Proletärförfattare med semikolon

Det är en njutning att ibland få läsa in en text av en riktig författare. En sån som väger orden och provar meningarna och filar till dem innan han går vidare. En litteratur som direkt vänder sig till mig – läsaren. Lundberg beskriver sin verklighet som underbetald timarbetare på Yarden i Malmö hamn. Det är en isande inblick i dagens underklass. De som fastnat i fattigdomens hjul och som utnyttjas av de som fortfarande är fria. Fyra talbockar till en bok Talbocken hoppas når några utanför de finkulturellas salonger.                                   

Kristian Lundberg

Yarden - en berättelse

Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009

De parkerar bilar; bilarna kommer till hamnen. Daglönarna parkerar dem i långa rader efter varandra. De får inte värma sig i bilarna. Kameror övervakar. Kristian är den enda svennen. Till en början blir han misstänkliggjord för att han finns där. Men han är fattig. Trots att han skriver böcker och krönikor i Expressen. Han har haft en taskig barndom och varit missbrukare. Det finns ingen annan råd än att dagjobba på samhällets botten. Och skriva om det.

Han berättar om klassamhället. Hur dyrt det är att vara fattig. Man har inte råd med månadskort. Får betala dyra enkelresor på bussen istället. Straffavgifter från Kronofogden. Har du inte råd att betala får du betala mer. Om klasshat: 

”Mitt klasshat kom tillbaka den sjunde januari, strax efter klockan åtta på morgonen, en dag med ihållande regn och vind; vi var fyra man vid H-staketet där ett antal fabriksnya bilar stod parkerade i väntan på transport upp till det japanska lastfartyget.”

Lundberg skriver direkt. I början av boken avfärdade Talbocken det som lite tröttsam ”semikolonlitteratur” som inte kan berätta något utan att berätta om själva berättandet. Alla dessa semikolon ger honom en onödig respekt för texten. För det är som bäst när han låter situationerna beskrivas som små glasklara avtryck. När han skriver ner små dialoger. Som när han hittar sin gamla polare Rolle som nu är uteliggare. Eller när Johny vill att han ska skriva om hans 20 år i porrindustrin med ”Gloria – analdrottningen”

Det bästa med en sån här ”fin centrallyrisk prosa” eller vad det kan heta är att det inte behöver bli så långt. Författaren vill berätta nånting. Och han gör det. Det är liksom bara trummor, bas och gitarr. Ibland lite sång. Crazy Horse på nåt vis. Crazy horse i Yarden i Malmö. Med lagom långa solon.

Vad Talbocken drabbas av är hur osynlig underklassen i Sverige är. De papperslösa som städar MackeDonken om nätterna. Thailändskorna som fan städar ditt kontor om kvällarna. Alla dessa mäniskor i lager, hamnar och snabbmatsharmageddon. Utan rättigheter, utan trygghet, utan värdighet. Passar det inte kan du gå. Alltid nån annan stackars blatte eller alkosvenne som vill ta din plats. Här finns historier om Sverige idag berättade av dem vi annars inte hör. Berättade av dem själva och ingen fjantig Norén-typ.

Pekka sjunger svennars lov

Vilken rolig idé! Talbocken har stundtals skrattat så att han tvingats ta paus av Mika Nousiainens satir över finnen som så högt älskar Sverige och folkhemmet att han blir svensk. Mikko Virttanen blir “Mikael Andersson” och bildar svensk kärnfamilj i Majorna. Tyvärr är boken alldeles för lång. En tveksam Talbock kan därför inte ge mer än tre talbockar.

Hallonbåtsflyktingen

av Mika Nousiainen
Brombergs, 2009
Översättning Mårten Westö

Hade Talbocken varit redaktör hade han kortat ner denna roman. Det är som upplägget till en rolig krönika: “Tänk om man dyrkade svenska folkhemmet som en religion och hade Per Albin på ett altare hemma med Palme på vänster sida och ABBA i stereon.” Det går för långt i författarens gags om den stackars finländaren som lider av “nationalitetstransvestism”.  

