måndag 5 oktober 2009

Commandanterna Cnoll och Tott

En rejält revolutionär tegelsten har Talbocken fått på sitt bord. Den första biografi han läst över två personer som inte kunde verka utan den andre. Det kalla krigets yin och yang, varav den ena blev medelklass-vänsterns runkobjekt och den andre en surgubbe på en ö med gamla bilar där alla kan läsa. Intressant för den intresserade. Men det blir inte fler än tre talbockar.





Simon Reid-Henry / "Fidel & Che Revolutionsbröder"
Norstedts, 2009, Övers. Ulf Gyllenhak
Mellan åren 1955 och 1967 (då Che dör) får vi följa dessa två ikoner. Det är intressant att läsa en biografi om ett förhållande. För det var bara under en kort tid som de verkligen umgicks, sen var det mer platonskt samtidigt som deras idéer om hur revolutionen skulle gå till allt mer skildes åt.
Jag visste inte att Fidel inte alls var kommunist under revolutionen. Det var ett kalla krigets val han måste välja. Han var klart anti-imperialistisk, anti-USA, men han var inte heller sovjetvän. Men realpolitikern Castro tvingades välja Sovjet. Che som först älskade Sovjet blev istället maoist och Fidel lät honom jobba för den stora världsrevolutionen - som skulle starta i latinamerika. Ett ensamt litet trasigt partisanromantiskt machogäng i Guatemala lämnades av alla andra kommunister, förnedrades. Till sist blev den intellektuelle Che avrättad framför svarta tavlan i ett klassrum i en liten byskola i djungeln.
Trots att detta är en fackbok med massor av namn och korthuggna citat så lever jag mig in i personerna. De är grabbar med smak på äventyr. Fidel och Ernesto såg upp till Simon Bolivár som en punkrockare i Härnösand såg upp till Joe Strummer som såg upp till Che Guevara. Revolutionsromantik. Men utan dessa människor kanske inget händer?
Jag blev faktiskt mer vänligt inställd till dessa båda revolutionärer efter att ha läst boken. Det var fel tid. Kallt krig gjorde det svårt att göra revolution på deras egna villkor. De ville skapa en ”ny revolutionär människa”. Det behövs ju om något idag – människor som väljer varandra istället för kapitalet. Men om det inte funkade på Kuba (inte jättebra i alla fall) hur ska det då gå att förändra livet på hela planeten?
Kanske genom att avliva myten om baskrar och stjärnor och blick i fjärran. Cigarrer och machissmo. Egentligen är Skogsmulle mer revolutionär.
Detta är bara för fansen. En intressant analys av den dualistiska dragningen mellan dessa två olika människor. Hur de alltid använder den enes motgång till en grundval för att bygga nåt nytt på. De levde sammankopplade. Även när Che slogs i Kongo mot engelska legosoldater och Fidel drack snaps med Chrustjov hade de varandra i tankarna. Sött på nåt sätt. Vad man slås av efter att ha läst denna bok är hur galet det är att Sovjetunionen kunde existera så länge. Är det för att det krämaraktiga liberalkolonialistiska västerlandet måste ha en fiende?
Allah akbar. Och Talbocken akbar. Och Fidel akbar. Che blev en vacker ikon. Inte en skitstövel som hellre sköt med bössa än tog hand om sin familj. Hoppas han dog nöjd. Fidel blev nöjd. Och han lever än.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar