Historia när den är som bäst

Talbocken har läst histora. Det borde alla läsa. Speciellt om det är farbror Dick som undervisar. För det är inte bara historia, det är en uppgörelse med forna historikers historia. Det är historia framlänges och inte baklänges. Den gör upp med myter om vikingar och att riksvaggan låg i Uppland. 08-historia. Det här är historia. Från en intressant tid. Hur Sverige blev ett rike. Talbocken reste denna blogg. Fyra bockar rönte den.

Sveriges historia 600 – 1350, Band 2

Redaktör och huvudförfattare: Dick Harrison

Norstedts, 2009

Vad lär man sig då av att läsa igenom 500 fullmatade sidor av kunskap om 750 års historia? Ja, alla Knut och Lars och Erik tappar man snart bort under den sedvanliga kungaförteckningen. Den som alltid gjort historia till det där tråkiga ämnet. Och vi slipper inte undan kungauppräkningarna här heller. Men något måste man väl binda upp tiden med från en tid där folk ristade runor i stubbar och bara kungar skrev brev.

Men den här nya historieverket ger så mycket mer. Arkeologin har fått stor betydelse i texterna. Genusvetare ("Vikingatiden är ett av våra mest maskulint genuskodade tidsbegrepp") och konstvetare och statsvetare skriver sina kapitel. Religionshistoriker. I vissa avsnitt uppnås nästan skönlitterär kvalitet i texten där man kan känna hur det var att leva förr. Och nu snackar vi förr. Långt innan idén om Sverige fanns.

För det var ju först på 1300-talet det började hända. Då importerad kristendom, skattväsende och andra influenser från Tyskland och England och Rom gjorde oss som alla andra. Liksom vi käkar burgare och lyssnar på Lady Gaga idag. Vi blev en medeltida diktatorisk arvsmonarki: Sverige. Intressant är att vi blir det som de nere på kontinenten hade kallat oss  många hundra år tidigare. Förstår ni? De ville ha en struktur på vildfolken, de gav oss namn, Thule, götar, svear, bla bla. Och när vi lär oss läsa, blir vi stolta över de där gamla fantasitexterna och tar de namnen! 

Men innan det hände var Sverige bara skog och olika småfurstar. Flera kungar samtidigt. Bert Karlsson i Västergötland, Karl Bertsson i Östergötland och Karl-Bertil Jonsson i Mälardalen. Vi var avgränsade av de stora skogarna. Kolmården, Tiveden. Ödmården - Norr om Ödmården – Hälsingland. Som allt ovanför dagens Gävle kallades. Skridfinnar – samer. Svantepolk Knutsson – coolt namn. 

Allt var ett nätverk av elitfamiljer. I hela nordeuropa. Karl den Enfaldiges gåva till Rollo: Landet vid Seines mynning. Nordmännens land. Normandie. Så vackert. Eliten gifte sig fram och tillbaka mellan länderna, eller bygderna, och bildade allianser. Plötsligt hade kung Magnus Eriksson tre riken, tre kronor, Sverige, Norge och Skåne. Det är mitten av 1300-talet och han fortsätter till Novgorod för att bli ännu större då Digerdöden kommer. Ridå. Allt stannar upp och Dick Harrisons bok tar slut.

En underliggande ton i hela denna jättebok är, än en gång, uppgörelsen med gamla historikers nationalistiska approach. Om ett ur-Sverige i Uppland och dylikt. Utanför Lund ligger Uppåkra som var en mångdubbelt större ”stad” än vad någonsin Birka var. Och långt äldre. Varför blir Birka så betydelsefull? En högst tillfällig stad som inte fanns så länge? Jo, för att det finns skriftliga källor om den. Det var dit Ansgar åkte. Och så är det, blir man inte nedskriven finns man inte. Det gäller nu och det gällde på äldre medeltiden. Varför restes runstenar? För att minnas elitens fäder för att hålla kvar makten. 

Glöm Geijer,  Frans G Bengtsson och Arn. Ge plats åt Norstedts historia. Jag må vara historisk gladamatör. Men jag tror ändå att historien aldrig har varit så bra som den är nu. Och den kan bara bli bättre. Med redaktörer som skiter i att måla upp någon skönbild utan bara berättar som de tror att det var. Och vågar skriva att de inte vet. (Vilket händer ofta). Herman Lindkvist är död, länge leve Dick Harrison. Håll historien levande. För ett vet jag: Fä dör. Fränder dör. Även själv skiljes du hädan. Men ett vet jag, som aldrig dör. Domen över död Talbock. Dick rules.