Det påminner lite om Pirinens pjäs “Familjen Bra”. Berättarens jag – Virttanen – ser bara det positiva med allt det svenska. Även det som svenskar själva tycker är outhärdligt. Det eviga lyssnandet och det ytligt empatiska. Det enda Virttanen inte kan förlika sig med är “Allsång på Skansen”. Hear hear.

Detta kunde ha blivit en kort pärla. Nu lider boken av för många darlings som Nousiainen kunde ha dödat. Men då kanske vi hade missat mardrömmen om hur vår protagonist befinner sig i ett krig mot Sverige och ska skjuta en småknubbig fiendesoldat, som visar sig vara – Tomas Brolin. Vilken kallsvett! Eller hur han fullständigt dyrkar den småsvettige svensken på X2000-tåget som i sin laptop jobbar med en rapport om bredbandsutvecklingen i Värmland. En svensk vardagshjälte.

Att finnar tycker svenskar är skenheliga, mesiga fjollor som ändå ger de finska lejonen stryk i hockey måste vara en paradoxal börda att bära. Den avundsjuka och det förakt de känner för svenskar är lätt att förstå. (Låter Talbocken svensk, eller?) Och som svensk är det underhållande att läsa om löjliga Thailandssvenskar, kontorssvenskar och trädgårdsföreningssvenskar.

Nousiainen lyckas med sin satir (om än för lång) att visa upp en obehaglig bild av svenskheten. Den om vår inbillade överlägsenhet. Den en aning överdrivna empatin, den något överdrivna kramen, avskedsvinkningen som blir en mikrosekund för lång.

Tack och lov sker det en förändring av huvudkaraktären i slutet av boken. Och stundtals glimtar det till av lite magstark Paasilinna-humor. Det är vad Talbocken tycker mest om bland sina syskon från andra siden Bottnen: Deras kärva humor. Plus att de är sköna loosers som för det mesta förlorar i hockey.

Snällhetariatets diktatur

”[Mikael Wiehe] lutar sig tillbaka på stolen, frågar om jag vill smaka en kaka från Nicaragua, och fortsätter-”.

Talbocken har läst en omåttligt tråkig biografi om proggbandet Hoola Bandoola Band, författaren Örjan Svedbergs politiska uppvaknande på 70-talet och staden Malmös historia. Lika spännande som en rejäl portion havregrynsgröt utan salt. Lika inspirerande som Göran Skytte på tvärflöjt. Synd, för det handlar om en fantastiskt spännande tid. En mirakulös tid. Då snälla kommunist-proggare var på topplistan och deltog i ungdoms-TV. Det kan få mig att gråta. Var tog den tiden vägen? Örjan Svedberg förklarar ingenting med sin testuggande bok skriven med murarhandskarna på. Han kan inget om musik, kan inte skriva och verkar mest vilja försköna sin socialistiska ungdom som många andra som var med på den tiden. Två talbockar.

Hoola bandoola, om ett band, en tid, en stad

 av Örjan Svedberg

Ordfront, 2009

Namnet ”Hoola Bandoola” tog Mikael Wiehe från infödings-myrorna i Kalle Ankas jul-TV från sent 60-tal. De som förstörde Kalles pic-nic. (Sändes bara mellan 68-70, kanske ansågs rasistisk. Ersattes av den tokiga fågeln vi har idag.)  Wiehe körde myrornas stridsrop: A-hoola bandoola” när han trummade med en senegalesisk danstrupp. Detta är ett faktum författaren verkar ha svårt att ta till sig! Han avslutar boken mer värdigt med utdrag ur Wiehes ”Pop-debatt” från tidskriften Clarté, om hur det konstnärliga verket måste beskriva sin samtid och samtidigt avslöja den materiella omgivningen med dess ideologiska överbyggnad.

Detta är en välmenande men urtorr bok som svänger lika lite som- som- Hoola Bandoola band.

Tänk att dessa genomsnälla killar kunde bli så populära. Varför försvann de? Talbocken minns sin egen Ville, Valle och Viktorbarndom. Talbocken valde farbror Walts glittriga värld hundra gånger om, framför TV 2:s vilsna pannkakor och konstiga gubbar i lila kläder som pappa kallade kommunister.

Sabbade de solidaritetsrörelsen med sin fjantiga socialistiska stil? Ta en kaka från Nicaragua. Idag hittar Talbocken i en sverigedemokratisk blogg nostalgiska inlägg om ”älsklingskommunister” från förr. (Afzelius verkar populärast). Och att MUF:are gillade att sjunga ”Bängen trålar” och ”Livet är en fest” när de på fyllan var är väl ingen hemlighet. Tänk er Fredrik och Filippa på Täbyfest 1983. Så tragiskt. Manifesttuggande proggare var lika samhällsomstörtande som bambutuggande jättepandor. Oskyldiga kommunist-Barbies. Varför gjordes inte socialistisk Disney?

Nu är proggarna grånade män i bostadsrättsföreningar. Varför är livet så meningslöst. De gick för långt i sin snällhet. De hade t ex med sig ljudteknikern på scen för att ”alla skulle vara med” på deras spelningar. Det är inte snällt och fint. Det är idiotiskt och opraktiskt. Ljudteknikern ska fixa droger och brudar till efterfesten. Och sen – revolution.

Talbocken väntar på den Stora Svenska Romanen. Om 70-talet, Palme, FNL, musikrörelsen. Vad kunde det ha blivit? ”Upp till kamp” på TV var fantastiskt bra. Sanningen är nog tyvärr den att Hoola Bandoola och alla i dess närhet helt enkelt var för tråkiga. Precis som deras musik.

Hitler, judarna och f-ordet

Talbocken har läst en överlevares reflektioner över Förintelsen och Arvet efter att ha Överlevt Den. Jovan Rajs är rättsmedicinaren som på gamla dagar låter minnena flöda och turnerar runt på svenska skolor och talar om förintelsen. Det är hedervärt. Hur många miljoner gånger Talbocken än blir Påmind om tyskarnas ofattbara logistiska Genocidbedrift så står det i Historien ut som den ultimata Ondskan. Men förintelse pågår också på andra ställen, om än i mindre skala och inte lika germanskt effektivt. Det kallas idag för etnisk rensning. Det är med splittrade känslor Talbocken läser dessa splittrade reflektioner från nu och då. Men att stava förintelsen med stort F för att man exklusivt ska tänka på judarnas förintelse tycker Talbocken alltid har varit ett misstag. Tre talbockar.

Har du träffat Hitler?

- Berättelser om judehat och rasism

av Jovan Rajs

Norstedts, 2009

Det är som sagt en splittrad samling essäer Rajs bjuder på. Hur han på ett skrivarseminarium ska spåna fram en historia kring en gul tygbit och det omöjligt kan bli något annat än barndomens judestjärna, eller om hur han som rättsmedicinare arbetar vid tiden för Lasermannen och känner hur 30-talet kommer tillbaka. Det mest intressanta avsnittet är hur författaren i ett oerhört nit utgår från sina gamla anteckningar från Bergen-Belsen och en lista över alla interner och ger liv åt dem alla med namn och tillhörande nummer. Likt ett monument får de livet tillbaka då han förklarar vilka de var, hur de såg ut och var de senare tog vägen.

Bergen-Belsen var inte ett dödsläger som Auschwitz. Här gick det att överleva några månader och där bodde föräldralöse Rajs med sina släktingar i ett familjeläger. En bild som gav Talbocken nya insikter är hur författaren delade säng med en äldre pojke i månader utan att de över huvud taget pratade med varandra. De vidrörde inte ens varandra. Varje människa är ett interneringsläger, liksom.

Rajs skriver inte bra. Men ärligt. Det uppstår aldrig snyftpauser då det inte går att fortsätta läsa. Han berättar om sitt liv som barn och som gammal när han nu "öppnat Pandoras ask" och låter minnena komma till liv. För hans barnbarns och deras vänners skull.

Som Talbock uppvuxen i svenska rekordår kan jag aldrig förstå vad Rajs upplevt. Vill inte vara raljerande. Men igen - Förntelsen stavas med litet f. Hur rekordartat överjävla nazijävulskt hela förintelse-organisationen än var. Ska Pol Pots massmord heta Utrotningen, Stalins folkmord Utrensningen, engelsmännens illgärningar Kolonialismen, Maos galna politik Massdöden etc. Talbocken är svensk protestant, konverterad muslim med buddhistiska böjelser som gärna också kunde vara jude om livet skulle slumpa sig så. Det skulle faktiskt vara skönt att tillhöra stammen och kunna dra judeskämt utan att skämmas.

I en berättelse åker Rajs tillbaka till Bergen-Belsen och blir intervjuad av en tysk forskare som heter Karin. Förnumstigt påpekar han att det namnet kommer av Görings svenska fru Karin. (För att tydliggöra att det nazistiska arvet lever kvar) I en annan beskriver han Lasermannens etiopiske offer David som “kung Salomos och drottningen av Sabas ättling”. (En liten hint om att det finns en liten grupp etiopiska judar, David var inte en av dem). Allt detta låter påskina att det finns en Utvaldhet vilket gör att alla fina ord om kärlek, medmänsklighet och att sätta stopp för rasism problematiseras.

För 6 miljoner förintade judars skull: Skriv F-ordet med litet f. En förintelse är en förintelse är en förintelse. Och det är inte för inte som man kan bli sned på Förintelsen. Och Talbocken är trött på beskrivningen av Hitler och Nazismen som den totala svarta ondskan och saknar resonemangen kring hur det kunde uppstå. "Har du träffat Hitler?" bok är simpelt svart-vit.

Rajs själv är en ödmjuk person och framhåller hela tiden homosexuellas och romers och ryska krigsfångars förenade öden. Han har för sin egen och sin familjs skull "inte ältat" sina upplevelser tills nu efter pensioneringen. Det har han förmodligen gjort rätt i. Det måste vara en fruktansvärd börda att leva med.

En bok som inte är så välskriven, men som drivs av ett patos och innehåller små guldkorn för de som är intresserade av att lära sig mer om förintelsen.

Dataspel på papper

Det sjunde tornet är en serie action-fantasy-ungdomsböcker som skapats av Lucasfilm i USA. Det är som att läsa ett synopsis till ett dataspel. Talbocken fattar ingenting. Vart tog Dante och Tvärsan vägen, B Wahlström? Den får ändå två Talbockar för att den trots att den är skriven av en dator som heter "Garth Nix" ändå har ett sjysst budskap: En förhärskande klass "Utvalda" som lever ett liv med trälar och skuggor som tjänar dem och som vägrar tro att det finns ett liv utanför slottet, upptäcker att det faktiskt finns andra människor och kulturer. Där finns faktiskt "Ismännen" och den modiga flickan Milla, som är aspirerande “Sköldmö” och betydligt tuffare än den utvalde pojken Tal.

Det sjunde tornet, Återkomsten till slottet av Garth Nix

B Wahlströms ungdomsböcker, 2002

översättning Björn Jakobsson

Talbocken kunde lika gärna läsa in en betraktelse över lacaniansk psykoanalys, lika lite förstår han vad som verkligen händer i denna "roman". Miljöer och actionscener radas upp utan att det är möjligt att se dem framför sig. Det är intressant. Har en medelålders Talbock ett handikapp i att inte spela dataspel för att kunna förstå en vanlig ungdomsromanisk text? Det blir inte lättare av att den roman Talbocken läst bara var en del i mitten av en längre “serie”.

Men beskrivningarna beskriver inte hur det ser ut! De målar upp en bakgrund till ett dataspel där karaktärer utstöter korta oneliners till varandra, medan de ska vidare mot nya "nivåer" och leta "solstenar". Det blir Pac Man hos Talbocken. Det är som att skriva en roman om Donkey Kong i Mordor. Talbocken fattar nada.

I nästan all fantasy (och det mesta är vidrigt skräp) skapas i alla fall en värld där det råder en viss konsekvens, vi vet vad som är möjligt och hur det fungerar. Här är det hoppigt och krångligt och ja, skittråkigt. Varför en ungdom ska läsa det här förstår jag inte. Det är en Lucasfilm i oskärpa för en målgrupp som kanske mamma och pappa vill tvinga att läsa böcker. Såna där papper som ligger ihophäftade med en massa tryckta jobbiga ord på.

Men va fan, Fem-böckerna var ännu sämre. Och här slipper vi iallafall läsa om vad hjältarna äter till mellanmål. Men spela spelet istället, eller se filmen, eller ät hamburgaren eller vad det nu var som var meningen.

Det finns inga ursäkter

Det här är den sorts litteratur som Talbocken klassar som ”dasslitteratur”. Ni vet, tummade gamla häften som man hittar på utedasset: ”En rolig halvtimme”, ”Fräcka snapsvisor” o dyl. Den här boken är gjord 2009 och har det fulaste omslaget och tråkigaste innehåll Talbocken mött på länge. Vilken dynga. Den som samlat folkets ursäkter heter Mats Holm och ska ha varit redaktör på SVT och Axess TV. Om det är sant – vad har du för ursäkt för att ge ut detta, Mats Holm? En Talbock.

Svenska folkets bästa ursäkter

av Mats Holm

Känguru, 2009

Här får vi läsa vanliga medborgares ursäkter från att ha fått bilen lappad, tjuvåkt i kollektivtrafiken eller byggt utan bygglov. Blandat med politikers uttalanden efter att ha gått på porrklubbar eller förskingrat skattebetalares pengar.Inget är roligt. ”Jag har inte druckit. Jag har bara ätit punchpraliner”. Haha. Riktigt otrevligt blir det när de här hockeykillarna som hade gruppsex på hotellrummet med en aspackad tjej från Stureplan häromåret också citeras: ”Hon var lite berusad”. Hahafuckingha.

Sen en massa gammal skåpmat med Marjasin och Salins Tobleroneköp och Skandia. Mellan kapitlen beskriver Mats Holm lite pseudovetenskapliga psykologiska rön om ursäkter. Vad är det för fel på ursäkter? Det värsta är att han blandar ihop bortförklaringar med förklaringar och kallar det för ursäkter. Om någon förklarar ”jag behövde pengar, därför gav jag ut denna bok. För att jag tror att alkade campingsvennar kanske köper den i macken nästa sommar eller obildade lantisungar i Vårtgårda köper den som julklapp till sina sverigedemokratiske farsor”. Då är det en förklaring, inte en bortförklaring. Och absolut ingen ursäkt.

Ty det finns inga ursäkter för liknande dasslitteratur att bli utgiven. Den roligaste ”ursäkten” i boken var: ”Jag trodde handikappskylten betydde att det var förbjudet för handikappade att parkera där”. Med lite god vilja drog då Talbocken en aning på ena smilbandet.

Akkurat apokalyps nu

En ungdomsroman om de mörkaste, mörkaste hjärtan som finns på jorden. Barnsoldaternas i Västafrika. Tillsammans med Joseph Conrads ”I mörkrets hjärta” och sin liberianske vän Sam, åker en ung norsk värsting till Elfenbenskusten för att leta efter Sams mamma. Talbocken tycker om föresatsen att skriva ungdomsromaner som behandlar konflikter i för oss främmande trakter, men tycker karaktärerna och berättandet är för bombastiskt. Vore det en film hade soundtracket tagit över hela berättelsen. Tre talbockar.

Arne Svingen ”Svart Elfenben"

Översättning Peter Törnqvist

Damm Förlag, 2005

Det är ingen lek när berättargutten och hans vän Sam landar i Abidjan och blir rånade av militärmilis i taxin från flygplatsen. Berättaren (som aldrig nämns vid namn) har bott hos olika fosterföräldrar och har ett gnagande dåligt samvete över vad han måst göra för att få pengar till afrikaresan. Men han gjorde det för sin bäste kompis. Den alltid positive Sam. De två hjältarnas resa fortsätter allt längre in i djungeln där allt blir mer och mer eländigt och där Cln Kurtz till slut tar form i vild hyenaflock av påtända barnsoldater i öppna jeepar.

