fredag 26 mars 2010

Fantasy utan fantasi


Porrfilm och allsvensk fotboll och fantasylitteratur har en del gemensamt. Inget överraskande händer och när något händer är det så mördande tråkigt och ospännande att vi helst hade sluppit se det hända. Satsen på näsan, visslan blåser 0-0, och den unge hjälten ser till att det stora slaget blir vunnet trots att motståndarna var tio gånger fler. Denna form av litteratur är ett större hot mot en tonåring än porr, knark och ätstörningar. Den gör läsaren dum. Författare till dylik dussinfantasy med dess unkna kvinnosyn och sunkna manssyn borde paintballas greddelina av en justitieminister nära sig. Ok, jag överdriver. Men gudars, vad jag är trött på dålig fantasy.
Spejarens lärling – Slaget om Skandia
av John Flanagan
B. Wahlströms 2008 (2006)
Översättning: Ingmar Wennerberg

I denna fantasyserie, Spejarens lärling, skriven av en australiensare som skrattar hela vägen till banken, skildras en värld med olika folk där ofred råder. Från de östra stäpperna kommer temujaierna med konstiga namn som vill ta över hela världen (tänk Djingis khan, Al-Qaida, Iran) De börjar med att strida mot Skandia (Inte försäkringsbolaget, utan ett stolt och råbarkat men lite dumt folk som gärna går bärsärk. Ja, det ska väl vara vi det). I Skandia råkar hjältarna från Araluen (typ, England) befinna sig. De är en kungadotter i förklädnad, en spejarlärling, en riddarlärling och en spejargubbe som heter Halt.

Våra fyra hjältearaluer hjälper de korkade skandierna med lite strategi (skjuta pilbåge bl a) för att slå temujaierna. Annars hade skandierna bara huvudlöst sprungit rakt på temujaierna och dött på en gång. Nu dör en masse mer sofistikerat i ett överdådigt fältslag. Och tack vare lite tricks (skjuta pilbåge bl a) så fick de onda männen från stäpperna i öst åka hem igen.

Innan boken är slut har de olika karaktärena ”ryckt på axlarna” ca 750 gånger. Det är vad de alltid gör när någon frågar någon något. Ibland kan de också ”nicka med huvudet för att visa att han förstod”.

Det är så mycket onödig text som inte berättar nånting. Det är liksom:
Talboken såg en kaka. Den såg god ut. Han sträckte ut armen mot den och fattade kakan med handens fingrar. Han stoppade den sedan i munnen. Han tuggade på den för att känna dess smak. Den var god. Han svalde den ner för matstrupen. PLÖTSLIGT (det ordet står 850 gånger i fantasyböcker) stod en jätte i ringbrynja, läderstövlar och dubbelfattad yxa och hotade Talbocken. Talbocken ryckte på axlarna då PLÖTSLIGT en pil kom farande från skogen och borrade sig in i jättens ringbrynja. Talbocken ryckte på axlarna och tog en kaka till med sin högra hand vars fingrar omslöt kakan för att sedan etc.

Slutsatser: Alla böcker där ordet ”plötsligt” plötsligt inleder varje mening är inte spännande. De är dåliga och finns bara för att lura av finniga tonårspojkar pengar. Det läggs mer tid på böckernas kitchiga omslag än själva innehållet.

Slaget om Skandia är varken sämre eller bättre än nån annan fantasybok. Det är bara em genre som talbockar skyr som pesten. Plötsligt tog detta inlägg slut.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar