Talbocken

Talbock som stirrar på män som stirrar på getter

2010-08-06T15:50:00.001+02:00

Talbocken har läst en lysande, fantastisk bok om USA:s paranormala soldater och deras parapsykiska krig. Detta ska vara sanna berättelser om parapsykiska experiment från 50-talet till idag som blomstrade på 60-talet som en frukt från hippierörelsen. Ett unikt manifest utarbetades: Den Första Jordens Bataljon. En krigföring som skulle "hela" inte skada. Det är denna krigföring som idag har utvecklats till tortyr som att spela sånger av ”Dino – den lila dinosaurien” från Sesame Street för krigsfångar i Irak eller våldsfetischismen i Abu Ghraib. Detta är skrivet av den engelska journalisten Jon Ronson på ett mycket underhållande sätt. Och allt ska vara sant, men det verkar för otroligt för att vara det. Hur som helst så är boken ett måste, vare sig den är sann eller inte.

Män som stirrar på getter
av Jon Ronson
Översättning Lars Ahlström
Optimal Förlag, 2010

Efter Vietnamkriget ville försvarsmakten prova allt. Parapsykiska krigare började träna på att stirra ihjäl getter i en hemlia bunker i Virginia. Detta stirrande användes senare i kampen mot general Noriega i Panama för att spionera på honom. Han svarade med att binda svarta band runt sina fotleder.

Denna bok vimlar av fascinerande Arkiv X-historier och de ska alla vara sanna. Författaren blir under bokens tillkomst anklagad för att vara från en paranormal gren av Al-Qaeda! Detta är ingen lek.

Fascinerande är hur de tidigare psyko-stollerierna blir till allvar i senare tiders operationer. Abu Ghraib-maskeraden är ju inget annat än Psychic operations för att demoralisera den irakiska befolkningen. Meniga English och de andra följde bara order från högsta ort. Det är också fascinerande hur media i USA tycker det är skojigt att rapportera om tortyrmetoderna i Irak när de innefattar Barneys - Den lila Dinosaurien - ”I love you”-sång från Sesame Street. Ha-ha-ha. Här blir Jon Andersons bok bitande när han får läsaren att förstå vilka enorma lidanden stora delar av den amerikanska kulturen kan innebära. Och de större konsekvenserna av att använda kultur som tortyrmedel.

Intressant är att följa hur de människor som jobbat med detta och deras aktivitet gav upphov till katastrofen i Waco, Texas och Heavens Gate-rörelsens kollektiva självmord som var en följd av ett fejkat fotografi.

Vidare spekuleras det om subliminala ljud. ”Varför spelas det upp ett tjejband som gör Fleetwood Mac-covers för Guantanamofångarna? Innehåller det dolda budskap?”

Denna bok är fullspäckad av fantastiska berättelser av vilka jag tror filmen bara tar upp en bråkdel. Det är roligt och man kan inte göra annat än att älska dessa underhållande, barbariska och fullständigt självupptagna amerikaner. Hela denna bok är en brittisk beskrivning av en nation med en oövervinnerlig nationell självbild. Det manifesteras på de första sidorna i boken när general Stubblebine till sin fasa ännu en gång misslyckas med att gå genom en vägg men vägrar att ge sig.

Det sägs att den parapsykiska militära grenen lades ner på 90-talet, men efter 9/11 blev många gamla parasoldater uppringda igen. Många som uttalar sig i boken hävdar att de erkännanden av operationerna som CIA har kommit med bara tjänar till att mörka för de verkliga parapsykiska aktiviteterna som pågår. I din hjärna just nu. Och kanske i en och annan gets.

Psy-ops kan vara CNN, Prince of Persia eller Enter Sandman på högsta volle i en källare i al-Qaim. Det är skrämmande. Galet. Och otroligt underhållande. Och kanske sant.

Förståndshandikappat uselt om festivalungdomar

2010-08-04T10:26:00.000+02:00

Denna ungdomsroman kan inte betygsättas då Talbocken endast har läst den manliga delen i denna beskrivning av möte mellan ung flicka och ung pojke på rockfestival. Den kvinnliga delen lästes av Anna Döbling, vissångerska och talboksinläsare. Hur denna bok letat sig in på den svenska marknaden är en gåta. Kanske hoppas förlaget på att kunna sälja med hjälp av det tuffa omslaget. Detta är förkastlig idioti utan existensberättande. För de som likt en Talbock levde Dionysos glada dagar under några festivaler i ungdomen har ingenting att hämta eller känna igen i denna roman.

Vi ses, baby...

av Kevin Brooks och Catherine Forde

Översättning Helena Olsson

Argasso, 2007 (2005)

Keith är utmobbad och hånad av sina kompisar. Han köper festivalbiljetter men hans polare följer inte med. Han hoppar av på fel busshållplats och tvingas gå till festivalen Rock Out. På vägen kommer en buss med hans idoler i det stora bandet som super och bråkar. Sångarens jacka kastas ut genom ett fönster, den knockar Keith och bussen med bandet i fortsätter till festivalen. Keith kommer in på VIP-området då han låtsas vara rockstjärnan som egentligen äger skinnjackan. (Keith beskrivs som en 16-årig gothare och rockstjärnan som typ Slash, ändå blir de förväxlade).

En flicka, Sally, har också kommit in på VIP-området på grund av att hon heter likadant som en artist. De unga två flirtar valhänt med varandra i tron att de är någon annan. Sanningen kommer fram, de blir utkastade, blir ledsna, men så kommer Keith på att han ju har fler biljetter. Sally som har tajta jeans och läppglans visar spetstrosorna och ta mig sjuttton om de inte har ett ungdomsknull lika erotiskt som en blogg av Carl Bildt.

Att gå på toaletten på Roskilde 1986 var intressantare än denna mesiga mesyr. Det skulle vara intressant att läsa en litterär skildring av 3-4 dagars festivalliv. Den obeskrivliga frihetskänslan som infann sig på dessa festivaler (när de fortfarande var fria och man kunde ta med ölen in och innan man visste vem Jan Björklund var) är svårt att toppa. Allt var ju toppen. Skriv om det istället än nåt slemmigt gubbrunk om ungdomar som inte finns.

Ser du en tonåring med denna bok framför sig. Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål och burn motherfucker burn.

Jag inser nu när jag precis ska publicera mitt blogginlägg att den kanske faktiskt är skriven för lätt utvecklingsstörda, eller ungdomar med lässvårigheter. Så om du ser en tonåring som har lässvårigheter och läser denna bok: Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål, grilla lite korv, prata om god men ändå lättläst litteratur som, ja, Tove Jansson t ex, och ge ungdomen ett ex av "Kometen kommer" och sen burn motherfucker burn.

God medicin

2010-08-01T12:30:00.001+02:00

Talbocken har läst den ultimata skrönan. Berättelsen om Jack Crabb, alias Little Big Man, förevigad av Dustin Hoffman i filmen Little Big Man. Märkligt nog kommer inte en svensk översättning av Bergers roman förrän nu. För detta är den bästa och mest osentimentala skildring av ”Vilda Västern”, indianer och revolvermän Talbocken har läst. Och detta trots den stundtals alldeles för raljerande och förnumstiga tonen. För den som minns en larvig Dustin Hoffman i en alldeles för lång och seg film har mycket att hämta i boken.

Little Big Man

av Thomas Berger

Översättning Caj Lundgren

Karneval Förlag, 2010 (1964)

Det här handlar om Amerikas prärieindianders sätt att leva och tänka och hur de själva och deras kultur snabbt utplånades. Men utan sentimentalitet. Varenda varelse porträtteras som den sköra varelse den är. Den mest sympatiske är hövdingen Gamla Buffelskinnet som adopterade Jack Crabb och gjorde honom till cheyennen/ "Människovarelsen" Little Big Man.

Visst utrotades prärieindianernas kultur. Men det var ingen uråldrig bevarad civilisation vi snackar om. Det var människor som dödade för sportens skull och snabbt acklimatiserade sig till förändrade livsvillkor. De skaffade hästar och började supa som bara vildar kan.
Det finns ingen sensmoral i denna bok. Det beskriver ett perspektiv från en vit man som uppfostrades till indian och som kastades mellan de båda världarna i krig och kärlek. Den beskriver hur omöjligt det är att tänka i cirklar i en fyrkantig värld. Jag har aldrig tidigare läst en skröna som ändå är så klargörande och ger en så trovärdig bild av den mytifierade "Vilda västern".

Alla människor är fåfänga och agerar för egen vinning. Det finns inga hjältar. Cheyennernas och siouxernas stora seger vid Littlebighorn förseglade deras öde. Där stred de taktiskt som de vita männen och gjorde slarvsylta av Custer och hans mannar. Men trots att han var den store vite hövdingen brydde de sig inte om just hans skalp. Han hade börjat bli flintis. Hämnden blev brutal och indianernas värld blev reservatens.

Little Big Man är skriven som en oändlig monolog berättad av den 111-årige Jack Crabb på ett ålderdomshem någonstans. Det är ett smart grepp som gör att Berger kan fabulera och göra läsaren osäker på sanningshalten. Just den formen är det som gör filmen så outhärdlig (tillsammans med Dustin Hoffmans fjantiga Mandomsprovet-karaktär). Än en gång: Boken är något helt annat. Genom Jack Crabb och Little Big Man möter vi legender som Custer och Wild Bill Hickock samt horor, bondfångare och predikanter som alla har komplexa karaktärer. Sköna visdomar kommer på pränt: ”Man kan aldrig svindla en hederlig människa”.

Intresset för indianer och Vilda Västern är väl inte lika stort som när Talbocken var ung och såg Familjen Macahan på TV. Jag kommer dock ihåg att det var första gången jag såg indianer porträtterade som människor. Jag önskar jag hade läst Little Big Man då också.

Det känns som att Berger hade en mission att krossa myterna kring USA:s historia då han skrev boken 1964. För det är till stora delar en historieroman förklädd i pikaresk. Det liknar ingenting annat jag tidigare läst. Det är samtidigt rå realism. Det stinker av piss och avföring i ett cheyenneläger. Det var blött och kallt. Döden låg på lur varje sekund. Little Big Man och hans tidigare svarte vän och uppassare, som också blivit indian (Den Svarte Vite Mannen) kunde konstatera att det inte går att vara en riktig indian om man är medveten om något annat.

Vad skulle man ha gjort? Låtit indianerna vara i fred och inte utrotat tio miljoner bufflar på fem år? Ja, bufflarna kunde man ju ha spårat några miljoner av. Men jag har själv mött urinvånare i södra Etiopien som poserar med sina vilda attribut (läpp-plattor och kalashnikovs) för att få några spänn och supa skallen och sin egen kultur i bitar. Vi kan inte bli som dem. Men de kan bli som oss. Bra eller dåligt? Förmodligen bra.

Läs Little Big Man och låt er roas och förundras över vilda vildar och vilda civiliserade. En modern klassiker.

Blodfattig vampyrism

2010-07-13T10:06:00.000+02:00

Det här är precis lika dåligt som det låter. ”Vampyrater – Skräckens tidevarv” ska förmodligen tillfredsställa alla ungdomar. Här speglas kampen mellan vanliga pirater och vampyr-pirater, vampyrater, med en dialog som tagen ur ”Andra avenyn”. Alla karaktärer är snygga och har lite häftiga namn. Detta ska vara Three musketeers, Pirates of the Caribbean, Kung-Fufilmer och Twiligt på samma gång och är därför – ingenting. Bara skräp.

Vampyrater – Skräckens tidevarv

av Justin Sompers

Översättning Leif Jacobsen

B. Wahlströms Bokförlag, 2008 (2006)

Tvillingarna Grace och Connor är 14 år och präktiga och talangfulla. Connor är en fullfjädrad pirat men Grace är hopplöst förtjust i vampyrater och gör astrala resor till dem för att hälsa på. Men den värld Justin Sompers målar upp är totalt obegriplig. För det första finns det inga andra människor än pirater och deras avart – vampyrater – i boken. Inga vanliga människor som piraterna terroriserar.

Texten är också otroligt pompös. Lite Carl Snoilsky: ”Den illustra dansen visade sig vara en dödsdans”. Ingenting händer, det pratas mest om hur de olika personerna mår, liksom en såpa på TV.

Det intressanta är hur författaren (han finns på riktigt, han är engelsman) har velat sampla in allt som ska vara lite häftigt och kittlande i boken. Vampyraterna tar ibland fram surfingbrädan i jakt efter offer. De hoppar bungyjump. En pirathövding har dreadlocks där det bor en orm, piraterna spelar rock, de gör tai chi och yoga. Samtliga piratkaraktärer har fått namn från jordens alla hörn: Det är danske kapten Larsen, en ryss, en indier, en engelsman men tyvärr ingen Bellman. Dock talas det på ett ställe i boken om ”Stockholmssyndromet”. Inget blir berättat när allt ska vara med. Det blir bara ett stort vampyriskt ingenting.

Rör inte dessa böcker. Hittar du en hos din tonåring, bränn den innan den hinner läsa den. Det här är genomkommersiell dynga. Det följer till och med med samlingsbilder på karaktärerna. De är tecknade så där ”dataanimerat”. Det konstigaste är att kapten Molucco Wrathe (han med dreads) ser ut som Ozzie Osbourne.

Detta är den märkligaste form av vampyrexploatering jag någonsin stött på. Det märkligaste är att den inte innehåller någon vampyrism. Det är bara ett tomt blodfattigt skal.

Möt Sverigedemokraterna

2010-06-17T00:19:00.000+02:00

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt...Det är så du vinner”. Stallones Rockycitat passar perfekt in på Sverigedemokraterna i Sverige 2010. Ju större motvind desto mer vind i seglen på väg in mot riksdagen. Sydsvenskans Niklas Orrenius har följt Sverigedemokraterna sedan 2002 och har i denna bok publicerat artiklar från då till nu – med kommentarer om hur det gått sedan artiklarna skrevs. Detta är storartad journalistik. Talbocken hatar Sverigedemokrater och deras människosyn lika mycket som alla andra tänkande människor, men att försöka ”tysta ner dem” i media är kontraproduktivt.

Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza.

–En bok om Sverigedemokraterna

av Niklas Orrenius

Månpocket, 2010

Orrenius försöker ge en så gedigen bild som det bara går av ett parti som fortfarande försöker hitta sin form. De gamla tokdårarna i BSS och nazisterna får inte vara med längre. Nu flirtar partiet med höjd A-kassa och motstånd till Ipred för att hitta nya väljare. En vanlig missuppfattning, enligt Orrenius, är att stoppa invandringen är SD:s största fråga. Men fokus ligger på något ännu större: ”Det primära målet med SD:s politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” skriver partiet.

De är alltså nationalister. De slår vakt om svenskheten. Denna ”svenskhet” som hittades på på 1800-talet och som ingen egentligen vet vad den innebär. Förutom köttbullar och Karl XII och Calle Jularbo. Realpolitiskt fär det följden att partiets lättretade partisekreterare Björn Söder föreslår att Skånes landsting ska ”styra hur invandrare ska tala [skånska], ingen brytning på arabiska eller serbokroatiska”. Samma snillen kan även spekulera i huruvida vem som är svensk. Fotbollsspelaren Henrik Larsson är svensk, medan Zlatan inte är det, genom sitt kroppsspråk och attityd.

Hur avskyvärd Sverigedemokraternas politik än är behöver inte människorna vara avskyvärda. Utvecklingsstörda barn gillar Black Ingvars och dansbandsmusik. Vi kan inte tvinga dem till att lyssna på Maria Callas och Radiohead. Men liksom utvecklingsstörda har rätten till sin musik har Sverigedemokraterna rätt att tänka sin ideologi och träffas.

Och däri ligger det stora problemet i Sverige. I media får SD ofta epitetet ”det främlingsfientliga” framför partibeteckningen. Deras möten förstörs av syndikalistiska visselkonserter och ruttna tomater. De kan knappt hålla sina partimöten någonstans. De blir fysiskt trakasserade. Och de enda som tjänar på det – är Sverigedemokraterna. Sveriges martyrer.

Vanliga arbetstagare som kommer ut som SD:are blir av med sina jobb, även om de sköter dem. Läraren Richard Jomshof, populär bland sina elever har nu helt slutat undervisa. Han kan inte få något jobb längre pga sin politiska uppfattning. Det är ett problem.

Jag kan verkligen förstå att ingen vill ha med SD:are att göra. Det är ett dilemma. Men genom att göra de till martyrer värvar de fler medlemmar. Det Orrenius gör är att seriöst ta sig an SD som vilket annat parti som helst, även om det utgörs av ignoranta och obildade människor. Det är rätt väg, tror jag. Läs därför denna bok.

Hur ska den nationella identiteten byggas upp? Det är de frågorna vi ska ställa till Jimmie Åkesson. Vi ska tränga in i deras kulturuppfattning där fjollig teater och dans inte ska få statsbidrag, men däremot hembygdsmuséers utställningar av folkdräkter. För det måste vara svenskt. Ställ Bollnäsdräkten mot baletten. Är det ett val vi borde göra?

SD:s nya profil har snyggats till, det sägs nu att en assimiliserad människa med svart hudfärg kan vara svensk även utan ”nordgermanska gener”. Fantastiskt att det måste skrivas ner. Men inom skål och vägg är det givetvis inte så. Där är t. ex. muslimer några som måste stoppas likt Churchill varnade för nazisterna på 30-talet. Inom SD flödar konspirationsteorin om ”Eurabia”. En arabisk konspiration om att ta över USA och Europa genom islam. Herregud. Bunta ihop ”Arabländerna” som nån mystisk helhet. Som att arabländerna håller sams! Jag tror faktiskt inte ens att SD kan skilja på araber, turkar och perser. Men obildade påståenden är folkliga och får röster.

Jag ska inte gå in på Sverigedemokraternas befängda åsikter. De är emot mångkultur och sexualitet och allt som rockar. De är chinostyper (typ 85% män) från svensk landsort som inte fick de snygga tjejerna. De spelar på obildade och inskränkta människors rädsla och bitterhet för att skaffa sig ett egenvärde. Och de går inte att stoppa med tystnad.

Orrenius bok är nödvändig läsning för att få en djupare inblick i Sverigedemokraterna. Den lockar också till några skratt. Som hur topparna i Sverigedemokraterna åkte till Färöarna och blev förälskade i landet. På nationaldagen, Olavvakan, kysste färingen Haraldur en sten och utropade: Den enskilda människan är liten, fosterlandet är allt. Färöarna för evigt!” Haraldur kysste stenen som varit där ”tusen år före honom” och den kysste honom tillbaka.

Tagna kom SD-delegaterna hem med pins med korslagda svenska och färöiska flaggor på kavajslagen. Kruxet var dock att denna Haraldur var en färöisk komiker från fjolliga Köpenhamn som gjorde en ironisk show på nationaldagen. Färingarna kunde aldrig sluta skratta åt de dumma nationalist-svenskarna.

Sverigedemokraterna använder själva ironi. De kallar invandrare för ”kulturberikare” och kvinnor som Åsa Linderborg för ”batikhäxor”. Det är inte så roligt. Det finns lite som är roligt med Sverigedemokraterna, bara deras dumhet. Må Gud och Fosterlandet bevara oss från SD:s fjantiga nationalism. Må de falla på egen dumhet.

Liksom vissa Sverigedemokrater hävdar att kurder av naturen är blodtörstiga är det lätt att kunna avfärda Sverigedemokrater som av naturen oknullade. För vem vill avla stolta svenska söner med en ängslig rasist? Men det är att falla i fällan och generalisera likt de själva gör. Skriv om SD, journalister. Analysera dem. Debattera med dem, politiker. De är människor och de har ett parti. Och sen röstar vi dem ända bort till Färöarna i september.

Allt du vill veta om kokain

2010-06-15T10:44:00.000+02:00

Detta är en bok om kokain. Från kokabuske till Kleerups näsa. Från skönt party till rutten misär. Den visar hur komplicerat det är med knark. Framför allt med knarket kokain. Den visar det helvete som kokainhandeln har framkallat i länder som Mexiko och Colombia. Och det är därför bokens författare tycker vi ska avhålla oss från kokain. Av solidaritet med de människor i latinamerika som betalar vårt party med död, fattigdom och terror.

Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman

av Lasse Wierup och Erik de la Reguera

Norstedts, 2010

Talbocken har alltid varit en drogliberal bock. Och är det fortfarande. Nästan mer efter att ha läst denna bok. Hur man än ser på det så är terrorn långt större om kokainkartellerna får råda än om knarket får råda och det satsas på vård av missbrukare istället för militärt våld mot desperata bönder.

Är det då inte bättre att avdramatisera droger och satsa pengar på vård istället för straff. Sverige har hårdast syn på frågan i världen. Mycket tack vare den maoistiske läkaren Nils Bejerot som på 70-talet såg alla droger som något som skulle zombifiera hela västvärlden. Det lever kvar. Det var den sanning Talbocken växte upp i. Vi upplevde ett antiknarkets Stora språnget. Bilden är en aning mer nyanserad idag men ändå tror många att cannabis är ingången till kokain etc.

Men kanske det lättaste ändå är att låta allt ”knark” vara förbjudet medan monsterdrogen alkohol (långt mer jävulsk än kokain) får vara det som står till buds? Wierup och de la Reguera håller i denna bok fram många goda anledningar till det. Eftersom allt utom alkohol i Sverige är belagt med sådan skam så skapar droganvändandet i sig omoraliska individer. Den som provar en puff eller snort går över en gräns och blir för alltid en Kenta och Stoffe i sin mentala självbild. Något som icke-svenskar aldrig kan förstå. Kanske måste det vara illegalt bara därför.

Men när det gäller kokain är det ju en global katastrof som håller igång högerdiktaturer, amerikansk vapenförsäljning, utarmar landsbygden och låter vanliga fattiga människor leva i nån slags Pol Pot-kompott med galna vänstergerillor eller paramilitärer som bara vill en sak. Tjäna kopiöst med pengar på världens lättaste sätt. Pulvret med den stora avansen – kokain.

Många intervjuade svenskar (bl a skådespelerskan Sanna Bråding som framstår som en väldigt mogen och modig person) beskriver hur lättade de blev över att till slut bli påkomna av polisen. Annars hade de inte slutat. De satt fast i ett missbruk. Och det är en bra anledning till att hålla det illegalt. För är det illegalt är det ju inte lagligt och du får böter och får gå på plankan i Expressen. De kunde inte ha slutat annars, resonerar författarna.

Men alkohol är inte förbjudet. Och det är massor som måste gå på behandling för att bli kvitt det missbruket. Utan att åka fast för polisen. Vad både Talbocken och författarna är ense om att det finns en högerkristen, och i Sverige en allomfattande, moral att knark är fel. Något som medelklassen i Sverige idag börjar skita i. När det gäller knarket kokain. Och det är ett problem. Därför måste vi likt vi köper fairtradebananer tänka på vilka som lider av vårt kokainbruk.

För särskilt farligt är det inte (relativt sett). Vissa fastnar ordentligt, vilket är en katastrof för alla inblandade. Men i ett större perspektiv är det inte värre än vårt missbruk av kinesiska arbetare som gör våra iPhones, köra SUV:ar eller vårt totalt ohållbara köttätande. Vi kan sabba våra egna liv och stödja kokainmaffior med kokainmissbruk men vi förstör inte jorden för nästkommande generationer. Vad är moraliskt? Vad ska vara lagligt?

Denna bok är en journalistisk bragd. Den förklarar kokainets efterverkningar på en global och svensk skala. Den är en riktig ögonöppnare. Den drar de stora linjerna och intervjuar de små personerna. Den visar verkligen alla sidor av problemet och beskriver även det positiva med drogen.

Kokain är den perfekta drogen för supande svenskar. Den gör dig nykter och snygg när du druckit för mycket. Den kompletterar alkoholen. Du får ingen baksmälla. Du snackar som att du visste vad du snackade om. Så spirituella blir vi av lite pulver i näsan. Och mår så bra. Om vi inte gör det för ofta såklart. Som Gösta Ekman d.ä gjorde på 30-talet, under vår förra kokainvåg.

Nyliberalisering, frihandelsavtalet Nafta och ”War on drugs” har lett till dagens kokainvåg. Ursprunget, kokabusken, som gett indianer i sydamerika naturmedicin i tusentals år klassas fortfarande som narkotika av FN efter att USA tvingats hemlighålla en vetenskaplig rapport från WHO som hävdar motsatsen för att kunna fortsätta sitt ofruktsamma knarkkrig.

Men det finns ljus i näshålan. Författarna sätter stort hopp till Evo Morales och Bolivia. Där nu bönder tillåts odla koka legalt. Vi måste starta en dialog mellan producent och konsument i detta globala problem. Wierup och de la Reguera tycker lite naivt att vi kunde börja importera kokablad till Europa och USA istället. Istället för kaffe, kanske.

Kanske kommer kokainvågen att ebba ut. Det kanske slutar vara trendigt. Ses som en smutsig omoralisk business (vilket det är). Eller så gör vi det lagligt och köper in fairtradekola från Morales Bolivia och säljer på Apoteket med bipacksedel med biverkningar. Det senare är inte politiskt möjligt. Politiskt möjligt är bara att låta saker kuka ur i vederbörlig ordning och skambelägga alla kokainister (utom de som jobbar i media) och sätta alla fattiga latinos och polacker som sväljer ett kilo kokainbollar och sätter sig på ett plan i fängelse, för att de är så fånigt desperata och totalt okunniga om allting att de vill kunna leva likadana liv som vi i Sverige.

Ciudad Juárez på gränsen mellan USA och Mexiko är världens farligaste stad. Kokainkartellerna tvingade en alltför nitisk borgmästare att avgå genom att avrätta en ny polis var 48:e timme. Sinaloa och Zetas styr i Mexiko. Nolltolerans styr i Sverige och på det sättet lever Sverige och Zetas i symbios. De hjälper varandra.

Ja, men gör nåt då? Maria Wetterstrand?

”Kokain” är en otroligt välskriven och belysande bok om kokain. Den visar på alla sidor av problemet och lämnar till läsaren vad hon ska tycka och tro. Även om författarna själva tydligt visar vad de tycker.

Jag har några vänner som gått bort eller fuckat upp sina liv på grund av droger. Det är tråkigt minst sagt. De hade dock mycket lite med kokain att göra. Och jag vet inte hur de hade levt sina liv om droger inte var så spännande förbjudet. Själv tog jag kokain några gånger i början av 90-talet. Det var toppen. Jag skulle gärna prova igen. Om det var kravmärkt. Och såldes på apotek. Eller om jag var så packad att jag sket i vilket.

Plirigt och knipslugt med Täppas

2010-06-01T10:29:00.001+02:00

Talbocken älskar den plirige och knipslugt poetiske Täppas Fogelberg. ”Halli, Hallå!” berättar om dennes uppväxt i Gävle under 50- och 60-talet och hur familjelivet präglades av den Ångest som var hans far - den misslyckade affärsmannen.

Boken utgörs av nostalgiska minnesbilder som efter hand blir mer och mer intressanta. Täppas blir mods, börjar dricka mellis och ligga med tjejer samtidigt som den svenska småstadens oskuld kommersialiseras och de gamla kvarteren rivs för nya köpcentrum.

Halli, hallå!

av Täppas Fogelberg

Norstedts, 1992

”Halli, hallå!” utropar den stadigt muntre och alkoholiserade pappa Fogelberg. Djupt olycklig över att ha valt fel väg i livet och med en krasslig astmatisk kropp gjorde han allt för att alla skulle ha det trevligt. Utan att överanalysera sig själv skriver Täppas ner anekdoter från sin barn- och ungdom och vi lär känna en människa och en tid lite bättre.

Till en början är det en ständig namedropping av masonite, Fenom, Tulo och Caltex som räknas upp i någon slags 50-talskavalkad. Det är tråkigt. Men när ”Halli, hallå!” når 60-talet börjar det bli intressant.

Täppas skriver fyndigt om pappa, syrran, skolan och stan. Framför allt är det skräcken ”för att pappa skulle gå sönder” som präglar den unge Täppas liv. Han måste hela tiden säga roliga saker.

1992, när denna bok skrevs, torde väl Täppas popularitet ha stått som högst, då han gjorde mycket TV. Idag är han väl mest känd för att hålla styr på folket i ”Ring P1” på förmiddagarna. Talbocken saknar honom. Täppas är en berättare som lindar in både ont och gott i en luddig bomullstuss av förståelse och kärlek. Det är omöjligt att inte höra hans väna stämma när man läser denna bok. I vissa parter når texten poetiska höjder i sin förnumstiga enkelhet.

Så här beskriver han småstadens utveckling på 60-talet:

”Det blir allt ovanligare att någon hänger tvätt på gården för ingen vill spela med öppna kort och visa upp sina paltor. Alla vill vara finare.

Allt ska bli större och bättre; vägarna, affärerna och de offentliga byggnaderna. Över varje tak spretar en TV-antenn som med sina raka fingrar ber om mera Hyland”.

I slutet av boken är Täppas mods och dricker mellis och lyssnar på The Who och Beatles. Så här beskriver han John Lennon:

”Det är någonting i John Lennons röst som får mig att lyssna. Det är tonen; en lekfull arrogans som är kelen och sträv och som gycklar med alltihop samtidigt som den ropar efter något. Det är som en kittling långt inifrån.”

Jag kan inte låta bli att tycka att det är en adekvat beskrivning av Täppas själv.

En från början stereotypt nedtecknad minneskavalkad över bensinångor och skurpulver har vuxit till något större när Talbocken lämnar ifrån sig denna bok. Jag tycker inte om att kategorisera människor efter nationstillhörighet eller etnicitet. Men jag kan inte låta bli att hålla Täppas för en God Svensk.

Mediamakt – skökans privilegium

2010-05-31T10:17:00.000+02:00

Talbocken har läst en något torr men uppmanande avhandling om etik inom journalistiken. Det står inte bra till. Vi går väl alla omkring och ”vet” att det alltid finns gömda intressen i allt vi läser och hör och ser. Månson ger en kompetent överblick över läget och det är bara att inse att vi konsumenter är manipulerade hela tiden. Det finns inga möjligheter eller ekonomi till att skriva klassisk förklarande journalistik längre. Talbocken frågar sig: Hur har det kunnat bli så här? Går det att göra nånting åt det?

Spelet bakom rubrikerna

Om journalister, journalistik och det personliga ansvaret

av Hans Månson

Juridisk Reportagebyrå, 2010

Idealblden är journalister på en redaktion som gräver fram nyheter som åskådliggör samtiden för tidningens läsare. Idag har vi inte råd att anställa journalister. I dessa specialiteternas tidevarv ska journalisterna vara allround: kunna redigera, vara stilister, kunna filma, klippa etc. Fackjournalistik blir allt mer ovanlig. Journalister ska kunna allting och har ingen tid och väljer därför gärna de nyheter de blir serverade: via pressmeddelanden, via Bert Karlsson, via köpta läkare från läkemedelsindustrin som kommer med nya rön.

Värstingarna inom journalistiken är motor-, rese/turism- och underhållningsjournalistiken. De blir bjudna på resor för att skriva om ditt och datt. Lyxhotell, resa och dricksen i baren betalas av beställaren. (I boken finns en bilaga med ”Turistjournalisternas rekommendationer” om hur beställaren ska försörja journalisterna. Ingår resa från flygplatsen till hotellet?)

Inom andra yrken finns en myndighet som granskar de utövande från att begå etiska oegentligheter. Advokatsamfundet har en disciplinnämnd där advokater kan uteslutas. Ingen granskar journalister. En tandlös PO och i P1 finns ”Medierna”, men mycket mer finns knappast. Och eftersom frilansare inte får betalt av sin arbetsgivare måste ju nån annan betala för jobbet. Den/det de porträtterar t.ex. Och handen på hjärtat, det här känner vi ju till. Det är ju så det funkar! Men vi orkar inte bry oss.

Bloggarna är ju också ett kapitel för sig. (Talbocken är ingen journalist, så han är mutbar) Exempel: En bloggare från prylportalen.se blir bjuden av Phillips till lyxresa till Portugal för att se nya phillipsprodukter. Prylportalen ägs av Mediaprovider som styrs av Citygate som ägs av elva svenska mediaföretag som kablar ut nyheter till lokaltidningar som t.ex. Eskilstunakuriren, Östgötacorren och Gotlands Allehanda.

Tidnigen Fokus, som är en favorit som Talbocken tycker alla ska prenumerera på, skriver långa genomtänkta reportage. Men det finns inga pengar till löner. Ett fyra sidor långt reportage kan ge 6 000 på faktura. Tidningen Re:Public betalar inget alls. Vem har råd att vara etisk? Bloggande kändisar kan dock tjäna storkovor genom att namedroppa grejjer på deras bloggar. WTMFF.

Journalistik lönar sig inte.

Ekonomijournalistiken är ett kapitel för sig. Förstå vilka ekonomiska intressen där finns till att styra journalisterna. Många journalister lämnar också branschen och börjar jobba som JKL-konsulter (där Göran Persson jobbar) för att casha in efter 20 års trogen tjänst.

För den som är intresserad av att bli upprörd över hur uselt ställt det är i vår mediafabrik kan detta häfte verkligen rekommenderas.

Men vad kan göras? Liksom alla tänkande varelser köper giftfria bananer och kaffe som inte vuxit ur blodig jord så borde man etikmärka tidningarna. Lite dyrare, men kontrollerade av en statlig myndighet! Eller hur det nu kan se ut. Framför allt framstår ju de som inte är etikmärkta som de hyenor de verkligen är. Aftonbladet och Expressen och liknande som kränger upplevelser och känslor som nyheter blir massmedias Nestlé och United Fruit.

Detta med etikmärkning är väl det bästa förslaget Månson kommer med. Men det är ett bra förslag, som Talbockar definitivt gillar. I väntan på detta kan vi börja med att bojkotta kvällstidningar, läsa resetidningar med vetskap att journalisten är köpt och aldrig, aldrig se på TV4 (undantag fotbolls-VM), kanalen som inte kategoriserar Nyhetsmorgon som ”Nyhetsprogram” för annars kan de inte sponsra hela skiten med sina lifestylelögner.

Media söker inte längre journalister, de söker producenter. Detta är ett ofantligt samhällsproblem. Därför kravmärkning. Och att vi måste betala för en produkt som vi kan lita på. Avslutar med ett citat av Rudyard Kipling som användes för beskriva mediarapporteringen i London, 1931:

”Power without responsiibility – the prerogative of the harlot throughout the ages”

“Makt utan ansvar – skökans privilegium i alla tider”.

Anagrammatik och randig prosalyrik

2010-05-26T09:05:00.000+02:00

Talbocken har läst Magnus Florins senaste bok. Florin är chefsdramaturg på Dramaten och skriver väl vad som i Kristdemokraters värld är kulturelitistisk prettolitteratur. I valet mellan en kristdemokrat och ett kultur-pretto väljer självklart Talbocken det senare, men kan ändå inte låta bli att tänka: Karln är ju så begåvad. Men vad vill han?

Ränderna

av Magnus Florin

Albert Bonniers Förlag, 2010

Att bara dra med fingrarna över texturen på det Joy Divisionliknande omslaget till Florins bok ger Talbocken kalla kulturkårar. Är det här prosalyrikens Kroumata han ska läsa in? Men det är stundtals väldigt roligt. På något koan-aktigt Krakel Spektakelvis:

”Fem femlingar i formalin

Praktik är bäst i teorin

Mitt namn är Magnus Florin”.

Florins bok handlar nog mest om sorg över en moders självmord och existentiellt grubbleri. Han pratar om sin egen bok han just nu skriver (självklart) och om språkets, och antar jag livets, olika möjligheter att forma ett innehåll. Han leker med rim och anagram. Magnus Florin kan till exempel byggas om til: gas i mun, ras i ugn och anus i gom.

Vi bygger ord av bokstavsklossar och vi bygger liv och medvetande av tankar. I ”Ränder” möter vi återkommande några miljöer och personer. Konstnären M vars bilder han stjäl i tanken och skriver texter om, som utgör en del av boken, och S, terapeut i det stora lekterapikomplexet, dit barn i alla tider kommit för att leka med objekt i blöt eller torr sandlåda.

Detta är analytiska opiumdrömmar. Inget fel i det. Det är stundtals spännande att röra sig i texten som rör sig i nåt slags banal hyperkontextuell surrealistisk nivå, drömlik. En intellektuell dröm. En dröm med ränder: ”Sorgen är randig”.

Florin uppehåller sig vid ränderna. Ränderna i barndomens skrinda, ränderna vågorna suddar ut i sanden.

Detta är bra prettolitteratur. Men jag har läst andra svenska prosalyriska stycken som ändå vill kommentera något. Det här gör inte det. Det känns 80-tal. Och, jag vågar knappt säga det, postmodernistiskt. (Om jag hade vetat vad det betydde. Men det är väl sånt som blev modernt när postverket började spåra ur) Det här är onanistisk självreflektion, med sprudlande anagram och rim och skönt surrealistiskt bakochfram i trim. Men för vem? För Magnus Florin och kulturtanter fem?

Jag förstår att Florin nånstans vill berätta något viktigt om människan, det känns bara besvärligt att inte förstå vad, tills boken tar slut och det är för sent. Kanske det är meningen? Ty, som det står i ”Ränder”: ”Han förklarades död flera gånger, endast den sista gången var det för sent”.

Detta är inget för Göran Hägglund, eller för barnens bokstund. Inget för förorts-fetton, det är prosa för kultur-pretton. Med rim och utan reson, är Magnus Florins “Ränder” ett don för person.

∅resund 11

2010-05-25T09:13:00.001+02:00

Tänk er Ocean 11-gänget men med danska kommunister istället för snygga hollywoodskådisar. Tänk er att alla miljoner de tjänar på sina välplanerade rån oförkortat går till befrielsearméer i tredje världen. Men själva vill de fortfarande hanka sig fram på sina gamla jobb och A-kassor och nöja sig med att leva på ”en portugisisk levnadsnivå”. Böckerna om Blekingegadeligan är en kliniskt, närmast autistiskt skriven faktaspäckad monumentalroman om Nordens genom tiderna mest framgångsrika underjordiska kommunistcell. Tänk om de lagt ner all briljans och energi på att jobba fredligt och inte fastnat i den där våta revolutionära Che Guevara-drömmen med pickor och hemliga möten.

Blekingegadeligan 2. Den hårda kärnan

av Peter ∅vig Knudsen

Översättning Margareta Norlin

Karneval Förlag, 2009 (2007)

∅vig Knudsen bjuder på en magnifik research som tyvärr kan kännas för långrandig. Detta är det enda negativa Talbocken kan säga om denna den mest objektiva bok Talbocken någonsin läst. Allt är stenhård fakta. Men det kalla sättet att skriva korrelerar med ligamedlemmarnas egen järnvilja. Och efter att läst denna omåttligt långa bok så har man märkligt nog kommit in i ”tänket” på 70- och 80-talets våldsammaste vänstergrupp i Norden. Men trots det objektiva förhållningssättet tar ∅vig Knudsen ställning när han låter offren till ligans härjningar komma till tals. Det framkommer också hur kritisk han är till hur PET, Danmarks SÄPO, aldrig hjälpte Kriminalpolisen. Under hela 90-talet hade PET span på den lilla gruppen, uppgifter som den vanliga polisen inte fick ta del av.

Kritiken blir också tydlig mot både danska och franska myndigheter som hellre lät fria än att konfrontera den tidens farligaste terrorister, det palestinska PFLP. Det går heller inte att häpna över hur lågt straffet blev för Blekingegadeligan som ägnat sina liv åt att råna banker och stjäla vapen. Efter att domen föll 1990 var de alla frisläppta efter några år. De var alla integrerade medelklassmänniskor som levt ett osannolikt dubbelliv. Hade det skett om de var svartmuskiga muslimer?

Talbocken kan inte låta bli att undra vilka storverk dessa människor kunde ha åstadkommit om deras energi hade kanaliserats till andra projekt. De kanske inte hade dragit in lika mycket cash till väpnade rörelser, men de hade säkert åstadkommit mer för saken. Fixa spelningar med Kim Larsen till stöd för det palestinska folket på Christiania eller andra mer hyggliga aktioner i Talbockars anda.

Något jag hade glömt var hur jävulskt nära (de ställde in operationen minuter innan genomförandet) de var att kidnappa svenske Jörn Rausing i Lund, sonen till Tetra Pak, föra honom till en stuga i Norge och begära 30 miljoner kronor. Som förstås oavkortat skulle gå till PFLP.

Det var efter Rausinghistorien Kommunistisk Arbejdsgupp (som de kallade sig för) sakta började krackelera.

En inte namngiven medlem berättar att de gick för långt då de försökte sig på en kidnappning. En i ligan hoppade av. Många var lättade över att de trots månader av planering till sist ställde in. Innan hade ändamålen alltid helgat kriminaliteten. Men de var alltid försiktiga med att inte skada människor för svårt. Dock inte av moraliska skäl: ”Det är av politiska och inte av moraliska skäl vi inte använde oss av våld”. En sanning med modifikation där man måste bortse från allt psykiskt lidande väktare och civila som kom i vägen för KA fick genomlida. Plus den unge polisaspirant som blev skjuten och dog under Blekingegadeligans sista och största rån. Det mot postkontoret på K∅bmagergade i centrala Köpenhamn.

Men visst hade de en vilja att skada så lite som möjligt. De tillverkade ”mjuka” batonger som inte skulle slå sönder skallbenen, de verkade snabbt och hänsynslöst för att se till att ingen skulle "spela hjälte”. Det verkliga våldet lät de dem de jobbade för (främst PFLP) stå för.

Några dagar innan polisen i brist på bevis 1989 måste släppa kärngruppen i ligan i brist på bevis, kör den fortfarande frie Carsten Nielsen i ett omtöcknat tillstånd in i en elstolpe med sin bil. I bilen hittar polisen smink och peruker och massor med komprometterande anteckningar samt likadana nycklar som de då anhållna hade i fickan. Polisen hittar ligans täcklägenhet på Blekingegade på Amager. En vapendepå och organisationslokal med anteckningar och journaler beskrivande 20 år av väpnad kamp. Blekingegadenligans tid var slut.

Detta är en kallt skriven bok om kalla människor med ett varmt revolutionärt hjärta. Det är lätt att känna för deras sak och svårt att känna för deras handlingar. Ändamålen helgar inte alltid medlen.

Vill du skapa en terrorcell? Läs den här boken och tänk om. När medelåldern inträder inser man hur fel ute man var. Det finns bättre sätt för arga skandinaver att arbeta för solidaritet. Köra partybåt till Gaza till exempel.

Boken om barnuppfostran

2010-05-18T10:09:00.000+02:00

Om Talbocken en gång får Talkillingar ska han ta råd av Dr Gustafsson. "Växa - inte lyda" är en kompetent cocktail av sunt förnuft och frihetliga och humanistiska värderingar. En nödvändig motvikt till Jan Björklundskt auktoritetsris och supernanny-fascism. Gustafsson ser till barnen efter FN:s barnkonvention, det vi inte gör mot vuxna ska vi inte heller göra mot barn. Det här är en mycket bra bok.

Växa – inte lyda

av Lars H Gustafsson

Norstedts, 2010

Vad vet en barnlös Talbock om barnuppfostran? Inte mycket mer än getters historier om Anna Wahlgrens skrikande barn som man inte får trösta och supernannys på TV4. Dessa fenomen har alltid fått mig att undrande klia mig i bockskägget. Hur ser vi på våra barn? Finns de till för oss eller vi för dem? Att hitta fungerande ”metoder” för att få barn att hålla käft och göra som vi föräldrar vill så vi kan fortsätta göra karriär ostört verkar vara något att uppnå. Detta ser Gustafsson som förkastligt. Barn tar anspråk, det är bara att gilla läget och njuta av det.

Björklund och likasinnade talar ju ofta nedvärderande om ”70-talsflum” (då både han och Talbocken fostrades). Visst fanns det kanske naiva idéer då. Men är alternativet att supernannys tar ”timeout” och spärrar in olydiga barn ensammma i en vrå i fem minuter? Bevare våra barn. Detta vansinne är sprunget ur en anglosaxisk tradition som gör sig på TV, men inte hjälper det våra barn. Flummet tror jag är bättre. Björklund själv lyckades ju bli partiledare. Men Gustafsson hävdar ingen egen linje att ”du ska göra så här”... Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Du ska hitta ditt sätt att förhålla dig till ditt barn.

Detta är ingen handbok, även om Gustafsson tar upp vissa fall ur sin erfarenhetsbank som barnläkare och far till åtta. Det finns inga eviga sanningar. Jag tror att denna bok är bra att ha hemma och läsa i lite då och då för att hitta sin egen väg. Gustafsson stakar ut jordlotter att odla i en ”självets trädgård”. Det är inte så flummigt som det låter. Det är de faser alla barn genomgår från spädbarn till tio-tolv års ålder. Att ha kunskap om dessa hjälper oss i vår uppfostran. Det går inte att ha intellektuella resonemang med en 3-åring. Faserna heter saker som: ”Det begynnande självets domän”, ”Språk- och leksjälvets domän” och ”Det globala självets domän”.

Gustafsson har ett långt kapitel om barns sömnsvårigheter där han är djupt kritisk mot Anna Wahlgren och även den sk ”femminutersmetoden”. Att hålla sig undan ett barn som behöver närhet är ovärdigt både barn och vuxen, även om det lär sig att somna själv.

Gustafssons fyra hörnstenar:

1, Förståelse för barnets avsikt, förmåga och rättigheter (får man genom att studera ”självets trädgård om barns utveckling”)

2, Reflektion kring föräldraskapet (ha i åminnelse erfarenheterna från din egen barndom)

3, Finna en form för ansvarsfördelning i familjen (här talar han om tre korgar: A, där barnen måste lyda. B, det vi löser genom samtal och överenskommelser och C, frågor där barnet får bestämma själv)

4, Dialog och utveckling av barnets inre kompass (Samtal med barnet, inte förmaningar till barnet.)

Gustafsson skriver också om ”Storstenens princip”. Att barnen själva får bilda sig sin syn på omvärlden och klättra upp för storstenen. Storstenens princip står i kontrast till ”orons princip” (att överbeskydda och kväva) och ”Duktighetens princip” (att säga vad duktig du är som klättrade upp, istället för att fråga vad barnet ser däruppe...) Barnen ska inte få stöd i vad de gör, utan i vad de är.

Detta är en imponerande bok som Talbocken kan rekommendera alla föräldrar som inte tror på kvicka fixar när det gäller barnuppfostran, utan vill ha ett ramverk att förhålla sig kring. Gustafsson avslutar sin bok med ett citat från hans egen mamma som uppfostrade sju barn: ”Barn behöver inte uppfostras. Barn behöver frihet och stora ytor att röra sig på.” Och det kanske hon inte bara menade bokstavligen.

Lyckoschvammel

2010-05-17T11:05:00.001+02:00

Om man mår riktigt bra och är riktigt nöjd med sig själv, då ska man göra som Nisse Simonsson. Skriva en bok om hur vi ska känna oss lyckliga. Då får man mer föredragsjobb och mår ännu lite bättre.

Den ”jamtska” doktor Nisse har skrivit en bok om hur positiv psykologi gör oss lyckliga. Talbocken håller med honom om nästan allting, men blir ändå deprimerad av detta schvammel. Hur är det möjligt? Kanske vi inte ska vara rädda för olyckan.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

av Nisse Simonsson

Brombergs, 2009 (2008)

Negativa tankemönster gör människan sjuk. Hjärnan är plastisk och fångas in i dessa spiraler. Att tänka positivt förändrar hjärnan även fysiskt. Det går att tänka sig lycklig! Det hävdar Nisse - och Talbocken håller med! Det är buddhism. KBT. Mindfulness. Men Nisse utgår enbart från sitt liv i sina exempel. Han är en vit jämtländsk 40-talistdoktor. En levande lottovinst i det kosmiska lotteriet. Därför saknar denna handbok i lycka djup och trovärdighet.

Ta en promenad. Pussa dina barnbarn på pannan. Stäng av TV:n. Men tänk om jag inte har några ben? Inga barn? Ingen TV att stänga av? Okej, Simonsson skriver för de som borde ha det bra och har allt det ovannämnda och lite till. Men då ställer Talbocken sig frågan: Vad är det som säger att vi inte är lyckliga? Vilken undersökning visar det? Vi svenskar är ömkliga, bortskämda sjukfrånvarande gnällspikar, helt klart. Men vad är det för myt som säger att vi är olyckliga? Vad sjutton är lycka?

Simosson har ett tröttsamt modernitetsförakt (förutom att han är Mac-fantast) och beskriver okunnigt hur all ”modern litteratur ska vara deppig” och ”musiken ska gå i moll”. Att vi inte har några riktiga vänner, bara Facebook, och att alla oljud gör oss stressade.

Du är bara gammal och dum, Nisse. Måtte en medelålders Talbock aldrig bli så inskränkt. Det må kosta mig en populistisk föreläsarkarriär.

Det kanske jobbigaste med denna bok är de ständiga referenserna till den östafrikanska savannen. Att vi fortfarande innerst inne är stenåldersmänniskor. Jag så trött på detta. I Nisse Simonssons värld ska männen tiga i gemenskap och hustrun prata strunt och koka kaffe. Som det var på savannen i Strömsund där Nisse växte upp.

Denna bok som är utgiven på Brombergs (fy skäms) har fruktansvärt många faktafel och är slarvigt skriven och redigerad. Men den är ändå bättre än Simonssons andra böcker. Han säger några tänkvärda saker: Det är ”bättre lyss på brustna strängar” och ”vägen dit som är resans mål” och ”halvfulla eller halvtomma glas”. Floskeltoppen med ett evigt krattande i amerikansk självhjälpslitteraturflora. Men visst kan det vara aforistiskt tänkvärt ibland.

I dessa tider av oro med kommande klimatkatastrof, peakoil och briserande finansbubbla kan det vara bra att hitta sig själv i meditation och mindfulness och Nisses positiva psykologi. Vi mår bättre då. Bygger upp resiliens. Men Nisse blundar för de verkliga problem som finns. Visst kan vi tänka oss lyckliga. Men vad hjälper det när Harmageddon dundrar?

Talbockens recpt för lycka: Se världen som den är. Den gör dig olycklig. Försök göra den bättre med aktivism, kärlek, onani, spritfester, musik, familjeliv etc efter eget val. Det kan göra dig mindre olycklig. Alltså: Lycklig.

Nisse Simonsson lyckobudskap och faddergalor med Agneta Sjödin och ”The secret” må ha ett oantastligt budskap men är själsdödande krafter som avtrubbar oss människor. De tjänar pengar på din osäkerhet. De onanerar din själ.

Kanske är lycka solidaritet? Att känna att vi är här tillsammans. Inte att vi är olika individer med ett batteri självhjälpsböcker som försöker knåda våra hjärnor till att känna lycka till varje pris. Då är det hälsosammare med droger. Tillsammans.

Banalsex

2010-05-13T22:24:00.001+02:00

Talbocken har återigen stiftat bekantskap med de sex rekorderliga ungdomarna från Lyon. Detta är litteratur av ett slag som är svår att klassificera. Det är otroligt sentimentalt och innehåller aldrig några överraskningar. En skum och smutsig lumpsamlare är också mycket riktigt en skurk. Vi får allt beskrivet på en gång. Och sen är det så. Vi blir aldrig lurade. Ibland kan ett kapitel börja med att berätta vad som kommer att hända! Femböckerna av Enid Blyton tillhör samma genre. Talbocken leter efter ord för detta jolmiga mjäk. Är det ”banalt”, ”meningslöst” eller ”andefattigt”?

Vi sex och den blinde mannen

av P-J Bonzon

Översättning Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1978 (1964)

Ungdomarna i gänget ”Vi sex” (sex pojkar plus en hund och flickan Mady) möter en blind man med problem. Någon vill stjäla hans flygel som har tillhört Franz Liszt. Som vanligt släpper Vi sex allt de har för sig för att hjälpa mannen 24-7. De följer med honom på hans pianostämningar, de sitter med honom på sjukhuset, de lånar ut sin hund till honom. Dessa ungdomar är så snälla att det blir – ”platt”? ”Fatt”? (vad är bestämd form av ”fadd”)?

En viktig del i plotten är hur skurkarna som vill stjäla ”den blindes” (han kallas stundtals för det och ibland ”den gamle mannen”) också kidnappar och säljer hans ledarhund samt huvudpersonen i gänget, Teos, hund. De banala ungdomarna tycker inte det är korkat att låna ut sin egen kära hund till den ”gamle blinde” trots att hans hund nyss mystiskt försvunnit. Det är jättetragiskt att läsa om de stackars saknade hundarna. Teo får dock efter ett tips fatt på sin hund igen efter några veckor. Men glädjen grumlas lite över att han måste ta sin kidnappade hund från de människor som köpt den! Hur ska han göra?

Vi sex hjälper alla och gör sina läxor (P-J Bonzon är lärare). Det går dock lite tuffare till i Frankrike än i Blytons engelska picknick-thrillers. Här ska ”den blinde” köras över med bil av skurkarna och poliserna skjuter med revolver. Och det röks ”amerikanska cigaretter”.

Annars kan ett citat från boken ge en bild av hur nervkittlande denna sorts litteratur är: ”Under hemresan höll vi på att glömma byta buss på Bellecourtorget, så uppskakade var vi”. Banalt menlöseri är bara le prénoms. Hur kunde detta ges ut i Sverige 1978? Franska dygdemönster måste begravas för evigt. Jag vädjar – inga mer ”Vi sex” för Talbocken!!!

Svenska drakar för barn

2010-05-11T10:23:00.000+02:00

Tam är föräldralös och bor ensam i slummen. Men så hör han en röst i sitt huvud. Vem är det som kommunicerar med honom? Talbocken har läst riktigt bra fantasy för de minsta. Om en fattig pojke och smäckra drakar och drömmar som kan gå i uppfyllelse. Kan tänka mig att böckerna om Tam är bra böcker för 10-åringar som föräldrar vill få att börja läsa böcker.

Tam Tiggarpojken

Text: Jo Salmson

Bild: Åsa Ekström

Bonnier Carlsen, 2009

Fantasy är för Talbocken en avskyvärd genre. Men Jo Salmson, som tydligen spottar ur sig flera böcker per år, kan berätta enkelt och medryckande. Åsa Ekströms teckningar kan säkert också hjälpa till att locka 10-åringarna. Det är gulligt och menlöst och karaktärerna har stora mangaögon. Men det är ju skrivet för barn.

Faktum är att även för vuxna är det mindre plågsamt att läsa barnfantasy än ungdoms och vuxen dito. Här målas det upp en sagolik värld med gott och ont, orättvisor och godhet och drakar som stiger mot skyn i soluppgången. Tar en timme att läsa. Behövs inte mer.

Detta är första delen i en serie som säkert kommer innefatta massor av titlar. Tiggarpojken Tam kommer att göra karriär i drakstallet och säkert bli en prima drakriddare. En riktig underdog i ett stenhårt klassamhälle. Han lever i en stad med fem olika ringmurar med rikare medborgare innanför varje ringmur. Innanför den innersta muren: kungens slott och drakarnas stall.

Jag gillar faktiskt drakar. Efter Avatar kan jag tänka mig att drakgenren inom fantasy kommer att öka drakoniskt.

Tam, tiggarpojken är en snygg produkt för 10-åringar som vill drömma sig bort till andra världar. Genomkommersiell barnlitteratur med gott hantverk.

Hjärnbörd

2010-05-10T10:29:00.000+02:00

Talbocken har läst en bok om historiska världspolitikers psykiska ohälsa. Nisse Simonsson heter en pensionerad läkare som nu är populär föredragshållare och även haft sitt eget sommarprogram i radion. Simonsson vet med en läkares självklara pondus hur allt ligger till och häver ur sig floskler, lösa påståenden och rykten som eviga sanningar. Det är på många sätt avskyvärt. Det är synd, för tanken är god att beskriva kända presidenters och diktatorers själsliga ohälsa och dess effekter på mänskligheten. Men Simonsson fastnar i ett överlastat hat mot kommunister.

Hjärngänget av Nisse Simonsson

Jengel Förlag, 2008

Simonsson hatar också bokstavsdiagnoser på barn (lösning: sluta spela dataspel, lek i skogen i stället) och Sveriges militära nedrustning (snart är ryssen tillbaka i Baltikum)

I klarspråk är detta en gubbjävel som i förtäckt bokform har skrivit en lång insändare om sakernas verkliga tillstånd. Det är ”Ring P1” i populärhistorisk skepnad. Synd. För det finns jätemycket intressant att läsa om hur de stora statsmännen egentligen mådde. Men jag vet inte hur mycket jag ska våga tro på Simonsson när han väl håller sig till ämnet. Hitler hade sexlekar med kiss och bajs och led av hjärnsyfilis. Lenin hade också syfilis. Stalin var psykopat (jaså?) Churchill manodepressiv och alkis. Roosevelts hjärna var åderförkalkad och han led (förmodligen) av malignt melanom.

Intressant att läsa är hur sjuk Roosevelt var vid Jaltakonferensen och hur Stalin utnyttjade det och Europas framtid utstakades. Även den amerikanske presidenten Woodrow Wilson var under Versailleöverläggningarna svårt dement och hade svårt att stå emot fransmäns och engelsmäns förnedrande krav på Tyskland (grunden till andra världskriget). Hade Nisse på ett seriöst vis hållit sig till ämnet och varit lite källkritisk kunde detta ha blivit bra. Men Talbocken frågar sig: Är det makten och ansvaret som gör dem sjuka? Eller väljs de till ledare för att de är instabila psykopater?

Men visst är det ett problem med alla dessa gamlingar som leder världen och har privatläkare som döljer sanningen för dem själva och omvärlden. Hur kunde Reagan bli omvald? Tänk om Mc Cain blivit president? Hur sjuk var inte Mao? Idi Amin?

Största delen av denna otroligt slarvigt skrivna bok ägnar dock Simonsson åt kommunisthat. Att Churchill skjuter ”dervischer” i Sudan i sin ungdom kan man skrocka åt men all form av av våld från ”kommunister” är avskyvärd. Boken vimlar också av korrektur och faktafel. Storbritanniens premiärminister heter George Brown och Robert Mugabe är president i Zambia.

Simonsson var säkert en bra läkare, men han känns som en av dessa föreläsar-charlataner som genom sin ”jordnära” stil ska berätta om svåra saker på ett enkelt vis och att då sanningen får stryka på foten. I alla fall om hans föreläsningar är lika uselt underbyggda som denna ”bok”.

Hoppas han skaffar en redaktör och försöker skriva en seriös bok om ämnet (medical biopathology). Även om han vänder sig till ”vanliga människor” måste man veta vad man talar om. Likt de politiker han beskriver som borde sluta i tid känns det som att detsamma borde gälla Simonsson och hans författande. Eller hitta en redaktör som läser igenom boken innan han spottar ut den.

Sex utan glöd

2010-05-07T07:41:00.000+02:00

I Talbockens ungdom läste han Fem-böcker. Deras kvalitet har varit så ifrågasatt att det var tal om att bannlysa dem från svenska bibliotek. Fem-böckerna kom från England och handlade till stor del om vad fem ungdomar åt för matsäck. Den franska ”Vi sex”-serien tillhör samma genre. Det vore frestande att tycka att ”Vi sex” är ett snäpp menlösare än ”Fem”. Men riktigt så enkelt är det inte. Läraren Bonzons sex ungdomar är snuskigt godhjärtade och skötsamma som alltid hinner med sina läxor. Men vi slipper i alla fall läsa om vad de äter. Det största problemet är - varför är de sex?

Vi sex och den försvunna dansösen

av P-J Bonzon

Övers Karin Nyman

Rabén & Sjögren, 1979 (1965)

I ”Vi sex och den försvunna dansösen” får vi följa huvudpersonerna Teo, Henri, Georges, Flintis, Louis och Biffen. Sex. Och så flickan Mady som i detta rafflande äventyr i Lyons balettskolekretsar är den som leder själva killgänget. Sju. Och sen kommer Jacques som kör omkring med ”gänget” i sin blomsterbudbil när de letar efter den försvunna dansösen. Åtta. Denna samling ungdomar (plus sedvanlig hund) säger och gör allt samtidigt hela tiden.

Det blir liksom: -Vi går dit, sa Bill. -Ja, det gör vi, sa Bull. -Ja, dit går vi, sa Bell. -Det tycker jag också, sa Boll. -Självklart gör vi det, sa Bell. -Instämmer, sa Ball. -Det tycker jag också, sa Byll. –Så stannar jag här och läser läxorna, sa Böll.
Det är omöjligt att bygga upp en svängig ungdomsdeckare med för många i ”gänget”.

Dessa franska 13-åringar är så goda att det blir parodiskt. De ger glatt bort sina sparpengar åt den dansös som sedan försvinner. De säljer deras nyinköpta kamera för att hjälpa henne med nya kläder. De lägger ner all sin tid på att följa henne till balettskolan när hon känner sig ”skuggad”. De gör allt (utom att slarva med läxorna).

Sedan följer en simpel detektivhistoria med ett übersentimentalt slut. Detta är en massa Tommyr och Annikor utan Pippi. Jag tänker på fransk rock. Det går inte. Det känns som att grodätaren Bonzon försöker efterlikna en engelsk ungdomsdeckare. Men det blir Plastic Bertrand och inte Clash av det hela.

Boken är en del i en serie av ca 40 titlar om "Vi sex". Ett tjugotal blev översatta till svenska på 70-talet i Rabén & Sjögrens ”Pop-serie”. ”Vi sex” tillhör en svunnen käckhet som världen för evigt klarar sig utan.

King är kung

2010-05-04T13:57:00.000+02:00

Talbocken måste erkänna att han aldrig någonsin tidigare läst en Stephen Kingbok. Inte heller sett så många av de filmer som baserar sig på hans böcker. Talbocken erkänner också att han haft ett lätt snobbigt förhållningssätt till de där alldeles för tjocka pocketböckerna som människor satt som helt förhäxade vid i tunnelbanan på 80- och 90-talet, och kanske även än i våra dagar. Talbocken har förstått att det har varit spännande och skrämmande böcker som gett en högre puls. Det är först idag Talbocken förstått att Stephen King också är förstklassig litteratur. Cujo är en av de bästa spänningsromaner Talbocken har läst.

Stephen King

Cujo

Översättning Jimmy Hofsö

Askild & Kärnekull, 1984 (1981)

Cujo är en 100-kilos S:t Bernhardshund som får rabies. And the rest is misery. Den ofattbart produktive Stephen King har något som nästan alla författare av ”spänningslitteratur” saknar. Han har total inlevelseförmåga i alla karaktärer. Han förklarar dem genom vad de gör, vad de tänker och vad de vill. Och sen genom alla dessa små detaljer. Barn, medelålders eller gamla, alla porträtteras lika ingående. Även djuren. Idetta fall Cujo, vars splittrade hundtankar kommer genom ett rabiesfilter.

Det känns så självklart. Jag tänker: Varför skriver inte alla författare så här? Så här blir ju människorna trovärdiga. De får liv. Det är ju bara att leva sig in dem och liksom en skådespelare ge dem kött. Det är ju så en författare ska göra! Och sen intrigen: Enkel, effektiv och genial.

Jag gillar också hans sätt att skildra människors tankar, hur han använder kursiver och kursiver inom parentes och tankestreck för att liksom väva in människans fladdrande funderingar i texten och får den att låta som en människas (eller hunds) ständiga tankeflöde.

Cujo visar hur fel det kan gå av ingen anledning alls. Bara maximal otur och jävulskt olyckliga omständigheter. Donna som är den som går den värsta kampen mot Cujo har förvisso varit otrogen. Men det är inget hollywoodskt moralpekoral, det fördjupar bara de omständigheter som gör att hon hamnar där hon hamnar.

Till sist detaljerna. De små. I ambulansen hem efter en ofattbar skräckfylld upplevelse finner Donnas man, reklamaren Vic, att det står ”Upjohn” på staniolen där sprutan med lugnande låg. ”Vi gjorde en annonskampanj åt de här killarna en gång” berättar han för ambulanskillen.

När jag lägger ifrån mig Cujo har jag en känsla av att ha upplevt något verkligt tragiskt, något jag delar med jag vet inte hur många miljoner läsare som läst denna bok. Det är inte så ofta man tänker på det när man läst en bok. Att vi har delat en erfarenhet.
Om du liksom Talbocken aldrig tidigare läst en Stephen Kingbok. Gör då det. Ger oändligt mycket mer än Liza Marklund eller annan pappskallelitteratur.

ABC - Ja säger bara de

2010-04-29T13:47:00.000+02:00

Talbocken har fått läsa in den klassiska ABC-boken (kommer att läggas upp på en länk någonstans någongång för alla att höra) som är skriven lika mycket till föräldrarna som till de små barnen. Detta är något Talbocken tidigare har reflekterat över. Dåtidens barnlitteratur är långt mer avancerad och provocerande än det som produceras idag. Eller? Kanske är det bara så att det slätstrukna från förr glömts bort och bara pärlorna finns kvar. Hellsings och Ströyers ABC-bok är i alla fall en av pärlorna.

ABC

Text: Lennart Hellsing

Bild: Poul Ströyer

Rabén & Sjögren Bokförlag, 2009 (1961)

Vad som slår mig är hur lite Hellsing använder sig av den bokstav han ska skriva kring. Det är egentligen bara första bokstaven i första ordet som stämmer. Sen rimmas det absurt och tokigt kring en scen. Exempel "N":

"Nippetippan Tippsi Vipps

hon är lite happ som hipps

Byk och bak det vill hon slippa

hon vill trippa på en hippa

pudra sig med pudervippa!"

Trippat, va? Och det här var före summer of love. Vad säger genusgänget? Får man skriva så här idag? Här är det inget snack om vem som bykar och bakar och pudervippar.

I bokstaven "Y" använder Hellsing Y:et mer:

"Ylva Ytterskär i Ydre härad

blev en onsdag ytterligt förfärad:

Tio lejon och en mygga

stod på hennes badhusbrygga

Som var nymålad och tjärad."

Typiskt. När lejonen och den där myggan kommer så ska de dessutom klafsa runt i kladdig tjära. teckningarna är också fantastiska. Utan Ströyers bilder skulle denna klassiker stå sig kort. Den skulle säkert glömmas bort. Men Poul och Lennart rökte brass, och skrev en barnbok utav klass. Hoppsan. Det är lätt att ryckas med - och bli en nödens rimsmed.

Slutligen. Min favorit. "Q":

"Q var ett O med en liten svans

det var en bokstav som en gång fanns"

Vad underbart det är att läsa tokiga barnböcker med svåra ord och med konstiga vuxna och allt det där som livet är. Spännande. Jag har hört i debatten att i dagens barnlitteratur ska helst inte vuxna "dricka pilsner" eller visa mormors hängbröst när hon sitter i badet. WTMFF? Näe, det ska vara tokigt och absurt såsom livet är. Och gärna alfabetiskt. Alltså inget försiktigt plock och lägga på lock utan mer ad hoc som sprunget ur en Talbock. (Det där sista förstod jag inte ens själv. Det är så det ska vara. Fattas bara. Sa bagarn i Skara)

Sanningen om IKEA

2010-04-28T09:27:00.000+02:00

Talbocken har läst en bok som en avhoppad IKEA-chef ”var tvungen” att skriva efter att ha sett ljuset utanför varuhuset. Det är skrämmande intressant. IKEA har alltid varit det varuhus Talbocken avskytt mest. Hela detta köttbullemekka med dess fasad av folklighet som egentligen bara är småländsk inbilskhet och snålhet. IKEA är i sin helhet sinnebilden för den hycklande svensken. En moderat miljöpolitiker. Det goda företaget som ger billiga möbler till världens fattiga medelklass. Det smarta företaget som blundar för allt som gör att det kan bli så fruktansvärt billigt. Allt om IKEA är hemligt. Och Ingvar Kamprad äger inga pengar. Han är bara en go dyslektisk gubbe med alkoholproblem. Johan Stenebo har skrivit om livet bakom IKEA-fasaderna. Han älskar sitt gamla företag, men känner att det är på väg att spåra ur och därför ska vi få ”sanningen om IKEA”.

Sanningen om IKEA

Johan Stenebo

Ica Bokförlag, 2009

Ingvar Kamprad är en av världens rikaste människor. Vad han än säger. Enligt Stenebo sitter han och trycker på ca 250 miljarder SEK på ett schweizizkt bankkonto. Men han gör inget med dem. Han är bara snål. Han betalar inte skatt. Ingen välgörenhet som Bill Gates. Kamprad avskyr välgörenhet. Han är som en Joakim von Anka från Älmhult som klär sig i trasor.

IKEA är Ingvars företag. Han bestämmer om allt. Han är en auktoritär klimatskeptiker som bara liter på svenskar. Om de är män och kommer från Älmhult. Enligt Stenebo är hans påstådda dysleksi, alkoholism och dåliga engelska bara fasader. Han spelar allt detta för att verka vara vanlig göbbe, en av oss.

Stenebos bok är inte välskriven, men han vet vad han skriver om. IKEA ses som ABBA och Björn Borg, något vi svenskar ska vara stolta över. Ett miljövänligt, designutvecklande företag som jobbar för mångfald. Stenebo ångrar inte sina år och han tycker IKEA är fanatstiskt och Kamprad ett geni, men han vill ändå hävda att allt du läser eller tror om IKEA är en stor lögn. Det är fasadernas, hemligheternas och lögnernas företag. Den styrs av unkna småländska bonna-värderingar (ja, han var nazist på 50-talet) och allt handlar om att till varje pris tillverka så billiga produker som möjligt.

Det är hårresande hur Stenebo beskriver hur IKEA:s träråvara utvinns ur sibiriska urskogar av plundrande kineser. För att kunna hålla denna enorma produktion till alltid lägsta priser är det självklart att man måste plocka dun från levande gäss. Barnarbete är ofrånkomligt. Likaså att hugga ner skogar där ingen bryr sig om naturvård. Det är priset alla världens hypnotiserade shoppingsvennar får betala för kassa möbler och perverst billiga värmeljus. (”Tappa-andan-priser” med IKEA-språk).

IKEA är inblandade i några hemliga miljöprojekt som de drar fram som äss ur ärmen när de blir påkomna med någonting värre (barnarbete t.ex.) för att vända bort uppmärksamheten. IKEA har också en designhögskola i Lund. (En liten eftergift efter alla år av egna designstölder, anser författaren) Men det som läggs ner på ”det goda” är verkligen skamligt minimala summor med tanke på den enorma förmögenhet IKEA gör i vinst varje år, enligt Stenebo.

IKEA:s ägande är en komplicerad struktur av stiftelser så ingen kan få nån insyn i företaget. Det är extremt ovanligt. Men det är en extrem människa som driver företaget också. Stenebo tror att IKEA kan få problem i framtiden. I nästan shakesperianska termer (eller bröderna Grimmska) målar han upp bilden av de tre korkade sönerna som snart ska ta över företaget. Den ena är fyllsjuk, den andre stammar och den tredje är en självförhärligande jubelidiot. Stenebo menar att IKEA har ”upphöjt enfalden till koncernstrategi”.

IKEA är inte företaget för kvinnor, homosexuella eller utlänningar (alltså inte från Älmhult) även utomlands ska det helst vara svenskar som styr. ”IT” är också något den gamle Ingvar ser misstänksamt på. Ingvar lägger ofta fram sitt veto.

Talbocken gillar entreprenörer som är smarta och blir jätterika och skänker jobb och trygghet och varor till massorna. Men IKEA hycklar med att de inte har några pengar, de hycklar miljömedvetande, de hycklar ”godhet”. När IKEA jobbar för att minska sina enorma koldioxidutsläpp planerar de att bygga vindsnurror på varuhustaken. (En ”lösnäsa” på IKEA-språk. Ett typexempel på deras fasadtänkande.)

”Sanningen om IKEA” är främst skriven för de ekonomiskt intresserade. Det finns mycket att lära om hur man effektivt kränger varor. Den är också en varning om att det snart kan gå illa om inte IKEA anpassar sig efter tiden. Det är också en bok som får sura talbockar som alltid hatat IKEA, dess möbler och dess förljugenhet att lova att de aldrig mer ska sätta sin fot på det där stället.

Google är Gud och vi är Guds folk

2010-04-26T23:07:00.000+02:00

Talbocken har läst den första svenska boken om Google. För talbockar som inte reflekterar så mycket över den enorma teknikutveckling som hela tiden pågår och som inte riktigt har insett vad Googles sökoptimering har lett till är detta nödvändig läsning. Ja, för alla andra också. Google är Gud, skapad av teknik, och styrd av nördar. Än så länge är nördarna goda, men vad händer om de blir onda?

Google-koden

av Andreas Ekström

Weyler, 2010

Det finns fler webbplatser än människor. Internet är ett ekosystem och det är Google som bestämmer över ekosystemet. De samlar in all världens fakta och riktar den mot varandra och klassificerar och rankar. Och vi googlar vidare. Snart googlar vi på en bild på en människa och får veta människans namn. Vi hummar på en trudelutt och Google säger att det är Haydn, men att det ska vara i ess-dur och inte fiss-moll.

Ska vi vara oroliga? Talbockens bloggsida du nu läser är Google. Men Google är inte bara alla mjukvaruföretag de köper upp, de är ett sätt att styra nätet. De får oss att googla för att de ska lära av oss och förbättra googlandet. Vi sitter i ihop i en förstärkande spiral. Varenda fasad, varenda kvadratmeter på jorden, varenda bok ska skannas in. Google är akt ett i ett sciencefictionepos. ”De ska sortera allt och alla i hela världen, och sen ...

Ja, sen? Varför är jag inte orolig? ”Don´t be evil” är Googles motto. De vill hjälpa oss. Mänskligheten. Och så klart tjäna pengar. De ska skapa den ideala individuellt anpassade annonsmarknaden. Det är en form av socialistisk kapitalism. Världens största mellanhand. Google ska bara vara alla dessa plattformar som förser oss med information.

Googles VD säger att vi snart inte kommer att tala om två hjärnhalvor, utan dela in hjärnan i tre delar. Där den tredje är Googles kollektiva intelligens. För vi behöver inte kunna något. Bara googla.

I 49 stater av 50 gick det att avläsa resultatet i USA:s senaste presidentval innan valet, genom mängden googlingar på respektive kandidat. Svininfluensans spridning gick bäst att följa genom Google Flu Trends.

Google är nördarnas kod som som kan se in i framtiden och, som Ekström skriver i sin jäkligt intressanta bok: ”Google kommer, tills vidare, att skapa vår världsbild”.

De är miljövänliga (bygger solpaneler till sina servrar och kontor). De har välgörenhet som en betydande del av affärsverksamheten (virusforskning i Afrika bland annat). De vill oss väl. De är Microsofts coola motsats. Google känns som den kraft som ska ena hela mänskligheten till att bli en enda gemensam kraft, en enda tanke, en enda själ. En kod. Som startar ur en enkel, reklamfri startsida med den heliga Google-ikonen i ett vitt kosmos.

Google är Gud och nördarna har koden. Vi är Guds folk som ber Talbockens bön: Don´t be evil. Please.

Törnfåglarna möter Scarface

2010-04-13T11:08:00.001+02:00

Talbocken har läst en tegelstensthriller som avhandlar ett av de mest besynnerliga krig som pågår på jorden: "Kriget mot drogerna". I denna actionspäckade roman får vi följa den amerikanske narkotikasnuten Art, den mexikanske knarkbaronen, den sköna irländske gangstern från New York och den undersköna lyxhoran från San Diego, i 600 våldsamma sidor. Det är episkt våld med en gedigen research. Synd bara att det är ytliga karaktärer utan riktigt liv. Det är ”Törnfåglarna” möter ”Scarface”. Winslow kunde ha skrivit en dokumentärroman om detta fascinerande krig istället för att ge verkliga aktörer nya namn och spä ut det med softcoresex och ultravåld. Men budskapet är klart; det är svårt att läsa denna bok och inte låta legaliseringsjävulen dra en i örat. För vad leder detta krig till? Rätt gissat: Mer droger, mer våld, mer stålar att tjäna.

I hundarnas våld av Don Winslow

Översättning: Ulf Gyllenhak

Voltaire Publishing, 2008

”Art kunde inte bestämma sig för om kriget mot knarket är en obscen absurditet eller en absurd obscenitet. Oavsett vilket är det en tragisk, blodig fars”. Så tänker Art Keller, DEA-snuten och bokens hjälte. Denna bok är en obarmhärtig kritik mot den dubbelmoral som ligger bakom USA:s ”krig mot knarket”. Talbocken tänker: Om bara en tiondel av alla miljarders dollar, som läggs på att döda odlingar med Monsantos Roundup och människors liv och värdighet med militärt våld, skulle läggas på vård och drogavvänjning, skulle det inte behövas något krig mot knarket. Eller rättare sagt, ett krig mot knarket borde handla om vård och fattigdomsbekämpning, inte dagens sjuka våldsapparat. Det är liksom samma kontraproduktiva krig som det mot ”terrorismen”.

I hundarnas våld är skriven som en hårdkokt actionbok för män. Den namedroppar vapentyper och frossar i bestialisk action. Många huvuden som huggs av. Levande skalperingar. Spädbarn som kastas ner för broar. Eskortflickan Nora är den goda horan som kämpar för en högre sak, samtidigt som hon vet hur man kniper med fittan. Det känns larvigt.

Romanens storhet ligger i all research. Det finns verkliga bakgrunder och aktörer till det som händer: CIA, Vatikanen, drogbaronerna. Läsaren får följa sambanden mellan amerikansk underrättelsetjänst, mexikanska knarksmugglare och colombianska knarkodlare. Hur USA säljer vapen för att beväpna högermiliser som ska krossa chiapasindianer och andra socialister mot att de låter släppa in droger i landet.

”I hundarnas våld” ska vara en skönlitterär version av detta krig. Den är skriven som en förlaga till en TV-serie för HBO. (Winslow själv säger det i en intervju) Vi ska se hur bra TV-serien kan bli. Men det funkar inte. Det är som att läsa ett oändligt synopsis med massor av research. Karaktärerna får inget liv. Är man intresserad av kokainmarknadens konsekvenser för latinamerika, Europa och USA finns det bättre böcker att läsa. Talbocken ser fram emot Magnus Lintons kommande bok, Cocaina.

Det är frestande att påstå att det absolut bästa vore att legalisera rubbet. Det skulle ju rädda så många miljoner människoliv och förhindra många länder i latinamerika mot en total kollaps. Men det är så klart politiskt omöjligt. ”Kriget mot drogerna” behövs ju för att bekämpa kommunism och stimulera vapenförsäljning. Alla parter är fångade i en kristen extremistisk självgodhet om att knark är farligare än krig och terror och maffiastyre. Som debattinlägg (om än inte utskrivet) är Winslows bok säkert en ögonöppnare för många okunniga.

God information om ett sjukt krig. God spänning ibland. Gubbsjukt softcoresex för ofta. Bestialiskt bloddrypande våld hela tiden. Politiskt konspirations-snusk för den som orkar.

Fantasy utan fantasi

2010-03-26T20:35:00.000+01:00

Porrfilm och allsvensk fotboll och fantasylitteratur har en del gemensamt. Inget överraskande händer och när något händer är det så mördande tråkigt och ospännande att vi helst hade sluppit se det hända. Satsen på näsan, visslan blåser 0-0, och den unge hjälten ser till att det stora slaget blir vunnet trots att motståndarna var tio gånger fler. Denna form av litteratur är ett större hot mot en tonåring än porr, knark och ätstörningar. Den gör läsaren dum. Författare till dylik dussinfantasy med dess unkna kvinnosyn och sunkna manssyn borde paintballas greddelina av en justitieminister nära sig. Ok, jag överdriver. Men gudars, vad jag är trött på dålig fantasy.

Spejarens lärling – Slaget om Skandia

av John Flanagan

B. Wahlströms 2008 (2006)

Översättning: Ingmar Wennerberg

I denna fantasyserie, Spejarens lärling, skriven av en australiensare som skrattar hela vägen till banken, skildras en värld med olika folk där ofred råder. Från de östra stäpperna kommer temujaierna med konstiga namn som vill ta över hela världen (tänk Djingis khan, Al-Qaida, Iran) De börjar med att strida mot Skandia (Inte försäkringsbolaget, utan ett stolt och råbarkat men lite dumt folk som gärna går bärsärk. Ja, det ska väl vara vi det). I Skandia råkar hjältarna från Araluen (typ, England) befinna sig. De är en kungadotter i förklädnad, en spejarlärling, en riddarlärling och en spejargubbe som heter Halt.

Våra fyra hjältearaluer hjälper de korkade skandierna med lite strategi (skjuta pilbåge bl a) för att slå temujaierna. Annars hade skandierna bara huvudlöst sprungit rakt på temujaierna och dött på en gång. Nu dör en masse mer sofistikerat i ett överdådigt fältslag. Och tack vare lite tricks (skjuta pilbåge bl a) så fick de onda männen från stäpperna i öst åka hem igen.

Innan boken är slut har de olika karaktärena ”ryckt på axlarna” ca 750 gånger. Det är vad de alltid gör när någon frågar någon något. Ibland kan de också ”nicka med huvudet för att visa att han förstod”.

Det är så mycket onödig text som inte berättar nånting. Det är liksom:
Talboken såg en kaka. Den såg god ut. Han sträckte ut armen mot den och fattade kakan med handens fingrar. Han stoppade den sedan i munnen. Han tuggade på den för att känna dess smak. Den var god. Han svalde den ner för matstrupen. PLÖTSLIGT (det ordet står 850 gånger i fantasyböcker) stod en jätte i ringbrynja, läderstövlar och dubbelfattad yxa och hotade Talbocken. Talbocken ryckte på axlarna då PLÖTSLIGT en pil kom farande från skogen och borrade sig in i jättens ringbrynja. Talbocken ryckte på axlarna och tog en kaka till med sin högra hand vars fingrar omslöt kakan för att sedan etc.

Slutsatser: Alla böcker där ordet ”plötsligt” plötsligt inleder varje mening är inte spännande. De är dåliga och finns bara för att lura av finniga tonårspojkar pengar. Det läggs mer tid på böckernas kitchiga omslag än själva innehållet.

Slaget om Skandia är varken sämre eller bättre än nån annan fantasybok. Det är bara em genre som talbockar skyr som pesten. Plötsligt tog detta inlägg slut.

Oroligt och roligt men lite tråkigt från Afrika

2010-03-23T15:14:00.001+01:00

Om man skulle utveckla frågan ”Om du vore en bil vilken skulle du vilja vara då?” till ”Om du skulle vara ett förlag, vilket skulle du vilja vara då?” skulle jag svara: ”Weyler”. Svante Weylers förlag ger ut otroligt intressant och, vad ska man säga, samhällsengagerad litteratur. Kvalitet. Därför är ”I vulkanens skugga” lite av en besvikelse. Myrenberg tar inte steget från reporter till skönlitterär reporter. Men skit samma. Det är ändå spännande läsning. Både med hopp och förtvivlan över Afrikas framtid.

I vulkanens skugga

av Richard Myrenberg

Weyler 2009

Som ett band genom centrala Afrika från väst till öst ligger nationerna Kongo-Kinshasa, Rwanda, Kenya och Somalia med Somaliland. Radiojournalisten (”Godmorgon, Världen” ) Richard Myrenberg har sedan 1996 vistats till och från i dessa ”oroliga” länder, som hela tiden ligger ”i vulkanens skugga”.

Talbockens absolut största idol är den framlidne polske resejournalisten Ryszard Kapuściński, och det är lite i hans anda Myrenberg försöker beskriva utvecklingen i dessa stater. Det misslyckas han med, men det är ändå intressant läsning för oss afrikofiler.

Jag känner direkt att jag vill åka till Somaliland, den norra delen av Somalia som 1991 utropade sig självständigt men ännu inte erkänts av något land. (Vilket i sig är märkligt) Där har en befrielsearmé tagit makten och LÄMNAT IFRÅN SIG DEN EFTER ALLMÄNNA VAL. Voilá. Känn på den. Där råder lugn och demokrati. Somaliland är förmodligen den mest spännande platsen i Afrika just nu, när det gäller positiv utveckling. Vad sägs i media om Somaliland? Nada. Ett land utan diktator med lediga sköna khattugganande eftermiddagar vid Adenviken. Öppna politiker som söker kompromisser och skyndar försiktigt. Som inte låter sig styras av varken jihadister eller dollarister. Men gärna turister. Surfing och khat två veckor i Somaliland, klart trevligare alternativ än LA.

Jäkligt intressant också om dessa förbenade fransmäns fjantiga frankofoni som Myrenberg ger stor skuld till att folkmordet i Rwanda aldrig stoppades. De stoppade aldrig hutuernas stundande folkmord i rädsla över att de anglofila tutsierna skulle nedgradera det franska språkets ställning. (Gissa hur det är nu, ingen vill prata franska i Rwanda) Men Rwanda har ändå blivit en framgångshistoria idag. Där folkdomstolar slickar såren från det ohyggliga. Där rwandierna, ”Afrikas preussare”, bygger vägar och där det är ordning och reda och stadig tillväxt (men ingen pressfrihet).

Sorgebarnen är Somalia och Kongo. Myrenberg skildrar misslyckade reportagersor i östra Kongos djungler i jakt efter Laurent Nkunda, gerillaledaren, som han aldrig får prata med. I Somalia mellanlandar han bara i Mogadishu med en gammal Iljusjin körd av ukrainska machomän. Men Myrenberg beskriver det han ser. Och det är bra så.

Myrenberg älskar sitt Afrika. Han har ingen västerländsk ”tycka synd om”-inställning. Han skriver respektfullt och inkännande, men lite statiskt och torrt. Den stora insikt jag som läsare får med mig är hur förödande allt bistånd till många afrikanska länder har varit, för, som journalisten James Shikwati från Kenya säger i boken: ”Det är den som ger pengar som tänker åt den som får pengar. Det ger ingen utveckling. Bistånd dödar det viktiga tankemomentet.”

Hoppas Myrenberg fortsätter skriva från Afrika men att han utvecklar en mer personlig stil. Allt är intressant men tilltalet är klyschigt och det blir ”resebetraktelser från Afrika” av en svensk murvel. Det är inte illa men det kunde bli mycket bättre. Nästa resereportage från Afrikas horn skriver Talbocken.

Världens dummaste bok

2010-03-20T09:59:00.001+01:00

Talbocken har kanske läst ett fåtal böcker som är sämre än Janne Olssons bok men detta är utan konkurrens den dummaste bok han läst. Det är som att Zippy the Pinheads och Klabbarparns mentala begåvningar strålat samman i denna ”hönsatjuv” från Helsingborg – Janne Olsson. Karln är en jubelidiot. Och det är där tjusningen i denna bok ligger, man vet aldrig vilka galenskaper som ska dyka upp. Det lockar till många elaka skratt. Själva Norrmalmstorgsdramat beskrivs tyvärr inte så mycket, det är mest hatfulla tirader mot gamla plitar och Clark Olofsson, det ges mer plats till en massa tomt skryt om hur duktig och populär Janne är och hur många kvinnor han har legat med.

Stockholmssyndromet. En självbiografi

av Janne Olsson

Telegram bokförlag, 2009

1973 går en korkad skåning in på en bank på Norrmalmstorg och skjuter en salva i taket och tar gisslan. Han ska ha tre miljoner och lösa ut Clark Olofsson. Clark själv har ingen aning om vem galningen är tills han förs till banken och ser att det är ”hönsatjuven” (Clarks eget öknamn på Janne). Enligt Jannes beskrivning håller han dock gisslan i tron att han är en ”blodtörstig arab” första dagarna, förklädd i peruk, glasögon och brunkräm. När han sedan demaskerar sig blir alla så lättade att de kramar honom.

Varför ville han hjälpa Clark Olofsson? Janne såg upp till honom. Clark kunde suga av sig själv och pratade om tuffa knarkaffärer. Janne hatar knark, men trodde Clark bara skröt och ljög. Och därför var Clark hans idol. Sådan är Olssons logik.
Varför valde han Kreditbanken på Norrmalmstorg? Jo, den låg centralt och vid Pressbyrån utanför kunde han byta om till ondskefull arab på den offentliga toaletten. Och toaletten kostade bara en krona!

Vad var den stora taktiska missen med hans gisslantagan?
Jo, att han inte tänkt på att ta med ett vitt skynke. Då kunde han, Clark och gisslan gått ut under det skynket, hoppat in i en Ford Mustang och försvinna utan att polisen kunde se vem som var Janne, som de så gärna ville döda.

Blev Janne Olsson avsugen av en av tjejerna i gisslan vid bankfacken?
Ja, och det var hon som tjatade om att göra det. Dt är detta som är Stockholmssyndromet.

Är Janne Olsson världens tuffaste person?
Ja, han åt upp en mus i lumpen. Kräktes upp den och åt den sen igen. Han tappade ett kassaskåp på sin tå så att den gick av. Han sydde fast den igen med sytråd.

Har Janne blivit månadens tornedaling?
Ja, och dessutom hjälpte han en norsk lappfamilj med en massa saker och en gång sköt han en järv och den står nu uppstoppad i ett hotell i Rognan.

Janne Olsson är också: Jätteduktig på badminton, så duktig på att väva Haga-mattor på kåken i Karlskrona att han fick så mycket beröm att han blev ”stolt som en pinne” (sic). Hans popularitet ledde också till att han blev värvad av pingstkyrkan (tror han det var) till att bara stå där under predikningarna så människor kunde ge honom och kyrkan pengar. Janne är också duktig på grisuppfödning.

Det finns ingen hejd på vad denna gamle man häver ur sig i denna bok. Hans fängelsetid verkar mest ha avtjänats i ”samlagsrummet”. Överhuvudtaget verkar det som att han knappt satt inne alls under 70-talet. Nya kvinnor och flyttar till nya anstalter mellan Ystad och Haparanda. Han får fritt köra bil som han vill. Hur är det möjligt? Han höll gisslan och sköt en polis i banken. Han utsatte människor för livsfara. Det går givetvis inte att ta ett ord i denna bok för sanning.

Under fängelsetiden gifter han sig med en ung söt dam han sedan får tre barn med. Det var bara två fel på henne: Hon var vegetarian, vilket var överkomligt, och hon var Jehovas Vittne. De fick tre barn, samtliga idag höjdare i mc-klubben Bandidos.

Idag bor Janne i norra Thailand med sin nya fru och unge son (som han fick trots att han tidigare steriliserat sig). I byn finns många bordeller. Hade Janne varit kvinna och fötts i denna by skulle han ”vara den största horan i hela Thailand”.
Men nu är han bara Janne, som skrivit den dummaste bok jag någonsin läst. Janne som ”ber till Budda varje dag” och bara blir arg när thailändarna kniper honom i bröstvårtan. Igen, det är inte fel på Janne. Det är fel på kosmos. Som gör att allt finns. Att Janne Olsson finns. Att Telegram förlag finns. Att böcker görs som profiterar på en fullständig fårskalle.

Men – vill ni av någon anledning läsa den dummaste bok ni någonsin kommer att läsa – då vet ni vilken ni ska välja.

Tidernas toppskapliga slanggruva

2010-03-19T10:58:00.000+01:00

Talbocken har läst en engelsk ungdomsbok i Jennings-serien. Ibland önskar en oldtimer en bok inläst från sin barndom. Då får en Talbock rycka ut och läsa in. Jennings är en våt dröm för anglofiler och gillare av svenskt 50-talsslang. Boken utspelar sig på ett engelskt internat fyllt av gossar i 10-14 års ålder och de säger saker som ”det är osigt i kvadrat” och ”det var jättetroll” i denna tidernas skapliga översättning. Storyn är urkorkad men språket så torrt och briljant i sin södermalms-anglofili att den ändå måste få tre talbockar.

Anthony Buckeridge / Jennings blir detektiv

Albert Bonniers förlag, 1960

(eng. orig. ”Jennings follows a clue” 1951)

Översättning: Per Kellberg

”Lika fulla av god vilja som i den första boken – och kommande lika mycket kalabalik åstad” blir vi lovade i baksidestexten till denna den andre av Buckeridges populära serie om Jennings, som han fortsatte skriva ända till 70-talet. I denna bok leker Jennings och Darbishire Sherlock Holmes med förödande resultat. Texten andas engelsk kolonialism och snobbighet och alla gossar vill leka stridsflygplan. Deras latinska promonina ”hic haec hoc” under latinlektionen blir till ljudet av en ”världslajban” kulspruteeld och gossarna kommer kalabalik åstad.

Som tidsdokument är detta intressant. Slående är hur den tidens ungdomsförfattare skrev på ett sofistikerat, vuxet vis så ungdomen lärde sig något och föräldrarna också kunde få utbyte av boken. Det är så långt ifrån själlös ”Sune-litteratur” med chips i soffan och läsk i peten som man kan komma. Ungdomen togs på allvar. Sune-böcker har väl kanske en större målsättning att berätta om samtiden, i och för sig, men rent stilistiskt så håller en Jenningsbok från 50-talet mycket högre klass.

Det finns en underbar lekfullhet med språket i denna gamla barnbok som har mycket att lära nutidens Sune-författare. Den vågar ställa krav på läsaren, den fördummar inte. Intressant är också hur förstärkningsordet ”troll” används för ”coolt”, häftigt”, ”toppen” i olika sammanhang. Något jag aldrig sett förut. Det hittas också på kraftuttryck: ”Värdelös som en radioaktiv talgpudding” till exempel.

"Jennings blir detektiv" är inget jag kan rekommendera annat än för slang-lingvister eller hopplösa anglofiler som liksom undertecknad kan gå igång på ”ingefärskaka och mjölkchoklad” och att alla vuxna är ”sir” och att det vankas rotting då och då från rektor och att grabbarna binder varandra med slipsarna och pennalismen och den homoerotiska – nej, hoppsan, den delen av internatlivet får vi inte läsa om här. Här var det skapligt troll och alla tiders tufft.

Historia när den är som bäst

2010-03-15T14:45:00.001+01:00

Talbocken har läst histora. Det borde alla läsa. Speciellt om det är farbror Dick som undervisar. För det är inte bara historia, det är en uppgörelse med forna historikers historia. Det är historia framlänges och inte baklänges. Den gör upp med myter om vikingar och att riksvaggan låg i Uppland. 08-historia. Det här är historia. Från en intressant tid. Hur Sverige blev ett rike. Talbocken reste denna blogg. Fyra bockar rönte den.

Sveriges historia 600 – 1350, Band 2

Redaktör och huvudförfattare: Dick Harrison

Norstedts, 2009

Vad lär man sig då av att läsa igenom 500 fullmatade sidor av kunskap om 750 års historia? Ja, alla Knut och Lars och Erik tappar man snart bort under den sedvanliga kungaförteckningen. Den som alltid gjort historia till det där tråkiga ämnet. Och vi slipper inte undan kungauppräkningarna här heller. Men något måste man väl binda upp tiden med från en tid där folk ristade runor i stubbar och bara kungar skrev brev.

Men den här nya historieverket ger så mycket mer. Arkeologin har fått stor betydelse i texterna. Genusvetare ("Vikingatiden är ett av våra mest maskulint genuskodade tidsbegrepp") och konstvetare och statsvetare skriver sina kapitel. Religionshistoriker. I vissa avsnitt uppnås nästan skönlitterär kvalitet i texten där man kan känna hur det var att leva förr. Och nu snackar vi förr. Långt innan idén om Sverige fanns.

För det var ju först på 1300-talet det började hända. Då importerad kristendom, skattväsende och andra influenser från Tyskland och England och Rom gjorde oss som alla andra. Liksom vi käkar burgare och lyssnar på Lady Gaga idag. Vi blev en medeltida diktatorisk arvsmonarki: Sverige. Intressant är att vi blir det som de nere på kontinenten hade kallat oss många hundra år tidigare. Förstår ni? De ville ha en struktur på vildfolken, de gav oss namn, Thule, götar, svear, bla bla. Och när vi lär oss läsa, blir vi stolta över de där gamla fantasitexterna och tar de namnen!

Men innan det hände var Sverige bara skog och olika småfurstar. Flera kungar samtidigt. Bert Karlsson i Västergötland, Karl Bertsson i Östergötland och Karl-Bertil Jonsson i Mälardalen. Vi var avgränsade av de stora skogarna. Kolmården, Tiveden. Ödmården - Norr om Ödmården – Hälsingland. Som allt ovanför dagens Gävle kallades. Skridfinnar – samer. Svantepolk Knutsson – coolt namn.

Allt var ett nätverk av elitfamiljer. I hela nordeuropa. Karl den Enfaldiges gåva till Rollo: Landet vid Seines mynning. Nordmännens land. Normandie. Så vackert. Eliten gifte sig fram och tillbaka mellan länderna, eller bygderna, och bildade allianser. Plötsligt hade kung Magnus Eriksson tre riken, tre kronor, Sverige, Norge och Skåne. Det är mitten av 1300-talet och han fortsätter till Novgorod för att bli ännu större då Digerdöden kommer. Ridå. Allt stannar upp och Dick Harrisons bok tar slut.

En underliggande ton i hela denna jättebok är, än en gång, uppgörelsen med gamla historikers nationalistiska approach. Om ett ur-Sverige i Uppland och dylikt. Utanför Lund ligger Uppåkra som var en mångdubbelt större ”stad” än vad någonsin Birka var. Och långt äldre. Varför blir Birka så betydelsefull? En högst tillfällig stad som inte fanns så länge? Jo, för att det finns skriftliga källor om den. Det var dit Ansgar åkte. Och så är det, blir man inte nedskriven finns man inte. Det gäller nu och det gällde på äldre medeltiden. Varför restes runstenar? För att minnas elitens fäder för att hålla kvar makten.

Glöm Geijer, Frans G Bengtsson och Arn. Ge plats åt Norstedts historia. Jag må vara historisk gladamatör. Men jag tror ändå att historien aldrig har varit så bra som den är nu. Och den kan bara bli bättre. Med redaktörer som skiter i att måla upp någon skönbild utan bara berättar som de tror att det var. Och vågar skriva att de inte vet. (Vilket händer ofta). Herman Lindkvist är död, länge leve Dick Harrison. Håll historien levande. För ett vet jag: Fä dör. Fränder dör. Även själv skiljes du hädan. Men ett vet jag, som aldrig dör. Domen över död Talbock. Dick rules.

Heja Danmark, Skåne, Sverige, Världen

2010-02-23T15:51:00.000+01:00

Talbocken har läst en hedervärd historisk bok från Lund. Hur ofta läser du böcker från Centrum för danmarksstudier? En Talbock får läsa allt. Hanne Sanders har ett torrt akademiskt språk, men det hon berättar om är så viktigt för människor av idag att hon får tre talbockar trots torrheten. Det stora med denna bok är att den beskriver utvecklingen i FRED och inte i KRIG. Den utgår också från hur det såg ut i världen på 1600-talet (vilket boken handlar om) och är inte historia ur det perspektiv vi ser på världen idag. (Läs nationalstater och vattentäta skott mellan Sverige och Danmark. Läs softcorehistoria à la Hermann Lindkvist)

Hanne Sanders / Efter Roskildefreden 1658 – Skånelandskapen och Sverige i krig och fred

Centrum för danmarksstudier 17

MAKADAM, 2009

Myterna säger att efter freden 1658 i Roskilde, där Sverige tog över Skåne, Halland och Blekinge, startades en ”försvenskning” av Skånelandskapen. ”Snapphanar” kämpade emot det nya svenska tyranniet, svenske kungen Karl X genomförde etnisk rensning och en ”järnridå” sattes upp mellan Sverige och Danmark i Öresund. Ingenting kan vara felaktigare.

Nationalism fanns inte på den tiden. Folk bytte kungar som vi byter kalsonger, förlåt regeringar, och det var bara att finna sig i det. Männsikor hade ingen etnisk bild av varandra. Och ”snapphanar” är en romantisk efterhandskonstruktion som inte har någon historisk betydelse. Sanders vill ge en ny berättelse till den slappa förutfattade bilden vi haft av hur tiden efter freden i Roskilde såg ut. Bravo!

Fakta: De flesta danska adelsmännen stannade kvar i Skåne. De svor bara ny lojalitet till den nye kungen. De som tjänade på att flytta gjorde det, utan problem. ”Försvenskningen” var något naturligt som tog flera generationer och trots att kungen ville att bibel och katekes skulle vara på svenska efter 1680 var det inget man tvingade på folk. Folk måste ju förstå Guds ord. Det var det viktiga. De flesta kunde för övrigt inte läsa. Trafiken mellan Sverige och Danmark fortsatte som vanligt trots nya tullar. (Tanken om en dåtidens järnridå i Öresund framtogs på 1950-talet då det var högaktuellt). Det fanns både fördelar och nackdelar med danskt respektive svenskt styre. Både för borgare, adel, präster och bönder.

Det viktigaste: Folk tänkte inte att man var olika folk, med olika kulturer. Svenskhet och danskhet existerade inte för dessa människor. Nationalstaten är det absolut sjukaste och dummaste med den moderna civilisationen.

Vad som hände efter Roskildefreden var snarare en ”förskånskning” och inte en ”försvenskning”. Det stiftades egna lagar i Skåne efter förutsättningarna.

Det bästa med Sanders historieskrivning är att hon betonar vad som hände i fredstid och inte i krigstid. Hur människor flyttade, tog anställning, hur deras ekonomi såg ut. Hur deras liv var, på gott eller ont, i danskt eller svenskt.

Talbockstankar: Varför har vi inte en gemensam elitserie i fotboll i Sverige, Danmark och Norge? Kanske Finland också kunde vara med. Kan vi inte ställa upp med ett gemensamt lag nästa OS? Det är såklart en utopi (fast inte fotbollsserien) men vad alla människor måste tänka på är att nationalstater är ett påtvingat ok för att vi ska hitta olikheter och inte likheter hos varandra, uppamma konkurrens och kapitalism istället för kärlek, kram och religion. Ich bin ein Dänischer! Ich bin ein Talbock Internationalismus! Läs mer danmarkshistoria!

Du är miljonär - om du har en miljon

2010-02-21T10:39:00.000+01:00

Talbocken har läst en handbok i hur du ska investera dina sparpengar och hur du ska få så hög pension som möjligt. Det är ganska intressant. Hemberg slår hårt mot bankerna som han beskriver som vilka häst- eller bilhandlare som helst. Det finns massor att spara i fonder utan avgifter. Summeringen är att aldrig binda dina lån, spara i aktier i globalfonder eller i tillväxtregioner och aldrig i räntefonder. Detta är boken för de som har råd och inte ser några problem med hur världen och finansmarknaden ser ut idag.

Claes Hemberg / ”Spara mindre – få ut mer”

Santérus, 2009

För Hemberg är det självklart att investera i globala fonder och tillväxtfonder. Så gott som allt annat är lurfonder som bankerna har för att tjäna pengar på dumma sparare som vill ha ”trygghet”. I själva verket tjänar ofta bankerna mer än själva spararna på detta sparande. I den här boken finns inga moraliska eller filosofiska aspekter på tillväxt. Det är marknadens lov. Hemberg tycker det är etiskt att investera i aktier (fonder) som ger företag pengar till att göra nya uppfiningar och anställa fler etc. Det finns ingen kritik mot att en evig tillväxt en dag äter upp de ändliga resurser vårt jordklot består av. Detta är inte en sån bok…

Du ska dela upp ditt sparande i tre potter. Det du vill ta ut de närmaste 2-3 åren har du på banken som vanligt eller i räntefonder. Det du vill ta ut om 3-5 år i globala fonder, investera i flera stycken. Det du ska spara i mer än fem år lägger du i tillväxtfonder. Sprid ut mellan regioner och branscher. Bricfonder (Brasilien, Indien, Kina) eller nya energikällor, biomedicin etc.

Jag som inte har så mycket pengar att spara blev faktiskt sugen på att gå in på PPM och ändra min ”pensionsportfölj”. Satsa på tillväxtomåden och branscher. Om man vill se till den moraliska aspekten som en Talbock vill göra, som inte vill tjäna pengar på olja, vapen och blodiga diamanter, så kan man ju försöka stödja de områden som behöver ekonomisk tillväxt och de näringar som behöver växa för att inte planeten ska klappa ihop.

Detta är som sagt en bok för de människor som har en god inkomst och har råd att spara. Det är inte för alla. Det är en informativ och klargörande läsning över härvan av alla fonder och möjligheter som finns.

Hemberg tycker inte att unga ska spara. Tid kan vara bättre än pengar. Låna aldrig till konsumtionsvaror utan bara till sådant som stiger i värde. Det är sunda råd av en sund ekonom i en osund värld. Alla måste skaffa sig mer kunskap för att ha råd med sin ålderdom och vara en ”vinnare”. Och bankerna finns bara där för att utnyttja dig, håll dig undan.

Boken har en usel grafik och är full av onödiga upprepningar och horribla korrekturfel. Den ger mig en sorglig känsla av hur galna individualiserade liv vi lever. Allt handlar om mig, mig, mig och mina barn och barnbarn. Vi hjälper genom att köpa aktier. Egen hjälp finns inte att få. Förutom från handböcker som denna. Vi föds ensamma, vi dör ensamma och vi ska välja sparform ensamma. Allt är tillväxt tills vi dör.

Gedigen skräck utan konstigheter

2010-02-19T10:23:00.000+01:00

Denna korta skräckroman för ungdomar kan Talbocken verkligen rekommendera. Den är engelsk, den är okonstlad, den är välskriven och den är framför allt – skräckig. Det behöver inte vara så konstigt. Flytta in i ett hus där saker rör på sig, låt någon vara extra känslig för paranormala aktiviteter, lägg in en mystisk historia om tidigare levnadsöden i huset och lite blixt och dunder och elementens raseri. Det räcker för en bra skräckis, men i ”Inkräktarna” beskrivs också en krånglig familjesituation som ger lite extra krydda.

E.E Richardson / ”Inkräktarna”

Översättning Mats Wänblad

Tiden, 2008 (2006)

”Om i natt jag far till dödens land, jag ber Dig Gud att ta min hand” ber den osalige spökkillen som har råkat ut för något fruktansvärt i det hemsökta hus Cassie och Joel tvingas flytta till.

Det här är spänning på två plan: Dels det skrämmande mysterium som döljs i det gamla huset (Byggt på 50-talet, kan det spöka i såna hus? Är det gammalt?!) och dels den konflikt som ligger i att Cassie och Joel och deras mamma ska flytta ihop med en ny familj och få två bonusbröder: Kaxige Damon och blyge Tim.

Familjekomplikationerna lägger historien på en socialrealistisk nivå och när spökerierna väl börjar är det ingen som tvivlar på dem. De är ett faktum. Inget Scooby Dootjafs. Spöken finns. Basta.

De två minsta pojkarna från respektive familj är de som kan känna vad de spökena har varit med om. De ser blodiga syner. Klädkammaren på vinden låser sig själv. Ungdomarna ser det som mest rimligt att hålla en seans för att prata med spökena och höra vad de vill. Spökena säger : ”Fly, vi kan inte fly”.

Det finns en skön praktisk inställning till det övernaturliga. Spökena behöver hjälp anser ungdomarna. Efter en anden med glaset med glas och papperslappar som slutade våldsamt låter de spökena formulera sig med att flytta Alfapetbrickor istället. Smart.

Slutet blir lite väl bombastiskt, men detta är på det stora hela en väldigt välskriven skräckis för en ung tonåring nära dig. Det behöver inte vara så krångligt! Ett hus med en historia, röster i natten och dysfunktionella tonåringar som tillsammans klarar biffen och blir funktionella. Gott hantverk!

Dessa fåniga män på deras fjantiga motorcyklar

2010-02-17T09:41:00.002+01:00

Detta är en sann historia om under coverpolisen Jay som blev "Bird" och infiltrerades i kretsarna kring Hells Angels i Arizona i början av 2000-talet. I baksidestexten hänvisas det till Donnie Brasco och en nerv som hos “Tarrantinos Reservoir dogs, fast detta är verkligheten". Detta kunde vara spännande men är totalt slätstruket utan insyn i polisarbetet. Vi får lite klyschiga poser, tuffa oneliners och eviga uppräknanden av vad "knuttarna" äter på Waffle House och Taco Bell. Jay Dobyns har lyckats få ett spännande uppdrag med livsfarliga kriminella att kännas lika spännande som en barndomens Fem-bok av Enid Blyton. Men Fem-ungdomarna hade mer spännande matsäckar.

En mot hundra - Jag infiltrerade Hells Angels

Av Jay Dobyns med Nils Johnson-Shelton

Översättning Lars Ahlström

Optimal förlag, 2009

Jay Dobyns har skrivit den här boken i syfte att ge en sann bild av de kriminella mc-gängen och av sitt eget arbete som nånting allt annat än hjältelikt. Med följden av att han framstår som ett missförstått överkänsligt barn som jobbar för Jesus och Amerika men inte får nån cred tillbaka.

Det är aptråkigt att läsa om hans fascination över HA och deras vapen och västar. Dock tycker han inte om deras drogvanor och kvinnosyn och lyckas under faktiskt under två år hålla sig utanför det, trots “att han levde som dem”. Tro´t den som vill. Däremot kunde han introducera mottot "Jesus hatar en fegis" för “knuttarna”.

Det här är en lovsång till HD-cyklar, tatueringar, vapen, västar och dessa j-a tygmärken som sitter på västarna. Det är också en lovsång till baseboll, patriotism och kristna familjevärden. Han levde verkligen ett dubbelliv, stackars Jay. Det är självömkande och inte trovärdigt för fem öre. Det är svårt för läsaren att veta vem man tycker mest illa om: den sentimentala urkorkade snuten, eller idioterna i Hells Angels.

Det är synd. För finns det nån verklighetshalt i denna polisoperation skulle det vara hur spännande som helst att läsa om den. Nu tvivlar jag på att den är sann. Det är för dumt. "Bird" blir hela tiden uppringd av sin fru och sina barn pratar med dem mitt i sina möten med livsfarliga gangsters. De visar “ingen förståelse” för pappas jobb.

Största bristen i boken är att vi inte förstår nånting av polisarbetet. Det är bara en korkad “cool” dialog mellan vår hjälte och busarna. Enormt långa utläggningar om hur tygmärkena på västarna ska sitta, vad som är "patch" och vad som är "toprocker". Det känns som att Dobyns med denna bok vill säga: Kolla, vad vi var coola som kunde hänga med de här galningarna i två år, och jag blev nästa lika galen själv!!”

Denna bok är som när en polare berättar om en helt otrolig upplevelse och säger "det var bara helt otroligt liksom. Helt obetalbart. Så jävla fräckt, du fattar?" Nej, jag fattar inte, vad har du varit med om?

Denna bok är så tydligt skriven för att Dobyns ska åka runt på föreläsningar och tjäna en hacka på det han varit med om. Det är honom väl unt. Men läs för i helvete inte boken. Den är uselt skriven, uselt översatt och helt tom på spänning. Av detta kan vi bara dra en lärdom. Det spelar ingen roll vilka spännande äventyr man varit med om. Man måste kunna berätta om det också för att få till en bok.

Det jobbigaste är dock författarens öppna fascination för vad HA står för. (Minus kvinnosyn och droger). Det är raka rör och hårda puckar, det är wild west vild väst apstyre.

Detta är TV4-litteratur. Snygg, tatuerad, skäggigt muskelberg från USA har en historia att berätta. Bara det att han inte har nåt att berätta. Förutom hur stora de var, hur coola vapen de hade, vad de åt och vad de hade för patchar på västen. Läs Tom Wolfe eller Hunter S eller nån annan av de 100-tals böcker som finns om Hells Angels. Det här är en bummer.

Asplöv från 700-talet darrar än

2010-02-14T15:14:00.001+01:00

En storm på adriatiska havet år 775 förändrade tidens gång. En vindpust slog upp en gnista ur en eld som landade i unga Angilpertas famn, varvid Johanniperto snabbt var framme med sin hand till sina bröders och hertigens missbelåtnad. Till denna händelse och till andra små men betydelsefulla situationer återkommer vi flera gånger i denna roman, som egentligen är olika historiska krönikor skrivna av Karl den Stores sekreterare. Låter det tråkigt? Ja, livet är tråkigt för det mesta. Och i Hans nådes tid kan du lära dig lite om det – om livet, alltså. På bästa nobelprisprosa.

Eyvind Johnson/Hans nådes tid
Bonniers, 2000 (1960)

Hans nådes tid börjar med en dikt:

”Bo på ett asplöv-

På ett asplöv kan ingen bo i trygghet. Ändå bor där små kryp som inte vet att deras land är ett asplöv. För dem är det en hemort, ett hemland i en värld, asplövsvärlden.”

Genom den langobardiska (dagens norditalien) familjen Lupigis får vi följa vad den tidens stormakt och politik gör med människor. Men detta berättas inte i nåt gemytligt Hermann Lindkvistskt jöns. Det berättas kargt, sparsamt, till lov och av rädsla för Gud och Hans Nåde. Ty det händer inte mycket i denna bok. Mer än att människor föds, tror att de är nånting och sedan dör.

Men vad som än händer, och detta genomsyras av språket i romanen, måste man hålla sig väl med Hans nådigaste nåde, och sedermera kejsaren, Den allvetande Gode och Vise, Karl den Store. Frankernas goda och rättvise konung. För i en så genial roman som denna är det inte bara historien som för berättelsen framåt utan också hur historien beskrivs. Språket i olika skepnader berättar mycket mellan raderna. För det svassas och tassas för den store kungen.

I sin ungdom bestämmer sig den unge Johannes Lupigis att en dag ta livet av kungen. Det får han leva med när han sedan får anställning som kungens andresekreterare och livsförtecknare. När han oskyldig sitter i tre och ett halvt år fastkedjad i en fuktig och kall källare accepterar han det straff han fått för sina tankars gärningar. Sådan är kapitulalismen.

Vi bor på ett asplöv. Det mesta av våra försök är futilt asplövsdaller. Revolutioner, klimatkatastrofer, Röda Korslöner. Vi ger oss en alldeles för stor plats i världsuniversum. Och tack och lov för det. Det är ju det som gör oss intressanta. Som gör oss poetiska.

Hans nådes tid är ett försök att spegla ett tillstånd av att leva i en värld fylld av plikter. Då auktioriteter, religion och förundran över världen gavs en större plats än det gör i Sverige idag. Men så långt ifrån är det inte. Vissa samhällen (Nordkorea, Iran, gamla kommunisteuropa) styrs på ett liknande vis. Men plötsligt drar en storm över havet. En tsunami, en grön storm efter ett förfuskat val, en jordbävning, en Mona Sahlins handväska. En gnista hoppar ur eldstaden. Den landar på Angilpertas kjol. Och världen har förändrats. Om inte annat har din värld förändrats. Vissa händelser återkommer ständigt.

Livet bara händer. Och I Hans nådes tid sitter vi sällan på första parkett. När Karl den store kröns till kejsare av påve Leo i Roma står berättaren Joh. Lupigis skymd bakom en pelare i Petroskyrkan. Lika förvånad som kejsaren själv, som han blygsamt beskriver ceremonien. Det var länge sen jag läste en bok som på ett sådant sätt väcker den gamla litteraturvetaren inom mig. Här finns det möjlighet att tänka symboliskt, att tänka djupt. Att tänka tankar som gör tillvaron och läsaren rikare. Om än att det blir lite väl långdraget och tråkigt i vissa stycken.

Och det börjar med en storm. Med stormen börjar livet. Eldgnistan föder hoppet, förändringen. Vi är asplöv som darrar i Hans nådes tid. Han heter kapitalism, evig tillväxt, individualism, egoism. Vi vågar inte gå emot honom, för då slutar vi darra. Och darra är vad vi asplöv måste göra i trädens teater. Även när det inte blåser.

Pedagogisk finansångest från innan kraschen

2010-02-07T11:14:00.000+01:00

Talbocken har läst en bok som handlar om den skenande finansmarknaden i allmänhet och Skandiaaffären i synnerhet. Olle Rossander är en klok journalist som beskriver hur pensionssystem och finanskultur har förändrats under åren. Detta gör läsaren ångestladdad, arg och förtvivlad. Och detta skrevs ändå innan kraschen (som Rossander varnar för ska hända). Talbocken reflekterar över hur kortsiktigt tänkande och girighet inom ekonomin förändrat våra liv, eller är det vi levande giriga människor som har förändrat vår ekonomi?

Olle Rossander / Det kidnappade kapitalet

Leopard förlag, 2007

Efterord: Arne Ruth

En sak är klar. En frilansande Talbock som är född på 60-talet kan inte räkna med någon pension. Om jag inte blir insatt i aktier, fonder och värdepapper eller får optioner i derivata hedgefonder. Förstå hur många pensionärer som finns nu och hur många fler som kommer att finnas. Vi dör ju så sent och pluggar så länge, folk jobbar mindre och mindre. Vi måste koppla upp oss och spela på aktier för att klara vår ålderdom!!

Hjälp. Där jag bor i stan bor det många människor med stora bilar och vackra barn som jobbar inom finanssektorn. De är vinnare. (På det materiella planet, tack och lov att de kommer till helvetet när de dör) Människor som jobbar med att köpa och sälja imaginära tillgångar. Tillgångar de själva inte äger, utan är våra kommande pensionspengar.

Förr i tiden fanns kapitalister som typ Wallenberg som satsade sin förmögenhet på olika projekt. Ibland vann han, ibland förlorade han. Dagens spekulanter jobbar med ”herrelösa pengar”. Skillnaden är att förlorar han pengarna riskerar han själv ingenting utan kan landa mjukt i dyr fallskärm om han skulle få sparken.

Och spararna står rättslösa. Vi har mycket bättre skydd om vi köper en tvättmaskin än om våra sparpengar spekuleras upp i rök. Ett tema i Rossanders bok är att ”trygghetsnarkomanen måste tvingas till avvänjning” . Staten kommer inte att hjälpa dig. Det kommer att bli TUFFT när du blir gammal om du inte tjänar pengar nu och investerar dem smart.

Skandiaaffären var bara ett litet symptom på en vilt snurrande finanskarusell. Rossander menar att det kunde vara vilket annat försäkringsbolag som helst som åkte dit. Skandia var klantigast.

Rossander beskriver hur få som är insatta i hur det verkligen fungerar. Hur komplicerat det har blivit. Men att tro att vi kan ha en fortsatt evig tillväxt och inte se konsekvenserana av vad den medför på människor och natur tror jag är ren idioti. Varför inte satsa våra pensionspengar i forskning och ny teknologi som kan rädda världen, typ. Än att bara blåsa upp en bubbla och hoppas vi hinner dö feta och belåtna innan den brister.

Detta är en god bok för lekmannen om hur kapitalet tas från vår kontroll. Den är inte lika mörk som den skulle vara om den skrivits två år senare. Rossander efterlyser mer insyn och öppenhet. Jag bara undrar: vilka har tid med detta. En stor klyfta mellan finanskunniga och finansidioter kommer att göra klyftorna ännu större.

”Tillfället gör tjuven” och denna marknad är gjord för tjuvar. Tjuvar som riskerar mycket mindre men gör än värre skada än några värdetransportrånare från Tumba. Skillnaden är att finanstjuvarna slipper straff. Svaga styrelser som bara vill visa positiva kvartalsrapporter för att hålla aktierna högt i kurs behöver fräcka, flinka tjänstemän som kokar soppa på speck.

Det är tufft därute. Och tuffare kommer det att bli. Vill du försäkra dig? Bli buddhist.

Ahh, ge mig en ekoby där vi betalar i kottar och investerar i kärlek. Utopia, en talbocks enda hopp.

Spökhistorier 2.0

2010-02-02T10:44:00.001+01:00

I denna bok får vi följa fem amerikanska tonåringar som deltar i en skräckförfattartävling. De ska berätta sina skräckisar för varandra i det gamla spökhuset Daemon Hall under överseende av den store skräckförfattaren Ian Tremblin.

Det skräms alltså och spökas på två plan. Dels berättar ungdomarna historier för varandra likt en Decamerone och dels händer det allt skummare saker i själva huset de befinner sig i. Och kidsen försvinner, en efter en.

Det är intressant med spökhistorier från dagens digitala tid. Talbocken frågar sig, vad är skrämmande idag? Finns det plats för klassisk spök och skräck i dessa apokalyptiska tider?

En natt på Daemon Hall

av Andrew Nance

Översättning Mats Wänblad

Illustrationer Coleman Polhemus

Alfabeta förlag, 2009

De flesta berättelser vi får läsa är oskyldiga skräckisar som inte jag blir rädd för i alla fall. En spindelkvinna som äter upp sin man och grannskapets hundar, seriemördaren ”Kirurgen” som följer ett ungt par på en Harley Davidson. Själva ramberättelsen om det spökande huset innehåller allt för mycket gammaldags schabloner: fladdrande ljus, steg och rassel och allt det. Skräms inte.

Visst, detta riktas inte till en Talbock som gått igenom Gehenna och tillbaka i +40 år. Detta riktas till 14-åringar. Absolut intressantast är att läsa de skräckisar som utgår från vår egen tid, våra nya sätt att kommunicera. En av berättelserna är ett utdtrag ur ett chatforum (där en seriemördare finns i gruppen). Den är riktigt hårresande.

Andrew Nance har också förtjänstfullt försökt medvetandegöra läsaren i hur man berättar en historia. Skräckklassiker, både gamla och nya, omtalas. Från Rutger Hauerfilmen ”Liftaren” till Poes ”The Raven”. The Shining. Stephen King citeras med att berättandet är som arkeologi. Man måste gräva fram historien bit för bit. Författaren slår också ett slag för det talade ordet. Efter att ungdomarna har läst sina alster får de börja improvisera sina egna skräckhistorier. (De ungdomar som är kvar och inte har blivit hustagna av det förbannade Daemon Hall.) De skräckfantasier som föds i dem själva är starkare än det skrivna ordet. Och mer skrämmande vill författaren säga.

Detta är ok skrivet, med en annorlunda fyndig struktur. Men vad är skrämmande idag? Jag tror att skräckformatet tjänar på att ta till dagens attribut. Det biter mer än klassiska spindelnät och rasslande kedjor. Tänk bara på filmen ”The Ring”. Gamla kassetter med baklänges inspelade satansröster och VHS-band med osaliga andar som flimrar till på magnetremsan är ju underbar skräck.

Det är dags för digitala skräckisar. I cyberrymden kan alla höra dig skrika!!!! Tänk att bli hemsökt på nätet. Den bästa historien i denna roman var som sagt den om chatrummet och hur människor som inte känner till varandras verkliga identiteter blir allt mer skräckslagna.

I vår upplysta tid räcker det ju annars med att läsa nyheterna för att känna blodet isa sig. ”En natt i Daemon hall” försöker skrämmas på ett klassiskt behagligt sätt, det räcker inte för mig. Men kanske för dig. Men va Aaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhh

Hat utan hyfs

2010-01-30T22:45:00.000+01:00

Talbocken har läst en våldsfixerad uppgörelse med den fega svenska politiskt korrekta medelklassen som inte förstår ”vad som händer i samhället”. Där finns nämligen nationalister och anti-fascister och galna araber som gärna våldtar, torterar och dödar dig eller din mamma. Renzo Aneröd är ett gammalt vänster-skinhead (eller liknande) som har skrivit en politisk pamflett i romanform där hans livssyn presenteras genom karaktärerna i berättelsen. Kontentan är: Revolutionära kommunister och sunda nationalpatrioter ska slå sig samman och slå på fjantiga pk-medelklassmänniskor istället för på varandra. Invandrare kan vara med och slåss också om de är go arbetarklass som käkar kôrv med brô och om de inte är muslimer. Alla muslimer är araber. Detta är extremt usel litteratur men också provocerande intressant. Talbocken frågar sig: Varför detta romantiserande kring brutalt våld?

Renzo Aneröd

Fiender

Leopard Förlag, 2009

Det görs för lite skönlitterära skildringar om dessa människor vi helst inte vill ha att göra med: Nynazister, AFA-galningar och elaka invandrargäng i förorten. Jag håller med. Och kanske råder en viss ”politisk korrekthet” när det gäller hur vi ser på brott som begås av icke etniska svenskar. Om det nu är så, tycker jag faktiskt det skulle vara ett större problem om det vore tvärtom. Det är stort att ändå försöka assimilera alla dessa nyinflyttade från andra länder som kommit de senaste 30-40 åren. Det kan givetvis bli bättre. men Renzo Aneröd vill ge oss sanningen till varför barn blir nynazister. Därför att samhället står på arabernas sida som bara vill våldta svenska horor och misshandla svenska svennegrisar.

Denna totalt värdelösa roman bygger på att bildning och medelklassideal är ont och alla arbetarklassungdomar och deras fäder i Göteborg ska göra vaddå. Revolution? De ska i alla fall inte titta på SVT och gå på museum och sånt fjant. Nä, de ska se på Vänner på kanal 5, äta pizza och korv och när de åker på chartersemester ska de hänga på stranden för inte FAN åker arbetarklassen på några fjantiga dagsresor till vingårdar och tempelruiner. Nä, vad de ska göra är att slåss.

Det största problemet med denna grovt våldsamma roman är ”Weiron i Ottan”-attityden till samhället och det svek mot arbetarklassens intelligens det medför. Här porträtteras alla hjältar (de nazister som bara hatar araber och inte judar, de autonoma kommunister som inte har föräldrar från medelklassen) med stolt stamtavla från arbetarbakgrund. De är ”äkta”. Därför är de bara intresserade av slagsmål, vit maktmusik eller Judas Priest om de är kommunister, World of warcraft och GHB.

Två av karaktärerna i denna pappskalleroman är onda. Araben Mahmoud som våldtar småflickor både fram och bak och deras mödrar samt dödar svenska svennegrisar. Det gör han för att hans far var en tokig islamist och hans storebror dog i diskoteksbranden 98. Samt samhällskunskapsläraren Linda. Här skyler inte Aneröd sitt förakt. Hon är lesbisk. Hon kommer från Bromma. Hennes föräldrar är miljöpartister som gömmer illegala flyktingar i sin villa. (Men bara för att få gratis städhjälp. Såna är dem, medelklass-svinen). Linda är den hemliga chefen för AFA i Göteborg och den som står bakom de orättvisa attentaten mot de ”snälla” nationalisterna Elin och Daniel. (De har blivit tvungna till att bli "patrioter", för ingen annan vill hjälpa dem mot de grymma araberna i plugget)

Allt i denna usla roman osar hat och våld. Renzo Aneröd är dokumentärfilmare, ”författare” och håller föredrag mot rasism. Jag uppskattar att han vill tala om de människor vi sällan får en bild av. Men det är så tydligt att han har en romantisk syn på våldet och skinheadkulturen.

Varför är våld så viktigt inom vissa politiska kulturer? Varför är det så förskönat? Här blir tjejerna hjältar, förutom förstås akademikerhoran Linda från Bromma, när också de glatt slåss och sparkar på liggande huvuden. Och varför beskriver vänsterradikalen Aneröd nazisterna som hjältarna i denna bok?

Det äcklar mig. Och det är väl det Aneröd vill. Äckla och provocera en medelklassens Talbock som röstar på miljöpartiet och dansar afrodans på Friskis & Svettis. Okej, men sen då. När överklassen och medelklassen ligger där nerblodade på trottoarerna med deras fjantiga dreadlocks, Neil Youngskivor och ”Rör inte min kompis”-attityd. Vem ska styra samhället? Renzo Aneröd? Nån Pol Pot från Partille som skickar oss till Hisinge-arkipelagen.
Peter Birro hyllar i bokens baksidestext den här romanen som ”en blivande klassiker”. Är karln helt galen? Detta måste vara nån pervers form av inverterad politisk korrekthet. Att visa sitt stöd för denna våldsfetischistiska dynga.

Att läsa den här boken gör att man tappar allt hopp och tro på arbetarklassen , Göteborg och Peter Birro. Den hyllar hat, ignorans och ett svunnet Gôtebôrg där mat var en kôrv och KPML(r) var pôlitik och Kålle var en snäll nazist som blev kommunist och Ada blev våldtagen av en arab men gav tillbaka och blev nazist, men sen kommunist. Och sen så fick de ett barn som blev våldtaget av en arab, då blev barnet nazist. Men sen kômmunist. Och sen blev det arg på medelklasskômmunisterna från Bromma, slog ner dem och blev gôrgo gôbbe med de nazister som var nationalister och inte nationalsocialister. För de hatar ju judar och det behöver man inte göra, bara hata alla andra från mellanöstern. Araber alltså. Nä, nu bränner vi Bromma, bröder. Gör slut på hyckleriet. För vi vet ju hur det egentligen ser ut i samhället! Det har vi läst i ”Fiender” av Renzo Aneröd.

Mästerlig Medvetandegörande Ma-ma-magi

2010-01-24T21:14:00.000+01:00

En norsk statsminister som har byggt alla kulturskrythus som finns och som leder världens lyckligaste folk, står inför en katastrof. Något saknas honom för att reda ut den. Något han ägde i sin ungdom. Då han inte var statsminister Walaker utan bröderna Walker och ägde W-potensen. En instinkt. Fantasi.

Den enskilda människans axialtid (tiden för Sokrates, Buddha, Zarathustra m fl) ligger i skarven mellan barn och vuxen, då världen är oändlig och samtidigt gripbar. Det gäller som vuxen att hitta tillbaka dit. Att genomgå en personlig renässans. Jan Kjaerstad har skrivit en av de bästa böcker Talbocken läst på länge. Rolig, magisk och så intelligent att man själv känner sig intelligent när man läser den. Detta är skandinavisk Rushdie. Fem talbockar.

Jan Kjaerstad/Jag är bröderna Walker

Atlantis, 2009

Övers. Inge Knutsson

Detta är en otroligt lång och symbolspäckad roman. Och jag brukar bli förbannad när det är för smart. Men det finns en sån berättarglädje och så gripande porträtt och en sån blandning av pubertetstrams och djup filosofi i ”Jag är bröderna Walker” att det inte går att inte falla rätt in i den. Likt en god HBO-serie som det inte går att stänga av.
Större delen av boken är den unge Walakers dagboksjournal från 1984 när han som 15-åring kan vara flera människor samtidigt. Liksom det kinesiska ordet ”ma” äger flera olika betydelser kan också den unge Walaker se tillvaron från flera olika perspektiv. Han är bröderna Walker och allt är inte som det ser ut att vara.

Detta är en berg och dalbaneresa i medvetandet. Skildrat av en bildningsdopad 15-åring som hyllar dubbelspiralen i allt. DNA-molekylen, Elvis Costello och runkfantasierna kring grannfrun är bara några teman i denna, minst sagt, temaspäckade roman. En drift han kallar W-potensen leder honom framåt till den dag han glatt begraver den och blir som oss vanliga. När han senare sitter som desillusionerd statsminister på Oslos högsta skyskrapa, naken i regnet i lotusställning, förstår han att han måste leta i sin gamla journal för att kunna rädda världen/Norge.

Jag kan tänka mig att detta inte passar alla. Det är långt och överlastat. Jag fattar långt ifrån alla referenser. Men det gjorde jag inte när jag såg The Wire heller. Varför är då detta så bra?

För oss som alltid kan tänka oss in i hur andra personer skulle göra eller ibland uppleva oss som olika personer i olika sammanhang (utan att lida av schizofreni) är det här en roman som visar att det är ok. Att det t o m är nödvändigt. Bokens berättare är helt klart nåt slags omnipotent monster av slagkraftighet men är samtidigt också den osäkre tonåringen som alltid tänker på Mia. På omöjlig kärlek. Ma- ma- Mia.

Allt som händer har en mening. Allt är tecken. Gatornas namn. Costellos låtar. Myntet du hittar i gruset. Jag ser ”Jag är bröderna Walker” som en hyllning till fantasin över förnuftet. Eller rättare sagt, en hyllning till fantasin som en förutsättning för förnuft. Att vrida tillvaron åt alla möjliga håll, likt en DNA:s dubbelspiral som slår knut på sig själv i sin strävan efter fulländning. En fulländning som är det ofullkomliga.

Detaljerna. Pappan som inte skrattat på flera år och ser Formans ”Amadeus” och äntligen skrattar igen. För de som är instängda ”anusmänniskor” och tar sig själva på för stort allvar och tror att de har en utstakad moral att följa i livet. De kan inte värja sig mot filmen. De skrattar hysteriskt. (Jag har själv erfarit just den upplevelsen med en nära person).

Från ren runkbuskis till global namedropping av filosofer, författare och historiska platser jag aldrig tidigare hört talas om står det ut små visdomar. Banala sådana. Kinesiska tecknet för kris består av tecknen för fara och nya möjligheter (vi har hört det förr). Men det gör ingenting. Det är i de enkla sanningarna i de komplicerade universella synapserna vi ser små hopp. Till kunskap. Till kärlek. Till tröst.

”Hur lyder den fråga som ditt eget liv är ett svar på?” Det är en bra fråga, och för att svara på den måste jag gå tillbaka i tiden – och bli bröderna Talbock. Och sedan börja leva ett nytt liv. Där jag vågar lita på chi. Fantasi. Liv. Ma-ma-magi.

Nysurrealistiskt barnbokstok

2010-01-16T13:03:00.001+01:00

Talbocken har läst ännu en av dessa barnböcker som inte är fantasy, inte en vanlig äventyrsbok, inte en pedagogisk bok, utan en vansinnig, surrealistisk, tok-bok. Genren representeras bl a Syskonen Baudelaire, Artemis Fowl och, i viss mån, Harry Potter. ”Nabus bok” handlar om pojktjuven Lee Raven som stjäl en bok som innehåller det läsaren vill att den ska innehålla. Den är skriven av en mor och dotter under pseudonymen Zizou Corder och är en mix av Charles Dickens, Kalle Sändare och Karlsson på taket. Talbocken funderar på denna berättardopade barnbokssurrealistiska trend och ger ”Nabus bok” tre talbockar för att den hyllar boken och för att den är lite spännande ibland.

”Nabus bok” / Zizou Corder

översättning Ingela Bergdahl

B Wahlströms, 2009

Nabu är den ursprungliga babyloniske guden som skapade en bok av resterna som blev över efter att ha skapat människan. Boken har gått från lertavlor via papyrus och pergament till att bli en mystisk bok som hamnar i London år 2046. Ett london efter klimatkatastrofen och som därför verkar ha regrederat till ett dickenskt 1800-tal där samtliga använder svordomen ”Milda Matilda” och kallar lymlar för ”slingerskankar”.

Berättelsens flöde hoppar mellan olika karaktärer som berättar från sin synvinkel. Huvudpersonen är den dyslektiske pojktjuven Lee Raven som får boken att tala till honom. Det funkar. Över huvud taget är "Nabus bok" en hyllning till boken som ett levande väsen. Nånting mer än texten. Författarna har också dedicerat sin bok "till alla som har svårt att läsa”.

Är det detta fantasteri som ska locka våra 12-åringar från World of Warcraft? Detta är gullig, snäll barnboksprosa med lösa konturer och avancerade ord. Det är framtid, men de pratar fortfarande om ipods och läsplattor som nyheter. Till och med internet verkar nytt. Ok, det är efter att England har översvämmats efter grönländsk issmältning eller nåt, men ändå. Fast det yttre i denna historia är inte viktigt.

Det känns som att mor och dotter har ätit svamp och spånat fram värsta konstiga historien utan rim och reson där London inte verkar vara större än Gnarp. De hyllar fantasin. Den egna berättelsen. Den behöver inte vara logisk. Det är som att läsa en automatskrivande surrealist som låtsas vara Enid Blyton.

Detta är en trend inom barnböckerna. (se exempel ovan). En del av dem har blivit tokiga långfilmer med John Carey. Frågan jag ställer mig är: Tycker barnen om det här? Eller är det föräldrarna som tycker om de inkodade meddelanden de får i berättelsen. Men, ska föräldrarna läsa detta? Det är ju knappast högläsningsböcker.

När Talbocken var liten var barnen sugen på vuxenlivet. Vi läste om sex och politik. (Hmm, mest Kalle Anka, kanske. Men ändå, jag tror det fanns en idé om att lotsa in barnen i vuxenvärlden) Nu skrivs barnböckerna för att behålla barnen i barnvärlden. Tillåta sig att själva fabulera istället för att låta sig fabuleras framför skärmen.

Hmm, en spaning. Har du ett mellanstadiebarn som stöder arbetslinjen eller bloggar om analsex? Kanske den ska upptäcka toksurrealistbarnboksvågen och vara barn ett tag till. "Nabus bok" är ett bra alternativ.

Tysk politisk historia av svensk socialdemokrat

2010-01-12T22:25:00.000+01:00

Nyfiken på Tyskland? Jaså inte? Det är märkligt hur lite svenskar engagerar sig i Tyskland. Det är vår största handelspartner, vår absolut största kulturella förebild genom åren och den stormakt som ligger närmast våra gränser. Öhh, Ryssland ligger iochförsig ganska nära, men västeuropeiska stormakt då. Carl Tham var ambasssadör i Berlin 2002-2006 och har skrivit en översikt över det nya Tyskland. Det är intressant, men mest för den som diggar statsvetenskap. Dock är Berliner Republik slarvigt skriven och dåligt korrad, så det blir inte mer än tre talbockar. Det här är en torr faktaspäckad bok om efterkrigstyskland skrivet från ett vänsterperspektiv.

Carl Tham

Berliner Republik – Enad, Splittrad, Europeisk

Atlas, 2007

Carl Tham är en frejdig socialdemokrat som Talbocken alltid gillat och det finns aldrig nog med saker att lära sig om Tyskland. Jag menar, hela Europa är ju beroende av det där rika landet som ligger mitt i smeten. Det har hänt fantastiska saker där. Hela skuldprocessen efter 1945 som fortfarande pågår. Enandet av landet. Det känns lite som att Tyskland är Europas politiska experimentverksatad. Deras problem finns även på ett europeiskt plan.

Jag har alltid tänkt på Tyskland som ett ganska radikalt samhälle för att dess kulturuttryck är radikala. Men Tyskland är ju också väldigt konservativt. Särskilt när det gäller jämställdhet. Hemmet är fortfarande platsen för frun i den typiska tyska familjen.

Tham beskriver också den borgerliga pressen och hur den sätter agendan i landet. Hur den svartmålar Socialdemokraterna och De gröna och hur socialdemokratin också blivit allt mer borgerlig.

Han beskriver samtliga partiers historia. Mycket intressant är att läsa om hur blodet fortfarande har betydelse i immigrationspolitiken. ”Aussiedler” blev namnet på de tyskättlingar från Polen och andra tidigare öststater som översvämmade Tyskland efter enandet och hur de behandlas annorlunda än de turkar som i decennier tidigare jobbat i landet. ”Icke-tyskar” blir kallade gästarbetare.

Vad som händer i Sverige med privatiseringar och nedmonterande av välfärdsstaten har också hänt och händer i Tyskland. Carl Tham hoppas när boken skrivs att den höga tillväxten och lägre arbetslösheten ska ge mer pengar till miljö, integration, skolor och infrastruktur. Han varnar dock för var den förda högerpolitiken och kapitalets allt större makt ska leda Tyskland. Intressant att läsa modern politisk historia som ges ut precis innan finanskrisen!

Sammanfattniningsvis är Berliner Republik en skolbok i tysk politik och som sådan är den väl bra. Jag slås framför allt av hur lite jag egentligen vet om den fantastiska demokratiutveckling som skett i Tyskland sen ww2. ”Att våga demokrati” pratade Willy Brandt om. Hur viktigt det har varit med ett demokratiskt Tyskland för EU och Sverige är ju bara Vornahme.

Präktigt om mobbning utan mening

2010-01-03T09:40:00.000+01:00

Talbocken har läst en välmenande men totalt misslyckad ungdomsbok om mobbning. Den är för lång och skriven i tredje person i en högtravande ton som får Talbocken att tänka på uppläsningen av Stig Dagermans klassiska ”Att döda ett barn”. Rolf Kratz har gett ut en bok på privat vällingbyförlag om mobbning och utanförskap i skolan. Det målas fram en svartvit värld utan nyanser. Språket är antikvariskt. Kratz är dock duktig på att realistiskt beskriva diverse tortyrscener från ett hantverksmässigt perspektiv. Själva ”mulandet”. Det är ”muggvaskningar”, ”låsa in killen i skåpet” och ”smula ansiktet mot nitskinnjackan”. Två talbockar.

Rolf Kratz

När ingen ser

Runa Förlag, 2000

Det är svårt att reflektera över denna bok. Den kom ut 2000 och finns förmodligen inte att få tag på. Jag kanske var den siste människan som läste den! ”När ingen ser” är skriven med grovt sandpapper och spelar på sentimentalitet på ett sätt som gör att det inte går att tro på någon av karaktärerna.

Markus är en spenslig kille som utsätts för en exempellös tortyr av elaka pojkar och total oförståelse av lärare och föräldrar. Det är skrivet för vuxna av en amatörpsykolog som frossar i pojkars ondska och vuxnas oförstånd. Det är tröttsamt.

Jag kan visserligen ibland få några bilder från mitt eget högstadium i skarven kring 80-talet. Skräcken för niorna. Grymheten. Kratz har säkert jobbat hela sitt liv på skolor och är duktig på slöjd. Men med dessa karaktärsbeskrivningar och ohyvlade dramaturgi blir det en ranglig piedestal.

Kratz hjälte är rektorn och en annan lärare som är de enda som tror på Markus och tar honom på allvar. Resten (inklusive hans familj) ser honom som en ”byfåne”. Men när Markus oväntat en dag blir skolans hjälte får de allt ändra sig.

Det känns onödigt att skriva mer om denna bok. Den går inte längre att få tag i. Det är vackert att en pensionerad slöjdmagister kan få en bok utgiven. Och hade Kratz fått hjälp hade det kanske kunnat bli bra. För han kan ju skriva. Men inte en roman.

Svennebananernas Simpsonsfamilj

2009-12-30T13:20:00.001+01:00

Talbocken har läst en Sune-bok. En litteratur som riktar sig till en yngre publik, typ 12-14 år sådär. Prepubertetsfolk eller de som redan är inne på första åren av livslång sexualneuros (vuxenlivet). Pappa dricker öl, storasyster tänker bara på killar, mamma oroar sig för utländsk mat, lillebror (Håkan Bråkan) busar järnet, men Sune, tjejtjusaren, tänker på kärleken, den pirriga och fantastiska. Det är trivsamt med en sådan hjälte. Att identifikationsobjektet är den mognaste av de alla. I alla fall den mest känsliga. Det säger mycket om vår tid... Det är stundtals roligt med gags som skulle göra sig på film och ibland helt otroligt menlöst. Tre talbockar.

Sune i Grekland av Sören Olsson & Anders Jacobsson

Illustrationer: Lovisa Lesse

EGMONT Kärnan, 2009

I berättelserna, som kretsar ganska mycket kring prutthumor, vilket är logiskt för målgruppen, ges också plats för andra frågor. Att gamla farmor bor kvar med sin familj i exotiska Grekland. Hur vanvettigt förbudet mot att ha parfym i handbagaget är. (Här gör Sunes pappa en riktig Homer Simpson och sprutar på sig all parfym. Han är en karaktär som ibland verkligen spränger gränserna.)

Detta handlar om Sune och kärleken. Allt bredvid honom är beskrivet på ett annat plan. Hans pappa är som sagt riktigt galen, och är den vi ska skratta åt. Mamma otydligare, men också hon dum med fördomar. Kanske är det blandningen av crazy slapstick och mer äkta tankar och känslor från Sune som gör Sune-böckerna så populära. För visst har det väl gjorts massa mysiga svenska filmer av detta?

Det är lagom. Det är svensk lagom lågbudget Simpsons. Präktigt men också underhållande om man gillar prutthumor. Det märks att författarna inte anstränger sig över hövan med sina böcker. Det är ojämnt. Fruktansvärd korrektur också, kommatering på sniskan och utelämnade ord. Detta är en ordinär, billig och slarvigt gjord produkt till en 12-åring nära dig.

Hade Talbocken varit 12 hade han tyckt Suen var en fjantig idiot. Jag kommer ihåg en sommar då jag själv var i Grekland, förresten. Jag var 13. Tjejer var något fullständigt otillgängligt. Jag läste PC Jersilds Barnens ö. En av mina starkaste läsupplevelser. Sune är folkhems-mys-ungdomslitteratur för Götakanalmänniskorna. Och det är väl ok. Men tänk om någon kunde ta 12-åringarna mer på allvar. Än att leka kissochbajs med dem. Skriva som Jersild gjorde. Men det är väl mer osäker business för förläggare. Sune är fegt, töntigt och blekt och ibland lite roligt. Det är nymoralistiskt 00-tal.

Tacka visste vi förr. Då thinnertrasor sniffades och ungarna var kåta på riktigt. Innan fredagsmysfascismen i litteraturen.

Infantil satir

2009-12-21T23:25:00.000+01:00

Danny Wattin är svensk-australiensare och skriver tokroliga böcker. ”Ursäkta men din själ dog nyss” driver med genteknik och utseendefixering. Det är en satirisk skröna över en Brave new world där alla tjejer har Angelina Jolie-gener och killarna Maradona-gener. Brösten är stora eller större, ungdomarna har samlagsträning på skolgården och bara de snygga får träna. De fattiga ”oförändrade” människorna i reservatet fungerar som födslomaskiner åt de vackra människornas barn. Det är förvirrat. Var är vi? När är det? Varför heter alla svenska och engelska namn huller om buller? Detta är helt sjukt dåligt och Talbocken funderar på varför. Två talbockar.

Danny Wattin

Ursäkta men din själ dog nyss

Piratförlaget, 2009

Danny Wattin är säkert en jättehärlig och rolig kille att gå ut och dricka några pints med. Och han kan skriva. Problemet är att det som kommer ut på sidorna inte har någon helhet. Det är bara en massa fåniga, dåliga skämt med en otroligt tunn intrig som målar upp en helt obegriplig värld.

Vår värld vi lever i idag är historia för dessa människor som bara ska ha kändisars genuppsättningar. Men ändå heter de tokroliga saker som James Karl-Axel Dean och ”Lill-Diego” (efter Maradona). Protagonisten i boken heter Albert Bonkenstein. Han har stort krulligt hår och får inga tjejer och ska ha en genppsättning Einstein i sig. De flesta tror dock att han är en Garfunkel (en sångare från en forn tid även för en medelålders Talbock).

Historien rör sig mellan gubbsjuka skämt, alkoholhumor och nån slags ”tredje riket förintelse” där värdelösa männikor i stora fabriker blir till gödsel. Den handlar också om att få en tjej. Och om miljoner andra saker. Den ironiserar över allting och man fattar ingenting.

Jag tänker på Sture Dahlström eller William Burroughs utflippade fantasterier. Det här minner om det, men den som håller i pennan är en mycket talangfull 12-åring på tjack som skriver en uppsats som aldrig tar slut. Som dessutom inte har humor. Varför stoppar inte Piratförlaget honom? Hans vänner? Ingen kan väl tycka detta är roligt eller intressant?

Människorna i boken har kanske evigt liv (det framgår inte så tydligt) och därför sjunger dagisbarnen ”Gener raskar över isen” till jul samtidigt som de har fåret Dolly i krubban. Hitler är kökschef på Youclone i ett getto där också Jesus och Stalin hänger. En konstig kvinna som är inne på heminredning utbrister ”Shall I compare thee to a Dalahäst?" Läs Namn & Nytt i DN istället om ni vill få er ett fniss. Eller sök upp närmsta göteborgare.

Men varför tycker Talbocken detta är så jävla kasst? Jo för han känner igen sig själv i sitt eget skrivande. Kardinalfelet en författare kan göra är att visa på hur rolig den kan vara men inte ha något att berätta. ”Ursäkta men din själ dog nyss” är trehundra fasansfulla sidor fullproppade med lustigheter utan någon som helst berättelse. Det är mänskligt. Därför finns det människor som ber författaren att skriva om. Eller vänner som säger: ”Sorry mate, this sucks horse hard-on. Do not publish.”

Att Talbockens blogg skulle bli utgiven på Faber & Faber känns mer möjligt än att Wattins bok skulle bli utgiven. Men det har den! På Piratförlaget! Kanske jag ska skriva satir istället för blogg? Bli författare? Huka er, Piratförlaget. Här kommer en Talbock.

Finflum

2009-12-18T22:17:00.000+01:00

Den svenske författaren och poeten Percival har sammanställt egna artiklar och översättningar kring de litterära förnyarna Blake, Artaud och, framför allt, Beckett. Det är visionärt, ganska svårt att förstå och ökentråkigt. Det är synd - Talbocken vill vara en intellektuell som kan ge sig hän i profetisk prosalyrik. Men det tar bara tvärstopp. Och han börjar undra – för vem finns konsten? Tre talbockar.

Percival

Artaud, Beckett, Blake – Essäer och tolkningar

Carlssons, 1992

Artaud var en heavy duty narkotikamissbrukare och var psykiskt sjuk stora delar av sitt liv. Han var en ”galning”. Inget fel med det. Men han skrev också hallucinatoriska texter om ”Grymhetens teater” och hur den ska ersätta den ”högtidliga begravningsteatern”. Påverkad av heroin, meskalin och balinesisk teater ville han göra teatern till en ritual som avslöjar världen och förändrar den---

Det ville jag också göra. När jag var 25. Men ska gamla farbröder hålla på med sånt här? Det är ju konst för konstens egen skull. Jag fattar inte Artauds storhet. Han var en bildskön galning som var skitarg. En Jim Morrisson-typ fast med ett manifest.

William Blake står det minst om, men han verkar intressantast. Hur han kombinerade bild- och ordkonst i sina poetisk-visionära bibelallegorier. Jag tänker på Västerbottens egen Nikanor Terratologen. Se http://talbocken.blogspot.com/2009/09/naturens-lov-i-valdspornografisk.html

Beckett är en egensinnig konstnär med dramat ”I väntan på Godot” som det vanliga kulturkonsumenter känner till. Han skrev också grejer direkt för TV. Han är ett geni och fick nobelpris. Men de prosalyriska experiment om döden som finns med i denna antologi är plågsamt tråkiga. Tyvärr. Förlåt.

Det här är fin-flum. Radikala normupplösande konstnärer som gör som de vill. I like. Men de här torra essäerna kring deras konst och den särställning de har mot livet som livet lever. Livet vi lever på jorden. Denna avsky mot den berättande historien som vill förmedla en poäng, en sanning, en fråga? Jag ska inte ifrågasätta svår-kulturen. Jag föredrar den 100 gånger mer än Monstertruck i Globen och Bonde söker kvällstidning i TV 4. Men det värsta med att läsa Percival är , Gud förlåt mig, är att det känns så elitistiskt. Ett lingo som utesluter 99,9 % av verklighetens folk. Är det månne Percival, Blake, Artaud och Beckett Göran Hägglund menar när han pratar om kultur-eliten?

Jag har så klart inget emot konstnärernas konst i sig. (Artaud känns dock lite väl överspänd) men jag är emot de analyser kring deras esoteriska verk som gör de ännu svårare. Näe, jag vill läsa Artaud, Beckett och Blake for dummies. För smartare är inte eder Talbock.

Ingen Talbock inte ett andetag samma grå

överallt Talbock himmel kropp talbockar.

Jord och Talbock. Inte en rörelse.

Sann tillflykt, ingen Talbock.

Bekännelselitteratur på max

2009-12-14T09:26:00.000+01:00

Olle Carlsson har supit och slarvat som få och skaffat barn med tre olika kvinnor. Vad är det med det då? Jo, han har varit präst i 30 år och är nu kyrkoherde på Katarina församling i Stockholm. Talbocken har länge hört talas om ”kändisgudstjänsterna” i Allhelgonakyrkan. Olle Carlsson är mannen bakom dem. Han är en alternativ präst som föraktar stel liturgi och vill se människan. Respekt. Men hans bok är en enda onani i alla dåliga gärningar han gjort på fyllan. Alldeles för mycket bekännelser. Jag vill inte veta att grannen hittat Olles kalsonger på gatan efter att han raglat hem till radhuset. Inte för att det inte passar sig. Det blir bara långtråkigt. Däremot skulle det vara guld att läsa mer om Allhelgonakyrkan och religiösa spörsmål. Denna bok är för mycket av spritdoftande spektakulär självbiografi.Tre talbockar.

Olle Carlsson

Mitt himla liv

Bokförlaget Bonnier Existens, 2009

Jag gillar religion. Jag gillar alla gubbarna. Jesus, Muhammed, Zarathustra, Buddha och Olle Carlsson. Religion är att finna en mening. Allt det Olle Carlsson står för tycker jag är toppen. I denna bok får vi följa frikyrkopojken Olle från Hudiksvall till Stockholm. Uppväxten med haschandet som 13-åring till första fyllorna och knullen. I drogerna och ungdomserotiken växte han i tron. Jag förstår honom. Och sen ångar han vidare. Börjar jobba som alkoholterapeut trots att han är alkoholist själv.

Olle Carlsson ser inte sex och alkohol i sig som något syndigt. Han är uppvuxen i en filadelfiafamilj. Kanske den hänryckning pingströrelsens tungomål och hänförelse utgjorde för Olle som barn fick sin motsvarighet i det profana livet som vuxen. Musik, sprit, sex. Det är ju också Gud. Men inte missbruket...

Vid 40 års ålder lägger han in sig på torken och börjar äntligen ett nytt liv. Då börjar det intressanta, fast då är boken nästan slut. Det kanske hade ett självterapueutiskt syfte att skriva om alla fyllestories och hur han lämnar barnen ensamma hemma i radhuset. Men allvarligt. Det är så typiskt fd missbrukare. Alltid dessa oändliga stories om hur jävliga de var förr. In absurdum vill de att den som lyssnar ska förstå hur fullständigt körda de var på sprit/droger/spel/sex. Ja, ja. Ska det va en bulle till kaffet?

Olle Carlsson tycks anse att det han gått igenom har gjort honom till en bättre präst och kommit närmare Gud. Kanske. När det gäller att ta hand om andra människor med missbruksproblem måste han vara den ultimata prästen! Och det är ju bra att det finns präster med kragen på sniskan. Det intressantaste står att läsa om Olles största insats, gudstjänsterna i Allhelgonakyrkan, och hur varit öppna för alla, oavsett vilken tro man har! Så ska den moderna kyrkan fungera. Jag blir rörd.

"Mitt himla liv" gör mig nyfiken på gudsmannen Olle Carlsson. Men tyvärr är boken så utlämnande sunkig och, ja, ganska dålig. Det är svårt att skriva om sig själv.

Kierkegaard får beskriva Carlssons syn på sin roll i religionens famn: ”Om ni förundras över mina andliga insikter så beror det inte på mitt fläckfria och heliga liv utan på min rika erfarenhet av synd”

Och synd får vi så det räcker och blir över i ”Mitt himla liv”. Slutsats: Läs inte boken, gå på gudstjänsten. Amen.

Klassen som inte vill synas blir sedd

2009-12-11T11:45:00.003+01:00

Vem är jag? Frågan är inte självklar. De flesta skulle väl svara med det de har som främsta sysselsättning, deras jobb. Men för vissa människor är det vilken börd de har. Vilken stam de representerar. "Jorden de ärvde" är en elak beskrivning över svenska adelsfamiljer som fortfarande har en oerhörd makt och enorma jordegendomar i Sverige. En maktgrupp som har sina egna skolor och sina egna kotterier. En grupp som bara blir starkare och starkare och som fortfarande till viss del följer fideikomissavtal skrivna på 1700-talet som ger hela godset till äldste sonen vid arvskifte. För att bevara "Sveriges kulturarv". Kvinnor förväntas inte kunna bevara dem. Författaren Björn af Kleen har skrivit en superintressant bok om svensk adel och dess paradoxalt starka ställning i det moderna Sverige. Fyra talbockar.

Jorden de ärvde

Björn af Kleen

Weyler, 2009

Det är väl bara i Sverige och Storbritannien godsadeln fortfarande har en sådan stor makt. Och nu när vi inte adlar längre (Sven Hedin blev den siste) så vad gör gossarna som tjänar ohemult mycket pengar på sin business? (H&M:s Stefan Persson, optionshandlare Olof Stenhammar eller förre statsministern Göran Persson) Jo, de blir godsherrar. Den nya klassen som har jobbat sig upp till toppen tar också stor plats i af Kleens bok.

De senare bygger i Sverige sina äreminnen gemom att köpa gamla kungsgårdar eller hålla hästkapplöpningar. Tyvärr finns inte den traditionen som i USA, där Rotschilds, Carnegies och Rockefellers startade skolor och bibliotek och konsertsalar i sina namn. Här ska det lekas fasanjakt och drickas öl ur silverkanna istället.

13 % av Sveriges mark ägs av adel. Gyllenkroks ägor i Igelösa nordost om Lund är de största monokulturer vi har i Sverige. Det är industriellt jordbruk av en sort som minner om kolchosernas dagar. Det är allt annat än bra för natur och ekologisk mångfald. Men det genererar mycket pengar att tilldela de stackare som blir utan mark när äldsta sonen tar över hela företaget. Men arvskiftet kan ta tid. För när greven blir skröplig kan han gå till det privata Igelösa Life Science på hans marker, där forskarna forskar i grisar och gör diskreta organtransplantationer för de som har råd.

Livet är orättvist. Jepp. Det kan Talbocken godta. Men att "såssarna" hjälpt till att hjälpa jordadeln att behålla sina egendomar med lagar från 1700-talet för att bevara en gammal kultur är obegripligt. Det är också den ultimata pengatvätten i och med att godsen är företag och ägarna slipper skatta på sin förmögenhet. Boken beskriver den märkliga fascination socialdemokratin visar för grevar och baroner och en svunnen tid. Det ska k-märkas. Som ett minne av en enklare tid då Jean putsade stövlar och Julie doftade överklassmus.

Wtf, tänker Talbocken. Hur kan vi låta dessa övermänniskor utbildas på Lundsberg och leva i sin egen krets och i århundraden äga arrenden som vanliga bönder inte får köpa. Hur skevt i tiden ligger inte detta? Jag vet att det låter naivt, för visst ska vi hissa flaggan och fira kungen och gamla seder --- men varför då? I många delar av världen har gamla gods och gårdar förfallit med avskaffandet av de privilegiade. I östeuropa, i Iran etc. Det är ett problem. Men baronen kan väl vara kvar och styra och ställa. Mot en lön. Och låta andra människor också vara en del av Sveriges gårdar.

Talbocken läser "Jorden de ärvde" och blir bara mer övertygad republikan. I en tid vi måste trygga vår matförsörjning med ekologiskt och närodlat. I en tid då natur är något barnen ser på TV. Det finns enorma resurser i våra gamla gods och herresäten. Vårda dem! Klipp häckarna (men inte så jävla noga) Men ta framför allt dit folket och låt landet leva. Ta dit grönavågare. Avskaffa adeln, avsluta fideikomisserna. Störta monarkin. Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Sluta se upp till ättelägger och prinskorvar. De är bara folk, de också. Varför ska en överste som hade turen att stå på den vinnande sidan i ett idiotiskt krig på 1600-talet belönas med att hans efterlevande I ALL FRAMTID ska äga ett slott med 5 000 hektar mark nånstans i Sörmland? Sluta fascineras av detta nonsens. Allons enfants. Gör om riddarhuset till squashhall. Eller förskola. Eller vad som helst, men avskaffa dessa ståfiler som fortfarande dömer en människa efter dess gener. Såsom n........a gjorde . Och "såssarna". Var är din stake, Mona? Detta är fan viktigt. Låt hela Sverige leva! Äganderätten missbrukas mot allemansrätten.

af Kleen (som inte är adlig eftersom det är hans mors efternamn) har skrivit en mycket elak bok om adel och godsägare som öppnade Talbockens revolutionära ådra. Tack för det. Läs den du också!

Det är inte fegt att sparkas längre

2009-12-04T17:54:00.000+01:00

Fem unga krigarmunkar uppkallade efter olika djur: Orm, trana, tiger, apa och drake. Dessa unga, typ shaolinmunkar, ska sedan stå som ursprungsfäder till olika martial arts-djurstilar. Alltså kan Talbocken och resten av mänskligheten förvänta sig åtskilligt fler böcker i denna automatskrivna kung fu-ungdomsserie. Det är skittöntigt och skitdåligt, men får ändå två Talbockar. Ty bara böcker som är genuint onda får en ensam talbock i betyg. "Orm" är en harmlös historia skriven på autopilot.

Orm

Jeff Stone

B Wahlströms, 2008

Översättning Mats Fierras

Det är fascinerande med manga och hela den här asiatiska slagsmålskulturen som slagit västvärlden med knockout, förlåt jag menar drop-kickat västvärlden och sedan svävat baklänges upp i luften och dansat trandans. I den här boken skildras olika slagsmål litterärt och onomatopoetiskt såsom ”hmpfff” och ’”ömmppff” och "aiiii". ”Sniff sniff” säger alltid munken Gao, som är en martial artshund, innan han ska sparka nån på käften.

Detta är en dålig serietidning i prosaform. Men varför är människor så fascinerade av flygande våldsamma munkar? Det är så mycket mer charmant, tycker jag, med präktiga rallarslagsmål på fyllan. Det är något läskigt med detta asiatiska våld. Det ska vara liksom andligt och poetiskt ratificerat våld.

Bokens hjälte ”Orm” känner alltid att det pirrar i magen när något ont är å färde. Jag kände också olust i min mage när jag blev tilldelad denna bok. Och magkänslan var rätt. Jag hatar martial arts. Men jag gillar tai chi och Lao Tse. Det är visdom.

En fjant som heter Jeff Stone och bor i ”Mellanvästern” har inte så mycket visdom att ge. Om du läser den här boken får du tji. Låter du bli får du chi. Och det är sanningen. Det behöver man inte vara Shaolinmunk för att förstå. Det förstår en enkel Talbock.

Proletärförfattare med semikolon

2009-12-02T09:07:00.000+01:00

Det är en njutning att ibland få läsa in en text av en riktig författare. En sån som väger orden och provar meningarna och filar till dem innan han går vidare. En litteratur som direkt vänder sig till mig – läsaren. Lundberg beskriver sin verklighet som underbetald timarbetare på Yarden i Malmö hamn. Det är en isande inblick i dagens underklass. De som fastnat i fattigdomens hjul och som utnyttjas av de som fortfarande är fria. Fyra talbockar till en bok Talbocken hoppas når några utanför de finkulturellas salonger.

Kristian Lundberg

Yarden - en berättelse

Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009

De parkerar bilar; bilarna kommer till hamnen. Daglönarna parkerar dem i långa rader efter varandra. De får inte värma sig i bilarna. Kameror övervakar. Kristian är den enda svennen. Till en början blir han misstänkliggjord för att han finns där. Men han är fattig. Trots att han skriver böcker och krönikor i Expressen. Han har haft en taskig barndom och varit missbrukare. Det finns ingen annan råd än att dagjobba på samhällets botten. Och skriva om det.

Han berättar om klassamhället. Hur dyrt det är att vara fattig. Man har inte råd med månadskort. Får betala dyra enkelresor på bussen istället. Straffavgifter från Kronofogden. Har du inte råd att betala får du betala mer. Om klasshat:

”Mitt klasshat kom tillbaka den sjunde januari, strax efter klockan åtta på morgonen, en dag med ihållande regn och vind; vi var fyra man vid H-staketet där ett antal fabriksnya bilar stod parkerade i väntan på transport upp till det japanska lastfartyget.”

Lundberg skriver direkt. I början av boken avfärdade Talbocken det som lite tröttsam ”semikolonlitteratur” som inte kan berätta något utan att berätta om själva berättandet. Alla dessa semikolon ger honom en onödig respekt för texten. För det är som bäst när han låter situationerna beskrivas som små glasklara avtryck. När han skriver ner små dialoger. Som när han hittar sin gamla polare Rolle som nu är uteliggare. Eller när Johny vill att han ska skriva om hans 20 år i porrindustrin med ”Gloria – analdrottningen”

Det bästa med en sån här ”fin centrallyrisk prosa” eller vad det kan heta är att det inte behöver bli så långt. Författaren vill berätta nånting. Och han gör det. Det är liksom bara trummor, bas och gitarr. Ibland lite sång. Crazy Horse på nåt vis. Crazy horse i Yarden i Malmö. Med lagom långa solon.

Vad Talbocken drabbas av är hur osynlig underklassen i Sverige är. De papperslösa som städar MackeDonken om nätterna. Thailändskorna som fan städar ditt kontor om kvällarna. Alla dessa mäniskor i lager, hamnar och snabbmatsharmageddon. Utan rättigheter, utan trygghet, utan värdighet. Passar det inte kan du gå. Alltid nån annan stackars blatte eller alkosvenne som vill ta din plats. Här finns historier om Sverige idag berättade av dem vi annars inte hör. Berättade av dem själva och ingen fjantig Norén-typ.

Pekka sjunger svennars lov

2009-11-30T11:27:00.002+01:00

Vilken rolig idé! Talbocken har stundtals skrattat så att han tvingats ta paus av Mika Nousiainens satir över finnen som så högt älskar Sverige och folkhemmet att han blir svensk. Mikko Virttanen blir “Mikael Andersson” och bildar svensk kärnfamilj i Majorna. Tyvärr är boken alldeles för lång. En tveksam Talbock kan därför inte ge mer än tre talbockar.

Hallonbåtsflyktingen

av Mika Nousiainen
Brombergs, 2009
Översättning Mårten Westö

Hade Talbocken varit redaktör hade han kortat ner denna roman. Det är som upplägget till en rolig krönika: “Tänk om man dyrkade svenska folkhemmet som en religion och hade Per Albin på ett altare hemma med Palme på vänster sida och ABBA i stereon.” Det går för långt i författarens gags om den stackars finländaren som lider av “nationalitetstransvestism”.

Det påminner lite om Pirinens pjäs “Familjen Bra”. Berättarens jag – Virttanen – ser bara det positiva med allt det svenska. Även det som svenskar själva tycker är outhärdligt. Det eviga lyssnandet och det ytligt empatiska. Det enda Virttanen inte kan förlika sig med är “Allsång på Skansen”. Hear hear.

Detta kunde ha blivit en kort pärla. Nu lider boken av för många darlings som Nousiainen kunde ha dödat. Men då kanske vi hade missat mardrömmen om hur vår protagonist befinner sig i ett krig mot Sverige och ska skjuta en småknubbig fiendesoldat, som visar sig vara – Tomas Brolin. Vilken kallsvett! Eller hur han fullständigt dyrkar den småsvettige svensken på X2000-tåget som i sin laptop jobbar med en rapport om bredbandsutvecklingen i Värmland. En svensk vardagshjälte.

Att finnar tycker svenskar är skenheliga, mesiga fjollor som ändå ger de finska lejonen stryk i hockey måste vara en paradoxal börda att bära. Den avundsjuka och det förakt de känner för svenskar är lätt att förstå. (Låter Talbocken svensk, eller?) Och som svensk är det underhållande att läsa om löjliga Thailandssvenskar, kontorssvenskar och trädgårdsföreningssvenskar.

Nousiainen lyckas med sin satir (om än för lång) att visa upp en obehaglig bild av svenskheten. Den om vår inbillade överlägsenhet. Den en aning överdrivna empatin, den något överdrivna kramen, avskedsvinkningen som blir en mikrosekund för lång.

Tack och lov sker det en förändring av huvudkaraktären i slutet av boken. Och stundtals glimtar det till av lite magstark Paasilinna-humor. Det är vad Talbocken tycker mest om bland sina syskon från andra siden Bottnen: Deras kärva humor. Plus att de är sköna loosers som för det mesta förlorar i hockey.

Snällhetariatets diktatur

2009-11-27T10:57:00.002+01:00

”[Mikael Wiehe] lutar sig tillbaka på stolen, frågar om jag vill smaka en kaka från Nicaragua, och fortsätter-”.

Talbocken har läst en omåttligt tråkig biografi om proggbandet Hoola Bandoola Band, författaren Örjan Svedbergs politiska uppvaknande på 70-talet och staden Malmös historia. Lika spännande som en rejäl portion havregrynsgröt utan salt. Lika inspirerande som Göran Skytte på tvärflöjt. Synd, för det handlar om en fantastiskt spännande tid. En mirakulös tid. Då snälla kommunist-proggare var på topplistan och deltog i ungdoms-TV. Det kan få mig att gråta. Var tog den tiden vägen? Örjan Svedberg förklarar ingenting med sin testuggande bok skriven med murarhandskarna på. Han kan inget om musik, kan inte skriva och verkar mest vilja försköna sin socialistiska ungdom som många andra som var med på den tiden. Två talbockar.

Hoola bandoola, om ett band, en tid, en stad

av Örjan Svedberg

Ordfront, 2009

Namnet ”Hoola Bandoola” tog Mikael Wiehe från infödings-myrorna i Kalle Ankas jul-TV från sent 60-tal. De som förstörde Kalles pic-nic. (Sändes bara mellan 68-70, kanske ansågs rasistisk. Ersattes av den tokiga fågeln vi har idag.) Wiehe körde myrornas stridsrop: A-hoola bandoola” när han trummade med en senegalesisk danstrupp. Detta är ett faktum författaren verkar ha svårt att ta till sig! Han avslutar boken mer värdigt med utdrag ur Wiehes ”Pop-debatt” från tidskriften Clarté, om hur det konstnärliga verket måste beskriva sin samtid och samtidigt avslöja den materiella omgivningen med dess ideologiska överbyggnad.

Detta är en välmenande men urtorr bok som svänger lika lite som- som- Hoola Bandoola band.

Tänk att dessa genomsnälla killar kunde bli så populära. Varför försvann de? Talbocken minns sin egen Ville, Valle och Viktorbarndom. Talbocken valde farbror Walts glittriga värld hundra gånger om, framför TV 2:s vilsna pannkakor och konstiga gubbar i lila kläder som pappa kallade kommunister.

Sabbade de solidaritetsrörelsen med sin fjantiga socialistiska stil? Ta en kaka från Nicaragua. Idag hittar Talbocken i en sverigedemokratisk blogg nostalgiska inlägg om ”älsklingskommunister” från förr. (Afzelius verkar populärast). Och att MUF:are gillade att sjunga ”Bängen trålar” och ”Livet är en fest” när de på fyllan var är väl ingen hemlighet. Tänk er Fredrik och Filippa på Täbyfest 1983. Så tragiskt. Manifesttuggande proggare var lika samhällsomstörtande som bambutuggande jättepandor. Oskyldiga kommunist-Barbies. Varför gjordes inte socialistisk Disney?

Nu är proggarna grånade män i bostadsrättsföreningar. Varför är livet så meningslöst. De gick för långt i sin snällhet. De hade t ex med sig ljudteknikern på scen för att ”alla skulle vara med” på deras spelningar. Det är inte snällt och fint. Det är idiotiskt och opraktiskt. Ljudteknikern ska fixa droger och brudar till efterfesten. Och sen – revolution.

Talbocken väntar på den Stora Svenska Romanen. Om 70-talet, Palme, FNL, musikrörelsen. Vad kunde det ha blivit? ”Upp till kamp” på TV var fantastiskt bra. Sanningen är nog tyvärr den att Hoola Bandoola och alla i dess närhet helt enkelt var för tråkiga. Precis som deras musik.

Hitler, judarna och f-ordet

2009-11-15T17:18:00.004+01:00

Talbocken har läst en överlevares reflektioner över Förintelsen och Arvet efter att ha Överlevt Den. Jovan Rajs är rättsmedicinaren som på gamla dagar låter minnena flöda och turnerar runt på svenska skolor och talar om förintelsen. Det är hedervärt. Hur många miljoner gånger Talbocken än blir Påmind om tyskarnas ofattbara logistiska Genocidbedrift så står det i Historien ut som den ultimata Ondskan. Men förintelse pågår också på andra ställen, om än i mindre skala och inte lika germanskt effektivt. Det kallas idag för etnisk rensning. Det är med splittrade känslor Talbocken läser dessa splittrade reflektioner från nu och då. Men att stava förintelsen med stort F för att man exklusivt ska tänka på judarnas förintelse tycker Talbocken alltid har varit ett misstag. Tre talbockar.

Har du träffat Hitler?

- Berättelser om judehat och rasism

av Jovan Rajs

Norstedts, 2009

Det är som sagt en splittrad samling essäer Rajs bjuder på. Hur han på ett skrivarseminarium ska spåna fram en historia kring en gul tygbit och det omöjligt kan bli något annat än barndomens judestjärna, eller om hur han som rättsmedicinare arbetar vid tiden för Lasermannen och känner hur 30-talet kommer tillbaka. Det mest intressanta avsnittet är hur författaren i ett oerhört nit utgår från sina gamla anteckningar från Bergen-Belsen och en lista över alla interner och ger liv åt dem alla med namn och tillhörande nummer. Likt ett monument får de livet tillbaka då han förklarar vilka de var, hur de såg ut och var de senare tog vägen.

Bergen-Belsen var inte ett dödsläger som Auschwitz. Här gick det att överleva några månader och där bodde föräldralöse Rajs med sina släktingar i ett familjeläger. En bild som gav Talbocken nya insikter är hur författaren delade säng med en äldre pojke i månader utan att de över huvud taget pratade med varandra. De vidrörde inte ens varandra. Varje människa är ett interneringsläger, liksom.

Rajs skriver inte bra. Men ärligt. Det uppstår aldrig snyftpauser då det inte går att fortsätta läsa. Han berättar om sitt liv som barn och som gammal när han nu "öppnat Pandoras ask" och låter minnena komma till liv. För hans barnbarns och deras vänners skull.

Som Talbock uppvuxen i svenska rekordår kan jag aldrig förstå vad Rajs upplevt. Vill inte vara raljerande. Men igen - Förntelsen stavas med litet f. Hur rekordartat överjävla nazijävulskt hela förintelse-organisationen än var. Ska Pol Pots massmord heta Utrotningen, Stalins folkmord Utrensningen, engelsmännens illgärningar Kolonialismen, Maos galna politik Massdöden etc. Talbocken är svensk protestant, konverterad muslim med buddhistiska böjelser som gärna också kunde vara jude om livet skulle slumpa sig så. Det skulle faktiskt vara skönt att tillhöra stammen och kunna dra judeskämt utan att skämmas.

I en berättelse åker Rajs tillbaka till Bergen-Belsen och blir intervjuad av en tysk forskare som heter Karin. Förnumstigt påpekar han att det namnet kommer av Görings svenska fru Karin. (För att tydliggöra att det nazistiska arvet lever kvar) I en annan beskriver han Lasermannens etiopiske offer David som “kung Salomos och drottningen av Sabas ättling”. (En liten hint om att det finns en liten grupp etiopiska judar, David var inte en av dem). Allt detta låter påskina att det finns en Utvaldhet vilket gör att alla fina ord om kärlek, medmänsklighet och att sätta stopp för rasism problematiseras.

För 6 miljoner förintade judars skull: Skriv F-ordet med litet f. En förintelse är en förintelse är en förintelse. Och det är inte för inte som man kan bli sned på Förintelsen. Och Talbocken är trött på beskrivningen av Hitler och Nazismen som den totala svarta ondskan och saknar resonemangen kring hur det kunde uppstå. "Har du träffat Hitler?" bok är simpelt svart-vit.

Rajs själv är en ödmjuk person och framhåller hela tiden homosexuellas och romers och ryska krigsfångars förenade öden. Han har för sin egen och sin familjs skull "inte ältat" sina upplevelser tills nu efter pensioneringen. Det har han förmodligen gjort rätt i. Det måste vara en fruktansvärd börda att leva med.

En bok som inte är så välskriven, men som drivs av ett patos och innehåller små guldkorn för de som är intresserade av att lära sig mer om förintelsen.

Dataspel på papper

2009-11-07T12:43:00.001+01:00

Det sjunde tornet är en serie action-fantasy-ungdomsböcker som skapats av Lucasfilm i USA. Det är som att läsa ett synopsis till ett dataspel. Talbocken fattar ingenting. Vart tog Dante och Tvärsan vägen, B Wahlström? Den får ändå två Talbockar för att den trots att den är skriven av en dator som heter "Garth Nix" ändå har ett sjysst budskap: En förhärskande klass "Utvalda" som lever ett liv med trälar och skuggor som tjänar dem och som vägrar tro att det finns ett liv utanför slottet, upptäcker att det faktiskt finns andra människor och kulturer. Där finns faktiskt "Ismännen" och den modiga flickan Milla, som är aspirerande “Sköldmö” och betydligt tuffare än den utvalde pojken Tal.

Det sjunde tornet, Återkomsten till slottet av Garth Nix

B Wahlströms ungdomsböcker, 2002

översättning Björn Jakobsson

Talbocken kunde lika gärna läsa in en betraktelse över lacaniansk psykoanalys, lika lite förstår han vad som verkligen händer i denna "roman". Miljöer och actionscener radas upp utan att det är möjligt att se dem framför sig. Det är intressant. Har en medelålders Talbock ett handikapp i att inte spela dataspel för att kunna förstå en vanlig ungdomsromanisk text? Det blir inte lättare av att den roman Talbocken läst bara var en del i mitten av en längre “serie”.

Men beskrivningarna beskriver inte hur det ser ut! De målar upp en bakgrund till ett dataspel där karaktärer utstöter korta oneliners till varandra, medan de ska vidare mot nya "nivåer" och leta "solstenar". Det blir Pac Man hos Talbocken. Det är som att skriva en roman om Donkey Kong i Mordor. Talbocken fattar nada.

I nästan all fantasy (och det mesta är vidrigt skräp) skapas i alla fall en värld där det råder en viss konsekvens, vi vet vad som är möjligt och hur det fungerar. Här är det hoppigt och krångligt och ja, skittråkigt. Varför en ungdom ska läsa det här förstår jag inte. Det är en Lucasfilm i oskärpa för en målgrupp som kanske mamma och pappa vill tvinga att läsa böcker. Såna där papper som ligger ihophäftade med en massa tryckta jobbiga ord på.

Men va fan, Fem-böckerna var ännu sämre. Och här slipper vi iallafall läsa om vad hjältarna äter till mellanmål. Men spela spelet istället, eller se filmen, eller ät hamburgaren eller vad det nu var som var meningen.

Det finns inga ursäkter

2009-11-07T12:11:00.001+01:00

Det här är den sorts litteratur som Talbocken klassar som ”dasslitteratur”. Ni vet, tummade gamla häften som man hittar på utedasset: ”En rolig halvtimme”, ”Fräcka snapsvisor” o dyl. Den här boken är gjord 2009 och har det fulaste omslaget och tråkigaste innehåll Talbocken mött på länge. Vilken dynga. Den som samlat folkets ursäkter heter Mats Holm och ska ha varit redaktör på SVT och Axess TV. Om det är sant – vad har du för ursäkt för att ge ut detta, Mats Holm? En Talbock.

Svenska folkets bästa ursäkter

av Mats Holm

Känguru, 2009

Här får vi läsa vanliga medborgares ursäkter från att ha fått bilen lappad, tjuvåkt i kollektivtrafiken eller byggt utan bygglov. Blandat med politikers uttalanden efter att ha gått på porrklubbar eller förskingrat skattebetalares pengar.Inget är roligt. ”Jag har inte druckit. Jag har bara ätit punchpraliner”. Haha. Riktigt otrevligt blir det när de här hockeykillarna som hade gruppsex på hotellrummet med en aspackad tjej från Stureplan häromåret också citeras: ”Hon var lite berusad”. Hahafuckingha.

Sen en massa gammal skåpmat med Marjasin och Salins Tobleroneköp och Skandia. Mellan kapitlen beskriver Mats Holm lite pseudovetenskapliga psykologiska rön om ursäkter. Vad är det för fel på ursäkter? Det värsta är att han blandar ihop bortförklaringar med förklaringar och kallar det för ursäkter. Om någon förklarar ”jag behövde pengar, därför gav jag ut denna bok. För att jag tror att alkade campingsvennar kanske köper den i macken nästa sommar eller obildade lantisungar i Vårtgårda köper den som julklapp till sina sverigedemokratiske farsor”. Då är det en förklaring, inte en bortförklaring. Och absolut ingen ursäkt.

Ty det finns inga ursäkter för liknande dasslitteratur att bli utgiven. Den roligaste ”ursäkten” i boken var: ”Jag trodde handikappskylten betydde att det var förbjudet för handikappade att parkera där”. Med lite god vilja drog då Talbocken en aning på ena smilbandet.