tisdag 23 mars 2010

Oroligt och roligt men lite tråkigt från Afrika


Om man skulle utveckla frågan ”Om du vore en bil vilken skulle du vilja vara då?” till ”Om du skulle vara ett förlag, vilket skulle du vilja vara då?” skulle jag svara: ”Weyler”. Svante Weylers förlag ger ut otroligt intressant och, vad ska man säga, samhällsengagerad litteratur. Kvalitet. Därför är ”I vulkanens skugga” lite av en besvikelse. Myrenberg tar inte steget från reporter till skönlitterär reporter. Men skit samma. Det är ändå spännande läsning. Både med hopp och förtvivlan över Afrikas framtid.
I vulkanens skugga
av Richard Myrenberg
Weyler 2009

Som ett band genom centrala Afrika från väst till öst ligger nationerna Kongo-Kinshasa, Rwanda, Kenya och Somalia med Somaliland. Radiojournalisten (”Godmorgon, Världen” ) Richard Myrenberg  har sedan 1996 vistats till och från i dessa ”oroliga” länder, som hela tiden ligger ”i vulkanens skugga”.

Talbockens absolut största idol är den framlidne polske resejournalisten Ryszard Kapuściński, och det är lite i hans anda Myrenberg försöker beskriva utvecklingen i dessa stater. Det misslyckas han med, men det är ändå intressant läsning för oss afrikofiler.

Jag känner direkt att jag vill åka till Somaliland, den norra delen av Somalia som 1991 utropade sig självständigt men ännu inte erkänts av något land. (Vilket i sig är märkligt) Där har en befrielsearmé tagit makten och LÄMNAT IFRÅN SIG DEN EFTER ALLMÄNNA VAL. Voilá. Känn på den. Där råder lugn och demokrati. Somaliland är förmodligen den mest spännande platsen i Afrika just nu, när det gäller positiv utveckling. Vad sägs i media om Somaliland? Nada. Ett land utan diktator med lediga sköna khattugganande eftermiddagar vid Adenviken. Öppna politiker som söker kompromisser och skyndar försiktigt. Som inte låter sig styras av varken jihadister eller dollarister. Men gärna turister. Surfing och khat två veckor i Somaliland, klart trevligare alternativ än LA. 

Jäkligt intressant också om dessa förbenade fransmäns fjantiga frankofoni som Myrenberg ger stor skuld till att folkmordet i Rwanda aldrig stoppades. De stoppade aldrig hutuernas stundande folkmord i rädsla över att de anglofila tutsierna skulle nedgradera det franska språkets ställning. (Gissa hur det är nu, ingen vill prata franska i Rwanda)  Men Rwanda har ändå blivit en framgångshistoria idag. Där folkdomstolar slickar såren från det ohyggliga. Där rwandierna, ”Afrikas preussare”, bygger vägar och där det är ordning och reda och stadig tillväxt (men ingen pressfrihet).

Sorgebarnen är Somalia och Kongo. Myrenberg skildrar misslyckade reportagersor i östra Kongos djungler i jakt efter Laurent Nkunda, gerillaledaren, som han aldrig får prata med. I Somalia mellanlandar han bara i Mogadishu med en gammal Iljusjin körd av ukrainska machomän. Men Myrenberg beskriver det han ser. Och det är bra så.

Myrenberg älskar sitt Afrika. Han har ingen västerländsk ”tycka synd om”-inställning. Han skriver respektfullt och inkännande, men lite statiskt och torrt. Den stora insikt jag som läsare får med mig är hur förödande allt bistånd till många afrikanska länder har varit, för, som journalisten James Shikwati från Kenya säger i boken: ”Det är den som ger pengar som tänker åt den som får pengar. Det ger ingen utveckling. Bistånd dödar det viktiga tankemomentet.”

Hoppas Myrenberg fortsätter skriva från Afrika men att han utvecklar en mer personlig stil. Allt är intressant men tilltalet är klyschigt och det blir ”resebetraktelser från Afrika” av en svensk murvel. Det är inte illa men det kunde bli mycket bättre. Nästa resereportage från Afrikas horn skriver Talbocken.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar