Förståndshandikappat uselt om festivalungdomar

Denna ungdomsroman kan inte betygsättas då Talbocken endast har läst den manliga delen i denna beskrivning av möte mellan ung flicka och ung pojke på rockfestival. Den kvinnliga delen lästes av Anna Döbling, vissångerska och talboksinläsare. Hur denna bok letat sig in på den svenska marknaden är en gåta. Kanske hoppas förlaget på att kunna sälja med hjälp av det tuffa omslaget. Detta är förkastlig idioti utan existensberättande. För de som likt en Talbock levde Dionysos glada dagar under några festivaler i ungdomen har ingenting att hämta eller känna igen i denna roman. 

Vi ses, baby...

av Kevin Brooks och Catherine Forde

Översättning Helena Olsson

Argasso, 2007 (2005)

Keith är utmobbad och hånad av sina kompisar. Han köper festivalbiljetter men hans polare följer inte med. Han hoppar av på fel busshållplats och tvingas gå till festivalen Rock Out. På vägen kommer en buss med hans idoler i det stora bandet som super och bråkar. Sångarens jacka kastas ut genom ett fönster, den knockar Keith och bussen med bandet i fortsätter till festivalen. Keith kommer in på VIP-området då han låtsas vara rockstjärnan som egentligen äger skinnjackan. (Keith beskrivs som en 16-årig gothare och rockstjärnan som typ Slash, ändå blir de förväxlade).

En flicka, Sally, har också kommit in på VIP-området på grund av att hon heter likadant som en artist. De unga två flirtar valhänt med varandra i tron att de är någon annan. Sanningen kommer fram, de blir utkastade, blir ledsna, men så kommer Keith på att han ju har fler biljetter. Sally som har tajta jeans och läppglans visar spetstrosorna och ta mig sjuttton om de inte har ett ungdomsknull lika erotiskt som en blogg av Carl Bildt.

Att gå på toaletten på Roskilde 1986 var intressantare än denna mesiga mesyr. Det skulle vara intressant att läsa en litterär skildring av 3-4 dagars festivalliv. Den obeskrivliga frihetskänslan som infann sig på dessa festivaler (när de fortfarande var fria och man kunde ta med ölen in och innan man visste vem Jan Björklund var) är svårt att toppa. Allt var ju toppen. Skriv om det istället än nåt slemmigt gubbrunk om ungdomar som inte finns.

Ser du en tonåring med denna bok framför sig. Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål och burn motherfucker burn.

PS

Jag inser nu när jag precis ska publicera mitt blogginlägg att den kanske faktiskt är skriven för lätt utvecklingsstörda, eller ungdomar med lässvårigheter. Så om du ser en tonåring som har lässvårigheter och läser denna bok: Ursäkta er, be att få titta lite i boken, tänd ett bål, grilla lite korv, prata om god men ändå lättläst litteratur som, ja, Tove Jansson t ex, och ge ungdomen ett ex av "Kometen kommer" och sen burn motherfucker burn.