Talbocken uppskattar greppet att ta en norsk kille till det vildaste och sjukaste av afrikansk konflikt. Intressant blir det när han inte känner sig förstådd över de samvetskval han lider av för vad han gjort mot sin fosterfar. Ty för Sam och kommendanten, vilka trots att de inte fyllt tjugo än varit med om både Treblinka, Hiroshima och Abu Ghraib, är det ett intet mot det som ryms i deras mörka själar. 

Svart elfenben är skriven på ett överspänt ”vuxet” språk som inte alls stämmer överens med vilka killarna är. (Den norske gutten skriver i jagform). Det känns som att Svingen borde ha skrivit en ”vuxenbok” istället.

Även om inte boken tar tag så är man ändå där. I Västafrika där ”ett människoliv är mindre värt än en flaska coca-cola.” Det är fullständigt vidrigt. Kontrasten Norge-Elfenbenskusten gör det hela perverst på nåt vis. Detta kan säkert funka för gymnasieelever med hjärtat till vänster som är engagerade i det globala. Men det är för melodramatiskt.

Svart elfenben är vapen ond bråd död och norska kärleksbekymmer i överlastad mix. Tre talbockar.

Livet, kärleken och kirurgin under kniven

Detta är en fantastisk saga som sträcker sig över världsdelar och kulturer. Det är lärd melodramatik som bara en kirurg kan skriva den. Nästan 600 sidor av stora känslor, vaginala fistlar och levertransplantationer. Hade den inte varit för sentimental och stundtals långdragen skulle det vara ett riktigt mästerverk. Fyra talbockar får varje talbok som får Talbocken att snyfta i näsduken.

Skära för sten / Abraham Verghese
W & W 2009 övers Hans Berggren

Denna episka roman tilldrar sig i Etiopien , Indien och USA. Berättaren är Marion som själsligt och till en början även fysiskt sitter ihop med sin enäggstvilling Shiva. Deras mor är nunna och dör vid födseln, deras far som är kirurg och hatar gynekologi, måste förlösa tvillingarna och försöker ta livet av dem för att rädda nunnan. Han misslyckas och rymmer till Boston där han blir framgångsrik kirurg. Kvar blir tvillingarna hos de indiska goda läkarna Ghoosh och Hema i kejsar Haile Selassies kejserliga huvudstad Addis Abbeba.  

Denna roman talar medicinens och läkarvetenskapens klara prosa. Men den är samtidigt andlig och, jaa, sentimental. Med citat som t ex "En man blir en man först den dag då ens far dör" håller den hela tiden ett förhöjt romantiskt tonläge som möjligen kan avskräcka vissa läsare.

Det bästa med denna roman finner Talbocken vara att historien berättas ur ett afrikanskt perspektiv. Och Etiopiens spännande historia är perfekt att ösa historier ur. Tvillingarna som växer upp kompletterar varandra men splittras i kärleken till en kvinna. Den ene blir självlärd världsberömd gynekolog i Addis och den andre blir kirurgslav i värstingsjukhus i Queens. Hela tiden finns deras försvunne far, levertransplantatisten i bakgrunden.

Verghese försöker inte förklara för mycket. Han använder sig av krånglig medicinsk jargong, radar upp amhariska maträtter och indiska gudar och crickettugg utan att vara rädd för att läsaren inte ska förstå. Det måste ligga många år av research bakom denna roman, mycket är presenterat i efterordet där t o m sekvenser författaren inte minns vilken bok han inspirerats av ändå måste framhålla att idén inte är hans, utan att den bör äras någon. Ödmjukt.

Detta är boken du ger mamma i julklapp. Livets stora frågor kläs i ord och händelser, uppblandat med sköna visdomsord från Ghooshs: "Resandet vidgar vyerna men gör en lös i magen". Håll din mage i trim, stanna hemma och vidga vyerna med "Skära för Sten".

Blood Sugar Sex Tragik

Talbocken har fått en outhärdlig läsning om Red Hot Chili Peppers sångare Anthony Kiedis drogminnen. Han fick också ta del av lite bus och lite knulla med typ 87 olika tjejer. Synd att det inte handlade så mycket om musik.

För er som tycker att RHCP har sina förtjänster som funkigt LA-röjband, läs inte denna bok. Ni kommer att hata Kiedis så mycket att musiken påverkas. Är det någon Talbocken önskar en överdos är det Anthony. Lyckligtvis för honom lär de enda injektioner han nu tar vara ozon till sin intravenösa ozonterapi. Injicera ozon? Men vem vet, som den buspojke han är han kanske en dag provar - freon... En talbock.

Anthony Kiedis och Larry Sloman / "Scar Tissue : en självbiografi av sångaren i Red Hot Chili Peppers"

Reverb 2007, översättning: Einar Heckscher

-Anthony, förgrömmade onge! Har du pumpat i dig en speedball igen! Tänk vilken onge han var, Anthony! Han rökte majja när han var nio, satte på skolans snyggaste tjej när han var 13, började injicera kokain och heroin när han var 15. Men han var samtidigt jättecharmig, bäst i klassen och älskad av mamma. Han är allt, utom intressant. Eller - det kanske han är om någon annan än han själv (tillsammans med journalisten Larry Sloman) hade skrivit boken om honom. Detta är en bekännelseskrift över Anthonys drogovanor och en enda uppräkning över "varor".

Jag har absolut inget emot drogromantik, jag tycker det är ganska befriande i knarkneurotiska Sverige. Men sida upp och sida ner. Vad vill han? Jag tänker på en annan förfärlig biografi jag en gång läst om Tomas Ravelli. De framstår som lika osympatiska dessa två. Tomas låste in en kompis i hans lägenhet i Växjö ett helt dygn och Anthony bajsar i inspelningsteknikerns pizzakartong. De skriver ner korta anekdoter utan att veta vad de vill. Även om Östers IF och Hollywood Boulevard är två väsensskilda spelplaner.

Heckschers översättning är full av "punkrockskonserter" och "stickor" med marijuana. Det är beatnikprosa för de som inte förtjänar det. Självklart översatte han detta med vänsterhanden för att få pengar till hyran, det är otroligt slarvigt och underligt. Men måste gubben översätta allt som har med USA och droger att göra?

Men Kiedis bjuder på lite djup också. Han beger sig till Dharamsala (som han beskriver ser ut som en stad kan ha sett ut i det gamla Vilda Västern hemma i Amerikat) och träffar Dalai Lama. PR-medveten som vår käre lama är får Kiedis sig ett snack med honom också. Och känner kraften. Nästan lika häftigt som smack. Han får t o m följa med Dalai till en lektion han har med de äldsta och visaste munkarna, men Anthony tröttnar efter en kvart. Han tar planet till Amsterdam och tatuerar sig, eller köper ett hus i Nya Zeeland, nej, ojdå han fick ett femtiotolfte återfall och sitter under en bro downtown med en "mexare" och skjuter fix efter fix. Men han ångrar ingenting! Drogerna har gett honom så mycket, men det är inget han rekommenderar. Livet är bättre nykter. Men ändå - en gång löste han upp LSD i vodka och sköt det i sig! Tro´t den som vill.

Trots att boken avslutas i hoppfull ton med att hans hund "Buster" aldrig sett honom påtänd, så är det ändå en självrättfärdigande lovsång till skitiga Hollywood, sprutor, luder och busstreck. Och ju mer man hatar honom desto mer får han knulla. Nästan alltid första daten. De riktigt fina håller på sig en dag.

80-talets James Brown ville han vara. Det kanske han var? Med strumpa på snorren och smack i kolan. Detta kunde bli en intressant bok om en röjig del i pophistorien om vilda hollywoodungar som funkade loss. De få gånger det handlar om deras plattor och hur de gör sin musik är det riktigt underhållande. Men det är mindre än 1 % av boken. Resten är jobbigt knark- och knullskryt.

Talbocken bodde själv i LA ett tag på 90-talet då Kiedis hade en drogfri vegetarisk period. Talbocken köpte Blood Sugar Sex Magik. Talbocken diggade "Under the bridge" och såg LA brinna under Rodney King-upploppet. Red Hot var till viss del Talbockens soundtrack. "Mothers Milk" är en bra platta. Därför denna besvikelse över en dum och ytlig bok. Jag vill inte att korkade rockstjärnor ska berätta om sig själva! Förstör inte personan! Den ärrvävnad Kiedis skaffat sig genom sitt drogliv är intet jämfört med den mentala "scar tissue" läsaren får av att läsa detta skräp. En fucking Talbock.

Commandanterna Cnoll och Tott

En rejält revolutionär tegelsten har Talbocken fått på sitt bord. Den första biografi han läst över två personer som inte kunde verka utan den andre. Det kalla krigets yin och yang, varav den ena blev medelklass-vänsterns runkobjekt och den andre en surgubbe på en ö med gamla bilar där alla kan läsa. Intressant för den intresserade. Men det blir inte fler än tre talbockar.

Simon Reid-Henry / "Fidel & Che Revolutionsbröder"

Norstedts, 2009, Övers. Ulf Gyllenhak

Mellan åren 1955 och 1967 (då Che dör) får vi följa dessa två ikoner. Det är intressant att läsa en biografi om ett förhållande. För det var bara under en kort tid som de verkligen umgicks, sen var det mer platonskt samtidigt som deras idéer om hur revolutionen skulle gå till allt mer skildes åt.

Jag visste inte att Fidel inte alls var kommunist under revolutionen. Det var ett kalla krigets val han måste välja. Han var klart anti-imperialistisk, anti-USA, men han var inte heller sovjetvän. Men realpolitikern Castro tvingades välja Sovjet. Che som först älskade Sovjet blev istället maoist och Fidel lät honom jobba för den stora världsrevolutionen - som skulle starta i latinamerika. Ett ensamt litet trasigt partisanromantiskt machogäng i Guatemala lämnades av alla andra kommunister, förnedrades. Till sist blev den intellektuelle Che avrättad framför svarta tavlan i ett klassrum i en liten byskola i djungeln.

Trots att detta är en fackbok med massor av namn och korthuggna citat så lever jag mig in i personerna. De är grabbar med smak på äventyr. Fidel och Ernesto såg upp till Simon Bolivár som en punkrockare i Härnösand såg upp till Joe Strummer som såg upp till Che Guevara. Revolutionsromantik. Men utan dessa människor kanske inget händer?

Jag blev faktiskt mer vänligt inställd till dessa båda revolutionärer efter att ha läst boken. Det var fel tid. Kallt krig gjorde det svårt att göra revolution på deras egna villkor. De ville skapa en ”ny revolutionär människa”. Det behövs ju om något idag – människor som väljer varandra istället för kapitalet. Men om det inte funkade på Kuba (inte jättebra i alla fall) hur ska det då gå att förändra livet på hela planeten?

Kanske genom att avliva myten om baskrar och stjärnor och blick i fjärran. Cigarrer och machissmo. Egentligen är Skogsmulle mer revolutionär.

Detta är bara för fansen. En intressant analys av den dualistiska dragningen mellan dessa två olika människor. Hur de alltid använder den enes motgång till en grundval för att bygga nåt nytt på. De levde sammankopplade. Även när Che slogs i Kongo mot engelska legosoldater och Fidel drack snaps med Chrustjov hade de varandra i tankarna. Sött på nåt sätt. Vad man slås av efter att ha läst denna bok är hur galet det är att Sovjetunionen kunde existera så länge. Är det för att det krämaraktiga liberalkolonialistiska västerlandet måste ha en fiende?

Allah akbar. Och Talbocken akbar. Och Fidel akbar. Che blev en vacker ikon. Inte en skitstövel som hellre sköt med bössa än tog hand om sin familj. Hoppas han dog nöjd. Fidel blev nöjd. Och han lever än.