Machojugge med många ansikten

Talbocken har läst en faktaspäckad bok om och kring Jugoslaviens folkliga diktator Josip Broz, mer känd som Tito. Den lämnar honom med en besk smak av mänsklig fåfänga och dess konsekvenser. Skrönorna kring Tito och alla irrfärder i kommunistiska samarbetsproblem ger Talbocken en överdos av fakta och brist på den större analys som kunde förklara Titos jugoslaviska experiment. Den får tre talbockar.

Björn Kumm/"Tito. Folkets diktator"

Historiska media, 2009

Några dar innan han fyllde 88 dog Tito. Och vilken äventyrare han var. Partisan. Don Juan. En händig karlakarl med skandinaviska drag och grå kalla ögon. Karln hade flera olika pass och identiteter i sin ungdom. Han sattes i fängelse och får ett nybakat bröd av sina väner med en fil i. Hans trogna hund kastar sig framför honom i de bosniska bergen och fångar den nazi-kula som var ämnad åt vår hjälte. Märkliga historier. En superman. En legend. En Tito.

Mest slående för mig när jag såg fotografierna av Tito är hur lik han är teves fotbollsexpert Bosse Petersson. Men det är ett stickspår utan mening.

Händelserna som ledde till 1900-talets världskrig är en enda härva och fd Jugoslavien den mest komplicerade härvan av de alla. Och det var väl bra att någon försökte ena det där Balkan med alla dess folk och religioner? Vad man slås av är hur fort den realpolitiske Tito snabbt blev en egen kung. En "romersk soldatkejsare" som Tage Erlander kallade honom. Vilken tur han hade livet igenom. Han blev diktator i ett geopolitiskt område som både öst och väst måste hålla sig väl med. Han fick hjälp av både Sovjet och Väst.

Men varför såg han inte längre än sitt eget liv? Det sägs att han förstod vad som skulle hända med Jugoslavien, det var redan på god väg under hans livstid. Och läser man om vad som hände under andra världskriget så dödade serbicka çetnikar och kroatiska Ustasja varandra lika mycket som de slogs mot tyskar och bulgarer. Tito ville inte att någon skulle kunna jämföra sig med honom ens efter hans död. Vilen ansvarstagande landsfader. Så går det när man hyllar machoideal. Tänk om Jan Guillou tog makten i Sverige på 70-talet och behöll den tills han dog. Lite långsökt kanske.

Tito pratade inte bra serbiska. Han var kroat. Han var ingen talare. Han var krigshjälte. Och hans ord var lag. Vad ville han med Jugoslavien? Han ville styra det. Han ville Marx ibland och Stalin ibland och studentuppror ibland. Han var en opportunist, en maktspelare med nio liv.

Det finns mycket att lära av Jugoslaviens misslyckande. Kanske framför allt att det alltid kommer surt efter när man låter avrätta 100 000-tals människor för Nationens bästa.

Ganska torrt berättad bok om en fascinerande man från en tid då man språkade på serbokroatiska.