter upp de ändliga resurser vårt jordklot består av. Detta är inte en sån bok…

Du ska dela upp ditt sparande i tre potter. Det du vill ta ut de närmaste 2-3 åren har du på banken som vanligt eller i räntefonder. Det du vill ta ut om 3-5 år i globala fonder, investera i flera stycken. Det du ska spara i mer än fem år lägger du i tillväxtfonder. Sprid ut mellan regioner och branscher. Bricfonder (Brasilien, Indien, Kina) eller nya energikällor, biomedicin etc.

Jag som inte har så mycket pengar att spara blev faktiskt sugen på att gå in på PPM och ändra min ”pensionsportfölj”. Satsa på tillväxtomåden och branscher. Om man vill se till den moraliska aspekten som en Talbock vill göra, som inte vill tjäna pengar på olja, vapen och blodiga diamanter, så kan man ju försöka stödja de områden som behöver ekonomisk tillväxt och de näringar som behöver växa för att inte planeten ska klappa ihop. 

Detta är som sagt en bok för de människor som har en god inkomst och har råd att spara. Det är inte för alla. Det är en informativ och klargörande läsning över härvan av alla fonder och möjligheter som finns.

Hemberg tycker inte att unga ska spara. Tid kan vara bättre än pengar. Låna aldrig till konsumtionsvaror utan bara till sådant som stiger i värde. Det är sunda råd av en sund ekonom i en osund värld. Alla måste skaffa sig mer kunskap för att ha råd med sin ålderdom och vara en ”vinnare”. Och bankerna finns bara där för att utnyttja dig, håll dig undan. 

Boken har en usel grafik och är full av onödiga upprepningar och horribla korrekturfel. Den ger mig en sorglig känsla av hur galna individualiserade liv vi lever. Allt handlar om mig, mig, mig och mina barn och barnbarn. Vi hjälper genom att köpa aktier. Egen hjälp finns inte att få. Förutom från handböcker som denna. Vi föds ensamma, vi dör ensamma och vi ska välja sparform ensamma. Allt är tillväxt tills vi dör. 

Gedigen skräck utan konstigheter

Denna korta skräckroman för ungdomar kan Talbocken verkligen rekommendera. Den är engelsk, den är okonstlad, den är välskriven och den är framför allt – skräckig. Det behöver inte vara så konstigt. Flytta in i ett hus där saker rör på sig, låt någon vara extra känslig för paranormala aktiviteter, lägg in en mystisk historia om tidigare levnadsöden i huset och lite blixt och dunder och elementens raseri. Det räcker för en bra skräckis, men i ”Inkräktarna” beskrivs också en krånglig familjesituation som ger lite extra krydda.

E.E Richardson / ”Inkräktarna”

Översättning Mats Wänblad

Tiden, 2008 (2006)

”Om i natt jag far till dödens land, jag ber Dig Gud att ta min hand” ber den osalige spökkillen som har råkat ut för något fruktansvärt  i det hemsökta hus Cassie och Joel tvingas flytta till. 

Det här är spänning på två plan: Dels det skrämmande mysterium som döljs i det gamla huset (Byggt på 50-talet, kan det spöka i såna hus? Är det gammalt?!) och dels den konflikt som ligger i att Cassie och Joel och deras mamma ska flytta ihop med en ny familj och få två bonusbröder: Kaxige Damon och blyge Tim.

Familjekomplikationerna lägger historien på en socialrealistisk  nivå och när spökerierna väl börjar är det ingen som tvivlar på dem. De är ett faktum. Inget Scooby Dootjafs. Spöken finns. Basta.

De två minsta pojkarna från respektive familj är de som kan känna vad de spökena har varit med om. De ser blodiga syner. Klädkammaren på vinden låser sig själv. Ungdomarna ser det som mest rimligt att hålla en seans för att prata med spökena och höra vad de vill. Spökena säger : ”Fly, vi kan inte fly”.

Det finns en skön praktisk inställning till det övernaturliga. Spökena behöver hjälp anser ungdomarna. Efter en anden med glaset med glas och papperslappar som slutade våldsamt låter de spökena formulera sig med att flytta Alfapetbrickor istället. Smart.

Slutet blir lite väl bombastiskt, men detta är på det stora hela en väldigt välskriven skräckis för en ung tonåring nära dig. Det behöver inte vara så krångligt! Ett hus med en historia, röster i natten och dysfunktionella tonåringar som tillsammans klarar biffen och blir funktionella. Gott hantverk!

Dessa fåniga män på deras fjantiga motorcyklar

Detta är en sann historia om under coverpolisen Jay som blev "Bird" och infiltrerades i kretsarna kring Hells Angels i Arizona i början av 2000-talet. I baksidestexten hänvisas det till Donnie Brasco och en nerv som hos “Tarrantinos Reservoir dogs, fast detta är verkligheten". Detta kunde vara spännande men är totalt slätstruket utan insyn i polisarbetet. Vi får lite klyschiga poser, tuffa oneliners och eviga uppräknanden av vad "knuttarna" äter på Waffle House och Taco Bell. Jay Dobyns har lyckats få ett spännande uppdrag med livsfarliga kriminella att kännas lika spännande som en barndomens Fem-bok av Enid Blyton. Men Fem-ungdomarna hade mer spännande matsäckar.

En mot hundra - Jag infiltrerade Hells Angels

Av Jay Dobyns med Nils Johnson-Shelton

Översättning Lars Ahlström

Optimal förlag, 2009

Jay Dobyns har skrivit den här boken i syfte att ge en sann bild av de kriminella mc-gängen och av sitt eget arbete som nånting allt annat än hjältelikt. Med följden av att han framstår som ett missförstått överkänsligt barn som jobbar för Jesus och Amerika men inte får nån cred tillbaka.

Det är aptråkigt att läsa om hans fascination över HA och deras vapen och västar. Dock tycker han inte om deras drogvanor och kvinnosyn och lyckas under faktiskt under två år hålla sig utanför det, trots “att han levde som dem”. Tro´t den som vill. Däremot kunde han introducera mottot "Jesus hatar en fegis" för “knuttarna”.

Det här är en lovsång till HD-cyklar, tatueringar, vapen, västar och dessa j-a tygmärken som sitter på västarna. Det är också en lovsång till baseboll, patriotism och kristna familjevärden. Han levde verkligen ett dubbelliv, stackars Jay. Det är självömkande och inte trovärdigt för fem öre. Det är svårt för läsaren att veta vem man tycker mest illa om: den sentimentala urkorkade snuten, eller idioterna i Hells Angels.

Det är synd. För finns det nån verklighetshalt i denna polisoperation skulle det vara hur spännande som helst att läsa om den. Nu tvivlar jag på att den är sann. Det är för dumt. "Bird" blir hela tiden uppringd av sin fru och sina barn pratar med dem mitt i sina möten med livsfarliga gangsters. De visar “ingen förståelse” för pappas jobb.

Största bristen i boken är att vi inte förstår nånting av polisarbetet. Det är bara en korkad “cool” dialog mellan vår hjälte och busarna. Enormt långa utläggningar om hur tygmärkena på västarna ska sitta, vad som är "patch" och vad som är "toprocker". Det känns som att Dobyns med denna bok vill säga: Kolla, vad vi var coola som kunde hänga med de här galningarna i två år, och jag blev nästa lika galen själv!!”

Denna bok är som när en polare berättar om en helt otrolig upplevelse och säger "det var bara helt otroligt liksom. Helt obetalbart. Så jävla fräckt, du fattar?" Nej, jag fattar inte, vad har du varit med om?

Denna bok är så tydligt skriven för att Dobyns ska åka runt på föreläsningar och tjäna en hacka på det han varit med om. Det är honom väl unt. Men läs för i helvete inte boken. Den är uselt skriven, uselt översatt och helt tom på spänning. Av detta kan vi bara dra en lärdom. Det spelar ingen roll vilka spännande äventyr man varit med om. Man måste kunna berätta om det också för att få till en bok.

Det jobbigaste är dock författarens öppna fascination för vad HA står för. (Minus kvinnosyn och droger). Det är raka rör och hårda puckar, det är wild west vild väst apstyre.

Detta är TV4-litteratur. Snygg, tatuerad, skäggigt muskelberg från USA har en historia att berätta. Bara det att han inte har nåt att berätta. Förutom hur stora de var, hur coola vapen de hade, vad de åt och vad de hade för patchar på västen. Läs Tom Wolfe eller Hunter S eller nån annan av de 100-tals böcker som finns om Hells Angels. Det här är en bummer.

Asplöv från 700-talet darrar än

En storm på adriatiska havet år 775 förändrade tidens gång. En vindpust slog upp en gnista ur en eld som landade i unga Angilpertas famn, varvid Johanniperto snabbt var framme med sin hand till sina bröders och hertigens missbelåtnad. Till denna händelse och till andra små men betydelsefulla situationer återkommer vi flera gånger i denna roman, som egentligen är olika historiska krönikor skrivna av Karl den Stores sekreterare. Låter det tråkigt? Ja, livet är tråkigt för det mesta. Och i Hans nådes tid kan du lära dig lite om det – om livet, alltså. På bästa nobelprisprosa.

Eyvind Johnson/Hans nådes tid
Bonniers, 2000 (1960)

Hans nådes tid börjar med en dikt:

”Bo på ett asplöv-

På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det en hemort, ett hemland i en värld, asplövsvärlden.”

Genom den langobardiska (dagens norditalien) familjen Lupigis får vi följa vad den tidens stormakt och politik gör med människor. Men detta berättas inte i nåt gemytligt Hermann Lindkvistskt jöns. Det berättas kargt, sparsamt, till lov och av rädsla för Gud och Hans Nåde. Ty det händer inte mycket i denna bok. Mer än att människor föds, tror att de är nånting och sedan dör.

Men vad som än händer, och detta genomsyras av språket i romanen, måste man hålla sig väl med Hans nådigaste nåde, och sedermera kejsaren, Den allvetande Gode och Vise, Karl den Store. Frankernas goda och rättvise konung. För i en så genial roman som denna är det inte bara historien som för berättelsen framåt utan också hur historien beskrivs. Språket i olika skepnader berättar mycket mellan raderna. För det svassas och tassas för den store kungen.

I sin ungdom bestämmer sig den unge Johannes Lupigis att en dag ta livet av kungen. Det får han leva med när han sedan får anställning som kungens andresekreterare och livsförtecknare. När han oskyldig sitter i tre och ett halvt år fastkedjad i en fuktig och kall källare accepterar  han det straff han fått för sina tankars gärningar. Sådan är kapitulalismen.

Vi bor på ett asplöv. Det mesta av våra försök är futilt asplövsdaller. Revolutioner, klimatkatastrofer, Röda Korslöner. Vi ger oss en alldeles för stor plats i världsuniversum. Och tack och lov för det. Det är ju det som gör oss intressanta. Som gör oss poetiska.

Hans nådes tid är ett försök att spegla ett tillstånd av att leva i en värld fylld av plikter. Då auktioriteter, religion och förundran över världen gavs en större plats än det gör i Sverige idag. Men så långt ifrån är det inte. Vissa samhällen (Nordkorea, Iran, gamla kommunisteuropa) styrs på ett liknande vis. Men plötsligt drar en storm över havet. En tsunami, en grön storm efter ett förfuskat val, en jordbävning, en Mona Sahlins handväska. En gnista hoppar ur eldstaden. Den landar på  Angilpertas kjol. Och världen har förändrats. Om inte annat har din värld förändrats. Vissa händelser återkommer ständigt.

Livet bara händer. Och I Hans nådes tid sitter vi sällan på första parkett. När Karl den store kröns till kejsare av påve Leo i Roma står berättaren Joh. Lupigis skymd bakom en pelare i Petroskyrkan. Lika förvånad som kejsaren själv, som han blygsamt beskriver ceremonien. Det var länge sen jag läste en bok som på ett sådant sätt väcker den gamla litteraturvetaren inom mig. Här finns det möjlighet att tänka symboliskt, att tänka djupt. Att tänka tankar som gör tillvaron och läsaren rikare. Om än att det blir lite väl långdraget och tråkigt i vissa stycken.

Och det börjar med en storm. Med stormen börjar livet. Eldgnistan föder hoppet, förändringen. Vi är asplöv som darrar i Hans nådes tid. Han heter kapitalism, evig tillväxt, individualism, egoism. Vi vågar inte gå emot honom, för då slutar vi darra. Och darra är vad vi asplöv måste göra i trädens teater. Även när det inte blåser.