måndag 19 oktober 2009

Blood Sugar Sex Tragik

Talbocken har fått en outhärdlig läsning om Red Hot Chili Peppers sångare Anthony Kiedis drogminnen. Han fick också ta del av lite bus och lite knulla med typ 87 olika tjejer. Synd att det inte handlade så mycket om musik.
För er som tycker att RHCP har sina förtjänster som funkigt LA-röjband, läs inte denna bok. Ni kommer att hata Kiedis så mycket att musiken påverkas. Är det någon Talbocken önskar en överdos är det Anthony. Lyckligtvis för honom lär de enda injektioner han nu tar vara ozon till sin intravenösa ozonterapi. Injicera ozon? Men vem vet, som den buspojke han är han kanske en dag provar - freon... En talbock.



Anthony Kiedis och Larry Sloman / "Scar Tissue : en självbiografi av sångaren i Red Hot Chili Peppers"
Reverb 2007, översättning: Einar Heckscher

-Anthony, förgrömmade onge! Har du pumpat i dig en speedball igen! Tänk vilken onge han var, Anthony! Han rökte majja när han var nio, satte på skolans snyggaste tjej när han var 13, började injicera kokain och heroin när han var 15. Men han var samtidigt jättecharmig, bäst i klassen och älskad av mamma. Han är allt, utom intressant. Eller - det kanske han är om någon annan än han själv (tillsammans med journalisten Larry Sloman) hade skrivit boken om honom. Detta är en bekännelseskrift över Anthonys drogovanor och en enda uppräkning över "varor".

Jag har absolut inget emot drogromantik, jag tycker det är ganska befriande i knarkneurotiska Sverige. Men sida upp och sida ner. Vad vill han? Jag tänker på en annan förfärlig biografi jag en gång läst om Tomas Ravelli. De framstår som lika osympatiska dessa två. Tomas låste in en kompis i hans lägenhet i Växjö ett helt dygn och Anthony bajsar i inspelningsteknikerns pizzakartong. De skriver ner korta anekdoter utan att veta vad de vill. Även om Östers IF och Hollywood Boulevard är två väsensskilda spelplaner.

Heckschers översättning är full av "punkrockskonserter" och "stickor" med marijuana. Det är beatnikprosa för de som inte förtjänar det. Självklart översatte han detta med vänsterhanden för att få pengar till hyran, det är otroligt slarvigt och underligt. Men måste gubben översätta allt som har med USA och droger att göra?

Men Kiedis bjuder på lite djup också. Han beger sig till Dharamsala (som han beskriver ser ut som en stad kan ha sett ut i det gamla Vilda Västern hemma i Amerikat) och träffar Dalai Lama. PR-medveten som vår käre lama är får Kiedis sig ett snack med honom också. Och känner kraften. Nästan lika häftigt som smack. Han får t o m följa med Dalai till en lektion han har med de äldsta och visaste munkarna, men Anthony tröttnar efter en kvart. Han tar planet till Amsterdam och tatuerar sig, eller köper ett hus i Nya Zeeland, nej, ojdå han fick ett femtiotolfte återfall och sitter under en bro downtown med en "mexare" och skjuter fix efter fix. Men han ångrar ingenting! Drogerna har gett honom så mycket, men det är inget han rekommenderar. Livet är bättre nykter. Men ändå - en gång löste han upp LSD i vodka och sköt det i sig! Tro´t den som vill.

Trots att boken avslutas i hoppfull ton med att hans hund "Buster" aldrig sett honom påtänd, så är det ändå en självrättfärdigande lovsång till skitiga Hollywood, sprutor, luder och busstreck. Och ju mer man hatar honom desto mer får han knulla. Nästan alltid första daten. De riktigt fina håller på sig en dag.

80-talets James Brown ville han vara. Det kanske han var? Med strumpa på snorren och smack i kolan. Detta kunde bli en intressant bok om en röjig del i pophistorien om vilda hollywoodungar som funkade loss. De få gånger det handlar om deras plattor och hur de gör sin musik är det riktigt underhållande. Men det är mindre än 1 % av boken. Resten är jobbigt knark- och knullskryt.

Talbocken bodde själv i LA ett tag på 90-talet då Kiedis hade en drogfri vegetarisk period. Talbocken köpte Blood Sugar Sex Magik. Talbocken diggade "Under the bridge" och såg LA brinna under Rodney King-upploppet. Red Hot var till viss del Talbockens soundtrack. "Mothers Milk" är en bra platta. Därför denna besvikelse över en dum och ytlig bok. Jag vill inte att korkade rockstjärnor ska berätta om sig själva! Förstör inte personan! Den ärrvävnad Kiedis skaffat sig genom sitt drogliv är intet jämfört med den mentala "scar tissue" läsaren får av att läsa detta skräp. En fucking Talbock.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar