Sanningen om IKEA

Talbocken har läst en bok som en avhoppad IKEA-chef ”var tvungen” att skriva efter att ha sett ljuset utanför varuhuset. Det är skrämmande intressant. IKEA har alltid varit det varuhus Talbocken avskytt mest. Hela detta köttbullemekka med dess fasad av folklighet som egentligen bara är småländsk inbilskhet och snålhet. IKEA är i sin helhet sinnebilden för den hycklande svensken. En moderat miljöpolitiker. Det goda företaget som ger billiga möbler till världens fattiga medelklass. Det smarta företaget som blundar för allt som gör att det kan bli så fruktansvärt billigt. Allt om IKEA är hemligt. Och Ingvar Kamprad äger inga pengar. Han är bara en go dyslektisk gubbe med alkoholproblem. Johan Stenebo har skrivit om livet bakom IKEA-fasaderna. Han älskar sitt gamla företag, men känner att det är på väg att spåra ur och därför ska vi få ”sanningen om IKEA”.

Sanningen om IKEA

Johan Stenebo

Ica Bokförlag, 2009

Ingvar Kamprad är en av världens rikaste människor. Vad han än säger. Enligt Stenebo sitter han och trycker på ca 250 miljarder SEK på ett schweizizkt bankkonto. Men han gör inget med dem. Han är bara snål. Han betalar inte skatt. Ingen välgörenhet som Bill Gates. Kamprad avskyr välgörenhet. Han är som en Joakim von Anka från Älmhult som klär sig i trasor.

IKEA är Ingvars företag. Han bestämmer om allt. Han är en auktoritär klimatskeptiker som bara liter på svenskar. Om de är män och kommer från Älmhult. Enligt Stenebo är hans påstådda dysleksi, alkoholism och dåliga engelska bara fasader. Han spelar allt detta för att verka vara vanlig göbbe, en av oss.

Stenebos bok är inte välskriven, men han vet vad han skriver om. IKEA ses som ABBA och Björn Borg, något vi svenskar ska vara stolta över. Ett miljövänligt, designutvecklande företag som jobbar för mångfald. Stenebo ångrar inte sina år och han tycker IKEA är fanatstiskt och Kamprad ett geni, men han vill ändå hävda att allt du läser eller tror om IKEA är en stor lögn. Det är fasadernas, hemligheternas och lögnernas företag. Den styrs av unkna småländska bonna-värderingar (ja, han var nazist på 50-talet) och allt handlar om att till varje pris tillverka så billiga produker som möjligt.

Det är hårresande hur Stenebo beskriver hur IKEA:s träråvara utvinns ur sibiriska urskogar av plundrande kineser. För att kunna hålla denna enorma produktion till alltid lägsta priser är det självklart att man måste plocka dun från levande gäss. Barnarbete är ofrånkomligt. Likaså att hugga ner skogar där ingen bryr sig om naturvård. Det är priset alla världens hypnotiserade shoppingsvennar får betala för kassa möbler och perverst billiga värmeljus. (”Tappa-andan-priser” med IKEA-språk).

IKEA är inblandade i några hemliga miljöprojekt som de drar fram som äss ur ärmen när de blir påkomna med någonting värre (barnarbete  t.ex.) för att vända bort uppmärksamheten. IKEA har också en designhögskola i Lund. (En liten eftergift efter alla år av egna designstölder, anser författaren) Men det som läggs ner på ”det goda” är verkligen skamligt minimala summor med tanke på den enorma förmögenhet IKEA gör i vinst varje år, enligt Stenebo.

IKEA:s ägande är en komplicerad struktur av stiftelser så ingen kan få nån insyn i företaget. Det är extremt ovanligt. Men det är en extrem människa som driver företaget också. Stenebo tror att IKEA kan få problem i framtiden. I nästan shakesperianska termer (eller bröderna Grimmska) målar han upp bilden av de tre korkade sönerna som snart ska ta över företaget. Den ena är fyllsjuk, den andre stammar och den tredje är en självförhärligande jubelidiot. Stenebo menar att IKEA har ”upphöjt enfalden till koncernstrategi”.

IKEA är inte företaget för kvinnor, homosexuella eller utlänningar (alltså inte från Älmhult) även utomlands ska det helst vara svenskar som styr. ”IT” är också något den gamle Ingvar ser misstänksamt på. Ingvar lägger ofta fram sitt veto.

Talbocken gillar entreprenörer som är smarta och blir jätterika och skänker jobb och trygghet och varor till massorna. Men IKEA hycklar med att de inte har några pengar, de hycklar miljömedvetande, de hycklar ”godhet”. När IKEA jobbar för att minska sina enorma koldioxidutsläpp planerar de att bygga vindsnurror på varuhustaken. (En ”lösnäsa” på IKEA-språk. Ett typexempel på deras fasadtänkande.)

”Sanningen om IKEA” är främst skriven för de ekonomiskt intresserade. Det finns mycket att lära om hur man effektivt kränger varor. Den är också en varning om att det snart kan gå illa om inte IKEA anpassar sig efter tiden. Det är också en bok som får sura talbockar som alltid hatat IKEA, dess möbler och dess förljugenhet att lova att de aldrig mer ska sätta sin fot på det där stället.